Musikens budskap – kan världen förändras genom musik?

Musikens budskap – kan världen förändras genom musik?
Projektarbete av Henrik Lydén vt. 2004

I slutet av januari 2004 skickade jag ett brev till Mikael Wiehe, i vilket jag frågade honom följande frågor:

1. Hur vill du beskriva din (nuvarande såväl som historiska) relation till politisk musik, som
musiker och som lyssnare?

2. Vad är det som driver dig att fortfarande skriva politisk musik, efter mer än 30 års låtskrivande? Känner du att du genom din musik kan förändra någonting?

3. Anser du dig ha något ansvar för vad du skriver om i dina låtar, samt hur du skriver om detsamma?

4. Tror du att dina lyssnare påverkas av det politiska budskapet i dina låtar?

5. Anser du, att du som politisk musiker sitter på en maktposition, och därigenom har möjlighet att förändra samhället, och i det långa loppet även världen?

6. Tror du att musik är den optimala kanalen för att sprida politiska budskap? Varför? Varför inte?

Mitt brev besvarades genom ett kassettband den 9 februari, på vilket Mikael Wiehe sade följande:

[…] Egentligen tycker jag att det finns ett svar på alla frågorna, och jag ska försöka ge det svaret så tydligt som möjligt. Jag är född 1946. 1966 var jag 20 år och tillhör alltså den generation som väcktes till någon sorts politiskt intresse, möjligen medvetande, av det som hände runt omkring oss; kriget i Vietnam, apartheidsystemet i Sydafrika, förtrycket i Latinamerika, fattigdommen i Asien. Också en sorts uppsprickande av samhället som omgav oss, i Sverige och Europa. Efter 40-talets blodbad och 50-talets skamsna tystnad hade olika stormsvalor, typ Cornelis Vreeswijk, gjort sig hörda för att påminna oss om hur det egentligen såg ut också i vårt eget samhälle. Allt det där påverkade mig, liksom så många andra, och det har format mig som människa. Jag är förvisso intresserad av mig själv som person, mina egna inre labyrinter. Jag är förvisso också intresserad av de som står mig nära; mina kärleksförhållanden, mina barn. Men jag är också intresserad av samhället runt omkring mig, och den värld som vi alla lever i. Det gör att när jag så småningom blev sångskrivare, istället för barnläkare eller författare som jag också hade funderat på, så färgar detta intresse av sig på mina sånger, eller kommer till uttryck i mina sånger, både mitt intresse för mig själv och min omgivning, och mitt intresse för samhället och världen. Det gör att jag gärna lyssnar till konstnärer som har någonting att säga mig i alla de här frågorna, oavsett om dessa konstnärer är författare, sångskrivare, filmare eller målare. Jag känner ett mindre intresse för dem som jag tycker i sin tur visar ett dåligt intresse för den värld vi lever i. Jag tycker att det blir mindre intressant. Det finns undantag så klart, människor som skriver fantastiska kärlekssånger och inget annat, men jag tycker nog att de intressanta konstnärerna är de som omspänner många saker, och kanske inte ens bara många saker inom konsten, utan också saker utanför konsten. Jag tycker om Hemingway därför att han både boxas, intresserar sig för tjurfäktning och skriver en litteratur som innefattar individens våndor, men också synpunkter på världen och politiken och samhället.
Det är klart att man, kanske speciellt som yngre, har en ambition och en förhoppning om att kunna påverka sin omgivning och världen man lever i. Och jag tror att man kan det! Kanske inte riktigt som man tänkt sig, men jag tror att det man gör har en betydelse. Det är svårt att påverka människor runt omkring sig. Det är svårt att påverka de människor som står en nära. Alla som har levt i ett parförhållande vet, att man inte kan förändra den andra människan, och när hon eller han så småningom förändrar sig, så förändrar hon/han sig inte så som man tänkt sig eller velat. Det är svårt att uppfostra barn. Även om man försöker så blir inte barn som föräldrarna vill. Ibland är det väldigt bra, ibland är det kanske mindre bra. Men jag känner att jag själv har påverkats av andra, att böcker jag har läst har betytt nånting, att sånger jag har hört har betytt nånting, att filmer jag har sett har påverkat mig. Och därför tror jag också att…alltså, jag skriver inte i första hand för resultatet av sången, för att sången ska åstadkomma ett resultat, utan därför att jag har ett starkt behov av att uttrycka mig. Och i det uttrycket så ingår också hela jag, alltså mitt behov av att uttrycka min syn på olika saker; mig själv, min omgivning, samhället och världen. Eftersom jag själv har blivit påverkad av andra, så tror jag att jag i min tur påverkar andra. Inte så att man kan ställa sig på en scen och omvända folk, men att en sång, en bok, en film, en dikt, en tavla, ett foto, i ett visst ögonblick, i en människas liv, när en människa befinner sig i en viss situation, kan få en stor betydelse. Det är därför jag skriver det jag skriver.
Om jag ska tala om ansvar, så tycker jag framför allt att jag har ett ansvar inför mig själv. Att jag har ett ansvar att så hederligt jag kan beskriva det som jag försöker beskriva, om det är en känsla eller en tanke eller en situation eller en teori. Att jag efter bästa förmåga försöker vara hederlig i mitt arbete, oavsett om jag är ung och revolutionär, eller om jag är gammal och förälskad, eller tvärt om. Att jag försöker beskriva det så gott jag kan, därför att jag tror att det är det som är skillnaden mellan konst och underhållning. Att underhållning strävar inte i första hand efter ärlighet eller hederlighet, utan efter att få tiden att gå en stund, vilket också kan vara ett legitimt syfte med det man gör. Men jag tror att konsten strävar efter att beskriva någonting utifrån konstnären, så hederligt som möjligt. Och då kan det ibland bli till glädje och nytta också för andra. Och så som jag själv har blivit påverkad av andra, så tror jag, med de reservationer jag har räknat upp, att jag möjligen också kan betyda någonting i andras liv.
En konstnär är inte en maktmänniska. En konstnär står nästan självklart som någon sorts antites till makten. En konstnär bör inte liera sig med makten, oavsett hur denna makt ser ut. Jag tycker att det ligger i konstnärens uppgift att ifrågasätta det reellt existerande samhället, oavsett om detta är ett kapitalistiskt, nyliberalt, svinaktigt, egoistiskt roffarsamhälle, eller om det är ett samhälle där man försöker bygga upp nån sorts solidaritet, gemenskap, jämlikhet och jämställdhet. Därför att utopin, drömmen, alltid är bättre än det reellt existerande. Och den konstnär som pekar på att det finns andra lösningar eller andra mål eller andra sätt att komma dit man vill, kommer att stå i motsats till makten, och det tycker jag är konstens uppgift. Sen är det klart att som opinionsbildare har konstnärer, liksom journalister och politiker, möjligen en möljighet att påverka människor. Och det gör jag så gott jag kan.
Jag är uppvuxen med musik, min far spelade, min mor spelade, jag började tidigt spela, för mig har musiken varit ett naturligt sätt att uttrycka mig, så småningom tillsammans med ord. Jag har en tendens att tycka att musiken är det bästa uttryckssättet, därför att man kan sjunga den själv i badrummet, man kan sjunga den vid lägerbålet, man kan sjunga den tillsammans med andra, man kan framföra den på scen, man kan lyssna på den på musikanläggningar och så vidare. Men jag är tveksam till att utnämna ett medium till det bästa. Jag menar, visserligen sitter man ensam med en bok och den kan bara läsas av en åt gången, men jag menar, det finns människor som säljer hundratusen böcker och får en väldig betydelse med det de skriver. Filmen påverkar människors känslor oerhört starkt. Poem och tavlor är kanske lite smalare medier, men kan ju verka oerhört starkt på dem som hör eller ser det. För min egen del har jag ju inte valt det, utan jag har hamnat i musiken, och jag tycker mycket om musiken. Den har nog stora fördelar. Men jag är oerhört beroende av andra konstnärer, därför att de påverkar mig; målare, fotografer, filmare, poeter, författare, etcetera. Jag hoppas att det här ger svar på dina frågor. […]

Mikael Wiehe den 9 februari 2004