tillbaka
| | | | | |  
 
 
Wiehe+Chile=Sant

Ur antologin 11/9 - 30 år sedan kuppen i Chile.
Redaktör: Francisco Contreras. Nixon förlag 2003.
Publicerad i Ordfront, september 2003.

Han har sjungit Venceremos, om Victor Jara och El pueblo unido.
I snart fyrtio år har Mikael Wiehe haft ett förhållande till Chile. Landet långt borta, men ändå nära. Det här är hans historia om musik, politik och kärlek.

Kanske var det när den brunögde, svarthårige zigenaren bestämde sig för att det var mig han skulle dansa för på den mörka, inrökta flamencosyltan nånstans i Andalusien sommaren 1965, som jag tog första steget mot Latinamerika.
Jag åkte runt mycket i Spanien de åren. Trots Franco, trots diktaturen, trots Guardia Civil, förtrycket och tortyren. Kanske var det någonting med hettan, passionen, lidelsen som tilltalade mig som sval nordeuropé. Jag hade ännu inga politiska synpunkter.
Det var Pidda och Povel och jag och Klas och Jutte och Frans och Håkan och Sumpan som åkte runt och tittade på tjurfäktningar i Pamplona, Barcelona, Valencia, Málaga och Madrid. Vi såg El Cordobés, Palomo Linares, El Viti, Paquirri. Men vår favorit var Diego Puerto »…como Diego no hay ninguno«. Mano a mano mellan honom och Palomo Linares i Valencia 1968 med Miss Spanien på barreraplats…
Vi drack sangría, vi lyssnade på flamenco i grottorna i Granada (där de avbröt föreställningen för att be mig att sluta klappa med. Ett av mitt livs svårare ögonblick.) Vi var i Torremolinos när det fortfarande var en fiskeby (ja, nästan…). Och sen vilade vi upp oss i Villa Capri som vi hyrde i Portals Nous utanför Palma på Mallorca. Och jag hade en nybörjarbok i spanska och en spansk grammatik stående på toaletten. Den spanska jag kan nu, den lärde jag mig då.
Och vi hade alla läst vår Hemingway (och några sin Orwell). Och Spanien var verkligen precis som de beskrev det, för Franco hade lagt en död hand över landet efter inbördeskriget och det var som att åka runt i nån sorts levande museum över 1930-talet. Och framför katedralen i Barcelona dansade man de förbjudna katalanska danserna. Och Chile var ett land mycket långt borta.
Ytterligare ett steg närmare Latinamerika tog jag definitivt 1970 när jag hörde Simon and Garfunkels inspelning av folksången El condor pasa. Paul Simon, som senare skulle samarbeta med brasilianska och sydafrikanska musiker, spelade in sången med den bolivianska gruppen Los Incas. (Han producerade också en skiva med dem senare när de hade bytt namn till Urubamba.) Det var nånting i klangen från charangos, pan- och quenaflöjter som kändes nytt, fräscht och spännande och sången blev en hit över hela världen och fick ett enormt inflytande i den svenska musikrörelsen där flera grupper använde sig av soundet.
Själv försökte jag åstadkomma nånting liknande 1971 på Filosofen från Cuenca på Hoola Bandoola Bands första LP, Garanterat Individuell, med hjälp av ett par bambuflöjter inhandlade på Indiska magasinet. Sen försökte jag igen på sången om Victor Jara 1975. Men riktigt bra blev det inte förrän David Ojeda spelade flöjterna på Señor Martinez Mondragons bekännelse på min och Björn Afzelius gemensamma skiva 1986.
(Men tiden går och när man nu vandrar runt i världens storstäder får man vara glad och tacksam om man slipper höra nån usel grupp i ponchos stå och spela en urvattnad, standardiserad variant på samma musik. Det är en av de förbannelser som har spritts över världen delvis som en följd av de latinamerikanska diktaturerna.)
Och i Chile valde de en president som hette Allende nånting. Han var visst socialist.
Hoola Bandoola Band var inte ett politiskt band. Vi var ett popband som ville spela låtar som lät som The Band, Bob Dylan, Beatles och Crosby, Stills and Nash. Vi ville hamna på topplistorna och göra succé och bli berömda och fixa brudar.
Men vi hade turen (eller oturen, hur man nu ser det) att bildas 1970, i en tid när unga människor började intressera sig för tillståndet i samhället och världen och när det började kännas märkligt att ett svenskt band, som spelade i Sverige för en svensk publik, skulle sjunga på swahili (eller engelska eller tyska eller nåt annat främmande språk). Så vi blev ett politiskt band som sjöng på svenska.
Och det var krig i Vietnam (och Laos och Kambodja) och gerillarörelser i Latinamerika och begynnande befrielsekamp i Palestina och apartheidmotstånd i Sydafrika. Och Kuba var befriat och arbetarklassen organiserade sig i Sverige och vänstern växte sig starkare trots att reaktionen och sossarna försökte stå emot och sabotera och spionera och fängsla Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacsson.
1972 flög jag för första gången över Atlanten. Jag hade träffat Ron när han jobbade som kypare i Málaga och nu skulle jag bo hos honom och hans fru Lauri i Long Beach i utkanten av Los Angeles och jobba i Georg McGoverns valkampanj mot Richard Nixon. Men Ron hade blivit tjock och reaktionär och satt i soffan i nätundertröja och drack Budweiser framför tv:n och skrek på sin fru, så jag åkte till Mexiko efter ett tag istället.
Och Chile var inte längre så långt borta och presidenten hette Salvador Allende och ledde en folkfrontsregering som MIR stod utanför och kritiserade för att den inte beväpnade folket. (Och det är ju en fråga som många fortfarande har anledning att ställa sig, om man ska beväpna sig och riskera att provocera motståndaren till anfall eller om man ska låta bli och stå försvarslös när motståndaren anfaller ändå.)

   
Och så kom militärkuppen i Chile den 11 september 1973. Och Salvador Allende stupade på sin post i det sönderbombade Monedapalatset och general Augusto Pinochet tog makten stödd av CIA och kylskåpsföretaget ITT.
Och det var en chock!
Det var ett grymt uppvaknande till en blodig verklighet!
Visst hade vi studerat motsättningarna och den politiska utvecklingen i Chile sen Allende blev vald. Och visst kände vi till att USA hade stött kupper och diktaturer i Paraguay, Guatemala, Ecuador, Brasilien, Dominikanska republiken, Bolivia, El Salvador och Uruguay. (Och somliga kände till och med till att samma sak hade hänt i Iran och Indonesien och Haiti, Ghana och Kongo.) Men att det skulle hända igen och igen och igen, det hade vi ännu inte förstått. Det var otroligt, ofattbart och avskyvärt!
Och det var våra kamrater som drabbades! Våra vänner som förföljdes!
Våra jämnåriga, som drömde om en värld som liknade en värld som vi drömde om, som fängslades och försvann.
Och jag minns fortfarande hur jag blev illamående när man på ledarplats i Sydsvenska Dagbladet krävde förståelse för militärens ingripande efter det kaos som man påstod att Allende hade förorsakat.
Och plötsligt var de här, chilenarna! Och uruguayanerna och argentinarna och alla de andra latinamerikaner som nu tvingades fly för sina liv undan elektroderna och de glödande tängerna och tortyrexperterna som alla hade utbildats på Escuela de las Americas i den USA-styrda kanalzonen i Panama. Nån jävel hade krossat våra drömmar! Och Henry Kissinger log sitt metternichska leende.
Och Chile var mycket nära nu. För min del kanske ännu närmare än Vietnam. Ännu närmare än röken från Hai Phong…
Men vi lät oss inte nedslås. Var inte vänstern på frammarsch! Gick vi inte mot seger! Var inte framtiden vår!
Detta var bara ett tillfälligt bakslag, (en taktisk reträtt, sa några), ett mellanspel.
Därom var vi och våra latinamerikanska kamrater helt överens. Kanske särskilt våra latinamerikanska kamrater.
Det var bara en tidsfråga innan de skulle kunna återvända hem. Han kommer att falla!
Va a caer!

Vi sjöng Venceremos och El pueblo unido.
Det startades Chilekommittéer över hela landet.
Det gavs ut Chilebulletiner.
Vi gjorde stödkonserter och samlade in pengar
Sven Lindqvist skrev böckerna Jord och makt i Sydamerika och Jordens gryning.
Jag skrev uppsats i ekonomisk historia om Chile.
Jan Hammarlund gav ut skivan Tusentals stjärnor över Chile, där intäkterna gick till chilekommittéerna.
Min bror Thomas skrev en sång som också hette Venceremos (och som också hade chilenska flöjter).
Arja Saijonmaa sjöng Violeta Parras Jag vill tacka livet tillsammans med Inti Illimani
Quilapayún turnerade i Sverige.
När Juan Perón dog i Argentina och hans änka Isabel gav militären fria händer att öka terrorn mot vänstern var det naturligtvis ett fruktansvärt bakslag som tvingade ytterligare hundratusentals människor i landsflykt och bland annat orsakade den svenske MIR-anhängaren Svante Grändes död i strid med argentinsk polis.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Solidaritet Chile - klistermärken
(Och vi började fatta det där med igen och igen…) Men samtidigt hade revolutionen segrat i Portugal.
Angola och Moçambique hade befriat sig. FNL gick segrande in i Saigon och Franco dog i Spanien.
Va a caer!
Den alternativa schlagerfestivalen i Stockholm på våren 1975 gick i chilesolidaritetens tecken.
Hoola Bandoola Band sjöng om Victor Jara.
Pete Seegers syster Peggy sjöng sin Song of Choice om den framvällande fascismen i Latinamerika (Chile was taken last year…) som jag senare översatte och döpte till Valet.
Chilenska grupper och artister som Karaxu och Francisco Roca spelade.
Och Los Amerindios med Julio Numhauser och Mario Salazar var speciellt inbjudna. (Det mesta finns dokumenterat i Musikfilmen – Vi har vår egen sång, av Stefan Jarl med flera.)
I augusti försökte närmare tiotusen människor stoppa Sveriges Davis cup-match mot Chile i Båstad.
Jag skrev Stoppa matchen och olika konstnärer gjorde affischer på samma tema.
Den 11 september var det stor solidaritetskonsert på Stockholms konserthus med Hoola Bandoola Band, Arja Saijonmaa, Quillapayun, Jan Hammarlund, Ulf Björlin och Victor Jaras änka Joan Jara på scenen och Tage Erlander och Olof Palme på första raden i salongen. (Trots att sossarna hade ställt upp på USA:s bojkott av chilensk koppar när Allende var president. Ja, de hade kanske ångrat sig nu…)
Senare på hösten turnerade Hoola Bandoola Band och Göran Skytte med Los Amerindios.
Och när Milton Friedman, nyliberalismens ledande ideolog och militärjuntans nationalekonomiska alibi, fick nobelpriset var det högljudda protester, till och med under själva prisutdelningen.
Va a caer!
Och den USA-stödda grekiska militärjuntan föll.
Och Cornelis Vreeswijk gjorde en skiva med Victor Jaras sånger.
Och uruguayaner i Sverige startade förlaget Nordan och tidningen Liberación (som fortfarande ges ut).
Och Los Suecos (jag och Björn och Ulf Dageby och Bertil Goldberg) blev inbjudna till ungdomsfestival på Kuba fast vi allihop var över trettio. (Men de blir tydligen väldigt gamla på Kuba har man förstått senare när man har sett farbröderna och tanterna i Buena Vista Social Club, så för dem var vi väl ungdomar fortfarande.) Och Bernt Staaf var med och Anton Flink och Roger Hinchliffe och en massa andra.
Och när vi satt på Baseballstadion i Havanna och den chilenska delegationen kom in bärande på Salvador Allendes porträtt täckt av sorgflor så stod 30.000 människor upp och ropade »El pueblo unido jamás será vencido«. Och jag grät.
Va a caer!
Och året efter åkte Los Suecos till Kuba igen.
Och sandinisterna segrade i Nicaragua och den USA-stödde diktatorn Anastasio Somoza tvingades fly till sin USA-stödde kollega Alfredo Stroessner i Paraguay, där ödet senare hann ikapp honom i form av ett kommando från Montoneros (tror jag) som med ett bazookaskott sprängde honom och hans bepansrade limousin i tusen bitar. Och ingen av oss önskade annat än att samma öde skulle hinna ikapp Pinochet.
Va a caer!
Men han föll inte.
Och det blev åttiotal. Och motsättningarna hårdnade.
I Sverige lanserade SAF sin kampanj Satsa på dig själv. Den nya egoismen gjorde sitt intåg.
Det var omröstning om kärnkraften och kärnkraftsmotståndarna förlorade.
Reagan blev USA:s president och kunde bilda nyliberal axel med Margaret Thatcher. Och hans första och viktigaste uppgift blev att rensa upp på den amerikanska bakgården. Han skickade contras på Nicaragua. Här skulle statueras exempel! Skolor, sjukvårdscentraler, jordbrukskooperativ och hela byar brändes ner. 30.000 människor mördades. Landet lades i ruiner. Självständighet? Fuck you! Här är det USA som bestämmer!
Grenada invaderades. Flera döda!
Reagan stödde alla tänkbara reaktionära regimer i Latinamerika. I El Salvador mördades 75.000. I Guatemala 200.000. I Argentina försvann 30.000. Och då talar vi inte om de fängslade, de torterade, de lemlästade, de traumatiserade eller de landsflyktiga.
I Sverige tog de stora borgerliga tidningarna avstånd från brotten mot de mänskliga rättigheterna på Kuba. Några påstod att det fanns 800 politiska fångar. Amnesty International sa 200. Och det är klart att varje politisk fånge är en för mycket.
I Sydafrika vacklade apartheidregimen trots stödet från USA och andra västländer.(I Sverige stöddes apartheid av svenskt näringsliv med Peter Wallenberg i spetsen.)
Sovjetunionen fortsatte sitt krig i Afghanistan.
Krig utbröt mellan Irak och Iran.
Olof Palme mördades.
Kärnkraftverket i Tjernobyl havererade.
Och Pinochet föll fortfarande inte.
Och allt krävde sitt ställningstagande och sin insats och varje insats tog sin tid.
Och jag skrev sånger om det som hände.
Och jag och Björn Afzelius turnerade i Sverige med Silvio Rodriguez och Pablo Milanes.
Och jag var med och organiserade stödgalor för ANC i Göteborg, som en stor del av Sveriges rockmusiker deltog i, och som spelade ihop tolv miljoner kronor.
Och jag och Björn gjorde en stödturné för sandinisterna i Nicaragua och spelade ihop en miljon kronor.
Och jag och Björn och Julio Numhauser och Mario Salazar översatte varandras sånger och spelade in dem.
Och Costa Gavras, som tidigare har gjort bland annat filmerna Z om militärkuppen i Grekland och Gisslan om kidnappningen av CIA-mannen och tortyrexperten Dan Mitrione i Uruguay, gjorde filmen Försvunnen om kuppen i Chile.
Och den argentinska militärjuntan föll efter att ha förlorat kriget mot Storbritannien om Malvinas/Falklandsöarna.
Och Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez försökte hjälpa ödet på traven och spränga Pinochet och hans bil i tusen bitar. Men dom misslyckades.
Och han föll inte, den jäveln!
Och jag åkte till Harare och Athen och träffade Beyers Naudé, Trevor Huddleston, Harry Belafonte, Nadine Gordimer och andra apartheidmotståndare och Oliver Tambo som var president i ANC.
Och Björn och jag och Imperiet och Marco Rios och Gnags från Danmark åkte till Nicaragua för att stödja sandinisterna.
Och kubanerna besegrade den sydafrikanska armén vid Cuito Cuanavale i Angola.
Och vi gjorde ytterligare stödkonserter för Nicaragua, bland annat en på Johanneshov i Stockholm tillsammans med Imperiet och Little Steven som hade skrivit Sun City mot apartheidsystemet och Jackson Brown som hade skrivit Lives in the Balance om USA's terror mot Nicaragua och Ernesto Cardenal som var Nicaraguas kulturminister och hade skrivit en fantastisk dikt om Marilyn Monroe. Och för miljonen som vi spelade in restaurerades Ruben Darío-teatern i Managua.
Och Henry Engler, som hade kommit till Sverige efter fjorton års fängelse i Uruguay, översatte många av mina sånger till spanska och fick mig att lyssna ordentligt på tango.
Och Chile var fortfarande viktigt och Chile var fortfarande nära men det fanns så många andra saker som också var viktiga och nära.
Och han föll inte.

Och så föll han då äntligen 1988!
Pinochet ordnade en folkomröstning om sin egen förträfflighet och förlorade!
Och hemma hos Fredrik Gertten, som hade varit i Chile och följt valkampanjen, såg vi diabilder på marscherna och mötena och demonstrationerna och på poliserna som anföll med batonger och gummikulor och vattenkanoner. Och det hjälpte inte. Han föll ändå till slut.
El pueblo unido jamás será vencido!
Och det första jag och Björn och Julio och Mario gjorde, när skålarna var utbringade och champagnen urdrucken, var att ordna en stor konsert på Idunteatern i Umeå. Och för pengarna som blev över åkte Julio och Mario tillbaka till Chile.
Och ingenting var naturligtvis över!
Även om han hade fallit så satt han kvar. Som en gam satt han i sitt högkvarter på andra sidan Alamedan och kollade ner på det återuppbyggda Monedapalatset och såg till så att de som efterträdde honom uppträdde som han ville och gjorde som han sa.
Och de politiska fångarna blev inte frisläppta. (Och några av dem sitter fortfarande inne.)
 
L Hejll Pierced Pinochet
Bild: L Hejll

Och Chile fortsatte att vara ett delat land där de rika bor i lyxvillorna i barrio alto och de fattiga bor i plåtrucklen i La Victoria.
Och nyliberalismen fortsatte att skörda sina offer.
Men Chile hade trots allt blivit ett land bland andra, på gott och ont.
Men ingenting tar slut och inget är över och livet (eller världen eller kampen) går vidare.
Och sandinisterna förlorade mot Reagan.
Och Nelson Mandela blev fri efter tjugosju år i fängelse.
Och Deng Xiaoping massakrerade studenterna på Himmelska fridens torg.
Och Berlinmuren föll.
Och Sovjetunionen tvingades ut ur Afghanistan.
Och så en dag öppnade jag dörren och på min tröskel stod, inte den brunögde, svarthårige zigenaren från den inrökta flamencosyltan i Andalusien, men väl den brunögda, svarthåriga skönheten som hade suttit i publiken i folkparken i Sunne ett par år tidigare. Och det hade varit en lång historia, och svår och smärtsam för alla inblandade. Men nu stod hon i alla fall där. Och jag hade Chile i min famn och Chile i mitt knä och Chile hos mig i sängen på natten. Och allt var förändrat och kärleken hade segrat och livet var åter värt att leva.
Och två år och två barn senare landade vi på flygplatsen i Santiago och jag kom äntligen fram till Chile!
Och nu var det min tur att vara förband åt Julio Numhauser och min tur att vara borta men ändå hemma samtidigt.
Och ingenting tar slut och ingenting är över och livet (eller världen eller kampen) går vidare. Och Sovjetunionen kollapsade.
Och USA anföll Panama och Somalia och Libyen.
Och det blev krig på Balkan och i Irak och terrorattacker mot World Trade Center och Pentagon och bomber över Afghanistan och krig i Irak igen.
Och det blev ekonomisk kris i Sydostasien.
Och det blev ekonomiskt kaos i Argentina.
Och människor protesterade mot den globala girigheten i Seattle och Prag och Göteborg och Genua.
Och Björn skrev en bok om Kuba och startade biståndsorganisationen SADRA, som bland annat byggde ett kulturhus i Conchalí, innan han dog.
Och Mario bor i Chile.
Och Julio bor halva tiden i Åkarp mellan Malmö och Lund och andra halvan i Santiago i Chile. (Och det hade jag också gärna gjort – om jag hade sluppit Åkarp.)
Och Henry är läkare i Uppsala.
Och Pinochet blev aldrig dömd, den jäveln, fast det såg ganska ljust ut ett tag.
Och Henry Kissinger åker runt som före detta statsman och håller föredrag för fantasibelopp.
Och mödrarna och mormödrarna i Argentina fortsätter att leta efter sina försvunna barn och barnbarn.
Och Nelson Mandela fick Nobels fredspris och blev president.
Och Rigoberta Menchú fick också fredspriset för sin kamp för indianernas rättigheter i Guatemala.
Och Ricardo Lagos blev president i Chile. (Och inte är han Salvador Allende. Men å andra sidan han är förmodligen varken bättre eller sämre än Göran Persson.)
Och jag fortsätter att turnera och har uppträtt med bland andra Daniel Viglietti och Luis Mejía Godoy och Katia Cardenal (som är brorsdotter till Ernesto Cardenal och numera bor i Norge).
Och jag och Tomas Ledin har samlat Artister mot nazister.
Och romflaskan som jag fick av Daniel Ortega har jag numera vatten i till blommorna på fönsterbrädan.
Och jag har en chilensk hustru som jag älskar (och har livliga diskussioner med då och då). Och en chilensk svärmor som jag älskar (och beundrar). Och två av mina barn har chilenska rötter.
Och om jag ska försöka sammanfatta dessa första trettioåtta års förhållande till Latinamerika och Chile, så skulle man väl kunna säga att det började som ett kulturellt intresse långt borta i det fjärran 1960-talet, utvecklade sig till ett politiskt engagemang under 1970- och 1980-talen och så småningom slutade som en kärleksaffär.
Och mer kan man väl egentligen inte önska sig.

Mikael Wiehe i juni 2003
Wiehe+Chile=Amor Verdadero


Quizá aquella vez en el verano de 1965, en un oscuro y polvoriento bar de Andalucía y que un gitano de ojos marrones y pelo negro se decidió a bailar para mí, fue cuando dí el primer paso en dirección a América Latina.

Ese año viajé mucho por toda España. Pese a Franco, la dictadura, la Guardia Civil, la represión y la tortura. Tal vez tuvo que ver el calor, la pasión, el sufrimiento, lo que pudo atraerle a un tibio europeo del norte. En ese tiempo yo no tenía mucha conciencia política.
Viajaban también conmigo Pidda y Povel, Klas y Jutte, Frank, Håkan y Sumpan, y nos recorrimos todas las corridas de toros de Pamplona, Barcelona, Valencia, Málaga, y Madrid. Vimos a El Cordobés, Palomo Linares, El Vitri, Paquirri, . Pero nuestro favorito era el torero Diego Puerta, “...como Diego no hay ninguno” Un mano a mano entre él y Palomo Linares en Valencia en 1968, con la asistencia de Miss España en la barrera es de lo mejor que he visto en mi vida.
Bebíamos sangría, escuchábamos flamenco en las cuevas de Granada. (Una vez tuvieron que interrumpir la función para pedirme que dejara de hacer palmas. Uno de los instantes más difíciles de mi vida). Estuvimos en Torremolinos (cuando todavía era un pueblo pesquero,… bueno... no tanto.) y después nos tomamos un descanso alquilando la Villa Capri en Portals Nous en las afueras de Palma de Mallorca. Y yo tenía un libro de español para principiantes y una gramática siempre a mano en el cuarto de baño. Y el español que hoy sé, es el mismo que aprendí por entonces.
Y todos habíamos leído nuestro Hemingway ( y algunos a Orwell). Y España era verdaderamente igual a como la habían descrito en sus libros, cuando Franco le puso una mano muerta encima al país después de la Guerra Civil, y todo era como visitar un inmenso museo viviente de los años 30. Y frente a la Catedral de Barcelona se bailaban danzas catalanas que estaban prohibidas.
Y Chile era todavía un país allá lejos.

En 1970 dí un paso más en ese acercamiento a América Latina, cuando escuché la grabación de Simon y Garfunkel de la canción andina “El cóndor pasa”. Paul Simon (que después hizo otros temas junto a músicos sudafricanos y brasileños), grabó esa canción con el grupo boliviano Los Incas. (Después Simon produjo otro disco con este mismo grupo, cuando ya se llamaba Urubamba). Algo había de nuevo, fresco y emocionante en el timbre de las zampoñas, quenas y charangos. Y la canción se volvió un suceso en todo el mundo, teniendo importante influencia en el movimiento de la nueva música sueca, donde muchos grupos también comenzaron a usar estas sonoridades de la música andina.
En 1971, yo mismo traté de alcanzar algo similar con la ayuda de un par de flautas compradas en Indiska magasinet en “Filosofen från Cuenca”, un tema de Garanterat Individuell el primer LP de Hoola Bandoola Band. Tiempo después en 1965, lo intenté otra vez en la canción sobre Víctor Jara. Pero recién queda bien, cuando David Ojeda tocó las flautas andinas de ”Señor Martínez Mondragóns bekännelse” en nuestro disco conjunto con Björn Afzelius de 1986.

Y en Chile eligen un presidente llamado algo así como Allende. Y que claramente es socialista.
Y Hoola Bandoola todavía no era un grupo musical que tuviera posición política alguna.  Éramos sólo una banda pop que quería hacer canciones que sonaran como The Band, Bob Dylan, Beatles y Crosby, Stills& Nash. Deseábamos alcanzar el primer lugar del ranking, tener éxito, lograr el reconocimiento, y conseguir novias.
Pero tuvimos la buena suerte (o la mala, según desde donde se lo mire) de formar el grupo en 1970, en un tiempo en que la gente joven comenzaba a preocuparse por la situación de la sociedad y del mundo y cuando empezó también a ser raro, que un grupo musical sueco que actuara en Suecia y para un público sueco, cantara en swahili (o en inglés, alemán o cualquier otro idioma extranjero). Fue así como al final acabamos siendo un grupo musical político, que cantaba en sueco.
Y estaba la guerra de Vietnam (Laos y Cambodia) y el movimiento guerrillero en América Latina, el comienzo de la lucha de liberación de Palestina y la resistencia contra el apartheid en Sudáfrica. Y Cuba estaba ya liberada. En Suecia la clase obrera otra vez se organizaba y la izquierda se fortalecía pese a la reacción y a los socialdemócratas, que trataban de impedirlo saboteando y espiando, y metieron presos a Jan Guillou, Peter Bratt y Håkan Isaksson.
En 1972 volé por primera vez al otro lado del Atlántico. Había conocido a Ron un norteamericano, cuando él trabajaba como camarero en Málaga. Y ahora iba a vivir en la casa que con su mujer Lauri tenían en Long Beach en las afueras de Los Angeles, porque yo pensaba trabajar ayudando en la campaña presidencial de George McGovern contra Richard Nixon. Pero Ron en camisilla de red, se pasaba sentado en el sofá tomando Budweiser frente a la tele y ya no estaba enamorado de su mujer, así fue que poco después, opté por irme a México.
Y Chile ya no estaba tan lejos (aunque esta vez tampoco llegué hasta allá) y el presidente se llama Salvador Allende y conduce un frente popular en el que el MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionaria) no participa y que lo critica por no armar al pueblo. Y era una pregunta que muchos todavía se hacían: ¿Había que armarse y de esa forma se podía provocar un ataque del contrario, o quedarse indefenso cuando el enemigo de todas maneras atacara?

Y entonces vino el golpe militar en Chile el 11 de septiembre de 1973. Salvador Allende cae en su puesto del palacio de La Moneda destruído por las bombas y el general Augusto Pinochet toma el poder con el apoyo de la CIA y de la multinacional ITT.
¡Y para todos fue un choque! ¡Un cruel despertar en una sangrienta realidad!
Claro que habíamos estudiado las resistencias que se oponían a los cambios sociales y el desarrollo de los acontecimientos en Chile, luego de que Allende fuera electo. Y claro también que sabíamos que Estados Unidos había apoyado las dictaduras militares en Paraguay, Guatemala, Ecuador, Brasil, Haití, República Dominicana, Bolivia, El Salvador, Uruguay. (Y algunos más o menos conocían que lo mismo había pasado en Irán, Indonesia, Ghana y Congo). Pero que esto sucediera una y otra vez, y otra vez más, todavía no lo terminábamos de comprender. ¡Era para nosotros algo increíble, incomprensible y abominable!
¡Y eran nuestros compañeros los perjudicados! Era a nuestros iguales en edad a los que hacían prisioneros o los desaparecían, los que soñaban con un mundo mejor que se parecía al que  nosotros también soñábamos.
Recuerdo aún la náusea que me produjo leer algunos editoriales de los diarios suecos de derecha, exigiendo que se comprendiera que la acción tomada por los militares había sido obligada para detener el caos que había contribuído a crear el propio Allende. (Y también recuerdo cuanto orgullo me producía saber de la intervención del embajador sueco Harald Edelstam tratando de salvarle la vida a por lo menos algunos de los miles y miles de perseguidos.¡Hay que ver la película Svarta Nejlikan con Michael Nyqvist que es buena!).
¡Y de pronto los chilenos estaban aquí! Y uruguayos y argentinos, y muchos otros latinoamericanos, obligados todos a huir para salvar sus vidas de los electrodos y las ardientes tenazas, y de los expertos en tortura instruídos en la Escuela de las Américas en la zona del Canal de Panamá bajo control de Estados Unidos. ¡Algún maldito había destrozado nuestros sueños! Y Henry Kissinger con su sonrisa a lo Metternich.
Y Chile ahora sí está muy cerca. Quizá para mí mucho más cerca todavía que Vietnam. Más cercano aún que el humo en el puerto de Hai Phong...

Pero no nos dejamos desalentar. ¿Acaso no estaba la izquierda a la ofensiva? ¿No íbamos camino a la victoria? ¿No era acaso nuestro el futuro?
Ésto era sólo un retroceso momentáneo, (una retirada táctica decían otros). En eso estábamos todos completamente de acuerdo, nosotros y los compañeros latinoamericanos.Quizá más los latinoamericanos. Era sólo un problema de tiempo para que se pudiera regresar al país. ¡Él se va a caer! (en español en el original).

En todo el país se forman Chilekommitté, que publican y difunden la revista Chilebulletin. Nosotros organizamos conciertos y juntamos dinero. Cantamos “Venceremos” y  “El pueblo unido”.
Sven Lindqvist escribe los libros Jord och makt i Sydamerika y Jordens gryning.
Jan Hammarlund graba su disco Tusentals stjärnor över Chile y entrega a Chilekommittén la ganancia de las ventas.
Mi hermano Thomas escribe una canción que también se llama “Venceremos” (y que también tiene flautas chilenas).
Quilapayún hace una gira por Suecia.
Y yo escribo un trabajo de historia económica sobre Chile.

Cuando en Argentina muere Juan Perón y su viuda Isabel le deja las manos libres a los militares para que acrecentaran el terror contra la izquierda, naturalmente fue otro horroroso retroceso que obligó a más gente al exilio, a cientos de miles. Y que entre otras cosas fue causa de la muerte en combate contra la policía del sueco Svante Grände, militante del MIR chileno (y del ERP argentino). (Per-Ulf Nilsson escribió el libro Löjtnant Julio.Y comenzamos a entender lo de ”otra vez más”).
Pero al mismo tiempo triunfa la revolución en Portugal.
Angola y Mozambique se liberan. El FLN entra victorioso en Saigón y Franco se muere en España.
¡Va a caer!

En la primavera de 1975  el festival de schlager alternativo en Estocolmo se hace bajo el signo de Chile.
Hoola Bandoola cantó la canción sobre Víctor Jara.
Peggy, la hermana de Pete Seeger interpretó su canción ”Song of Choise” sobre el fascismo a raudales en América Latina (Chile was taken last year...).
Tocaron también grupos chilenos y latinoamericanos como Karaxú y Francisco Roca.
Y Los Amerindios con Julio Numhauser y Mario Salazar fueron invitados especiales. (La mayoría de esto está registrado en la película Musikfilmer-Vi har vår egen sång de Stefan Jarl, Stefan Lindqvist, entre otros).
En agosto casi 10.000 personas intentaron impedir que se jugara en Båstad el partido final de la Copa Davis entre Chile y Suecia. Yo escribí entonces, ”Stoppa matchen”y diferentes artistas hicieron afiches con el mismo tema.
El 11 de septiembre tuvo lugar en Konserthus de Estocolmo un concierto, donde entre otros estuvo Hoola Bandoola en la escena y en la primera fila de la platea Tage Erlander y Olof Palme, (pese a que los socialdemócratas se prestaron para apoyar el boicot de Estados Unidos al cobre chileno cuando Allende era presidente. Sí, quizá ahora ya se han arrepentido…).
Más tarde ya en el otoño hicimos una gira Hoola Bandoola y Göran Skytte con Los Amerindios.
Y cuando Milton Friedman, líder ideológico del neoliberalismo y de la política económica de la junta militar chilena (lea el libro de Naomi Klein La doctrina del shock), recibió el premio Nobel, hubo ruidosas protestas, incluso en el mismo momento de la entrega del premio.
¡Va a caer!
Cae la junta militar de Grecia que había sido apoyada por Estados Unidos.

Y Cornelis Vreeswijk hizo un disco con las canciones de Víctor Jara.
Y los uruguayos en Suecia crean la editorial Nordany el semanario Liberación (que todavía sigue saliendo).
Arja Saijonmaa canta con Inti Illimani, “Gracias a la vida” de Violeta Parra.

Y en 1978, Los Suecos (Björn Afzelius, Ulf Dageby, Bertil Goldberg y yo) fuimos invitados al Festival Mundial de la Juventud en Cuba, aunque ya todos éramos mayores de 30. (Pero después nos quedó claro cuando vimos, que para los tíos y tías de Buena Vista Social Club, nosotros todavía éramos jóvenes). Y estaban también Bernt Staaf y Anton Flink y Roger Hinchliffe y muchos otros.
Y cuando en el Estadio de Béisbol de La Habana entró la delegación chilena portando un retrato de Allende cubierto de flores de duelo, 30.000 personas de pie corearon ”El pueblo unido jamás será vencido. Y yo me puse a llorar.
¡Va a caer!

Y en 1979 viajamos Los Suecos otra vez a Cuba, también Povel Randén y Per-Ove “Muffe” Kellgren.
Y los sandinistas triunfan en Nicaragua y el dictador Anastasio Somoza se ve obligado a huir y se asila en Paraguay, en lo de su colega Alfredo Stroessner, también éste apoyado por Estados Unidos. Un poco después el destino le deparó a Somoza un final en toda forma, cuando un comando de guerrilleros argentinos de un bazoocazo lo hizo explotar en mil pedazos con limousine blindada y todo. Y ninguno de nosotros dejó de desear que la misma suerte también pudiera tocarle también a Pinochet.
¡Va a caer!

Pero él no cayó.
Y llegaron los ´80. Y las contradicciones se hicieron más fuertes.
En Suecia los patronos de la SAF lanzaron su campaña “Ocúpate de tí mismo”. Y el nuevo egoísmo hizo su entrada.
Y hubo un plebiscito sobre la construcción de centrales atómicas y los que se oponían lo pierden.
Ronald Reagan es presidente de Estados Unidos y hace un eje neoliberal con Margaret Thatcher. Su primera y más importante tarea fue limpiar el patio trasero norteamericano. Y mandó los Contras a Nicaragua. ¡Allí había que instituir un ejemplo! Escuelas, centros de salud, cooperativas agrícolas y poblados enteros son incendiados. 30.000 personas fueron asesinadas. El país quedó en ruinas. ¿Independencia y autodeterminación? Fuck you! ¡Aquí Estados Unidos es el que manda!
Invaden Granada. Con muchos muertos como resultado.
Y Reagan apoya a cuanto gobierno reaccionario haya en América Latina. En El Salvador las víctimas llegan a 70.000. En Guatemala a 200.000. En Argentina son 30.000. Sin mencionar a los que fueron hechos prisioneros, torturados, mutilados, traumatizados o los obligados al exilio.
En Suecia los grandes diarios de derecha tomaron posición por la violación a los derechos humanos en Cuba. Afirmaron que había 800 presos políticos. Amnesty International dijo que eran 200. Y es claro cualquier preso político está de más...
En Sudáfrica se tambalea el régimen del apartheid, pese al apoyo de Estados Unidos y de otros países occidentales. (En Suecia al apartheid lo apoyan los empresarios con Peter Wallenberg al frente).
La Unión Soviética continúa su guerra en Afganistán.
Estalla una guerra entre Irak e Irán.
Asesinan a Olof Palme.
Accidente en la central nuclear de Chernobyl.
Y Pinochet todavía no cae.

Y todo exige una toma de posición y un esfuerzo, y cada esfuerzo toma su tiempo.
Y yo escribo y hago giras.
Y Björn Afzelius y yo hacemos una gira por Suecia con Silvio Rodríguez y Pablo Milanés.
Y organizo y participo en una gala de apoyo a ANC (Congreso Nacional Africano) en Gotemburgo, donde una gran parte de los músicos suecos de rock participan, y recogimos 12 millones de coronas.
Y con Björn hicimos una gira de apoyo a los sandinistas en Nicaragua y recaudamos 1 millón de coronas.
Björn, Julio Numhauser, Mario Salazar y yo, traducimos nuestras respectivas canciones al sueco y español, y las grabamos.
Y Costa Gavras, (que antes había hecho la película “Z” sobre el golpe militar en Grecia y “Estado de Sitio” sobre el secuestro en Uruguay de Dan Mitrione un experto en tortura de la CIA), filma “Desaparecido” sobre el golpe en Chile.
Y cae la junta militar en Argentina después de la derrota en las Islas Malvinas/ Falklands.
Y el Frente Patriótico Manuel Rodríguez quizo ayudar a la Divina Providencia y hacer explotar a Pinochet y a su auto en mil pedazos. Pero fracasaron.
¡Y el maldito no se cae!
Y viajo a Harare y Atenas y me encuentro con militantes de la resistencia al apartheid.
Y Björn, Imperiet, Marco Ríos, Gnangs de Dinamarca y yo, viajamos a Nicaragua para apoyar a los sandinistas.
Y los cubanos vencen al ejército sudafricano en Cuito Cuanavale, Angola.
E hicimos todavía otros conciertos más por Nicaragua. Entre otros, uno en Johanneshov, Estocolmo, junto con Imperiet y Little Steven, quien había escrito “Sun City” contra el apartheid y Jackson Browne, que hizo “Lives in the Balance” sobre el terrorismo de Estados Unidos contra Nicaragua; y con la presencia del poeta Ernesto Cardenal ministro de Cultura nicaragüense quien escribió un poema fantástico sobre Marilyn Monroe. Y con los millones que recaudamos se reconstruyó el Teatro Rubén Dario en Managua.
Y Henry Engler, que había llegado a Suecia luego de haber estado 14 años en la cárcel en Uruguay, tradujo muchas de mis canciones al español y fue quien me hizo escuchar tango en serio.
Y Chile todavía era importante y aún permanecía cerca, pero existían muchas otras cosas que eran importantes y cercanas.
Pero él no cayó.

¡Y al final se cayó en 1988!
Pinochet ordena un plebiscito para consultar sobre su propia excelencia ¡y lo pierde!
En casa de Fredrik Gertten, que había estado en Chile cubriendo la campaña, vimos diapositivas de las marchas, actos, manifestaciones y de como la policía disparaba con balas de goma, garroteaba y usaba los carros lanza aguas. Pero no sirvió de nada. Porque al final cayó.
¡El pueblo unido jamás será vencido!
Y lo primero que hicimos Björn, Julio, Mario y yo después de terminar nuestros brindis y de tomarnos todo el champagne, fue organizar un gran concierto en Idunteatern de Umeå. Y con el dinero sobrante de lo recaudado pudieron viajar por primera vez de regreso, Julio y Mario.
¡Y naturalmente nada había terminado!

A pesar de haber caído él seguía estando. Como un buitre sentado en su cuartel general al otro lado de la Alameda, mirando desde lo alto la reconstrucción de La Moneda y viendo si quienes le sucedieron se comportaban como él quería y hacían lo que él había dicho.
Y los presos políticos no fueron liberados.
Y Chile continuó siendo un país dividido entre ricos de las mansiones de lujo de Barrio Alto  y pobres que viven en casas de lata de La Victoria.
Y el neoliberalismo continuó sembrando víctimas.
Pero Chile pese a todo volvió a ser un país como los otros, para bien o para mal.

Y nada se acaba y el final no existe, y la vida (o el mundo o la lucha) continúa.
Y los sandinistas pierden contra Reagan.
Y Mandela es liberado después de 27 años de cárcel.
Y Deng Xiaoping masacra a los estudiantes en la plaza de Tiananmen.
Y se cae el muro de Berlín.
Y la Unión Soviética es obligada a retirarse de Afganistán.

Y así un día abrí la puerta y en el portal estaba, no el gitano de ojos marrones y pelo negro del viejo bar lleno de humo de Andalucía, sino la bella dueña de unos ojos marrones y de cabello negro que un par de años antes estuvo entre el público de un concierto en el Parque del Pueblo de Sunne. Y había sido una larga historia, difícil y dolorosa para todos los involucrados. Pero ahora de todas maneras, estaba allí. Y tenía a Chile en mis brazos, en mis rodillas, y por las noches junto a mí en la cama. Y todo había cambiado y el amor había triunfado y la vida otra vez valía la pena.
Y dos años y dos hijos después aterrizamos en el aeropuerto de Santiago y ¡al fin había llegado!
Y ahora, en un concierto fue mi turno de poder ser telonero de Julio Numhauser y también mi turno para poder sentirme lejos, pero al mismo tiempo en casa.

Y nada se acaba, no hay final y la vida (o el mundo o la lucha) continúa.
Y la Unión Soviética colapsa.
Y Estados Unidos ataca Panamá, Somalia y Libia.
Y estalla una guerra en los Balcanes y en Irak, y sucede el ataque terrorista contra el World Trade Center y el Pentágono, y bombardean Afganistán y otra vez hay guerra en Irak.
Y se produce una crisis económica en el Sudeste asiático.
Y un caos económico en Argentina.
Y la gente protesta contra la avaricia global en Seattle y Praga, Gotemburgo y Génova.
Y Björn escribe un libro sobre Cuba y funda una organización de ayuda SADRA, que entre otras cosas construyó una casa de cultura en Conchalí, antes de morir.
Y Mario vive en Chile.
Y Julio en Åkarp entre Malmö y Lund.
Y Henry es un destacado investigador científico en Uppsala.
Y Pinochet nunca fue juzgado, el maldito; aunque por un momento pareció posible que esto sucediera.
Y Henry Kissinger recorre el mundo como antiguo mandatario y cobra cifras astronómicas por dar conferencias.
Y las madres y abuelas en Argentina continúan buscando a sus hijos y nietos desaparecidos.
Y Nelson Mandela recibe el Nobel de la Paz y lo eligen presidente.
Y Rigoberta Menchú también recibe el premio de la Paz, por su defensa de los derechos de los indígenas en Guatemala.
Y Ricardo Lagos es presidente en Chile. (Y no era Salvador Allende. Pero por otro lado, probablemente no era ni mejor ni peor que Göran Persson).
Y yo continúo haciendo giras y actúo entre otros con Daniel Viglietti, con Luis Mejía Godoy y Katia Cardenal (sobrina de Ernesto Cardenal y que tiene hijos en Noruega).
Y con Tomas Ledin reunimos “Artistas contra el nazismo”.
Y en la botella de ron que me dio Daniel Ortega, ahora tengo agua para regar las flores de mi ventana.
Y una esposa chilena a la que amo (con la que tengo animadas y frecuentes discusiones sobre todos los temas). Y una suegra chilena a la que mucho quiero (y admiro). Y dos de mis hijas tienen raíces chilenas.
Y si quisiera resumir los primeros treinta años de relación con América Latina  y Chile, podría decir que comenzó por un interés cultural allá por los ya lejanos años ´60, se desarrolla como un compromiso político en los ´70 y ´80 y que así paulatinamente, acabó como una historia de amor.
Y qué más se puede desear.

Texto de Mikael Wiehe escrito en 2003, cuando se cumplieron 30 años del golpe en Chile.
(Versión al español de Pepe Viñoles)

 




 
| | | | | |