| | | | | |  
 
   
Lär av det som hänt  

 
 

I somras gick jag på Södra Förstadsgatan och gladde mig åt de vackra nyrenoverade husen på gågatan nära Triangeln. Just så hade Lugnet kunna se ut, en charmig, pittoresk samling hus i olika storlekar, stilar och färger fullt av människor, butiker och restauranger, ungefär som Dragör, om det hade fått stå kvar istället för att jämnas med marken.
Malmö har en lång historia av stadsförstörelse. Allt ifrån gamla apoteket Lejonet som ”kom bort” vid magasineringen eller gamla teatern vid Stora Nygatan som revs trots riksintresse, över utarmningen av gator som Regementsgatan, Västergatan och Storgatan, till utplånandet av hela stadsdelar som Lugnet, kvarteren runt Caroli Kyrka och Östra Förstaden.
Och alltid har denna förstörelse skett i namn av de vackraste utopier: försäkringar om hur allt nu skulle bli snyggare, renare, bättre och mer välorganisarat. Och motiverats med argument som förnyelse, utveckling, modernisering och framtid.
Och alltid har denna förstörelse resulterat i ödelagda historiska miljöer, sönderslagna sociala sammanhang och fulare hus. Se på Sheraton, Caroli City, Åhléns på Södergatan och Baldakinen!
Den äldre bebyggelse som trots allt finns kvar i Malmö finns ofta kvar antingen som en följd av privata initiativ där enskilda personer, banker eller försäkringsbolag har räddat hus som Dringenbergska gården, Druiderorden eller de Faxeska och Flensburgska husen eller på grund av att folkliga protester har hindrat rivningar av t. ex. husen på Djäknegatan, Victoriabiografen eller stadsdelen Gamla Väster. Och att Möllevången – berömd i hela Sverige – finns kvar som i stort sett helt bevarad 1800–tals stadsdel beror ju på att den under 1970–talet till stora delar ägdes av en privat husägare.
Dock har det faktiskt hänt att man de senaste åren har hört en del av de politiker som hårdast drev på stadsförstörelsen både beklaga sej över att de kanske gick för hårt fram och vilja berömma sig av det som trots allt finns kvar som t. ex. Lilla Torg, Mjölnaregatan eller kvarteret S:ta Gertrud. Detta är glädjande och inger hopp för framtiden. Det tyder på att de ansvariga har lärt av det som har hänt, är beredda att ompröva tidigare ställningstaganden, är villiga att tänka i nya banor och beredda att pröva nya vägar för att förbättra stadsmiljön i Malmö.
Det måste alltså vara ett enstaka övertramp när kommunens utsände uppmanar de boende kring Johanneskyrkan att flytta nån annanstans om de inte trivs med utformningen av den kommande citytunnelstationen.
Det måste vara en olycklig brist på information när majoriteten av kommunpolitikerna tror sig ”placera Malmö på kartan” genom att satsa på ett Scandinavian Tower på bekostnad av Malmö city.
Och det måste vara ett olycksfall i arbetet när man tror sig leva upp till demokratins principer genom att svika löften till de väljare som man lovade att bevara Butterickshusets fasad. För är det inte just det vi har lärt oss av det gångna 1900-talet: att utopierna aldrig får gå ut över de mänskor som berörs, att framtiden inte får byggas på ruinerna av det nuvarande och att respekt för de demokratiska besluten är det enda som kan garantera ett samhälle som inte faller sönder i stridigheter och kaos.
Jag önskar mig ett Malmö, där vi alla – inklusive de politiker som nu är ansva- riga –vårdar och slår vakt om de minnen och den historia som utgör vårt kollektiva förflutna. Jag önskar mig en utbyggnad, tillbyggnad och omformning av Malmö där förtroendevalda och beslutsfattare visar omtanke och respekt för de medborgare de representerar och företräder. Och tar hänsyn till deras önskningar och förhoppningar, deras förväntningar och deras oro. Och jag önskar mig ett framtida Malmö, som organisk växer fram och tar hänsyn till de arkitektoniska och sociala strukturer och sammanhang som är viktiga för dem som redan bor och verkar i staden.

Vi måste kunna lita speciellt på våra politiker i dessa avseenden. Annars återstår för oss igen bara privata initiativ och folklig motstånd om vi vill förverkliga något som vi ska kunna kalla VÅRT MALMÖ.

Mikael Wiehe, Vårt Malmö nr 1, mars 2000