|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
|
|
| Dansen ger djup åt musiken Mikael Wiehes skiva "Sånger från en inställd skilsmässa" har blivit en scenföreställning i ett nytt skånskt samarbete. Kulturskribenten Andrea Grapengiesser var på lördagens premiär på Ystads teater. Dans/musik "Sånger från en inställd skilsmässa" Koreografi: Lidia Wos. Regi: Stina Ancker. Musikaliskt ansvariga och kapellmästare: P-O Nilsson och Eddie Nyström. Musik och text: Mikael Wiehe. Sångare: Åsa Fång och Andi Almqvist. Dansare: Patrick Bragdell, Laura Lohi och Lidia Wos. Skånes dansteater & Malmö opera. Urpremiär på Ystads teater, 14/2. Ges runt om i Skåne till 8/3 och mellan 1-19/4 på Skånes Dansteater, Malmö. Salongen på Ystad Teater är fullsatt på alla spruckna hjärtans dag, det är premiär för "Sånger från en inställd skilsmässa", en danskonsert baserad på Mikael Wiehes album med samma namn från 2009. Det är en patetisk upplevelse i ordets kanske bästa bemärkelse. Scenen är omgjord till ett rum, men med bara en bortre vägg och en stängd dörr. På sidorna ett hotande kaos av sladdar och stativ. Väggen är kallt blå men ändrar färg vartefter. Scengolvet är belamrat med flyttkartonger, fyramannaorkestern tillåts bre ut sig och det är inte mycket yta kvar till dansarna. Det är många kroppar på scenen, kroppar som tar plats och som kämpar. De tre dansarna, Lidia Wos, Patrick Bragdell och Laura Lohi är fast med varandra, stundtals strider de för sin frigörelse men lika ofta kan de inte komma varandra nära nog. En fot slingrar sig runt samtidigt som en arm sträcker sig bort. Ett gitarrsolo dras av. Åsa Fång och Andi Almqvist står för sången. Föreställningen är ett samarbete mellan två av Skånes viktigaste scenkonstinstitutioner, Skånes Dansteater och Malmö Opera. Dansen ger djup åt musiken. Det blir påtagligt hur kroppen berättar på ett annat sätt, mer trovärdigt än orden. Ändå är orden viktiga för oss och sångernas repetitiva struktur påminner om hur vi tar om och om igen det som är så svårt att förstå. De tre dansarna förhåller sig till varandra, till det instängda rummet, bord och stolar, vardagen som skydd och hot. En bokhylla nedmonteras i ultrarapid och även borgligheten blottas. Lidia Wos fantastiska koreografi är helt sammanflätad med musik och text. Hennes starka energi och närvaro i rörelsen fastnar som en ljusblixt på näthinnan. I första akten följer dansen musik och text, förklarar och förtydligar, i andra akten händer något, dörren öppnas. Koreografin blir mer självständig, varierad och dramatisk, dansarna tar större plats. Patrick Bragdells solonummer till sången "Isprinsessan" har plötsligt en helt ny ton, det är sensuellt och vackert. Rörelserna är i stor kontrast till det tidigare så fyrkantiga, steg och kroppar låsta och oförmögna. De starkaste sångerna är kanske de som låter vreden hos den lämnade få utlopp. Men vem vänder man sig till med en danskonsert där man försöker kombinera musik från en proggikon med modern dans? Det folkliga med det elitistiska. Ja, är du intresserad av dans måste du se "Sånger från en inställd skilsmässa", är du ett Mikael Wiehe fan så kommer du att se den och har du varit i närheten av en skilsmässa bör du absolut se den. Föreställningen berör på många olika plan, patoset är där, mötet fungerar. Jag tror att det är många som den här kvällen ser modern dans för första gången, och andra som för första gången möter Mikael Wiehes musik. Det är inte minst en framgång i sig. |
|
| Andrea Grapengiesser, Ystad Allehanda, 16 februari 2015. | |
| Uppbrottssånger för de bibeltrogna |
|
| Recension: "Sånger från en inställd skilsmässa". |
|
När ett konstnärligt verk fungerar som bäst känner sig den som upplever det utvald. Som om verket är skapat enkom för denna människa, talar den människans språk, gestaltar det som människan känt men lite större, lite tydligare och mer begripligt. Ett sådant verk vill man gärna äga och göra till sitt. Kanske till och med använda? Ungefär så inbillar jag mig att initiativtagarna till uppsättningen "Sånger från en inställd skilsmässa" känt inför Mikael Wiehes skiva med samma namn. Något så bra som detta kan inte bara få vara en skiva, är värt mer än så, kan bli något mer och större. Kanske en dansföreställning? Ett scenrum, en orkester, ljussättning och en gestaltning som ytterligare förhöjer musiken. Och det är vackert tänkt men problematiskt att genomföra i praktiken, just på grund av kärleken och respekten för originalet. Ska något nytt skapas måste förlagan ofta brytas ner i sina minsta beståndsdelar innan nya element kan läggas till, inte som en illustration av det som redan ges utan som en del av verket. Med utgångspunkt i en idé av musikerna Eddie Nyström och P-O Nilsson har Skånes dansteater och Malmö Opera skapat en uppsättning i mindre skala, skräddarsydd för turnéverksamhet på regionens mellanstora scener. Efter helgens urpremiär på Ystads teater väntar nedslag i Helsingborg, Lund, Landskrona, Kristianstad och Osby innan produktionen når hemmascenen på Skånes dansteater i april. På scenen står initiativtagarna själva tillsammans med ett erfaret gäng Malmömusiker och i den bärande rollen som sångaren alternerar Andi Almqvist och Åsa Fång. För den som uppskattat Wiehes skiva blir det en bibeltrogen upplevelse, där inte minst Almqvist gör en så snarlik tolkning att det är svårt att skilja hans röst från upphovsmannens. Samma skånska tremolo, samma intensitet och samma hudlösa inlevelse. Rummet blir i scenografen Olav Myrtvedts version en lägenhet i färd med att tömmas på innehåll. Kring sångarna travar bruna flyttlådor upp sig, ljuset är vitt och kallt och bara ett enkelt köksbord återstår av den forna inredningen. I periferin rör sig tre dansare i en koreografi skapad av Skånes dansteaters Lidia Wos, som gör en av rollerna själv tillsammans med Patrick Bragdell och Laura Lohi. In i minsta detalj följs kronologin från skivan och det är egentligen bara i skarvarna mellan låtarna rörelsen ges en chans att expandera. Glimtvis anas möjligheten av något nytt och annat som skulle kunna vara en gestaltning av de stora känslorna texten rymmer. Bäst fungerar uppsättningen i den andra aktens rasande uppgörelse med den ångerfulla hustrun, där dansen i korta sekvenser verkligen integreras i uttrycket och ett försök görs att gestalta också det kvinnliga perspektivet. Frågor som regissören Stina Ancker och hennes konstnärliga team hade kunnat ställa sig är om dramaturgin från skivan verkligen är den som bäst gagnar den sceniska gestaltningen. Om alla sånger måste vara med, ograverade. Om något mer hade kunnat göras av den statiska ljussättningen och om bruna flyttlådor verkligen är den mest fyndiga metaforen för livets byggstenar. Och framförallt: vad är det som gör den här uppsättningen till något mer än Wiehes skiva? Musik och text: Mikael Wiehe. Regi: Stina Ancker. Koreografi: Lidia Wos. Scenografi och kostym: Olav Myrtvedt. Ljusdesign: Imre Zsibrik. Musikaliska arrangemang och kapellmästare: Eddie Nyström, P-O Nilsson. Sångare: Åsa Fång, Andi Almqvist. Musiker: P-O Nilsson, Eddie Nyström, Mats Ingvarsson, Mickael Wahlgren, Anders Juhlin. Skånes Dansteater, Malmö Opera, Ystads teater 14.2 |
| Boel Gerell, Sydsvenska Dagbladet, 16 februari 2015. |
