Mikael Wiehe söker nya vägar, nya sound. Radikala förändringar kännetecknar många av de senaste skivproduktionerna. Syntar, trummaskiner och sequencers används i sökandet efter nya klanger. Unga, vakna, ljudmedvetna musiker blandas med gamla rävar.
Wiehes texter är genomarbetade intelligenta betraktelser över vår tid. Poetiska målerier blandas med klockrena slagserier mot förtrycket.
På den nya plattan tillsammans med Björn Afzelius är arrangemangen av en mer akustisk natur. Mycket gitarrer, vackra klanger och raka låtar. Tekniken och experimentandan från den egna produktionen är tillbakadragen. På gott och ont.
Men nästa platta från Wiehe kan bli allt från akustisk jazz till rock’n’roll. Man vet aldrig riktigt var man har denne musikant förrän han har slagit till igen. Hemma i den egna arbetslägenheten har Mikael en utrustning som ganska bra speglar hans musikskapande. Hur har det blivit så? Vad betyder tekniken?

– När jag gjorde demos i somras märkte jag att det tog sån oändlig tid. En låt tog fjorton dagar, och det var svårt att hitta dom ljud jag ville ha på min Prophet 5. Jag ville skaffa något som hade alla dom här ljuden. Då tänkte jag köpa en emulator.
Sedan sa någon att då var det jättebra med en Macintosh dator till den. Jag blev lite förvirrad och ringde runt till en massa människor och till slut hade jag en ganska kompakt samling med förslag till prylar. Allt skulle styras via en dator.
En dag ringde Greg Fitzpatrick och sa att nu har vi den ultimata syntstudion. Syntstudio, tänkte jag. Men är det det jag vill ha?
Nej, det är det inte. Jag vill inte ha nån syntstudio. Och varför? Jo, att jobba med en dator förutsätter klick-trac. Det är själva grundmomentet.
Då hade vi precis lirat in alla låtarna till Affes och min nya platta med klick och sedan tagit en paus och lirat om dom igen utan klick och upptäckt att det svängde mycket bättre. Det är det första.
Om det sen är en 32-kanals sequencer – ja, då ska man ha 32 ljudkällor. Om man sen ska göra det rättvisa i mixen, då ska man ha 32 ljudenheter. För att man ska kunna köra ner det på en tvåspårsbandspelare.
Då har man ändå inte gjort sången, akustisk gitarr eller en levande cello. Dyrt blir det också.
Så var jag uppe i Gregs studio, och det såg ut som jag hade tänkt mig. Där fanns en väldig massa effekter för att kunna följa upp alla ljudkällor.
Just nu är jag mer intresserad av att göra nån form av akustisk musik. Alltså beslöt jag mig för att skaffa en 16-kanalsbandare och ett 24-kanals mixerbord. Och en Emulator. Eller möjligen en E-max. Därför att då kan jag fortfarande hålla mig på demostadiet. Men jag underlättar mitt demoarbete med den utrustningen.
Jag tycker att trummaskiner och sequencers är toppen, men en trummaskin kan aldrig ersätta en riktig trummis. Maskiner ska användas som effekter för att låten blir bättre av det. Man kan sampla ljud och det kan vara överhäftigt precis som vissa syntljud. Men musiken får aldrig bli statisk. Just att det ökar eller sackar lite nånstans gör att det blir ett naturligt sväng.

Första bandspelaren
Den första bandaren jag hade var en Uher rullbandspelare som jag fortfarande har kvar. Första gången jag spelade in överhuvudtaget var hos en kompis som hette Björn Franzén. Han hade en tvåspårsmaskin med sound-on-sound-möjligheter. Det var –67 och vi gjorde en tape med 8-9 låtar på som jag hade gjort. Min första skivinspelning gjorde jag när jag var sjutton med ett jazzband.
Vår första anläggning till Hoola var en Hagströms som vi fick 50 procent rabatt på för att morsan kände chefen. Vi hade denna fantastiska rabatt på alla Hagströmsprylar ända tills vi vägrade att spela på en av deras invigningar. Sen fick vi bara 30! Jag tror vi bytte upp oss en gång till bättre högtalare under hela Hoola-tiden. Anläggningen finns fortfarande kvar här i Malmö hos musikforum.
Mitt första instrument var piano eftersom jag tog pianolektioner när jag var sju. Sen lyckades jag gråta mig ifrån dom och fick en gitarr när jag var tio. Det var en fyrsträngad tenorgitarr, som jag inte vet vart den tog vägen. Det är synd. Jag hittade en saxofon på vinden hos en av mina morbröder. Jag började lira sax när jag var femton och lirade ute när jag var sexton.
Jag satt i morsans kök och plankade skivor och så fanns det en musikaffär i Malmö som hette Anderssons, där stod en man som hette Knut Johansson som fortfarande kallas för "Alla" för han kunde alla instrument. Då gick man till honom och fick goda råd som: blås raka toner en timma om dan! Och det var ett bra råd.
Min första riktiga altsax, en Büsher, köpte jag av honom. Den var från 1920-talet. Dumt nog sålde jag den. Man ska aldrig sälja instrument. Jag tränade tre timmar om dagen och grannarna sa aldrig någonting.

Högsta betyg
Jag tror jag hade högsta musikbetyg i skolan. Vi hade en kvinnlig musiklärare som var entusiast. Hon älskade musik själv och alla satt och läste läxor på hennes lektioner utom jag, så det mesta som jag kan om europeisk konstmusik har jag fått av henne. Jag har någotsånär koll på att Mozart kom före Beethoven, Beethoven före Schubert o.s.v.
Båda mina föräldrar spelade. Mor spelade piano. Hon köpte en Steinwayflygel för ett arv när hon var tjugo. Ett oerhört fint exemplar. Far spelade barockblockflöjt.
Min första stora lyssnarhit var "Diana" med Paul Anka. Nästa singel hette "Crazy Love" och den var jag tvungen att ha. Jag tror till och med att jag snodde pengar ur morsans börs för att kunna köpa den. Så var det Elvis och Tommy och Everly Brothers…
Jag började med att spela 20-talsjazz. Det var inte dixie utan ungefär som Kustbandet spelar idag. Väldigt seriöst utan dom komiska gladjazzinslagen. Vi spelade mycket vitt, typ Bix Beiderbecke, men också mycket svart – Ellington, Armstrong och Fletcher Henderson. Mina första saxförebilder var Charlie Holmes och Johnny Hodges. Det fanns en hot och en cool skola.
Jag gick ifrån 20-talsjazzen och vi började lyssna på Billie Holiday, och då upptäckte man Lester Young som lirade sax med henne och som förde vidare till Charlie Parker. Men vi spelade fortfarande nån slags swingmusik.
Vi lyssnade på modern jazz också. Nu är vi framme i mitten av 60-talet. Då upptäckte jag att att bli så bra som Charlie Parker det var bara att glömma! Ändå var jag en bra saxofonist i min genre.
Sen började jag lyssna på Rolf Billberg, som lirade med Lasse Gullin och den här plattan "Portrait of My Pals" lyssnar jag fortfarande gärna på. Senare har jag hört på Garbarek, men Billberg är ju en efterföljare till Konitz och Paul Desmond, som i sin tur är efterföljare till Lester Young, så det är den coola skolan hela tiden.

Ett av mina bättre gig
Min bror hade ett band som hette Moccers. Moccers kommer sig efter en replik som Ringo Starr sade i "Hard Days Night". Ringo blir tillfrågad om han är en mod eller en rocker och han svarar att han är en mocker.
I gruppen ingick bl.a. Gunnar Bernstrup, numera byteskomiker på radio. Dom hade varit i Paris och spelat sommaren –66 och nästa sommar kunde inte Gunnar hänga med, så då frågade dom mig. Jag spelade gitarr och klarinett och vi gick runt på krogarna och spelade tre låtar innan vi tog fram hatten. Sedan spelade vi två låtar till och gick till nästa ställe. Vi tjänade 300 francs om dagen, så vi åt och drack gott och bodde bra. Det var ett av mina bättre gig.
Mitt livs första spelning var på kasinot på Falsterbohus 1963 som saxofonist i ett jazzband. Jag var vansinnigt nervös och jag hade köpt en röd- och vitrandig skjorta som var jävligt klassig. Så stod det en kille i publiken som sa:
– Ah vad fan, haur du pyamasen po daj?
Å jag var så jävla nervös att jag gick ner och slog han en fet smäll, och sen gick jag upp och fortsatte lira. Av ren nervositet.

Om att skriva låtar
Min första hemstudioutrustning köpte jag när vi gjorde "Flickan och kråkan". Jag hade gjort låten och samtidigt köpt Marianne Faithfuls LP "Broken English", där det fanns ett komp som jag ville använda. Så kom jag att tänka på att det här med synthezisers låter väldigt spännande.
Jag visste att Greg Fitzpatrick hade gjort en platta –75 som hette "Det persiska äventyret", där han använde en synt. Jag ringde honom och då visade det sig att han hade en enorm syntaffär i Stockholm. Jag visste ingenting om syntar innan "Flickan och kråkan". Det var i samband med detta jag köpte Portan, en Dr Rythm taktmaskin och en Prophet One-synt.
Innan dess skrev jag ner låtarna på noter. Jag kan tillräckligt för att skriva och läsa enklare låtar. Jag är ingen "a vista"-läsare.
Det fordrar ju ett oerhört disciplinerat liv när man ska göra låtar, turnera och samtidigt ha barn och familj. Jag har perioder när jag gör demos, perioder att turnera och naturligtvis perioder när jag bara tar hand om barn och familj. Jag jobbar hela tiden i min arbetslägenhet. Min bästa tekniska grej är ett fickminne som jag fått av min fru i julklapp. Där snackar jag och sjunger in stumpar och melodier. Själva skapandet är i tre delar. Det första är att samla pinnar i skogen. Typ vilket kul rim, kul tanke, bra formulering – och så skriver jag upp det.
Sen har man inspirerade ögonblick, då man får idéer till en ny låt. Då tar man fram blocket och letar efter bilder, meningar eller rim som passar. Sist kommer snickeriet att få det att svänga på konsonanterna och rimma på vokalerna.
Vid lyckliga tillfällen kommer melodi och text samtidigt, men oftast är det det ena eller det andra först. Jag gör olika låtar på olika instrument, alltifrån trummaskin till blockflöjt. Ett par år har jag jobbat med sequencers och flyttat figurer upp och ner och gjort det på det sättet.

Om studioinspelningar
Jag tycker det finns många studiotekniker idag som är acceptabla, men det finns få som är väldigt bra. Det förvånar mig att man inte jobbar något på återväxten här i Sverige. Det känns som om studioteknikerna som grupp försvarar sin position och inte vill ta in lärlingar t.ex.
När man kommer till Danmark så är det alltid två stycken som inte har några förpliktelser och inte nåt ansvar och som inte heller tjänar några pengar. Men dom får komma och gå i studion precis som dom vill. Dom lär sig saker och får vara med och skarva taper och provinspela.
Den killen som Affe och jag hade nu, han var lärling när jag spelade in "Lindansaren". Då stod han och bytte band och nu är han en fantastiskt bra tekniker. Det där har jag aldrig sett i svenska studios.
Visst imponeras man hela tiden av dom amerikanska och engelska skivproduktionerna och sounden. Samtidigt ska man veta att dom har så oändligt mycket större resurser än vad jag har själv. Dom kan hålla på i ett år med en platta i studios som är jättedyra. Det är en ekonomisk fråga att få ett bra sound. Sen har jag den grundinställningen att en skiva aldrig har sålt på soundet. Skivor säljer på bra låtar och bra sångare.
Hela 70- och 80-talet med rymdprogram och datorer avspeglar sig nu i musiken. Folk gör melodier efter syntljud och maskiner, och det är antitesen till The Band med mandolin och tuba och folkrocktraditionen. Det kommer säkert att bli en syntes av detta så att man använder apparaterna till det dom är bra på och tar in en mandolinspelare när man vill ha det!

Om turnerande
Jag lyssnar bara på musik när jag är på turné. Jag har aldrig tid annars. Massor av olika sorters musik. Argentinska tangokungar, uruguayanska trubadurer, Peter Gabriel och Talking Heads är det jag lyssnat till den sista tiden.
Dagens turnerande är en ekonomisk fråga. Ett normalt svenskt band måste kunna gå runt med en publik på 3-400 pers. Att tänka sig att man måste ha en publik på 2-3000 pers hela tiden är naivt. Det har man bara under en väldigt kort period. Det har Imperiet, Nationalteatern, Hoola under ett par år. Det har Affe och jag under ett par år.
Nu när vi gjorde plattan hade vi kul i studion. Jag tycker det blivit en bra skiva med utgångspunkt från förutsättningarna. Affe och jag bestämde oss för att göra en platta ihop.
Vad kännetecknar oss? Jo, sång och melodi.
Alltså är det ingen experimentell platta. Det är ingen nydanande musik, men det är ett gott hantverk på den basisen och vi hade kul ihop. Det var kul att jobba med Affe, för han känner mer än han tänker när han gör musik.
Jag tänker nog mer när jag gör musik.

Mikael Wiehes utrustning
Bandspelare: Teac 244 Portastudio.
Tascam 38 rullbandspelare med DBX brusreducering.
Mixer: Fostex 350
Lyssning: Boston A 70 som drives av NAD 3020. Sennheiser HD 40 lurar.
Effekter: Roland SRV 2000 digital reverb. Roland SDE 2000 digital delay. Boss DM 2 delaypedal. Boss CE 1 stereo chorus.
Klaviaturinstrument: Prophet 5. Prophet One. Nyström tramporgel (ett fynd för 500:-)
Trummaskiner: EMU Drummulator. Roland Dr Rythm DR 55.
Saxofoner: Yanagisawa sopransax och Selmer altsax.
Gitarrer: Fender Stratocaster Pre CBS Originalvit.
Epiphone Rivera.
Diverse Bjärtongitarrer.
Ovation Balladeer.
Diverse: Peavy Bandit gitarrstärkare, Korg WT 10 stämapparat, Seqential Circuits Poly Sequenzer 1005 och en suspekt box som heter Audio Comparator från Greg Fizpatricks innersta gömslen.