|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Recensioner: |
"En guidad tur fram till stupets rand och tillbaks" utlovade Mikael Wiehe. Men jämfört med nya albumet "Sånger från en inställd skilsmässa" blev konserten mer som en skilsmässa light. Vilket inte alls var dåligt. På den skivan jobbar ofta Wiehe metodiskt och ordning-och-reda-mässigt, så som han gör ibland – textrader, kortare uttryck och melodislingor återanvänds, ändras lite och återanvänds igen. Det här gör lätt musiken tunglyssnad, även om texterna inte skulle handla om något så svart som en olycklig skilsmässa. Nu körde inte Mikael Wiehe hela albumet rakt av i scenversion, utan plockade i första set ut fem sånger och strödde mellan dem in andra, äldre, som knöt an till skilsmässa/kärlek/förhållande: "Clownen" med den ständigt tillbakastudsande raden "du gjorde mig alldeles glad", Wiehes allra första egna låt "Måndåren", "Nu kan jag gå ut och möta världen" och så Lennons underbart vackra "Grow Old with Me" med svensk Wiehetext. Mannens mellansnack var genomtänkt och meningsfullt som vanligt. Och förvånansvärt avspänt jämfört med den oerhört laddade Wiehe-intervjun om skivan och separationen i radions "Studio ett". Upplägget på Palladium funkade fint, även om en del av de mörkaste, svåraste känslorna och stämningarna på plattan inte fick plats. Den pratade låten "Om jag ska klara det här" berättade dock ensam massor om hur viktiga alla små detaljer i vardagen blir, och hur de förvrids, för den som försöker ta sig igenom en kris. Christer Karlsson och Johan Lindström på keyboards/slagverk respektive gitarrer kompade proffsigt diskret, men vi kunde gott ha fått mer av framför allt Lindström. Nu släppte han bara loss en gång, i Marc Ribot-stil med plåtig telecaster i "Du är den enda". Avdelning två blev en sorts greatest hits av eget och andras (Dylan, Afzelius, Peps "Falsk matematik"). Rätt spretigt egentligen, men Wiehes presentationer band ihop och motiverade allt som kom. Känslomässig spännvidd blev det också så att det räckte till, från den morrande, hatiska "Ni som tjänar på krig" (Dylans "Masters of War") till ljusa och ömsinta "Var inte rädd, mitt barn".
|
Lys og harme |
||||||||
Åge Aleksandersen og Mikael Wiehe turnerte sammen i Norge og Sverige sist vinter. I forkant gikk de i studio og spilte inn sangene sine for hverandre, og solgte noen tusen eksemplar av dem plata på konsertene. Nå kommer albumet ut på ordentlig. Sammen med en DVD fra en nærmere to timer lang opptreden i Oslo Konserthus, der inntektene gikk til et pansret bil som skal kjøre elever til musikkskolen i Ramallah.
Sånn er det blitt, at sangere nesten alltid høres bedre ut jo mindre det er rundt dem. Eller som Mikael Wiehe sier i et intervju på denne DVD-en, om å spille med fullt rockeband: – Der står jeg og synger mine intellektuelle tekster som jeg har jobbet med i måneder, i et hjørne står en gitarist og spiller så høyt at jeg ikke kan høre meg, bak sitter en trommeslager med hatt og naken overkropp og banker så hardt at jeg ikke kan være her, og hva gjør jeg her? I Konserthuset synger Wiehe og Aleksandersen en rørende versjon av "Sång til friheten" av deres gamle venn Björn Afzelius. Men den koselige stemningen blir avbrutt når Mikael Wiehe etterpå taler alle norske parter midt imot, for deres militære engasjement i Afghanistan. En naturlig etterfølger er "Ni som tjänar på krig", en svensk oversettelse av "Masters Of War", som vi får vite ble laget av en "22 år gammal og jävligt forbannad" Bob Dylan. Aleksandersen skjerper tonen ytterligere med sin introduksjon til "Va det du Jesus". Dette er en usedvanlig intens konsert til å komme fra to middelaldrende menn med gitar, med mange sterke meldinger om all verdens elendighet. Wiehe har forresten med det samme klistremerket som Woody Guthrie hadde på gitaren – "This machine kills fascists". Introduksjonene til sangene er ofte grundige, men ikke alltid like alvorlige. Etter en lang utredning om hvor lang reisa er fra Malmö til Høyanger får vi vite at Wiehe skrev "En sång til modet" etter å ha vært uannonsert oppvarmingsartist for folkehelten Åge Aleksandersen innerst i Sognefjorden. Publikum tar nå godt mot svensken i Oslo Konserthus. Og selvsagt nordmannen også, selv om vi opplever noen slitsomme forsøk på å få folk til å synge med i de mest kjente sangene til Åge. Hvis folk vil synge med gjør de det uoppfordret, er min erfaring. Åge Aleksandersen tar konserten mot slutten med Dan Anderssons "Omkring tiggarn från Luossa". En poet Wiehe hadde avfeid som "sentimentalt skit" helt til han fikk høre Aleksandersens tolkninger. De gjør Hoola Bandoola-klassikeren "Jakten på Dalai Lama", før de avslutter smektende søtt med Rudolf Nilsen-teksten "Jeg hadde tenkt", med Kari Svendsen som gjesteartist. Kom vi forresten i skade for å si at dette var en intens konsert til å komme fra to gamle menn? Er det noen fra den yngre garden i dag som kunne gjort noe like sterkt engasjert og godt poengtert?
|
Visa och lyrik i skön symbios |
||
Det är inte ofta man får uppleva den där magiska stämningen där samspelet mellan artister och publik känns så närvarande att man nästan kan känna den i luften. Men i tisdags kväll fanns den i Växjö Teater när Mikael Wiehe och Jaques Werup framträdde. I förhandsreklamen till föreställningen med Mikael Wiehe och Jaques Werup utlovas en "kombination av poesi och musik, gammalt och nytt, högt och lågt, sorg och glädje, tragedi och komik." Det är inte utan att man blir lite misstänksam när en föreställning utlovar så mycket på en gång och jag skall villigt erkänna att det var med en viss tveksamhet jag slog mig ner i teatersalongen: Två sextioplussiga skånska herrar som utlovar så mycket. Hur skall de gå iland med detta? Men oron försvinner direkt när Wiehe slår an en både hjärtlig och avslappnad självironisk ton på sin speciella skånedialekt. Redan 1970 försökte sig Wiehe och Werup på ett samarbete tillsammans med några andra Malmömusiker, får vi veta. Det hela rann dock ut i sanden och de båda gick vidare på varsitt håll. Werup har sedan dess under åtskilliga år arbetat med den här typen av föreställningar med poesi och musik i förening tillsammans med en mängd olika¬ musiker. Men nu trettioåtta år senare arbetar Weihe & Werup tillsammans igen. Kvällen igenom visar sig Wiehe vara den mer aktive, rättframme, med mer direkt tilltal till publiken. Werup är istället den mer drömskt filosoferande och eftertänksamme. De två olika temperamenten kompletterar varandra förträffligt på scenen och då då serverar de varandra små ironiska glidningar – inövade eller ej – till publikens förtjusning. Till en början är Werups recitarande och filosoferande ganska stillsamt, men ju längre kvällen lider, och desto varmare i kläderna han blir, desto mer fantasifulla blir hans tänkvärda utsagor. Vare sig han funderar över levandets svåra konst ("Hur gör man i denna värld för att klara sig?"), kärlekens omöjliga väsen eller berättar om mer jordnära ting som om brunnsgrävaren från S:t Olof, är det oupphörligt fascinerande att lyssna på. Wiehe sjunger både egna sånger och tonsättningar av Werups dikter och bevisar att hans speciella röst fortfarande är fascinerande att lyssna till. Pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén Berg svarar för stämningsfullt ackompanjemang och ibland tar både Wiehe och Werup fram saxofonerna ( Werup även klarinetten) och ger musiken en extra krydda. Som helhet en magisk föreställning med en både hjärtlig och tragikomisk ton som man kommer att minnas länge och som var mycket uppskattad av de varma applåderna att döma.
|
Wiehe och Werup i poetisk samklang |
||
De gamla kompisarna Mikael Wiehe och Jaques Werup kamperar i hop i höst. De väljer att kalla sitt framträdande för en föreställning och inte konsert. Och känns rätt, för det handlar lika mycket om poesi och som om musik när de två skåningarna skildrar kärleken till kvinnan och döden som är vår ständiga följeslagare. Wiehe börjar i självironisk ton och hälsar publiken synnerligen välkommen. Han drar av ett spar skrattsalvor. När föreställningen väl sätter igång är det inte ironi det handlar om. Nej, det är de stora livsfrågorna, som kärleken och dess vedermödor, men också döden som ständigt finns i bakhasorna. Med sig har Mikael Wiehe och Jaques Werup cellisten Karin Sandén Berg och pianisten Christer Karlsson. För snart 40 år sedan inledde Jaques Werup och Mikael Wiehe ett samarbete i Malmö. Werup var inte intresserad av Wiehes musikaliska färdigheter, utan av hans ledaregenskaper. Spridda skurar, det band som Werup hade satt ihop, ville dock inte foga sig, varken efter Werups och Wiehes uppmaningar. En av medlemmarna var en småländsk popsångare och hette Björn Afzelius, och det slutade med att han och Mikael Wiehe och ytterligare en medlem i Spridda skurar, Peter Clemensson, bildade Hoola Bandoola band i replokalens kök. Nu när 38 år har förflutit samarbetar Wiehe och Werup igen. Och visst fungerar det att varva diktläsning med visor. Wiehe har tonsatt Werups dikter och Werup läser textrader från Wiehes visor. Men vi får inte se röda fanor vaja och vi får inte höra marxistisk samhällsanalys, utan det handlar om livet och rädslan för att förlora det som betyder mest; kärleken och tvåsamheten. Sårbarhet och självutlämnande är återkommande teman, men humorn och självdistansen finns där också. Och föreställningen blir inte sämre av att båda herrarna spelar saxofon. Möjligtvis kan jag störa mig något på Werups pratiga sång. Wiehe har dock förmågan att gripa tag i publiken med sin något väsande röst.
|
Wiehe och Werup |
||
Sent kommer de igång, musikanten och poeten, men vad gör det när de proklamerar en trivselkväll av sällan skådat slag om ensamhet, försmådd kärlek, längtan. livets svåra sidor och om själva den säkra utgången, döden. Spridda skurar hette de 1970, Jacques Werups orkester där bland andra Björn Afzelius var med som sångare. Det var svårt att få ihop bandet då viljorna var starka och drog åt olika håll. Mikael Wiehe kallades in som kapellmästare, men det blev bara etter värre. Spridda skurar torkade in och i stället hade vi snart både Hoola Bandoola Band och Storm, där Werup medverkade som tenorsaxofonist och sångare på tre plattor: "At the Top", "Casanova i Mjölby" och "Stormvarning". En dryg generation har förflutit sedan poeten Werup och de andra repade hos ABF i Malmö när det är dags för ett nytt försök, ett försök som inleddes på Viktoriateatern i Malmö med fortsättning i Ystad i januari och nu blivit turné i Riksteaterns regi. Werup & Wiehe. Wiehe & Werup. Dikt & Musik. Musik & Dikt. Det blir en alldeles oförglömlig kväll på Spegeln, där de personliga uttrycken rakt igenom har en allmän sida som inte enbart äger igenkännandets kvalitet, utan mer det retsamma "lite annorlunda". Inget insmickrande, stort allvar, poetisk skärpa och musikalisk lekfullhet där Karin Sandén Bergs cello och Christer Karlssons tangentinstrument skapar utrymme för Werups och Wiehes tillitsfulla tilltal och brottande ensamhet när man vill vara samman och gemenskapen när man vill stiga av en stund för att slicka såren. Dikt och musik. Musik och dikt. I varann och för varann. Efter 38 år ett sceniskt möte så givmilt och fullt av självironi att värk övergår i verk. Höjdpunkter i Werups tolkning på svenska av Brels "Ne me quitte pas" (Lämna mig inte) och extranumret, den gamla Hoola-låtan om att nya röster skall höras, en duett där Werups den ensamma mänskans brottning med tillvarons vassa hörn och Wiehes önskan om de mångas gemensamma vilja sjunger starkt och hoppfullt. Och vi lär oss att skrattet och gråten finns för varandra, i varandra. "Du finns kvar, om en skälvning i mitt innersta" sjunger Wiehe och Werup svarar: – Alla dessa minnen. Vi släpper in varandra så, släpper in varandra i resan i existensen
|
Närhet och kemi i mötet |
||
Närhet och kemi i mötet Mikael Wiehe och Jacques Werup bjöd på en gränsöverskridande föreställning när deras turné hade premiär på Reginateatern, skriver Stefan Warnqvist. Mikael Wiehe har varit en flitig gäst i Uppsala på senare tid. Förra våren tolkade han Bob Dylan ihop med Ebba Forsberg, i vintras var han här med Åge Aleksandersen och på onsdagskvällen var det dags för ett nytt spännande samarbete. Tillsammans med författaren Jacques Werup gjorde han denna gång en gränsöverskridande föreställning på Reginateatern, där musik och poesi förenades. Wiehe och Werup delade scenen med pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén Berg. Själva trakterade de en akustisk gitarr, två saxofoner och en klarinett. I början av spelningen berättade Wiehe om deras första samarbete, för snart fyra decennier sedan, då de i några veckor var involverade i samma experimentella grupp i Malmö. Under kvällens gång framhöll de sina väsensskilda förhållningssätt på alla möjliga plan, och visst är det en oväntad kombination. I krocken mellan dessa karismatiska scenpersonligheter och deras kreativa världar uppstod märkligt nog både närhet och en speciell kemi. Wiehe hade tonsatt Werups dikter, Werup deklamerade låtar som Wiehe skrivit, ibland med ackompanjemang och ibland inte. I det faktum att båda fick tolka varandra fanns mycket av kvällens behållning. Ett lyckat inslag var också tolkningen av en annan Jacques, nämligen Brel. Med ett avskalat format där musikerna spelade med stor lyhördhet kom såväl låtarna som lyriken till sin rätt. Själva musiken blev en smältdegel av visa, jazz, kabaret och klassiskt. Ofta var texterna och stämningsläget vemodigt, med fokus på personliga relationer och vardagsrealism. Det politiska och det humoristiska hade också sin givna plats, inte minst som komplement till melankolin. Någon enstaka låt föll kanske lite platt till marken, men det blev bara en anmärkning i marginalen en sådan här kväll. Wiehe, Werup och deras musiker bjöd på en briljant föreställning, och den långa kön efteråt av folk som ville köpa deras nyutgivna gemensamma cd talade för sig själv
|
|
|
|
|
|
|
|
Åge og Mikael: En kveld for historiebøkene |
||
- Jeg har jo spilt i Florø sånn cirka 164 ganger, sa Åge fra scenen. Den milde overdrivelsen til tross – dette var en kveld det vil bli snakket om lenge. Også blant dem som har sett det meste av alt det strålende trønderen tidligere har prestert i kystbyen. Det intime formatet kledde den fullsatte kinosalen i Samfunnshuset perfekt. Dette var to timer i avdempet selskap med to gamle bekjente – som har bygget karrieren ute blant publikum og på landeveien. Velbalansert lyd, strippet lysbruk og konsertstart på minuttet var settingen. De 400 blir traktert med en miks av litt mindre kjent stoff, gamle og nyere hits, godt timede historier og et utilslørt politisk budskap – som aldri levner tvil om at de har store deler av sin ideologi intakt. Sterkt samspill På scenen har de delt rollene og sangene broderlig. Noe gjør de likevel sammen – det meste hver for seg. Alt er nært, nakent og ekte. Wiehe er den verbale formidleren, med en scenisk ro det er sjelden å se. Hans tallrike anekdoter er av høy klasse – enten det er humor eller politikk i bunn. Aleksandersen gliser og inspireres - og nyter helt åpenlyst at det er bekvemt med en likeverdig makker å dele scene og kommunikasjon med. I farten kan det knapt huskes å ha sett en mer avslappet og slagferdig Åge i Florø. Noen av sangene hans vokser også enormt takket være innpakningen de spilles i. "Skin sola" blir til den ultimate forsoningssangen for alle forhold med grums i – mens "Va det du Jesus" får et preg og en inderlighet som er skreddersøm i februarnatten. Mikale Wiehe har åpenbart en rekke tilhørere i salen med full oversikt fra Hoola Bandoola Band – og frem til i dag. Et usedvanlig lydhørt publikum lystrer alle duoens vink - og jubler høyt over eksempelvis hans "En sång til Motet", "Titanic" og "Som en duva". – Et fantastisk publikum, er skåningens oppsummering i garderoben. Tett på Før kvelden slutter kommer det flere overraskelser; etter lang og stående applaus takker Åge uvanlig åpenhjertig - for all støtte han alltid har hatt i Florø generelt og hos Dag Magne Knapstad spesielt. Siste sang ut blir overraskende nok Rudolf Nilsens lille perle "Jeg hadde tenkt". Det hele ender i foajeen der en spesialutgitt CD selger i bøtter og spann og signeres av begge artistene. Mikael Wiehe viser underveis i konserten at gamle radikalere kjenner alle kapitalistiske knep og kjører en forhåndsannonsering som kunne fått plass i enhver lærebok om direct marketing. Det er morsomt og briljant utført. Å møte sitt publikum på en meters avstand etter konsertene har aldri vært Åge’s greie. For mange er det første gang de opplever ham på helt nært hold – og selv om stuntet neppe gjentas med det første - er det et både uventet og verdig punktum.
|
Varmt vemod med Wiehe och Werup |
||
Wiehe & Werup Ystads teater, söndag 20 januari Innan jul berättade Mikael Wiehe att han och Jacques Werup skulle göra en serie föreställningar tillsammans, deras första samarbete på 38 år. Utan att blinka deklamerade han att föreställningens teman skulle vara livet, kärleken, döden, politiken och tidens gång. Jag tittade fåraktigt på Wiehe då, och fick värja mig mot en plötslig impuls att peta på honom med min penna, för att tappa den uppblåsta ballongen på luft. Men så gick korken ur av sig själv och Wiehe brast ut i ett hjärtligt skratt. Och jag andades ut. Puh, så pretentiösa tänker de i alla fall inte bli. Därför är förvåningen desto större, när jag sittande på Ystads teater inser att han inte skojade den där eftermiddagen i december. För det är precis vad de två ordkonstnärerna kokat ihop: en föreställning om livet, döden, kärleken och tidens gång. Och, så klart, en tumnagel politik eftersom det är Wiehe. Men bara en tumnagel, därför att perspektivet denna kväll är ett annat. När nu Wiehe och Werup möts på scen, gör de det som två män som passerat 60 och inte längre är unga. Två män som ser tillbaka på sina liv, reflekterar över minnen av kärlek och saknad, glädje och sorg, och konfronterar sin egen dödlighet. Med ett sånt upplägg riskerar hela föreställningen att kvävas av sina egna pretentioner. Det gör den inte. Därför att Wiehe och Werup bjuder på sig själva med både humor och ärligt utlämnande tankar om livet. Därför att deras starka närvaro på scen fyller de stora orden med kött och blod. Därför att det finns en särskild spänning mellan de gamla vännerna, som fyller mötet med värme och vitalitet. Och därför att kompande pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén-Berg med stor inlevelse följer Wiehes och Werups många känslolägen. Föreställningen tar avstamp i Malmö sommaren 1970, då Werup och Wiehe gjorde sitt förra gemensamma försök att förena musik och poesi, då under namnet Spridda Skurar. En kaotisk vägg av anarkistisk frijazz får illustrera varför projektet aldrig fick vingar. Och Wiehe drar ner varma skratt när han lugnt konstaterar att popmusikerna i gruppen var tveksamma. Det dröjde inte heller många veckor förrän Wiehe och Werup gick skilda vägar. Nu, 38 år senare, gör de ett andra försök. Och kanske har åren, som de själva tror, gjort det lättare att samarbeta. För de låter frikostigt varandra ta plats på scen, läser varandras dikter, sjunger varandras sånger och tar varje chans att driva med varandra. Materialet kryddas av ett par Werup-dikter som Michael Saxell tonsatt, och Jacques smyger in en tolkning av en annan Jacques, i en glödande version av Brels Lämna inte mig. Föreställningen rör sig hela tiden mellan de många och ofta mycket motstridiga känslor som livet är så fullt av. Ena stunden skrattar publiken hjärtligt åt människans underliga beteenden. Som när Jacques berättar om brunnagrävaren Edwin, som grävt brunnar i 50 år för att han känner sig så fri nere i brunnshålet. I nästa stund hugger det till i hjärtat av vemod och sorg. Som i Wiehes finstämda Du finns kvar, som Jacques klär i mjuka saxofontoner. Sista låten, Ska nya röster sjunga, ger en perfekt inramning åt kvällen. Med stråk av både djupt vemod, smärtsam saknad och enorm hoppfullhet fångar den på kornet de känslor som fyller salongen.
|
Sentimentala män berättar om livet |
||
Mikael Wiehe börjar med att dra hela bakgrundshistorien och bilderna av ett svunnet Malmö flimrar förbi. Han och Jacques Werup träffades 1970 när Werups dåvarande band hade sin replokal i ABF:s lokaler vid S:t Petri kyrka och de behövde någon som kunde få de bångstyriga musikerna – däribland Björn Afzelius – att dra åt samma håll. Trettioåtta år senare gör de gemensam sak igen, två skånska kulturinstitutioner i en föreställning som Wiehe med rutinerad glimt i ögat presenterar som en trivselafton om tidens gång och dödens ständiga närvaro. Humor och allvar, alltså, musik varvas med poesi på ett sätt som förmodligen legat helt rätt i tiden då i början av sjuttiotalet. Med tanke på Wiehes närvaro blir det också anmärkningsvärt lite politik och vänstersvängd samhällsanalys, i stället får vi två svartklädda, lätt sentimentala män strax över sextio som vill berätta om livet och i synnerhet kärleken. Inte oväntat är Werup den mer högtravande och man skruvar lite obekvämt på sig när han med djup, uppfordrande röst beskriver sig själv och scenkollegan som "undergivna typer som ylar kvinnans och kärlekens lov". Men i den svenska översättningen av Jacques Brels "Ne Me Quitte Pas" tror man på honom. Wiehe är direktare, mer underfundig och jordnära, som när han läser en text om antalet sockerbitar han vill ha i sitt frukostkaffe och på kuppen säger något om manlighet och kvinnlighet. Tillsammans med pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén-Berg framför de både gammalt och nyskrivet material och de byter gärna med varandra: Wiehe framför tonsättningar av Werups dikter, Werup tar sig an Wiehes texter och i makligt tempo framträder likheter i deras konstnärskap som sträcker sig bortom den skånska dialekten. Efter den oavsiktligt långa pausen fortsatte de på samma linje. Men trots en del inspirerade stunder – Wiehes fina "Du finns kvar", deras saxofonduell på slutet och Werups anekdot om ett märkligt framträdande inför landets församlade och väldigt trötta landshövdingar – blev det aldrig någon stegring av intensiteten. Och kanske var Wiehe onödigt snål med att spela sina mer välbekanta låtar. Nej, jag efterlyser inte "Titanic" och "Flickan och kråkan", de hade bara varit malplacerade, men det finns andra av de mer kända sångerna som han rimligen kunnat koppla ihop med föreställningens tema. Tidens gång och dödens ständiga närvaro, det täcker trots allt in det mesta. Tumme upp Wiehe är för rolig, som när han tackade för applåderna på slutet: "Ni är intelligenta som förstår hur bra vi är". Tumme ner De där syntljuden som skulle skapa suggestiv stämning under Werups reciterande var ganska töntiga.
|
Skönt avspänt och sympatiskt |
|
Det är länge sedan jag haft så stort utbyte av att lyssna ett par timmar på två medmänniskor. Till och med själen fick lite ny näring. Mikael Wiehe och Jacques Werup på samma scen. Så självklart, tänker man. Men varför skulle det behöva dröja 38 år? Tja, kanske är det just därför det blir så bra nu när de äntligen slagit sina påsar ihop för några kvällar. Det är två mogna och ärrade skånska män med perspektiv på livet och tillvaron, som möts och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. De gör det utan någon inbördes konkurrens. Båda är väl etablerade, ingen behöver bevisa något för den andre. Och därför blir det också skönt avspänt och sympatiskt, utan prövande åthävor. Trivselafton. Det är Wiehes varudeklaration på programmet, som rör sig kring tidens gång, livets outhärdliga korthet och dödens ständiga närvaro, för att använda hans egen formulering. Han inleder med en liten roande historik över hur han och Jacques träffades 1970. Det var den senare som tog initiativet. Mikael kallades in för att styra upp Werups nya popband Spridda skurar, som var på väg att kantra redan i starten. Bland annat på grund av en väska som en av musikerna hade med sig till repetitionerna. Den kallades Filialen och innehöll starka drycker, som inte blev liggande i onödan. Jacques hade problem med att upprätthålla disciplinen i bandet. Det blev nu Mikaels uppgift, när han efter tre snabba veckor kallades in. Men inte heller han lyckades stänga Filialen. Så i stället för Spridda skurar blev det två nya band, Hoola Bandoola och Werup-Sjöström-gruppen. Nu, efter 38 år, löper alltså trådarna samman igen. Wiehes och Werups banor har tagit sig lite olika uttryck. Fast i grunden är det inte så stor skillnad på de två, som man lätt kan tro. Det inser man när man nu har dem på samma scen. Visserligen försöker Werup häckla agitatorn Wiehe, men alls icke för att vara elak. Wiehe är också finstämd lyriker med förmåga att fånga det nära livet och tillvarons bräcklighet. Och det är här de möts i tankar kring kärlek och kvinnor, glädje, sorg och besvikelser, brustna illusioner, spruckna relationer, döden, ja allt detta liv innehåller och som vi alla mer eller mindre delar. Det bjuds på dikter, sånger, prosastycken och småprat däremellan. Stundtals byter de material, och även gamle Brel får vara med på ett litet hörn med Lämna inte mig i en lysande werupsk tolkning. Jacques Werup pratsjunger, viskar, blundar och gestikulerar på känt manér. Mycket charmfullt, han är en god estradör. Han berättar också om livet på Österlen, bland annat om brunnsgrävaren han en gång anlitade. Han som älskade friheten där nere i sitt trånga mörka hål. Det är mycket underhållande, fullt i Piraten-klass. Humor bor också i Wiehes bröst. Och allt är inte kampsång. I föreställningen är det egentligen väldigt lite av den vanlige Wiehe. I stället överraskar och imponerar han genom att blotta nya sidor, inte minst i några fina prosatexter. En del känns mycket naket och utlämnande och länkar sig väl till Werups värld. Det blir ett i allra bästa mening givande möte, och programförklaringen – tidens gång, livets outhärdliga korthet och dödens ständiga närvaro – infrias. Det andas bitterljuvt vemod, ömsinthet, saknad och smärta. Och de drar sig inte för att blomma ut i ren och skär sentimentalitet. Fin och följsam musikalisk assistans får de av cellisten Karin Sandén Berg och pianisten Christer Karlsson.
|
En sang til motet |
|
– Hër är en sång til modet. Den är til alle dom som väger tro på morgonda’n fast natten är så lång, synger Mikael Wiehe på skånsk til den voksne forsamlingen som er tilstede på NTLs kulturaften i Statens Kartverk. De fleste kjenner teksten. Mikael Wiehes sang til motet har vært en inspirasjon i tøffe omstillingsprosesser. Det er ikke første gang den svenske trubaduren stopper opp på et fagforeningsarrangement i Statens Kartverk. Fra talerstolen forteller hovedpersonen at det er tredje gang han deltar på kulturaften her og det har blitt et av hans faste holdepunkt i livet. Folk i salen humrer. De elsker Mikael Wiehe både for hans tekster, hans humor og radikale engasjement. Selv i en alder av 60, brenner han for de svake grupper. Og han er like radikal som den gang han og Bjørn Afzelius reiste rundt og holdt solidaritetskonserter med Hoola Bandoola Band på 70-tallet. Nå reiser han rundt med to musikere og bandet heter "Mikael Wiehe and the chosen few". Kultur med mening. Initiativtaker og leder av kulturkomiteen i NTL forening 17, Kurt Brinch, smiler lurt der han står og serverer øl og vin til kolleger i bardisken bakerst i lokalet. Hele kantinen er fylt til randen av glade mennesker og det er god stemning rundt bordene. Kulturkveldene har blitt en tradisjon siden 1990. Her har det vært vømmølmusikk, cabareter, teater, Bellmann-aften, Rudolf Nilsen-tema med Lars Klevstrand, Jan Eggum, Bjørn Eidsvåg, Jonas Fjeld og mange flere. – For oss er det viktig å samordne det daglige fagforeningsarbeidet med kunst /kultur som også er en viktig del av fagbevegelsen, forteller Brinch. Til kveldens arrangement ble det solgt 122 billetter, men det er minst 140 gjester tilstede med Humanetisk Kor, komiteen og teknikere. Hele scenen og alt det tekniske foran konserten er gjort på dugnad fra folk i NTL. – Det er en god dugnadsånd her og vi vet disse kulturhappeningene betyr mye for folk her, forteller Kurt Brinch. Han legger ikke skjul på at det er favorittartisten hans som opptrer i kveld. Kurt Brinch spiller selv gitar i husorkesteret og de har øvd inn flere Wiehe-låter. - Vi spilte "Sang til Motet" når folk har fått oppsigelser og opplever tøffe omorganiseringer. Wiehes tekster er inspirasjon for mange av oss, sier Brinch, som er opptatt av kulturformidling. Og mens Wiehe synger siste verset av "Sang til motet", er det flere i salen som trekker frem lommetørkle. – Här er en sång til modet. Den är fra mej til dej. En liten enkel visa med det, jag helst vil säga. Andre lukker øynene og bare nyter. Wiehes skånske dialekt, slående politiske kommentarer innimellom sangene og det flotte musikalske bandet presterer rører folk i salen. Og selv om konserten slutter rundt midnatt og Wiehes band har bestilt hotellrom i Oslo, tar han seg tid til å signere CDer, noen sangbøker og hilse på folk etter konserten. Den uformelle musikeren er glad i fagforeningsfolk og har signalisert til sin bookingagent i Norge at han ønsker å prioritere slike opptredener. I år har han mellom 20-25 opptredener i Norge. Blant annet spilte han på Åge Aleksandersens mimrekonsert under st.Olavsdagene i Trondheim i sommer. Han mener det er mange norske artister som er like engasjert som han selv. At han har fått enslag ikon-status i arbeiderbevegelsen i Norge synes han er veldig hyggelig, men mener dette er overdrevet. Raser mot Israel. Når Aktuell får en prat med han i enerom, oppdager jeg fort at dette er en mann med klare politiske standpunkt. I disse dager er han brennende engasjert og opprørt over israelernes agressive krigføring mot palestinerne. – Jeg er imponert over den sterke og tydelige kritikken mot Israel her i Norge, både fra offisielt hold og fra andre. Det er en bevegelse mot Israel her og det er bra. Jeg har blant annet sett at den norske LO-lederen er veldig tydelig i dette spørsmålet, sier han, og synes det er trist at ikke svenskene er like tydelig når de diskuterer Midtøsten. Wiehe er fortsatt opptatt av internasjonal solidaritet, særlig i Latin-Amerika og i Midt-Østen. Mikael Wiehe har en svært mild framtoning og har et behagelig vesen, men etterlater ingen tvil om at han fortsatt er en ihuga kapitalist-hater. Mange av tekstene er blod-røde og maner til kamp. - Du var en gang veldig radikal og sto Venstrepartiet Kommunisterna (VPK) nært. Har du blitt sosialdemokrat på dine eldre dager? - Aldri i livet! Kommer det spontant fra den sympatiske mannen i sort T-skjorte og slitt dongeribukse. Så spruter han ut i latter. Han er lett å prate med og omgjengelig. Han røper også at han fortsatt stemmer på vensterpartiet som er SVs søsterparti i nabolandet. Blant annet fordi de sier klart og tydelig at de vil ha en offentlig sektor. Men han er ikke særlig optimist foran valget i hjemlandet. Han spår han en ny borgerlig koalisjon i hjemlandet og mener at sosialdemokratenes har seg selv å takke for at det blir regjeringsskifte. –Sossarne har de siste 12-14 årene ført en nyliberalistisk politikk. Se bare hvordan de har privatisert Televerket, Jernbanen og andre tidligere statlige selskap i Sverige. Folk kjenner ikke igjen politikken, sier Mikael Wiehe og rister på hodet. Han liker ikke utviklingen i hjemlandet med høy arbeidsledighet og et større klasseskiller mellom folk. - Sosialdemokrater fører en nyliberalistisk politikk. Velgerne ser ikke forskjell på dem og de moderate lenger, sier han sarkastisk, men glimtet i øyet er ikke langt unna. Han har nettopp synget sangen "Wem kan man lita på?" som stadig er like aktuell. Særlig er det enkelte grupper i det svenske samfunnet som lider. Blant annet mener han regjeringen har gjort altfor lite for å ta innover seg det flerkulturelle Sverige. Fortsatt er det barrierer og fremmedfrykt og innvandrere er fortsatt ikke sidestilte med andre når de skal inn på arbeidsmarkedet. Dette opprører Wiehe. Han har selv mange venner fra ulike kulturer og er gift med en chilensk kvinne han traff på 80-tallet. De bor i en meget flerkulturell bydel i Malmø og trives der. – Musikk er grensesprengende og i den musikalske verden er det heldigvis større respekt for hverandre enn i det svenske samfunnet generelt, sier han, men ville ikke selv vært politiker. Gjennom sin artistkarriere har han møtt både Nelson Mandela og hadde et nært forhold til Oluf Palme, men selv foretrekker han sangen. – Jeg kan gjøre mye mer for de undertrykte gjennom mitt virke som musiker og mitt samfunnsengasjement. Som musiker kan jeg jo ha meninger om alt, smiler han lurt. Og det tenker han å fortsette med. Mikael Wiehe akter ikke å legge inn årene med det første. Han har nylig tolket og oversatt Bob Dylans mest opprørske tekster til Skånsk og gitt ut en CV. Dialog med publikum. Mikael Wiehe har på sin hjemmeside en samling linker med bilder fra ulike perioder, biografi, musikk, politikk og linker til de fleste artikler om og av han. Men han skriver ikke bare om politikk. Noen låter handler også om kjærlighet og noen om fugler. Fortsatt blir "Mitt Hjärtas fägel" fra 1986 med duoen Wiehe og Afzelius spilt ofte. Selv avkrefter Wiehe myten om at han skriver så mange låter om fugler. Det var Bjørn (red.anmerk Afzelus) som en gang påsto at jeg skrev mange låter om fugler slik at Aftonbladet ramset opp alle sanger jeg hadde skrevet om fugler. Det så mye ut, men det var ikke noe bevisst. Jeg bare liker å skrive tekster med mening, fortsetter Wiehe. Bjørn Afzelius sa en gang at Wiehe var sammen med Wreesvijk og Taube en av Sveriges tre store visepoeter. Hoola Bandoola Band representerte en progressiv svensk rockebevegelsen på 1970-tallet. Alle Mikael Wiehes dem døtre spiller musikk men fortsatt har ikke familiefaren spilt med døtrene offisielt. Lokallagsleder Evy Olsen Aasekjær i NTL er svært stolt da hun overrekker blomster til hovedgjesten i de sene nattetimer. Mikael Wiehe ser på henne og løfter den pastellfargede blomsterbuketten opp og holder mot publikum. - Er dette våpenet jeg skal fortsette min kamp mot kapitalkreftene med?
|
Mikael Wiehe drog storpublik |
||
Trästocksfestivalen i Skellefteå den 21 juli 2006
Det var trångt om saligheten när Mikael Wiehe uppträdde på NV-scenen på fredagskvällen. Enligt festivalarrangörernas beräkningar hade mellan 7000 och 8000 personer kommit för att höra den folkkära trubaduren från Malmö. Wiehe bjöd på många klassiker och rörde sig ledigt mellan olika stämningar och lägen. Uppbackad av en klaviaturspelare och en trumslagare blev den timslånga spelningen på NV-scenen en av Trästockhöjdpunkterna hittills. Mästerligt Wiehe! Man kan tycka vad man vill om Mikael Wiehes politiska ståndpunkter och om hans brandtal till mellansnack. Men när man hör och ser honom leverera så är det svårt att ge honom annat än högsta betyg. Efter att ha sett många akter med poserande rockpojkar är han befriande chosefri och inkluderande. Och kanske är det svårt att vara annat när publiken fyller hela fotbollsplanen framför scenen och mer därtill. Klädd i blåjeans, vit skjorta och med kavajen slängd över stolen öppnar han med "Andra tider nu" direkt riktad till Percy Barnevik och de andra höjdarna. Han har publiken med sig från början och vårdar relationen från första till sista minuten. Wiehes nästan exakt timslånga konsert bjöd på en stor del folkkära klassiker Som "Victor Jara" och "Flickan och kråkan" blandat med nyare material som "Det här är ditt land" och Bob Dylans "Masters of War". Gitarren står i centrum, snyggt flankerad av klaviatur och trummor. Mikael Wiehe är med 43 år i branschen ett proffs. Men rutinen är egentligen en ganska liten del av hans storhet. Hans alltid lika stora patos, hans lidelse och förmåga att vandra mellan att vara förbannad, ömsint och hoppfull och dra med sig publiken i stämningarna är enastående. Han berör dem han spelar för, det är oundvikligt, och när han spelar "Den jag kunde va", en hyllning till sin bäste vän Björn Afzelius så är det omöjligt att inte få tårar i ögonen. Förbannat bra, helt enkelt.
Mikael Wiehe förenade generationerna Trästocksfestivalen i Skellefteå den 21 juli 2006 Jag föruspådde att Mikael Wiehe skulle komma att dra en storpublik till Trästockfestivalen. Jag fick fel. Han drog en jättepublik, den största jag kan påminna mig en enskild artist dragit i festivalens historia – och jag har varit där alla dagar i dess 15-åriga historia. Det märkliga är att Wiehe på något sätt känns som en dörröppnare. Någon undrade om det var lika blandad publik som på Eldkvarn i fjol. Inte en chans, var mitt svar. Wiehe är den förste som verkligen lockat tre generationer. Och plötsligt känns festivalen på Nordanå, som fyller moppe, som en angelägenhet för alla skelleftebor. {…] |
||
Bitsk Wiehe håller stilen. |
Slussens pensionat, Orust den 11 juli 2006 Han har måhända själv passerat de 60, vilket ju i och för sig är aktningsvärt och han har hållit på länge, länge vid det här laget. Men Mikael Wiehe har definitivt inte tröttnat. Tvärtom. Hans patos, hans politiska motstånd, hans glöd är mer påtaglig än nånsin. Hans bitande sarkasmer är knivskarpa och han räds inte att framföra dem. Även om det som i öppningslåten är Andra tider nu, så tycks hans sånger ständigt vara lika aktuella, trots att vissa skrevs för trettio år sedan. Han hinner med ett 15-tal låtar. Fler nya än gamla. Och Titanic lämnar han den här gången därhän. Medvetet eller av tidsbrist är oklart. Den lilla intima scenen på Slussens Pensionat är som gjord för Mikael Wiehe. Här får han direktkontakt med sin publik, här kan han sitta och mellansnacka utan att höja rösten, här kan han nyansera och variera. Och publiken är med på noterna. Med sig har Mikael Wiehe pianisten Christer Karlsson och trummisen Måns Block. Och rent musikaliskt är det en ren njutning.. Det är tight, det är spelglatt och det är klockrent. Och som det svänger. Vem kan man lita på och Victor Jara från Hoola-tiden har fått ett lyft, Flickan och kråkan och Tango likaså. Det märks att trion har ett hundratal spelningar bakom sig. Det här soundet är inte gjort på en eftermiddag. Visst är Wiehe en god berättare också och hans anekdoter mellan låtarna gör de två timmarna, inklusive paus, både underhållande och tänkvärda. Hans berättelse om hur hans dröm om att bli fotograferad tillsammans med Jane Fonda gick i uppfyllelse i Finland av alla ställen. Eller hur han trots sin gudsförnekelse hamnade med två låtar i ett tillägg till den svenska psalmboken. |
| Anders Netshagen, Bohuslänningen, den 12 juli 2006 |
Mikael Wiehe gestaltar livets komplexitet. |
||||
Stenhammarssalen i Göteborg söndagen den 19:e mars, 2006
I Stenhammarssalen i Göteborg söndag 19:e mars gav Mikael Wiehe den andra konserten på två dagar. Med sig hade han Christer Karlsson på piano och Måns Block på slagverk. Båda medverkar för övrigt också på CD:n Främmande land som kom i november förra året. Kvällen innehöll gammalt och nytt - som vanligt frestas man tillägga. Ny är utan tvekan uppgörelsen med "nittiotalets hjältar" d v s de personer som nu är åtalade; finansvalpar och oligarker som kört Skandia i botten: Andra tider nu. Justitieminister Thomas Bodström förärades för kvällen Vem kan man lita på , eftersom han instiftat alltför många lagar som stjälper demokratin istället för att skydda den. I Främmande land heter första melodin Det vackra. Och speciellt intressant var den ändring i textraden där Wiehe bytte ut ordet nykommunister till nystalinister. Där fick vi något att grubbla på! Lukasevangeliet ligger till grund för existentiella låten Stjärnan. Björn Afzelius hedrades. Och dessutom sjöng Mikael Björns och Silvio Rodriguez succélåt Du é det finaste jag vet. USA kritiserades starkt för Guantanamofångarnas behandling. Och Wiehe förklarade bakgrunden genom att frankt påstå att orsaken till det illegala systemet på Guantanamo är att ingen på jorden skall känna sig säker! Sången om tortyren i Just i den här sekunden, blev en otäckt stark påminnelse om världens elände. Flickan och kråkan följdes av Var inte rädd mitt barn. Tangon som inleds med Jag ser min hustru när hon dansar har en stark text. Tröst fick vi i raden När natten är som mörkast är gryningen som närmast, vilken förutspådde Sången till modet. Kanske kvällens mest känslosamma melodi och längsta applåd. Woody Guthrie till svenska översatta Det här är mitt land inleddes med ett par små missar. Frågan är om någon EU-byråkrat från Brüssel hade ett finger med i spelet. Wiehe konstaterade att Bush nu har en majoritet emot sig. Och han berättade vidare att under en inspelning nyligen i finländsk tv hade Wiehe träffat Jane Fonda som lovat att sända en hälsning till den i USA kanske främsta antikrigskämpen: Cindy Sheenan. Nu blir det bättre svängde loss riktigt ordentligt. Den innehöll som omväxling ett trumsolo! Utveckling i Sydamerika gläder många på vänsterkanten konstaterade Wiehe. Sången om Victor Jara lät faktiskt ny. Publikens applåder gav två extranummer. Den store skurken Bush är ju nödtorftigt maskerad i Främmande land - d v s den sång som gett CD:n dess namn. Och avslutningen Titanic ger oftast den påminnelse som vi kanske inte alltid orkar ta till oss. En eloge även till övertecknad som faktiskt städade upp lite grann utanför Stenhammarsalen ett par timmar före föreställningen. Bl.a. plockade jag upp och slängde skittidningen Metro som låg och skräpade runt Konserthuset. |
||||
| Kjell Martinsson, www.fib.se 2006-03-24 |
Mikael Wiehe - En timme i taget, en meter i sänder. |
||||
Konserthuset Helsingborg, 17 mars, 2006
Efter att blivit överexponerad av MTV, VH1 och Rix FM. Efter fått höra sånger om kärlek, olycka, pengar, sex, våld och annat som tjötats till döds, är det skönt att få gå och lyssna på något annorlunda. I mitt fall stavas detta annorlunda till progg, och vad är inte progg om inte Mikael Wiehe; den igenkännbare och något tolererade trubaduren från Malmö.
"Vi är glada över att vara hemma i Sverige", så inleder Mikael Wiehe kvällen, med en mjuk och honungslen stämma, som bär ett stråk av sorg. Han varnar oss för att kvällen kommer att innehålla en del gamla och en del nya låtar som förmodligen ingen av oss har hört, men då och då kommer det att komma en låt som man känner igen. Strax efter det utalandet inleder Mikael Wiehe kvällen med "Det är andra tider nu" från hans nya album och som säkert kommer att följas av en kavalkad av låtar där vi får ta del av hans över fyrtioåriga karriär som Sveriges samvete. |
||||
Jonas Larsson, Citysajten.com, den 19 mars 2006 |
Kærlighed og fællesskab |
|
Mikael Wiehe, Århus Musikhus i torsdagen den 9:e mars, 2006
Den 60-årige svenske troubadour Mikael Wiehe leverede en formidabel aften i Musikhuset i Århus i torsdags. Også publikum var oplagte til at nyde hans blide sange til det smukke i livet og høre storkapitalen blive spiddet af hans skarpe tekster. Mikael Wiehe har holdninger. Hans bidrag til at ændre ved uligheden i verden er at komme ud med sine tekster og musik for at rykke ved ubalancen. Han har netop udgivet cd`en, Främmande Land, der tidligere er anmeldt her i avisen. Naturligvis hørte vi numre herfra, men også fra tidligere udgivne plader. Det blev altså en blanding af de meget smukke sange til livet - sange som Wiehe og vennen Björn Afzelius sammen har optrådt med - og så de meget politiske. Slag til Jydepotten At aftenen var helt igennem vellykket, skyldes ikke mindst Wiehes introduktion til numrene og de oplevelser, der knyttede sig til dem. Der kom mange meget lidt pæne kommentarer til Danmark og holdningen til minoriteter, specielt muslimerne. Og ja, Wiehe har læst Jyllands Posten, der fik af grovfilen og mere kan læses herom på hans omfangsrige hjemmeside, www.mikaelwiehe.se. Med på scenen var på piano Christer Karlsson og Måns Block på trommer og de imponerede med deres meget dygtige spil, også når højtaleren blev taget i brug under sangen til Victor Jara. Gav plads Mikael Wiehe nøjes ikke med at synge om varme, kærlighed og fællesskab, han viser disse egenskaber tydeligt på scenen overfor sine to medmusikere, hvilket gav en fin stemning. Wiehe gav plads for dem under numrene og skabte et harmonisk indtryk, der naturligvis smittede af på det modne publikum. Der kvitterede med en stående applaus til sidst. Mikael Wiehe nøjes ikke med at synge sine tekster, han ER sine tekster og bedre kan det ikke blive. |
|
| Ulla Rasmussen, Arbejderen 2006-03-11 |
Wiehe bäst utan blommor |
Konserthuset, Malmö 26.2 Det är de karga och inte de frodigt blommiga låtarna som ger mest. Det finns en tumregel i min Wiehebok: ska låtarna handla om fåglar måste de åtminstone vara skadeskjutna, skriver Håkan Engström om Mikael Wiehes konsert på konserthuset i Malmö på söndagskvällen. En av låtarna tillägnas justitieminister Bodström. Det är den drygt 30 år gamla "Vem kan man lita på". Det säger något om de tidlösa kvalitéerna som ryms inom Mikael Wiehes rätt ofta ändå tidstypiska sånger. Det finns alltid nya svek och nya besvikelser att föra över dem på. Han gör låten med lite bluesigare fraseringar än vanligt, och den där sänkningen till halvtempo i refrängen gör att man hajar till. Det funkar. Fast egentligen är Mikael Wiehes konserter nästan alltid bäst när han spelar sina senaste låtar, nästan oavsett vilka de senaste låtarna är. Den här turnén handlar det inte bara om att Wiehe och medmusikerna brinner hetare för det nya, det handlar också om att det nya materialet håller så hög klass. Men han ber om ursäkt för sina nya låtar minst en gång för mycket. Jag hade gärna sett att han punkterade sin sentimentala lunga helt och hållet och gick in för att spela dessa mer kärvt minimalistiska men obönhörligt svängiga låtarna som vuxit fram i samarbete med trummisen Måns Block och en tongivande pianist (Christer Karlsson spelar på senaste plattan; David Nyström tar hans plats på scen). Han är strålande i inledande "Andra tider nu", och symtomatiskt nog är han mycket mer fängslande när han tar sig an "Främmande land" än när han rätt och slätt levererar "Det här är ditt land". Det är de karga och inte de frodigt blommiga låtarna som ger mest. Det finns en tumregel i min Wiehebok: ska låtarna handla om fåglar måste de åtminstone vara skadeskjutna. Det mesta är lite haltande, sönderskjutet, förljuget och demoraliserat i den värld som Wiehe sjunger om i kvällens starkaste nummer, den nio minuter långa rap eller talking blues som med en medveten paradox fått heta "Det vackra". Över en trasig pianofigur och naket pulserande rytm - som anknyter till den där kråklåten - framför Wiehe hårdkokt och förtätad lyrik packad med associationer och bara antydda betydelser som är befriande att mötas av i vilken tid som helst, och kanske allra mest i melodifestivalstider. |
Håkan Engström, Sydsvenskan, den 27 februari 2006 |
Varme viser på svensk |
Trubadurer har sannsynligvis underholdt, gledet, provosert og engasjert sine medmennesker til alle tider. Det ligger i deres gebet. Når Mikael Wiehe ønsker velkommen til konsert, så vet vi, at han vil ha oss til å tenke, like mye som han vil at vi skal underholdes. Vi vet også at han vil ha fine musikere med seg. Han stiller ikke med noe som er halvveis bra. Christer Karlsson spilte keyboard og Måns Block var slagverker på denne konserten i tillegg til at de sang sammen med Wiehe på en rekke av sangene. De deltok begge på en forbilledlig måte, lydhøre som de var hele veien i forhold til "sjefen". Det lille ensemblet låt vekselvis lyrisk, dynamisk og kraftfullt og spilte med trøkk der musikken krevde det, uten at det noen gang ble for voldsomt. De var tydelig i harmoni både med hverandre og musikken de framførte. Trommeslageren klarte det kunststykket det er å spille på en slik måte, at det var like behagelig i forhold til lydbildet, å sitte på første rad i salen, som det sikkert var å sitte lenger bak. Vi vet at det lar seg gjøre. De som takler den utfordringen er virkelig med på å gi konserten et løft. Visekunstneren Wiehe ønsket velkommen til konsert med sin stillferdige og usedvanlig behagelige stemme. Hans intellektuelle, klartenkte og eminente måte å fortelle om sangene på vitner om en mann med stor integritet og en brennende politisk glød og interesse for de svake og forfulgte. Like varmt og engasjert beskriver han kjærlighet og vennskap. I hans kunstneriske virksomhet er det ikke mye svada! Hans vise om 90-tallets "guder" nemlig finansakrobatene var fornøyelig. Han hadde virkelig en del synspunkter her som vi andre bare kunne nikke gjenkjennende til, fordi vi har tenkt det samme som han. Dette er for øvrig essensen av denne artistens kunst. Han klarer på en enestående måte å gi uttrykk for det veldig mange både føler og tenker. – Visen om hvordan man sender mennesker som søker asyl tilbake til land der de risikerer fengsel, lidelse og tortur gjorde sterkt inntrykk. - Mange av hans viser handler om dette med å vite. Han synger så gripende om hvordan vi ofte skulle ønske at vi ikke visste så mye om andres lidelser, nød og elendighet. Men vi vet, derfor så går tekstene hans går rett inn i sjelen på oss. Det gjør melodiene også, mange av dem mollstemte og med et preg av vemod – naturlig nok. Poeten Wiehe er ikke bare et politisk engasjert menneske. Han er også en mann som er meget bevisst alle fasetter ved livet. Han skriver så vakkert om barn, kjærligheten mellom mann og kvinne og ikke minst om vennskap. Björn Afzelius var, som mange vet, Wiehes samarbeidspartner gjennom 29 år. Wiehe hadde laget en nydelig vise til kollegaen og vennen. Han sang at: "Du är med mej vart jag går. Du är med mej alla dar." Visen er et inderlig og hjertevarmende manifest på et dypfølt og sterkt vennskap som aldri dør. Den beskriver så utrolig nydelig hvordan vi alle kan oppleve at et menneske vi elsker aldri blir borte, aldri kan erstattes av andre. Kjærligheten mellom mennesker er det sterkeste som finnes. Den kan leve videre selv om man skilles for alltid. Kunstneren minnet oss så vakkert om dette. Publikum takket av sitt hjerte for konserten og fikk servert to ekstranummer. "Främmande land" er en heftig og dynamisk låt der Christer Karlsson briljerte på keyboard. – En av Nordens dyktigste og aller mest folkekjære visekunstnere ga til beste fra sitt meget rikholdige repertoar. Ingen går uberørt fra en konsert med Mikael Wiehe. |
Bjørg Raaen Eriksen, Gengangeren, den 22 februari 2006 |
Knivskarp Wiehe |
Betyg: Terning 5 Vi har sett Mikael Wiehe synge bedre, spille gitar bedre, ja endatil tilfredsstille publikum bedre med å spille flere av sine mest kjære viser. Men vi har aldri sett en mer knivskarp, taletrengt, ironisk og energisk Wiehe. Sammen med sine to unge musikere på trommer og piano, som ved flere anledninger røpet sin klassiske og litt jazzskolerte bakgrunn, var det en knivskarp visekonge som kledte alvor, ettertenksomhet, omtanke og humor inn i et to timer langt show av høy klasse. Politisk. "Ingen djevel kjører to fly opp i røven på imperiet", fyrte Mikael Wiehe av før han sang en sang for de uskyldige som blir tatt til fange og sendt til Guantanamo og torturert av amerikanerne. Akkurat som han sang om diktaturets overgrep under borgerkrigen i Chile for mer enn 30 år siden. Han kalte danskene "jævla pølsefascister" og holdt i det hele en rekke tordentaler om maktmisbruk og rasisme samtidig som han evnet å åpne opp konserten med et par av sine egne vakre ballader til kjærligheten og til motet. Kanskje litt mye. I løpet av den to timer lange konserten ble det kanskje litt for mye tid til ordet, talene og de medmenneskelige vinklingene opp mot de politiske. Kanskje ble det litt for lite fokus på visesangeren. På musikken. Men du verden så underholdende og energisk Wiehe var denne kvelden. Noen ganger gikk han litt langt i å vise at han tross alt er like mye et barn av Greenwich Village og Woodstock og 68-generasjonen som protestsangeren Bob Dylan. Og hver gang hentet han seg inn igjen med litt humor, der han gjerne brukte ironiens svøpe på seg selv. Smilte mye. Musikalsk var dette en spennende og meget variert forestilling. Tradisjonell svensk visekunst, litt jazzimprovisert rytmikk fra det nye albumet, en flott versjon av Bjørn Afzelius nydelige "Du er den vackraste jag vet", en tango og en litt rocka Mikael Wiehe som satt ytterst på krakken sin og nesten datt ned i en serie av energiske rytmiske rykk. Han smilte mye. Han var tydelig i godt humør, og viste fram sitt største forbilde når han gjorde sin svenske oversettelse av Woody Guthries "This land is your land". Mikael Wiehe ville noe med oss denne kvelden i Drammens Teater, og selv om kvaliteten på låtene kanskje varierte noe og at konserten var krevende på sitt vis, var gnisten i øynene hans og fremtredenen hans meget levende og skarp. For det fikk han fortjent stående applaus av en nesten fullsatt sal. |
Johnny Andreassen, Drammens Tidende, den 17 februari 2006 |
|
 |
Anbefales! Betyg: 5 Fredag kveld besøkte han for første gong Florø. - Ni er mycke velkomna, venner, opna den erfarne artisten, myste mot scenelyset og konstaterte at han var komen til sine eigne. Konsertsalen i Flora samfunnshus var nesten full med eit publikum med mange lyse ungdomsminne frå 60-70 talet, gråstenk i håret og ikkje heilt kontroll på livreima lenger. Dei smilte salig tilbake og hadde ein kongekveld i godstolen. Mikael Wiehe er ute med plata "Främmande Land", der tekstane er meir politiske enn på lenge. Som plata var konserten enkel i formen, med piano, enkelt gitarspel og trommer. Det passar godt til ein rotekte visesongar, der ordet står i fremste rekkje. Men han evnar også å fornye seg og serverte ein konsert med mykje ny spenstig musikk.. Låtar som " Nu blir det bättre" og "Hur många år" held høg skånsk standard. Ringreven Wiehe batt konserten i hop med lågmælt sjarmerande småprat og kraftfull kritikk av evige plager som fascisme, imperialisme, rasisme og religiøs fanatisme. - Eg vaknar kvar dag, like blåøygd og dum i hovudet og trur at alt skal bli betre. Men i blant så blir det slik, sa han, og gler seg spesielt over at stadig fleire land i Sør-Amerika får venstre-regjeringar. Ikkje minst er han nøgd med utviklinga i Chile, som har fått sin første kvinnelege president. Derfor passa det med å avrunde konserten med historia om "Victor Jara". Men Florø-publikum slapp ikkje skåningen så lett når han endeleg hadde teke turen så langt vestpå. To ekstranummer måtte til før publikum var tilfredstilte. |
Arve Solbakken, Firdaposten, den 11 februari 2006 |
Från diktatur till tangosvartsjuka |
En tungviktarfighter med "solidaritet" trycks på ena handsken och "satir" på den andra träffade sin publik i ringen igår. Mikael Wiehes konsert var en hoppfull hyllning till människan i Sverige och världen med Wiehes ord och röst som en öm fadershand över de lyssnande.MUSIK Mikael Wiehe Västerås Konserthus Betyg: 4 Knakande nacksving på Percy Barnevik, strypkoppel på justitieminister Tomas Bodström. Mikael Wiehe spottar fram namnen som de smakade kobragift. Kampen för människan och hennes solidaritet och uppmaningen till öppenhet och samförstånd kan tas för gammal jordig och manchestermossig proggpropaganda men här på pallen bakom gitarren sitter en man vars övertygelser lever kvar och utvecklas. Vi lever i en tid då ombytligheten är vår gudinna och åsikter och ståndpunkter är lika enkla att kassera som engångskameror. Mikael Wiehe serverar en knogmacka till överhet och kapital med getingstickets omedelbara kraft och verkan. Från tolkningen av vännen Björn Afzelius fina Sång till friheten, via Woody Guthrie och idolen Victor Jara, rör han sig med erfaren säkerhet, tung i sin roll, vässade resonemang och ett mellansnack som knyter samman personen och hans produktion med humor och pondus. Gott om törnesnår, gott om röda rosor. Gott om svensk och internationell feghet, gott om hästsparkar åt den amerikanska administrationens frizon, Guantanamobasen på Kuba, där allt kan hända vem som helst. Det viktigaste är att människan inte känner sig säker på jorden. På detta sätt kan allt besegras och tillintetgöras till fina puffmoln av tunt damm på maktens putsade stövlar. Wiehes sammanbitna röst, med två mejselframtänder som biter av och formar ord ("grrryning" och "miljarrrrder" är två malmöitiskt rullande Wieheord). Konserten serveras med glimten i ögat mellan budskapen, en hängivenhet som lyser igenom varje rad. Från diktatur till tangosvartsjuka - detta är Mikael Wiehe. Storstilat och blygsamt med orden som en blädande pelarsal att färdas genom. Innerligt och äkta med en bredd som berör och inger respekt. Vänskap, frihet och medkänsla låter vackert och alldeles i Wiehes imponerande språkdräkt. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. |
| Dan Linder, Vestmanlands Läns Tidning, den
7 februari 2006 |
Honom kan du lita på... |
Svenska storföretag rapporterar rekordvinster och direktörernas miljonbonusar duggar tätt. Mikael Wiehe gillar det inte. |
Carl-Johan Bergman, Nya Ludvika Tidning den 6 februari 2006 |
|
Fler recensioner |
|
|
