|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Jag är inte poet | |
Under dom snart tjugo år som har gått sen jag började skriva rocktexter på svenska har det många gånger hänt att jag har blivit utnämnd till poet. Visserligen bara en sorts folklig, populär poet, men i alla fall. Ett par gånger har jag fått vara med i antologier över nyare svensk poesi. I början blev jag nog lite smickrad, men efter hand kände jag en allt större olust. När jag så härom året läste en recension i Dagens Nyheter av en samling rocktexter växte min olust till direkt ilska. Recensenten ägnade huvuddelen av sin recension åt att diskutera huruvida rocktexter överhuvudtaget kunde kallas poesi. Och hans slutsats blev att bra rocktexter nog kunde räknas dit medan däremot dåliga rocktexter (som dom i den här boken, enligt hans mening) fick kallas något annat. Hans utgångspunkt var alltså synen på rocktexter som nån sorts fattig kusin från landet som skulle kvala in i den poetiska gemenskapen på Parnassens höjder. Klarade kusinen provet fick han vara med. Annars fick han vackert stanna utanför. Men det där resonemanget är ju rent åt pipan fel. Det vet alla hur mycket dålig poesi det skrivs; hur många pekoral, hur mycket sentimental smörja, hur mycket högtidliga betraktelser över ingenting, hur mycket ordvrängeri för ordvrängeriets egen skull! Och detsamma gäller naturligtvis rocktexter, det mesta är skit: besynnerliga ordval, konstig meningsbyggnad, taskiga rim. Och innehållet ska vi bara inte snacka om! Nej, skillnaden mellan poesi och rocktexter ligger naturligtvis inte i att poesi i allmänhet skulle vara bättre än rocktexter, utan i att det är olika sätt att uttrycka sej. Precis som film skiljer sej från teater och fotografi från måleri, så skiljer sej sångtexter från poesi. Så här: när man skriver en dikt arbetar man med ord och med hjälp av dessa ord försöker man uppnå det 100-procentiga uttrycket för det man vill säga. Sak samma när man komponerar musik. Med hjälp av enbart musik eftersträvar man sitt 100-procentiga uttryck. Men när man skriver sånger, arbetar man med en kombination av text och musik. Det 100-procentiga uttrycket ska uppnås just i samspelet mellan orden och musiken; i vokalernas förhållande till tempot, konsonanternas förhållande till rytmen, textinnehållets förhållande till stämningen i musiken, den textmässiga och musikaliska formens ömsesidiga påverkan. Det är detta som är sångskrivarens speciella arbetsområde och det är här hans speciella möjligheter finns. Och det är här kompositörerna så ofta misslyckas när dom ska tonsätta dikter och diktarna så ofta kommer till korta när dom ska sätta ord till redan skriven musik. Det sammanlagda resultatet förminskar och snävar in det ursprungliga uttrycket istället för att förstärka och förhöja det. Och därav min olust när jag kallas för poet. Jag vet att mina texter inte är skrivna för att läsas utan musik och att mina melodier inte är gjorda för att framföras utan text. Jag skriver text och musik för att dom tillsammans ska skapa det uttryck jag eftersträvar. Nej, jag är inte poet. Jag är sångskrivare.
|
