Det är inte synd om Magnus Uggla


Det är inte synd om Magnus Uggla

På måndag, den 29 februari [1988], kommer målet om Magnus Ugglas version av min sång ”Vem kan man lita på?” upp i Stockholms tingsrätt. Jag kan inte säga annat än att jag tycker saken känns djupt olustig. Framför allt därför att oavsett hur det går i rättegången så står det ju redan klart att det är jag som i mångas ögon är förloraren och Magnus Uggla som tagit alla poängen. Men också för att jag känner mej förödmjukad över att ha blivit indragen i ett spel som jag överhuvudtaget inte haft lust att spela med i.
För det är ju faktiskt inte jag som satt igång det här. Det är inte jag som velat hoppa på Magnus Uggla. Det är inte jag som skrivit om någon av Magnus Ugglas texter. Och det är inte jag som haft något att tjäna på publiciteten.
Det är Magnus Uggla som har planerat, satt igång och genomfört det här. I första hand naturligtvis för att åstadkomma maximal uppmärksamhet kring sin skiva. I andra hand för att om möjligt ställa mej och Björn Afzelius i lite halvskum dager. Och där har jag blivit utnyttjad på ett sätt som jag haft små möjligheter att påverka.
Låt oss titta på den PR-mässiga sidan av saken först:
Lördagen den 21 november avslöjar Magnus Uggla i TV-programmet Jacobs Stege att den LP han ska släppa veckan efter ska innehålla sånger från den progressiva musikrörelsens repertoar på 70-talet. Han sjunger också skivans titelspår som visar sig vara min sång ”Vem kan man lita på?”. Han sjunger den med min originaltext. Enligt vad han senare säger för att skivbolaget, CBS, ”tyckte det var bäst så”.
Jag, som lika lite som någon annan vetat något om Magnus Ugglas skivplaner, får inte reda på det förrän dagen efter genom några goda vänner som har sett programmet. Det är klart att jag blir överraskad över att just Magnus Uggla, som varit så kritisk mot musikrörelsen, har gjort en hel LP med sånger därifrån, men det står ju honom fritt att spela och sjunga vad han vill. Det finns inget jag kan eller vill göra åt den saken.
På onsdagen får musikjournalisterna sina förhandsexemplar av skivan. På skivan finns mycket riktigt ”Vem kan man lita på?” – men med ändrad text.
Jag är i Danmark på turné och får reda på det per telefon på förmiddagen. Men eftersom Magnus Uggla sjungit min originaltext i TV lördagen innan så tror jag att den ändrade texten bara finns på de skivor som journalisterna har fått. Jag beslutar mig för att inte göra nånting utan vänta och se vilken version som ska finnas med när skivan kommer ut i affärerna. På kvällen samma dag blir jag uppringd av en journalist som säger att CBS har påstått att jag tänker stämma Magnus Uggla. Men det är ju inte sant. Jag har ju bara bestämt mig för att inte göra någonting.
På torsdagen kommer de första artiklarna om skivan. De handlar allihop om att Magnus Uggla har ändrat i min text. Och alla journalister spekulerar i hur jag ska ställa mej.
På torsdagen kommer också skivan ut i affärerna – med Magnus Ugglas version av texten.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Men problemet börjar bli tydligt. Magnus Uggla sjunger i sin version av texten att ”Björn Afzelius har flytt till Italien med miljonerna”. Han använder alltså en text som jag har skrivit och där jag står som textförfattare för att antyda att en av mina bästa vänner är någon sorts valutasmugglare. Och det är här som själva problemet ligger för mej. Och den listiga uträkningen från Magnus Ugglas sida. För om jag inte gör någonting så kan det uppfattas som om jag håller med om att Björn är någon slags fifflare. Och det gör jag inte. Det är ju också så att hur man än vänder och vrider på det så tjänar jag som kompositör och textförfattare till ”Vem kan man lita på?” pengar på att Magnus Uggla har spelat in den. Ungefär trettio öre per skiva. Om jag inte säger något om hans textändring kan det uppfattas som jag är beredd att sälja ut en väns heder för trettio öre (om än inte i silver) per platta.
Om jag å andra sidan gör någonting åt Magnus Ugglas textändring så kommer jag att framstå som pösmunken som ropar på polis för en textrads skull. Sitsen är inte så kul. Hur jag än vänder mig har jag ändan bak… Vad jag än gör blir det fel. Antingen säljer jag ut en kompis eller också är jag en pösmunk.
På fredag förmiddag beslutar jag mig för att det trots allt är bättre att vara en pösmunk… Frågan är då hur jag ska göra. Det finns två alternativ. Det första är snabbast, effektivast och mest drastiskt. Det finns lagliga möjligheter att låta polisen åka ut till CBS, beslagta skivorna och förstöra dem. Det andra alternativet är långsammare och mindre tufft. Det är helt enkelt att få CBS att be Magnus Uggla om att sjunga min originaltext på nästa upplaga av skivan. Jag väljer alternativ två. Jag ber mitt förlag att kontakta CBS. Men på CBS är ingen anträffbar. De har visst någon firmafest. Vi blir hänvisade hit och dit av olika sekreterare. Folk som vi blir lovade ska ringa ringer aldrig. Till sist inser vi att CBS inte är intresserade av att lösa problemet tillsammans med oss. De vill tydligen ha konflikt enligt principen ”all reklam är god reklam”.
På fredag mitt på dagen kommer nästa omgång artiklar. Det står att jag tänker stämma Magnus Uggla.
På fredag eftermiddag beslutar vi oss så för att stämma CBS. Väl att märka två dagar efter att CBS har påstått att vi redan har bestämt oss för att stämma dem. Vi skickar en kopia av stämningsansökan till CBS på fredagkvällen som de får på måndagen. Men redan på söndagen låter Magnus Uggla fotografera sig när han slänger skivor i en container. Alltså makuleras redan inspelade skivor. Just det alternativ som vi inte valde.
I hela den här historien är det alltså Magnus Uggla och CBS som har legat före och haft initiativet medan jag och mitt förlag har varit dumma och godtrogna och låtit oss ledas runt vid näsan: De har ändrat i min text utan att jag vetat om det. De har sagt att jag har stämt dem innan jag visste vad jag skulle göra. De har gjort sig oanträffbara när vi ville ha en uppgörelse. De har utmålat oss som någon sorts bokbålsfanatiker när vi inte var det. Och när de sedan efter en vecka till sist nästan tvingat oss att stämma dem spelar de plötsligt sårade oskulder.
Magnus Uggla säger i intervjuer att han ju bara gjort texten ”mer aktuell”. Han kan inte förstå att jag är upprörd. Nej, men han hade ju alltid kunnat ringa och fråga mej innan han gav ut skivan.
Han säger också att han inte hade en aning om att Björn hade ett hus i Italien. Det är ju bara ytterligare en lögn. Han fick ju sin producent att på omvägar ta reda på hur det förhöll sig med den saken två månader innan plattan kom ut.
Och på toppen av allt försöker han göra sig till martyr för yttrandefriheten. Men det är ju inte jag som kränker hans yttrandefrihet. Jag hindrar inte Magnus Uggla från att spela in mina sånger. Han får spela in hur många han vill. Jag hindrar honom inte heller från att säga vad han vill om vem han vill. Det är han som sätter mej som textförfattare till något jag aldrig har skrivit. Det är Magnus Uggla som kränker min yttrandefrihet. Jag tycker faktiskt att det är en viktig principfråga.
Till sist. Magnus Uggla har tjänat sina pengar på att håna människor som inte kan försvara sig: homosexuella, dörrvakter, äldre män som blir förälskade, kvinnor som slåss för sina rättigheter. Jag är inte försvarslös. Jag både kan och vill försvara mig. Och jag vill slå mot Magnus Uggla där jag tror att det smärtar honom mest: mot hans plånbok. Därför har jag stämt honom på 300 000 kronor. Det motsvarar ungefär hälften av skivbolagets vinst på de första 50 000 exemplaren där Magnus Uggla sjunger den förvanskade texten. Om hans senaste skiva säljer lika bra som hans förra – och det finns ingen anledning att betvivla det – så tjänar hans skivbolag ungefär två och en halv miljon. Och han själv mellan en och en och en halv miljon kronor efter att skadeståndet är betalt. Det är inte synd om Magnus Uggla.

Mikael Wiehe, februari 1988