|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Mikael Wiehe, 37 år och gubbe | |
Namn: Mikael Christian Wiehe Född: 10 april 1946 Yrke: Musiker och textförfattare Inkomst: 67 000 efter skatt senaste året Familj: Fru och barn Bor: Lägenhet i Malmö Bil: Nyss såld Röker: Nej Dricker: Sprit Senaste film: Eldsjälen, "En finsk, fantastisk bra film" Senaste bok: Mat och makt av Lasse och Lisa Berg Mikael Wiehe, 37 år och gubbe, har svårt att hinna med. - I förhållande till vad jag skulle vilja göra kan man nog säga att jag är ett komplett misslyckande. - Visst är jag gubbe. Jag är trettiosju och det är inte mycket att göra åt. Proggare då, det används ju mer eller mindre som skällsord nu. Hur känns det? - Jag har inte mött det i verkligheten. Bara som nu, i tredje hand. Jag har inte känt den motsättningen mellan mig och yngre musiker heller. Är du snäll? - Jag är en fridsam människa, men jag försöker göra klart för mig vilka som är vänner och vilka som är fiender. När jag blir irriterad har jag en tendens att bli ironisk – jag får ofta ångra det. Men när folk retar sig på mig är det oftare av politiska skäl än rent personliga. Finns det ingen anledning att bli arg på dig som person? - Det finns det säkert, men frågan är oväsentlig tycker jag. De senaste tio åren har jag blivit riktigt arg själv bara fyra gånger. Sist var det under en Chile-demonstration när en kille gjorde nazisthälsning. Jag retade upp mig tills jag blev rasande, och när jag gick mot honom tänkte jag: jag får inte slå honom, då slår jag sönder hans glasögon… Men han blev så rädd när jag skrek att han sprang sin väg. Vad tycker du om fredsrörelsen? - Jag har aldrig varit pacifist, som många andra i min generation från femtiotalet. Folket i El Salvador gör rätt som slår ihjäl amerikanska rådgivare. Men nedrustningsrörelsen är bra, och jag är jävligt glad över att själv bo i ett land som har fred. Fast verklig fred hör ihop med rättvisa, och det tror jag bara man kan nå genom socialismen. Ja, du sjöng ju rätt hoppfullt om revolutionen i början på sjuttiotalet. "Chanserna i dag kommer kanske aldrig mer igen" bl.a. - Det fanns stora förhoppningar om en snabb seger då. Det gör det inte idag, och det känns motigt. Jag antar att vänstervinden då väckte förhoppningar som inte infriades, och folk vände sig till andra sidan i stället. Det fungerar som i vanliga val. Men trettiotalet var också radikalt. Nu blir det väl på nittiotalet nästa gång. Men om vinden ständigt kantrar, känns det verkligen meningsfullt att ta ställning då? - Självklart! Om inte annat så som ett personligt moralisk ställningstagande. Och meningslöst har det inte varit. Titta på musikrörelsen, den har gett unga svenska musiker helt unika möjligheter att välja var de vill spela in sin musik. Att bli herrar över den. Jämför det med England där de som vill spela tvingas in i rockfabriken, lanseras och får knulla och tända på så mycket de vill under ett par år, men sedan skickas ut för nya löften och förmågor. Alla har ju inte fått vara med i musikrörelsen… - Okey, både Ulf Lundell och Ola Magnell hör hemma där, och jag tycker rent personligen att det är synd att de hamnat utanför. Men allmänt har band som haft något att säga, som valt sida, fått vara med. Vill man bara sminka sig och vara rockstjärna har man inget i musikrörelsen att göra. Var du och såg Bowie? - Nej. Han är en hållningslös dandy. Jag föraktar honom som fenomen. Ett citat från 1973: "Det är väldigt viktigt att man har en annan sysselsättning vid sidan om så om man inte snöar in och sitter där som etablerad popmusiker på heltid" - Det är riktigt än. Men från 1973 gick det inte att kombinera ett vanligt arbete med alla spelningar Hoola Bandoola fick. Nu umgås jag inte med många människor utanför min familj och skivbolagsfolket (Amalthea), men jag hinner helt enkelt inte. Är det sant att du rakade av dig skägget och klippte håret 1972 för att "ta avstånd från flummare och hippies"? - Det är inte sant. Jag har skägg på vintern, det har jag alltid haft. Jag rakar av det på sommaren för att bli solbränd om kinderna. Din Dylan-LP, "De ensligas allé" blev oerhört förhandsreklamerad. Hur sålde den egentligen? Hittills 50 000. Just nu bara i ett hundratal ex. i månaden. 50 000, det är bra mycket mindre än du brukar sälja. Är du besviken? - Skivan har bara varit ute ett halvår. Den har sålt mer än någon tidigare skiva på samma tid. Till stora delar är "De ensligas allé" en mycket bra platta, men om jag fick chansen skulle jag göra om sången. Jag tycker att jag sjunger på ett sätt som jag inte riktigt behärskar. Björn Skifs är bättre i det facket. Utan ironi. Blir det mer Dylan framöver? - Nej, han är rätt körd de närmaste åren. Tur för dig. En kompis till mig säger att han slår ihjäl dig om du ger dig på John Wesley Harding som du sagt… - Projektet är nerlagt. Plattan gick inte att översätta utan religiösa undertonerna. Och jag är inte religiös. Nä, och en bra översättning blir ju ändå aldrig ett original… - Då säger jag "Don’t follow leaders, watch the parking meters." Man ska inte vara för respektfull! När kommer "Wiehe sjunger Beatles"? - Jag har försökt mig på ett par Lennon-låtar från hans första solo-plattor, (John Lennon/Plastic Ono Band & Imagine) men det vill sig inte. Hans texter är för tighta, för pregnanta. Jag har svårt att göra dom sångbara på svenska. När du var sex år blev du och din bror Thomas nesligt lurade på 27 danska öre av en kamrat. Hur har det påverkat ditt liv? - Oh, Det går en klar och distinkt linje från det till Hoola-plattan "Vem kan man lita på?". Du blev mobbad i skolan för att du kom från Danmark också. Går det också igen? - Det har gett mig revanschlusta, det har jag märkt på senare år. Jag vill gärna lyckas med det jag gör och arbetar hårt för att nå mina mål. Men du säger ofta att du är lat och oföretagsam. Det rimmar illa? - Inte alls. Min naturliga läggning är lat, så jag får verkligen slita med mig själv. Det är hårt att arbeta, men samtidigt vill jag vara framgångsrik, lyckas och tjäna pengar. Vilken är den sämsta låt du skrivit?
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
