Mikael Wiehe bjöd på söndagskvällen i Helsingborg på många av alla de sånger vi under decennier tagit till oss – som Flickan och kråkan. Konserthuset var fullsatt och publiken entusiastisk. Det var känslornas och minnenas kväll och en påminnelse om att ”finns det liv finns det hopp”.
 
I Wiehes distinkta och personliga småprat mellan låtarna handlade det ofta om engagemang och om sångernas politiska kontext i dag, i den värld där dumheten och maktens arrogans bara har tilltagit. Vem i hela världen kan man lita på tillägnades Barack Obama, som väckte så mycket hopp för fyra år sedan som ny president, men som inte ens lyckats stänga Guantánamolägret.
 
Gamla Titanic blev kampsång för Folkkampanjen mot kärnkraft för tjugo år sedan och fungerar lika angeläget i dag mot all övertro på ”ofelbar” teknik i det högteknologiska samhället.
 
Jag bara längtar efter att Mikael Wiehe skriver en sång om det privatiserade och utsålda Sverige, vem annars skulle kunna göra det!
 
Keops pyramid, […] kopplar dagens Wiehe självklart samman med den arabiska vårens rivande av maktens pyramider. Och själv mindes jag euforin när jag för första gången hörde och såg Hoola Bandoola Band på musikfest i Slottshagen i Helsingborg, musik som uttryckte en generations känslor.

Sören Sommelius, Helsingborgs Dagblad, 5 mars 2012