Sheraton i Harare
var ett ganska märkligt ställe
där det reste sej på slätten
som ett gyllne mausoleum
Och safariklädda damer
drack gingroggar i baren
och kontokorten fladdrade
som fjärilar i värmen
Vi hade kommit från hela världen
för att väcka dom som sover
Och vi intog deras ställe
och vi fyllde det med sång
tills det darra’ som ett struphuvud
och bulta’ som ett hjärta
tills det skälvde och pulserade
som våren i oktober
Du hade rest i flera dagar
för att ta dej över gränsen
och berätta vad som hände
med dom som gjorde motstånd
Hur man fängslade och slog dom
hur man mörda’ och tortera’ dom
i Johannesburg och Kapstaden
i Soweto och Pretoria
Och du började nästan gråta
när du berättade om Nthabiseng
som polisen sköt i ryggen
när hon redan hade fallit
så hon numer satt i rullstol
och aldrig skulle gå igen
fast hon just var fyllda tretton
och så gärna ville dansa
Och på natten satt vi allihop
på rum elvahundraåtta
för att ingen kunde sova
efter allt, vi hade hört
Och flaskan gick från mun till mun
och vi pratade och skrattade
Och alla var vi vänner
fast vi aldrig hade setts förut
Och du lånade gitarren
och du kunde samma sånger
som dom, jag hade lärt mej
en gång för länge sen
Och du strålade av glädje
av oräddhet och styrka
Och du återgav mej tron på det
dom modiga kallar framtiden
Och när weekenden var över
så reste du tillbaka
tillbaka över gränsen
till våldet och förtrycket
Och jag steg ombord på planet
som tog mej upp i himlen
Och jag svävade bland stjärnorna
som strålade och gnistrade
Och på morgonen i London
när jag läste Herald Tribune
så undrade jag om du var en av dom
som hade arresterats
Och jag tänkte på din glädje
på din oräddhet och styrka
Och jag visste att jag aldrig
skulle kunna svika eller tveka mer
Mikael Wiehe: sång, ak.gitarr, gitarrsynt
Annie Bodelson: synt
Mats "Mackan" Englund: el.bas
Mats Persson: trummor, kalimba
Gäst:
Elisabeth Melander: kör
Margareta Nilsson: kör
Diana Nuñez: kör
Inspelad och mixad i Studion i Malmö
av Martin Hennel, maj 1988 |
|
