Mikael Wiehe - Recensioner

En af de priser som den danske venstrefløjen har betalt for nedgangen i klassekampen i 80‚erne og 90‚ernes desorientering - er tabet af den socialistiske kulturarv. En af dem som ikke står så stærkt hos mange nye unge på venstrefløjen i Danmark er Mikael Wiehe og det er ærgerligt! For d.21.april spille han i Amager Bio for 200 fremmødte hvor jeg og min gode ven var blandt de unge på 40+. Men som koncerten udviklede sig blev det ikke til et EGV-træf, men et af de bedste politisk "møder" jeg har været til i lang tid. Der var mere politik end på SF og Enhedslistens årsmøder tilsammen. Her var socialistiske visioner, arbejdersolidaritet, antiimperialisme og ikke mindst aktivisme så det sparkede røv. På Mikael Wiehes formfulde og meget smukke dansk, blev alt fra Bush til nazister og Göteborgs politimester taget under kyndig behandling.

Mikael Wiehe er ubetinget den største skandinaviske venstrefløjstroubadour gennem de sidste 34 år, - siden han sammen med Björn Afzelius og Peter Clemmedson mødtes i Malmö i 1970 og dannede det legendariske band Hoola Bandoola Band. Mikael Wiehe har aldrig solgt ud med alderen som så mange andre i hans generation. Tværtimod har Mikael Wiehe været i konstant politisk udvikling gennem årene og han har ikke kun skrevet, sunget og talt om kamp og international solidaritet. Han har været med i foreste linie under topmødedemonstrationer i Göteborg 2001 og d. 15. februar 2003 i verdens største globale antikrigsmanifestation. Og det er netop denne politiske aktivisme, som danner rammen om Mikael Wiehes nye CD: KÄRLEK & POLITIK, som med sine sårbare og insisterende nødvendige sange holder hele vejen. Der skrives sange lige fra hjertet som er lysår væk fra tidens strømninger og modeluner, med der skrives tidløst. Som på fortolkningen af John Lennons "Grow Old with Me" ˆ Kärleken vet, som er nået af det mest inderlige og intense jeg hørt længe. Sangen Gbg, Gbg er en sammenbidt og vred reaktion på statsmagtens nederdrægtige og morderiske angreb på alle os der demonstreret i Göteborg i 2001. At høre sangen var som at være tilbage i det store aktivisttelt, hvor Mikael Wiehe om aftenen efter at politiet havde skudt mod de lovlige demonstrationer, holdt en flammende tale der gav mod og optimisme. Og det er netop optimisme, som er den røde tråd i Mikael Wiehes nye cd, om det handler om kærlighed eller kamp. Mikael Wiehe er 55 år og stadig stålsat. Han giver forsat inspiration til en ung 40+ som undertegnede, og jeg håber at dem af jer, som er yngre end mig, vil lade jer inspirere lige så meget, som jeg er blevet gennem de sidste 25 år som socialist, - af Mikael Wiehe og Hoola Bandoola Band. Så vi sammen kan holde den socialistiske kulturarv i live og udvikle den. For vi skal ikke kun forandre verden, vi skal også forskønne den! Det 10 minutter lange nummer; Stockholm den 15 februari år 2003 slutter dette vidunderlige album og viser, at Mikael Wiehe ved at 15 februar 2003 markerede et afgørende vendepunkt: Främtiden är ett löfte och världen är vär. Horisonten är närä och möjlig att nå. Allt är förlorat och allting har kommit tillbaks!

Mikael Wiehe; Kärlek & politik, (Bonnier Amigo)
se også Mikael Wiehe fede hjemmeside: www.mikaelwiehe.se

GAMMALT OCH NYTT. Mikael Wiehe bjöd på en blandad kompott nya och gamla låtar vid sitt framträdande inför 800 personer i fullsatta Gevaliasalen i Gävle konserthus på torsdagskvällen.

"Vem i hela världen kan man lita på?" frågade sig Mikael Wiehe i en sång redan på 70-talet. Svaret 2004 är: Mikael Wiehe själv.
För hans artistiska gärning under 30 år är verkligen beundransvärd och konsekvent (utan att för den skull vara stagnerad eller konservativ).
När andra artister sneglat oppurtunistiskt på vad som för tillfället varit kommersiellt gångbart, och i vissa fall anpassat sig till detta, har han kört sitt race. Även om det på 80-talet, och en bra bit in på 90-talet, inte gav speciellt mycket massmedial (och därmed publikmässig) kredit - trots att han gjorde utmärkta plattor och i rättvisans namn borde ha erhållit såväl rockbjörnar som grammisar i flera kategorier.
Men som sagt, han jobbade på, och förfinade sin låtskrivarkonst, som alltid faktiskt varit betydligt mer mångfasetterad än vad den gängse uppfattningen om hans musik varit. För många är nämligen Wiehe bara fördomsfullt den politiske sångaren, vänsteragitatorn som enligt belackarna (som nog aldrig lyssnat på honom ordentligt) bara skrivit plakattexter.
Men i sanningens namn har han skrivit väldigt få politiskt entydiga texter. Han har betydligt oftare i sina sånger uppehållit sig kring rent humanistiska allmängiltiga spörsmål och kring kärlekens glädje och våndor - även om det solidariska perspektivet med de förfördelade och förtryckta alltid funnits som ett emotionellt grundackord.
Denna konsekventa konstnärliga hållning har också under senare år gett Wiehe ett rättvist uppsving - mycket kanske tack vare den politiska polariseringen (med i stort nyliberalt konsensus i riksdagen) och en allt starkare ny radikal vänsterrörelse bland ungdomen, inte olik den under proggens 70-tal. Därför fanns det i går också en del unga, som inte var födda under Hoola Bandoola-tiden, i den fullsatta Gevaliasalen där Wiehe förlagt premiären på sin 45 spelningar långa turné. Även om publiken till största delen utgjordes av grånande, i dag helt neutraliserade, 68-revolutionärer...
Under kvällen bjöd han på väl valda smakprov ur sin varierade låtmeny i en avskalad akustiskt dräkt. Ensam med sin gitarr, lyhört och sparsmakat ackompanjerad av pianisten Christer Karlsson, skapade han en intim och sympatisk atmosfär med mycket småputtrigt snack mellan låtarna.
"Koreografiskt" liknade Wiehe lite Galenskaparnas Claes Eriksson då han genom hela konserten satt i en stor fåtölj och spelade "En himla många gamla fina låtar...". Plus ett antal från den nya plattan som dock inte håller samma klass som merparten av det tidigare materialet - förutom den nio minuter långa episka "Stockholm den 15 februari år 2003" och den vackra Anna Lindh-hyllningen "Du finns kvar".
Det var dock i "Flickan och kråkan" - i en mycket bra, starkt rytmisk och expressiv version - "Lindansaren", "Keops pyramid", "Den jag kunde va" och "En sång till modet" som Wiehes storhet som låtskrivare manifesterades tydligast - och som också gav mest resonans i publiken. För när Wiehe är som bäst, kan han som få andra svenska artister, verkligen ladda varje versrad med tårframkallande känslointensiv styrka.
Extranummer blev det efter det ordinarie, dryga en och en halv timme långa, framträdandet; tillbaklutat cocktailjazziga "Som ett andetag" från gamla "Basin Street Blues" och nya väl svensktoppsflirtiga "Livet".
Som helhet dock en klart trevlig kväll med en av Sveriges odiskutabelt bästa låtskrivare - som när den senare delen av 1900-talets svenska musikhistoria längre fram ska skrivas garanterat kommer att ha en självklar plats.

Män i Mikael Wiehes ålder som arbetat som låtskrivare i decennier får en speciell melankolisk patina över sina sånger. En egenskap Wiehe, 57, delar med generationskamraterna Plura och Lundell. Alla arbetar i samma tradition men i lite olika riktningar. Det går liksom inte att snacka bort erfarenheten och tyngden i framförandet. Det finns heller inget här som utstrålar osäkerhet - ta emot mina sånger eller skit i dem.
Att ge sig på Dylan, Guthrie och Lennon som Mikael Wiehe gör skulle bara det vara ett kamikaze-projekt för en rookie. Men här, ensam med en akustisk gitarr och enbart ackompanjerad av pianisten Christer Karlsson, går det riktigt bra. Allra bäst är Lennons "Grow old with me" som med Wiehes svenska text blir "Kärleken vet".
"Kärlek & politik" heter Wiehes alldeles färska platta och "Kärlek & politik" är temat för kvällen. Frågan är om titeln medvetet blinkar till Ebba Gröns "Kärlek & uppror" från 1981 - ett mot medelklassen och vuxenlivet hårt slående
album. Likheterna är få, men att Wiehes "800 grader" och revolt heter "Gbg, Gbg" och handlar om Göteborgskravallerna råder det ingen tvekan om. Och till sist möts Thåström och Wiehe, kvällens bästa sång är klassikern "Keops pyramid". En komposition som Wiehe skrev 1971 och som Thåström gjort aktuell för en ny generation genom att ta upp den på sin repertoar sedan några år tillbaka.
Wiehe litar på sina låtars inneboende styrka och visar sig också vara en bra historieberättare även i mellansnacket. Tillsammans blir hans låtar som små berättelser, lite som en bra novellsamling stundtals. Ibland slår det över och blir till brandtal och mer som tonsatta debattartiklar.
Men helheten är positiv. En storyteller och en angelägen vispoet som visar sig ha en hängiven publik. Intresset för en talesman för 50-plussarnas alternativa samvete är tydligen stort. Premiären var utsåld och nu väntar en omfattande resa genom Sverige, Norge, Danmark och Finland innan den avslutas i Sundsvall den 28 april.

Mikael Wiehe på turné: 29/2 Eskilstuna, 1/3 Örebro, 2/3 Karlstad, 3/3 Borås, 4/3 Trollhättan, 5/3 Malmö, 6/3 Helsingborg, 7/3 Lund, 9/3 Kristianstad, 10/3 Växjö, 11/3 Karlshamn, 12/3 Kalmar, 13/3 Karlskrona, 14/3 Jönköping, 31/3 Stockholm, 6/4 Skellefteå, 7/4 Örnsköldsvik, 8/4 Umeå, 12/4 Halmstad, 13/4 Linköping, 14/4 Uppsala, 15/4 Södertälje, 16/4 Norrköping, 17/4 Nyköping, 18/4 Göteborg, 25/4 Skövde, 26/4 Falun, 27/4 Östersund, 28/4 Sundsvall.

GÄVLE. Det är som vanligt med Mikael Wiehe. Han är nästan bäst mellan låtarna.
Denne evigt engagerade trubadur skulle förmodligen kunna sätta ihop en väldigt bra spoken word-show, för mellansnacket - om allt från George Bush och Göteborgskravallerna till manlig svartsjuka och John Lennons eskapader på krogen - är lysande.
Tänkvärt, engagerande, självironiskt och ofta rent halsbrytande roligt.
Den här föreställningen, som han tänker fylla en väldig massa konserthus med under våren, är dynamisk också musikaliskt. Wiehe och pianisten Christer Karlsson blandar elegant stämningar och ämnen. Kärlek och politik, precis som på nya albumet. Få av låtarna därifrån har dock temperament nog att slå sig in bland aftonens starkare stunder, även om Lennon-översättningen "Kärleken vet" kommer nära med sin återhållna intimitet.
Bäst blir i stället den laddade Afzelius-hyllningen "Den, jag kunde va" och gamla "Flickan och kråkan".