| | | | | |  
 
   
Den 30 april 1975   

 
 

Den 30 april 1975 spelade jag med Hoola Bandoola Band på Chateau Neuf, Oslos då största konsertscen. Detta var på den tiden då man - åtminstone inom den vänster som vi tillhörde - var ytterst sparsam med – ja, för att inte säga fientligt inställd till - stjärnstatus, idoldyrkan eller andra uttryck för småborgerlig genikult. Vi blev därför både förvånade och glatt överraskade när det mitt i konserten kom upprusande en kille på scenen i vad vi uppfattade som extatisk lycka. Vi trodde så klart att det var musiken eller bandet han var extatisk över. Men när han började försöka sno åt sig Björn Afzelius mikrofon blev vi något mer skeptiskt inställda. När vi så småningom hade spelat färdigt låten vi höll på med, lät vi honom i alla fall låna micken. Han meddelade då att FNL, den vietnamesiska motståndsrörelsen, hade gått in i det dåvarande Sydvietnams huvudstad Saigon och att amerikanerna och deras anhängare slogs om att komma med i de sista helikoptrarna som lyfte från den amerikanska ambassadens tak. Det jubel som då steg upp mot taket på Chateau Neuf är nog det mäktigaste i den vägen jag någonsin har hört. (T.o.m. mäktigare än jublet efter vår största norska hit, Jakten på Dalai lama…)
Dagen efter, den 1 maj 1975, firade människor över hela världen FNL:s seger och USA:s nederlag i Vietnam. I Stockholm gick 50 000 människor ut på gatorna och i Oslo nästan lika många. Hoola Bandoola Band deltog inte i firandet. Vi befann oss på väg till konsert i Bergen, mitt ute på ett snorhalt Hardangervidda, promenerandes i lågskor bredvid orkesterbussen som med en dödsföraktande Håkan Skytte vid ratten kröp fram längs norska bråddjup i 5 kilometer i timmen.
(Resan tog två dygn! Vi lyckades börja konserten bara tjugo minuter försenade…)

Jag tror att insikten om att också den övermäktigaste stormakt kan besegras har präglat min generations medvetande.
”Imperier kommer, imperier går / Människornas längtan till frihet består”


Mikael Wiehe, Aftonbladet, 30 april 2005