Och så var vi där igen: Israel anfaller Gaza, dödar hundratals civila, beskjuter FN-skolor där civila har tagit sin tillflykt, hindrar sjukvårdspersonal från at undsätta de skadade barnen som svälter bland liken i ruinerna, bombar de sjukhustält som Danmark skickat för att hjälpa de nödställda, beskjuter Röda Korsets transporter och dödar chaufförerna som försöker föra in mat till de hungrande, låter stridsvagnar skjuta sönder Svenska Kyrkans sjukvårdsklinik som skulle kunna lindra smärtorna hos de skadade och hindrar fysiskt världens medier från att komma in och rapportera om vad som sker.
Och man talar om rätten till självförsvar mot de raketer som Hamas skickar mot civila israeler efter upphävandet av vapenvilan mellan Israel och Hamas i december. Och man talar om det förestående valet i Israel. Och man talar, som vanligt, om någon sorts fredsförhandlingar, den här gången i Egypten.
Men som någon så klokt uttryckte det i en tidning häromdagen: den palestinsk/israeliska historien börjar inte i december 2008.

		Jenin 2002

För mig som föddes 1946 har konflikten mellan Israel och Palestina funnits som en bakgrund till hela mitt liv: staten Israels bildande och al-Nakba (katastrofen -fördrivningen av drygt 700 000 palestinier, 85% av den arabiska befolkningen) 1948, mordet på Folke Bernadotte av Sternligan under ledning av den blivande israeliske premiärministern Yitzhak Shamir samma år, drömmen de socialistiska kibbutzerna, Suezkrisen 1956 när Israel, England och Frankrike angrep Egypten men senare stoppades av USA. Jag minns tydligt Moshe Dayan, med sin svarta lapp för ögat, som ledde Israel till seger i "sexdagarskriget" mot Egypten 1967 och ockupationen av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna, Golda Meir som blev kvinnlig premiärminister 1969, Abba Eban med sin bildade engelska accent, bildandet av Palestinian Liberation Organization, PLO och "svarta september" 1970 när palestinierna drevs ut ur Jordanien och flydde till Libanon och Leila Khaled, som inledde en serie palestinska kapningarna av civila israeliska flygplan. Sen kom mordet på israeliska idrottsmän i München under olympiaden 1972, Yom Kippur- eller oktoberkriget 1973 när Egypten försökte återta de områden man förlorat under sexdagarskriget, massakern i det palestinska flyktinglägret Tel al Zatar i Libanon 1976, fritagningen av israelisk gisslan på Entebbeflygplatsen i Uganda samma år, Nobels fredspris till den tidigare israeliske terroristen Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat 1978 och mordet på Sadat 1981. 1982 invaderade Israel Libanon och Yasir Arafat tvingades fly till Tunisien medan libanesiska falangister under beskydd av general Ariel Sharon (senare israelisk premiärminister) och den israeliska armén massakrerade palestinska flyktingar i flyktinglägren Sabra och Shatila. 1985 kapade palestinska terrorister fartyget Achille Lauro och 1986 kidnappade israeliska agenter i Italien Mordechai Vanunu som avslöjat Israels hemliga atomvapenprogram. (Han släpptes – med reseförbud – 2004.) 1987 startade det första palestinska upproret "intifadan" mot den israeliska ockupationen. 1993 kulminerade den s.k. Osloprocessen när att Yasir Arafat och Yitzhak Rabin skakade hand och senare fick Nobels fredspris. Samma år sköt den israeliske bosättaren Baruch Goldsteins ihjäl 29 bedjande palestinier i Ibrahimimoskén i Hebron och 1995 mördades Yitzhak Rabin av en judisk högerextremist. Sen kom nya förhandlingar mellen Yasir Arafat och Israels premiärminister Ehud Barak i Camp David och Ariel Sharons besök på Tempelberget och den andra intifadan 2000, självmordsbombarna mot israeliska civila, uppgifterna om att Israel torterade palestinska fångar med hjälp av "skakning", massakern i Jenin och Israels byggande av "skyddsmuren" på palestinskt område som började 2002 (och fortsatte trots kritik från den internationella domstolen i Haag) och Yasir Arafat död strax efter. Rachel Corries dödades av den israeliska armén 2003 när hon försökte stoppa rivningen av palestinska hus i södra Gaza. 2005 utrymdes Gazaremsan och 2006 segrade Hamas i det palestinska valet och Israel startade bombkriget mot Hizbollah i Libanon.
Och under alla år, oavsett "fredsprocesser" och olika israeliska regeringar, amerikanska presidenter eller FN-resolutioner har de israeliska bosättningarna, vägspärrarna, militärkontrollerna, genomfartsvägarna "Endast för israeler" och antalet bosättare på den ockuperade Västbanken ökat och Israels kontroll över vattentillgångarna stärkts, samtidigt som de av palestinierna kontrollerade områdena krympt, situationen för palestinierna förvärrats och antalet dödade palestinier varit tre gånger större än antalet dödade israeler.
I mina ögon ser Israels agerande ut som en långsam och mycket systematisk etnisk rensning: om man gör på olika sätt situationen för palestinska män, kvinnor, barn, gamla, sjuka och deras talesmän outhärdlig så går de till sist under, tar död på varandra eller ger sig av nån annanstans.