Han har kallats den unga generationens Evert Taube.
Mikael Wiehe – en av 70-talets största musikprofiler. Poeten, musikern och socialisten som under ett tiotal år har skrivit sånger om drömmar och förhoppningar. Om nödvändigheten av att slåss för det man tror på.
– När människor frågar mig om jag verkligen tror att sången kan påverka politiken, så brukar jag säga att jag ser kulturen som politikens innehåll. Med det menar jag att sången ger uttryck för vad vi tänker och känner. Vad vi drömmer om och vad vi är beredda att kämpa för. Och det är precis det som politiken handlar om.
Allt fler av Mikael Wiehes sånger sjungs i våra kyrkor. Finns det månne en religiös ton i sångerna?

Det utopiska draget
– Det tycker jag inte. Men det finns ett utopiskt drag i socialismen som liknar vissa drag i kristendomen. Förhoppningen om att det någon gång ska bli bättre än vad det är nu. Och eftersom jag ganska medvetet undviker direkta politiska termer i mina texter så kan jag förstå att en del av mina sånger kan ge uttryck för en religiös förhoppning om att det ska bli bättre, även om det inte varit mitt syfte från början.
Är det visionen i dina sånger som känns bekant för kristna ungdomar?

Kristna känner igen visionen
– Ja, det tror jag. Det finns stora likheter mellan ett framtida kristet samhälle och de förhoppningar som knyts till ett framtida socialistiskt samhälle. Metoderna för att komma dit skiljer sig emellertid avsevärt i vårt land. Men i Latinamerika finns det starka band mellan radikala kristna och befrielserörelser med socialistiska visioner. Och det borde finnas förutsättningar till ett liknande samarbete i Sverige kring konkreta frågor som freds- och miljöfrågorna. Så länge mina sånger handlar om hur det skulle kunna vara så förstår jag om kristna ungdomar känner igen visionerna.
Mikael Wiehe började skriva låtar redan i mitten av 60-talet. När han var 20 år spelade han dansmusik på unghögerns tefester i Malmö. Fem år senare gav han ut sin första platta med Hoola Bandoola Band. Gruppen som kom att bli musikrörelsens mest kända orkester, med hundratusentals sålda skivor.

Moraliskt ta ställning
– Någonting måste uppenbarligen ha hänt mellan 66 och 71. Jag förmodar att det var detsamma som hände hundratusentals ungdomar i västvärlden. Jag började läsa sociologi och det gav en helt ny syn på livet. Jag såg ett program om gästarbetare i Paris och sen blev jag själv invandrarlärare. Det blev en moralisk fråga att ta ställning. Min socialistiska övertygelse har alltså inte så mycket med klassbakgrund att göra. Jag har inte heller haft några stora förebilder. Göran Skytte, numera journalist på Arbetet och en god vän sedan 20 år, har betytt mer för min politiska utveckling än någonsin Marx eller Mao.
Hoola Bandoola Band var en del av en snabbt växande musikrörelse i början av 70-talet. Mycket av den kulturpolitiska debatten influerades av vänstern. Vietnamrörelsen växte till en folkrörelse. Idag handlar det mera om att satsa på sig själv. Musikrörelsen är på reträtt. Men vänstern är absolut inte död menar Mikael Wiehe.

Min utopi finns kvar
– Vi har förlorat lite av vårt inflytande, vilket säkert beror på att socialdemokratin har tagit upp flera av de idéer som vänstern förde fram för ett tiotal år sedan.
Och Mikael står stadigt med båda benen i musikrörelsen.
– Jag har inte hoppat av mina ideal. Min utopi finns kvar. Och de svårigheter som dyker upp ser jag snarare som en utmaning.
Men är det ändå inte så att många som var aktiva i den politiska vänstern i slutet av 60-talet har övergivit sina idéer?
Det finns naturligtvis en del, men det finns också många som behållit sina visioner fast man har gått in i institutioner och är t.ex. socialarbetare. Många av de radikala åsikter som fördes fram då, har idag etablerats i en god mening

Sålt halv miljon skivor
Mikael Wiehe är idag 35 år och förmodligen musikrörelsens högst betalda artist. Han har sålt närmre en halv miljon skivor, är föremål för en doktorsavhandling vid Lunds universitet.
För många är du en sjungande profet. Upplever du att det finns förväntningar och krav på hur du lever?
– Naturligtvis gör jag det. Men inte kan jag stå för alla mina handlingar. Man måste göra en slags balansräkning i sitt liv. Säger man att man är socialist så måste det väga över. Man får inte heller utsätta sig för större frestelser än man tål. Det är ett av skälen till att jag valt att spela in mina skivor på ett litet bolag. Jag vet att det annars skulle vara lätt att släppa igenom en skiva som inte är så bra bara för att bolaget behöver få in pengarna.
Jag vet med mig att jag är en svag och påverkbar människa, men intellektuellt är jag ganska så säker på vad jag vill. Då gäller det att inte försätta sig i den situationen att man frestas. Att inte hamna i en situation där man förlorar sina ideal eller behåller dom, men inte kan arbeta för dom och istället blir cynisk.

Att ha glöden kvar
Det är framför allt optimismen i dina sånger som berör mig. Tror du på framtiden?
– Jag tror att det socialistiska samhället med nödvändighet kommer att segra. De understa kommer alltid att slå tillbaka. Jag hörde nyligen en av de gamla kämparna inom arbetarrörelsen i Malmö [Anton Nilsson]. Han är nu 92 år gammal och stod i talarstolen i över en timme och höll ett flammande tal.
Han har genomlevt två världskrig och har ändock glöden kvar. Min beundran för sådana människor är på gränsen till gränslös.