|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Lagen - eller kulturen (Ny Dag den 11 mars 1981) | |
Så var nya bandet (Mikael Wiehe – Nyberg, Franck och Fjellis) spelklart. Och efter att – som vanligt i sista minuten ha plitat färdigt våra deklarationer och – som vanligt ha undertecknat dom på heder och samvete, gav vi oss ut på den första turnén. Och omedelbart hamnade vi i det som vi har varit med om i alla tidigare orkestrar vi har spelat med: Erbjudandena om svarta pengar. Arrangör efter arrangör, alla erbjuder sig att betala gaget utan kvitto eller vill betala oss under 500 kronor per man, för att slippa ifrån sociala avgifter eller vill inte betala in den obligatoriska artistskatten på 40 procent för att inte hamna i skattemyndigheternas register. Alla har dom samma argument: Om dom ska betala gaget, skatter, sociala avgifter, resor och traktamenten för alla band som dom engagerar, så blir det för dyrt. Då får dom lägga av med levande musik i föreningen eller på klubben eller restauranten eller vad det nu är. Det är ju lätt då, att se arrangörerna som en samling banditer som bara vill sko sig på oss stackars, hårt arbetande musiker. För det borde ju vara självklart att dom skall betala både våra löner och våra omkostnader och dessutom det som samhället ska ha. Så är det ju i alla andra jobb. Men det är inte självklart för arrangörerna. Och delvis förstår jag dom faktiskt. Låt mig ta Kabaréorkestern som exempel. Vi var en turnerande orkester på sju personer. Vi kostade arrangörerna 6 500 kronor, allt inklusive. (Då fick vi 300 kronor i handen var, efter skatt.) Om arrangören dessutom har utgifter på 1 500 kronor (lokalhyra, annonser, personal m.m.), så måste det komma 400 personer à 20 kronor för att det ska gå ihop. 400 personer är mycket folk utanför de större städerna. Och då har arrangören ändå inget överskott om det skulle gå med förlust på nästa arrangemang. Och för dom flesta musiker är det inte heller självklart att spela ”vitt”. Men om jag skall gå till dom musiker och grupper som jag själv känner till (inte dom jag har spelat med) så tror jag inte att det finns en enda grupp som inte spelar för svarta pengar. Dom flesta gör det väl bara ibland. Men många gör det alltid. Och jag förstår det. Ty orsaken är enkel: spelar dom inte svart så får dom inga jobb. En etablerad orkester kan kanske få ett gage 6 500 kronor. Men ett lokalt, okänt band tjänar inte så mycket som 2 000 kronor per kväll. Om bandet består av sju personer och allt ska gå ekonomiskt rätt till, så får dom 50 kronor över var. Och det går inte att driva en orkester på. Om dom spelar svart får dom 250 kronor. Alltid något. Jaha, då är väl arrangörer och musiker lika goda kålsupare då? Ja, det är dom! Och det är inte så konstigt, därför att dom har gemensamma intressen: Musikerna vill spela och tjäna tillräckligt för att åtminstone kunna betala sin utrustning och sina instrument. Alltså behöver dom arrangörerna. Och arrangörerna (jag talar som sagt inte om kommersiella danspalatsägare, utan om till exempel ideella föreningar) vill driva stället i - bästa fall för att ge publiken bra musik till en rimlig peng utan att gå med förlust. Alltså behöver dom musikerna. Man skulle faktiskt kunna uttrycka det så, att tillsammans så vill (vissa) arrangörer och (vissa) musiker göra en insats för musikkulturen i Sverige. Problemet är bara att skall dom göra det innanför lagens råmärken, så går det inte! Och alla vet det: Musiker, arrangörer, musikförmedlare, taxeringsnämnder, kulturrådet och kulturministern! Det pratas vitt och brett om musikkulturens betydelse samtidigt som 90 procent av musiken existerar endast på grund av mer eller mindre olovliga överenskommelser. Jag vet snart inte vad jag ska solidarisera mig mest med på heder och samvete: Lagen eller kulturen?
|
