Så gled
hans tankar över till utvecklingen i Sydafrika. Skulle apartheidregimen
verkligen stå emot allt tryck eller skulle den falla? Skulle Nelson
Mandela släppas ur fängelset? I så fall, kunde ett inbördeskrig
undvikas?
Han avbröts i sina tankar när han såg svaga ljusglimtar
från en stad långt därnere.
En gråblek gryning. Mikael hade landat, fått sina väskor
och stod utanför själva flygplatsen. Luften full av dofter,
grönskan darrade. Han kände sig förvirrad och gick fram
till en skraltig taxi.
”Kan du köra mig in till Harare?” frågade han taxichauffören.
”Ja, visst kan jag det”, svarade denne.
Så slog det honom att han inte hade en enda kopek. Då hade
redan taxichauffören lagt ner väskorna i bakluckan på
bilen.
”Vad är det för problem, sir?” frågade taxichauffören.
”Jag har inga pengar.”
”Då kan jag inte köra dig.”
”Jag ska till Sheraton i Harare, där kan jag fixa pengar.”
”Okej, jag tar risken.”
De åkte iväg och gryningsljuset öppnade sig alltmer.
Savannen bredde ut sig i en brungul ton och det skimrade om jakarandaträdens
blåa blommor. Så kom de in i kåkstädernas gytter
av plåtskjul. Getter stod och idisslade vid avskrädeshögar.
Genom det öppna fönstret strömmade lukter av jord, kanel,
te, salpeter, träck och rök in. Mikael fascinerades av att
det ur dessa ruckel steg oklanderligt klädda män och kvinnor
som säkert var på väg till sina arbeten.
Väl framme vid Hotel Sheraton upptäckte Mikael en svart kvinna
i entrén som han tyckte sig känna igen. Hon hade stort,
svart hår och var klädd i träningsoverall. Kvinnan joggade
iväg och då såg han att det var Angela Davis, den berömda
medborgarrättskämpen. Mikael erinrade sig en händelse
för ett antal år sen i Köpenhamn med Göran Skytte.
Skytte hade försökt få till en intervju med Angela Davis,
men hon var ständigt omgiven av livvakter.
När hon steg in i en bil hejdade Skytte en taxi och utropade den
klassiska frasen ”Follow that car”. De förföljde
Angela Davis genom halva Köpenhamn, men i en korsning tvärnitade
bilen de hängde efter. Utrusande ur bilen kom tre amerikanska livvakter
med dragna vapen. De slet upp taxins dörrar och undrade vad det
var frågan om. Skytte förklarade att han bara var journalist
och ville göra en intervju med Angela Davis. En av vakterna förklarade
då att hon inte alls ville prata med honom. Så stoppade
vakterna ner sina vapen i hölstren och gick tillbaka till sin bil.
Mikael gick in i hotellets väldiga lobby och bort till receptionen.
Han växlade till sig pengar och gick ut till den väntande
taxichauffören, betalade det han var skyldig och därtill en
rejäl summa dricks.
Sen återvände Mikael in i lobbyn. Han fick sin rumsnyckel
och kände sig hungrig. På ett anslag nära receptionen
stod det: This week in Restaurant: French specialities. Han tänkte
på att han nyligen varit i Avignon och att han återigen
skulle få uppleva det franska köket. Men nu i Harare. Det
var en underlig känsla.
Under de närmaste dagarna gick Mikael runt, pratade med apartheidmotståndare
från hela världen och lyssnade på olika föredrag.
Oliver Tambo, ANC:s president, var där liksom människor från
Sydafrika som tagit sig ut illegalt för att vara med på konferensen.
Även om Mikael inte kände sig som en av alla dessa antiapartheidkändisar
var han i alla fall en sorts hedersgäst.
Och Lindiwe var där och varje dag kom hon fram till honom och viskade:
”The President wants to see you. Not today, but maybe tomorrow.”
Men inte blev det något möte med Oliver Tambo.
Presidenter hit och presidenter dit, tänkte Mikael. Jag har gjort
jobbet, varit med om att sparka igång en artistgala som spelat
in tolv miljoner – en summa som är det största enskilda
bidraget till ANC. Det är konkret, det är inget tjafs. Och
han kände en viss stolthet över att ha fixat det hela.
Och dagarna gick, han njöt av tillvaron, åt god mat, umgicks,
gjorde små vandringar i staden och gick på föredrag.
Och varje dag kom en stressad Lindiwe fram och viskade:
”The President wants to see you. Not today, but maybe tomorrow.”
Den sista kvällen satt Mikael i hotellbaren och väntade på
en svensk journalist och hans flickvän. De hade bestämt att
gå ut och fira av veckan i Harare.
Han drack en klunk av ölen och ställde ner den på bordet.
Det sorlade runtomkring, hans ögon vilade på en kypare som
tog upp en beställning. Mikael hade just läst en artikel om
Spanien i tidningen som han köpt. Han tänkte på sitt
livslånga förhållande till Spanien. Hur Hemingways
noveller påverkat honom att bege sig dit. Han och en kompis hade
liftat genom Europa ner till Spanien 1964. Då var han arton och
minnesbilder flöt nu fram: Barcelona i eftermiddagsljus, siesta,
neddragna jalusier, stora tunnor med oliver, en stad som fortfarande
tycktes leva i 1930-talet. Och den första tjurfäktningen.
Han hade köpt de billigaste biljetterna längst upp på
ståplatsläktaren, ifall han inte skulle klara av att se det
brutala skådespelet. I ett öronbedövande jubel äntrade
så den berömde tjurfäktaren El Cordobes arenan och ställde
sig på knä med ryggen åt den stora porten som tjuren
skulle komma ut igenom. När han stod där kom tjuren inrusande.
Cordobes blev stångad, kastades flera meter upp i luften och föll
till marken med en duns. Blod strömmade från hans kropp och
folk skrek som galna på läktarna. Men den blodige El Cordobes
reste sig snart igen och genomförde fäktningen med tjuren.
Mikael smuttade på ölen och såg bort mot bartendern
som just la en citronskiva i en drink. Det ska bli gott med en rejäl
middag, tänkte han.
Han hade blivit helt såld på tjurfäktning och åkt
ner till Spanien igen året efter. Det var först senare han
hade fått en politisk insikt, men det var ändå i Francos
fascistiska Spanien som intresset för andra länders frihetskamp
fötts. Det som sen utvecklats till ett engagemang för rättvisa
och frihet i Latinamerika och Sydafrika.
Han avbröts i sina tankar när han såg journalisten och
hans flickvän komma fram till bordet.
Klockan sju på morgonen vaknade Mikael av att det knackade på
dörren till hans hotellrum. Han hade festat om rejält kvällen
innan och inte kommit i säng förrän vid halv fyra.
Omtumlad och fortfarande höggradigt berusad, eller rättare
sagt full som en kanon, vacklade han fram till dörren och öppnade.
Där stod Lindiwe.
”The President wants to see you.”
Mikael mumlade något om när och fick till svar att det skulle
ske om en halvtimme. För djävulen, tänkte han. Det är
väl något slags frukostmöte med höga potentater
inom ANC. Jag får väl sätta mig längst ner i ett
hörn någonstans och hålla handen för munnen.
Han irrade runt i rummet efter kläder. Fumlade med knappar, försökte
knyta slipsen. Kom på att han måste raka sig. In i badrummet,
såg sig i spegeln – och det var ingen vacker syn. Så
skar han sig under rakningen. Och Lindiwe knackade på igen. Det
var dags. Hon hjälpte honom knyta slipsen och sen bar det iväg.
De åkte upp till översta våningen på hotellet
och gick igenom korridor efter korridor med säkerhetsvakter med
automatvapen. Så blev de visade in i ett rum där det bara
stod ett par stolar.
”Var är de andra som ska vara med?” frågade Mikael
och satte sig på den ena stolen.
”Vilka andra?” svarade Lindiwe.
”Ja, de andra som ska vara med på mötet.”
”Det blir bara du.”
”Bara jag … Men du ska väl med?”
”Nej, det ska jag inte, och jag måste gå nu. Hej, vi
ses.”
Och Lindiwe gick ut ur rummet. Mikael satt där på sin stol.
Inom honom en intensiv känsla av övergivenhet.
Så öppnades en dörr, en välbyggd svart man bad
honom stiga in. Han kom in i ett rum med ett stort bord som var uppdukat
med en fin frukost. Vid bordet satt Oliver Tambo.
”Good morning, sir”, sa Mikael.
”Good morning to you”, svarade Oliver Tambo.
Det blev en stunds tystnad. Mikael kände sig helt ställd.
Han visste inte vad han skulle säga. Till slut hasplade han ur
sig:
”What would you like to drink?”
Oliver Tambo såg frågande ut, sen log han och sa:
”Tea, please.”
Mikael greppade tekannan som stod på bordet. Oliver Tambo höll
fram en kopp och Mikael började hälla upp. Det var då
Mikael blev varse att det stod åtta jättelika livvakter med
k-pistar i rummet. Tankarna virvlade i hans huvud. Så återvann
han skärpan. Men det var för sent. Han hade hällt ut
hela tekannans innehåll över frukostbordet.
Oliver Tambo gav honom en undrande blick där han satt med te droppande
på sin fina kostym. Mikael blev helt stum.
Så knäppte Tambo med fingrarna. De åtta vakterna ställde
ifrån sig sina vapen, stegade fram till bordet och lyfte bort
duken med porslin, matbestick och hela frukosten i ett enda grepp, och
gick sen iväg med alltihopa ut ur rummet.
Medan de dukade upp frukosten på nytt började Mikael och
Oliver Tambo att konversera. Stumheten hos Mikael var borta och istället
rann det nu ord ur honom. Oliver Tambo lyssnade. När bordet var
färdigdukat med en ny frukost frågade Tambo:
”So, what are your plans?”
Då insåg Mikael vad han hade suttit och antytt: Att han
ville göra en stor internationell ANC-gala med diverse världsartister.
Det här var något som han tidigare pratat löst om med
Lindiwe. Så Mikael fortsatte på den inslagna vägen
och sa att han inte alls trodde att det skulle vara omöjligt att
göra en stor artistgala. Man kunde säkert få med Sting,
Peter Gabriel, Tracy Chapman och några till. Oliver Tambo tyckte
att det hela lät mycket bra.
Mötet avslutades och Mikael blev eskorterad därifrån.
Han kände sig vimmelkantig över att han nu mer eller mindre
lovat att vara arrangör för en världsomspännande
ANC-gala. Senare samma dag, efter en välbehövlig siesta, gick
han ombord på planet till London och Köpenhamn.
När Mikael, trött av den långa flygresan, kom hem till
lägenheten i Malmö slog han på tv:n. I rutan stod Sting,
Peter Gabriel och Tracy Chapman och sjöng på en stor Amnestygala
i Buenos Aires. Han förstod att hans plan var körd. Galan
blev aldrig verklighet.
Men han föll i alla fall inte i onåd hos ANC trots sitt något
klumpiga uppträdande vid frukosten med Oliver Tambo. Mikael fick
närvara både vid Nelson Mandelas mottagande av Nobels fredspris
och vid hans presidentinstallation. Men han aktade sig för att
servera te.
|
