| | | | | | | | | | | |
Några tidigare recensioner: |
Chile i Sverige, när
då blir nu.
|
||
New York
Times pekar på att mycket har förändrats i Chile, men att
landet i likhet med Argentina och Peru behöver en verklig försoning,
men att en sådan förutsätter fullständig information,
gottgörelse till dem som har drabbats och rättvisa. 30 år har gått sedan Salvador Allende höll sitt sista dramatiska tal till nationen och flygplanen inledde sitt anfall mot La Moneda-palatset. 30 år har gått sedan Augusto Pinochet och hans kumpaner utfärdade en kommuniké om krigsmaktens "historiska mission för att befria fosterlandet från marxism och för ett återställande av ordning och konstitutionellt styre". I Folkets Hus i Stockholm är det fullt till sista plats när ABF, Olof Palme-centret, Malmö-tidningen Liberación och chilenska organisationer arrangerar "30 år efter Chilekuppen", och nuet förenas med dåtiden. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hyllar den mördade utrikesministern Anna Lindhs kamp för freden, friheten, demokratin och människors lika värde och lika rätt, och orden får en tårfylld tyngd när hon läser ur en artikel i Frihet från 1980. Anna Lindh, då 23 år och ledamot av SSU:s förbundsstyrelse berättar om sina möten med motståndskämparna i Chile, sju år in på den diktatur som skulle vara ända till 1990. Hon mötte människor, som trots det hopplösa mörkret vid denna tid inte låtit sig kuvas. 30 år har gått sedan Salvador Allende dog i det brinnande presidentpalatset i Santiago. En halv dag har gått sedan Anna Lindh avled på Karolinska sjukhuset. 11 september 2003 är vi många som gråter i Folkets Hus och det känns trotsigt, och helt korrekt, när ropen ljuder i salen: "Compañero Salvador Allende - Presente - Ahora - y siempre". "Compañera Anna Lindh - Presente - Ahora - y siempre". Allende och Anna Lindh kommer att fortsätta att vara närvarande, långt efter att de dött den 11 september. Det kan vara svårt att i dag förklara den chock kuppen i Chile innebar även i Sverige. Men Salvador Allendes valseger 1970 kom under en radikal tidsepok. Allendes koalition, Unidad Popular, UP, samlade både hans eget socialistparti, kommunistpartiet, det socialdemokratiska radikalpartiet och några mindre partier, IC och MAPU, med ursprung i den kristdemokratiska vänstern. De tog över ett land som hade varit en någorlunda stabil demokrati i årtionden; ett rikt land men med enorma klassklyftor. Här fanns en fri press, ett blomstrande kulturliv och en stark fackföreningsrörelse. Chile låg i tredje världen, men i politisk kultur påminde det mest om Sydeuropa. I Vietnam lade Nixons B52-or ut bombmattor "för friheten och demokratin" och i den rika världen krävde den radikala 68-generationen rättvisa och solidaritet. Allendes löften om en fredlig väg mot socialismen var både ett alternativ till Fidel Castros Kuba och stod i bjärt kontrast till de militärdikataturer som fanns eller var på väg att etablera sig runt om i Latinamerika. Den 4 september 1973 hade en miljon chilenare jublat och hälsat Salvador Allende när Unidad Popular hade firat treårsdagen av valsegern 1970. UP hade i kongressvalet i mars 1973 överraskande gått fram från 36 till nästan 44 procent, trots att ekonomin var katastrofal och att högern med stöd av CIA gjorde allt för att sabotera alla reformer. Sensommaren 1973 var frågan i Chile inte om kuppen skulle komma - utan när. Allende försökte blidka militären, men de generaler som likt Pinochet svor honom sin trohet skulle snart svika sina löften. Kristdemokraterna hade 1970 hjälpt Allende till presidentposten, nu manade de liksom högern militären att ta makten. När kuppen kom blev den chockerande brutal. Ingen kunde ana att militärstyret skulle bestå till 1990 och att mellan 150 000 och 200 000 personer någon gång skulle hamna i juntans fängelser. Då hade kristdemokraterna för länge sedan bytt sida och när Pinochet till sist besegrades i valet 1989 var det en allians av socialister, radikaler och kristdemokrater som tog över. Jag minns den första demonstrationen i Stockholm dagen efter kuppen. Det var kallt den kvällen; ett tusental personer gick till ambassaden. Ambassadören, Luis Enrique Delano, stod gråtande på gatan och tackade för stödet. Dagen efter, 13 september 1973, hölls möte i Folkets Hus. Delano talade, liksom Pierre Schori från UD, författaren Lars Forsell och riksdagsledamoten John Takman (vpk). 30 år senare spelar vänsterpartiets blåsorkester och det är återigen "Venceremos" och "El pueblo unido jamas será vencido", fast Chiles folk 1973 i alla fall temporärt besegrades och en av de lärdomar som drogs av till exempel det italienska kommunistpartiet var att breda majoriteter måste byggas. Jan Hammarlund har tagit på sig Chilekommitténs gamla rockmärke och påminner om en tid då landet fylldes av Chilekommittér, fackföreningar från svenska hamnstäder till Australien bojkottade chilenska varor och tennismatchen i Båstad 1975 skulle stoppas. Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) är ett vittne om att de 43 000 chilenarna numera återfinns i hela det svenska samhället, och Allendes utbildningsminister Anibal Palma, som tillbringade åtta månader på fängelseön Dawson, påminner om Pablo Nerudas ord: "Det går att mörda alla rosor, men det är omöjligt att förinta våren." När America Vera-Zavala, född i Rumänien 1976 då latinamerikanska flyktingar hamnade där, säger att hon för första gången hörde denna sång när hon var tio år och Olof Palme skulle begravas står det klart hur Chile och Sverige numera förenas med så många band. Arja Saijonmaa sjunger "Jag vill tacka livet", en av Violeta Parras mest kända sånger. Jan Hammarlund, som introducerade Parra i Sverige, framför Victor Jaras "Jag minns dig Amanda". Mikael Wiehe sjunger sin egen "Victor Jara". Det är märkligt att höra de profetiska raderna från 1974 om hur Jaras sånger åter ska leva, nu när hans sånger återigen är populära i Chile och Chiles president Ricardo Lagos dagen därpå ska uppkalla Estadio Chile efter Victor Jara. Så berättar Isabel Parra, om konserten Drömmen består som 4-5 september hölls på Nationalstadion i Santiago. 45 000 personer kom för att hylla minnet av Salvador Allende och lyssna till det bästa av latinamerikansk musik, däribland Quliapayúns första återförening sedan 1988, och jag undrar hur det lät när Brasiliens nuvarande kulturminister Gilberto Gil, politisk fånge 1969-70 när Brasilien var militärdiktatur, fick publiken på fötter genom att sjunga Bob Marleys "No woman no cry". 1973 fanns det svenska företag som välkomnade Pinochets kupp. Då liksom nu gav Svenska Dagbladet Allende skulden för kuppen. Man kan bara hoppas att Svenska Dagbladets ledarsida kan uppmärksamma den nyutkomna The Pinochet File där Peter Kornbluh beskriver vad som finns i 50 000 sidor dokument om USA:s politik mot Chile som släppts ur arkiven de senaste fem åren. Fotnot: Victor Jaras änka, den brittiskfödda Joan Jara, turnerade många år världen över för att berätta om juntan i Chile. Hennes bok Victor. An Unfinished Song gavs 1984 ut av Legenda under titeln Victor. En sång för livet (översättning Maria Ekman). En av de många personer som försvann i Chile 1973 var Charles Horman, frilansjournalist från USA. Thomas Hauser skrev boken Missing och Constantin Costa-Gavras gjorde 1982 filmen Försvunnen. Ulf B Andersson var medlem i Chilekommittén från 1974 fram till dess upplösning efter Pinochets avgång 1990. |
Arvikafestivalen den 12 juli 2003. |
Mikael Wiehe i konsert för de förtryckta folken | |||
|
|||
Susanne Carlmalm den 19 oktober 1987 | |||
|
Musikfest i Söderbärke den 7 juli 1986 | |||
|
|||
Gert Ove Sandberg, Dalavis Nr. 3, 1986 | |||
|
Oj, vad det svängde om Los Suecos | |||||||
Fotnot: Låtarna Suecos spelade var: Jack the Ripper, Hanna från Arlöv, Rocksamba, Bläckfisken, Victor Jara; Feberdansen, Speedy Gonzales, Folkens kamp är folkens hopp, en nyskriven låt om borgerliga regeringar i Sverige [Teatelåten (Vara som man inte är)] och en Dansvisa för yttrandefriheten. |
|||||||
Gunnar Wesslén, Aftonbladet, 9 oktober 1978 | |||||||
|
|
| | | | | | | | | | | |