|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
I början av oktober hade de gjort ett framträdande i TV-programmet "Kvällsöppet" och dagen innan de anlände till Oxelösund hade de spelat på Studentkåren i Örebro. Hoola Bandoola bildades 1970 och scendebuterade hemma i Malmö, på Club Oscar II, i november samma år. Gruppen spelade på solidaritetsgalor, fängelser och demonstrationer tillsammans med vänstern. I första numret av Musikrörelsens tidning Musikens Makt berättade Mikael Wiehe: "Man kan spela på sina egna villkor och man kan spela på andras. Om man spelar på ett diskotek där arrangören håvar hem vinsten, spelar man på andras villkor. […] Jag är skeptisk mot att fungera inom det etablerade kulturutbudet – för jag anser inte att vi är en del av det, och jag vill inte heller att det ska framstå som om vi vore det. […] Jag kan mycket väl tänka mej ett samarbete på horisontalplanet, att tio band slår sej samman och att man delar lika så att dom populära banden hjälper dom som är mindre kända. Men jag är väldigt lite beredd att hjälpa till att dra 700 personer till ett diskotek där ägaren höjer inträdet från 12 till 15 kr på grund av oss – och dessutom gör sig en enorm förtjänst på öl och små löjliga mackor som kostar 2:50 att äta och 20 öre att göra". Hoola Bandoola band, som hade tagit sitt namn efter ett zambesiskt stridsrop, hade med sin trallvänliga och dynamiska rockmusik, framförda till texter med ett tydligt socialistiskt budskap, slagit igenom stort. Det var inte bara folk inom musikrörelsen som tilltalades av gruppens musik och budskap, utan Mikael Wiehes och Björn Afzelius kompositioner appellerade till stora delar av det svenska folket. "Vi såg aldrig oss själva som ett flaggskepp för musikrörelsen, men vi var medvetna om vår popularitet. Vi utnyttjade den till att spela i olika sammanhang och uppmärksamma sådant vi tyckte var viktigt", berättar Mikael Wiehe. "Men allt var ganska primitivt. Vi kom alla åkande i vår Mercedesbuss där instrumenten precis fick plats. Väl framme satte vi upp alla grejer själva och vid tiden för spelningen i Oxelösund gick vi antagligen ut och åt och drack något innan spelningen. Redan då hade vi nog bestämt oss för att vi tröttnat på att sova på golvet hos folk och brukade ta in på nåt billigt hotell. Under konserten pratade vi lite, presenterade låtarna och efteråt sålde vi våra egna skivor. Skivhandlarna var skitsura för det och hotade med att bojkotta oss. De hade ställt in sig på att själva sälja våra skivor när vi spelat i en stad. Men vi ville vara oberoende och sålde dem för 25 kronor, non-profit. Det kom fram rätt mycket människor till oss efter spelningarna och ville höra våra ståndpunkter i olika frågor. På så sätt blev vi politiserade av vår kontakt med publiken. Jag tror att vi lärde oss lika mycket av dem som de av oss". Albumet "Garanterat Individuell", utgivet 1971, spelades in efter att gruppen enbart muciserat tillsammans i två månader. Skivan nominerades till en grammis och sålde i 25 000 exemplar. Uppföljaren "Vem Kan man Lita På?", från 1972, låg hela 16 veckor på Kvällstoppen och sålde 63 000 exemplar. Efter söndagens konsert i Oxelösund bar det iväg tillbaka till Vaxholm för att mixa den kommande plattan "På väg", en inspelning som hade påbörjats i juli. Men Mikael och de övriga i bandet var måna om att snabbt föra in nytt material i repertoaren, så publiken i Oxelösund fick garanterat höra en hel del låtar från den kommande skivan. Några låtar som gruppen spelade ute 1973 var "Vem Kan man Lita På?", "Keops Pyramid", "Jakten På Dalai Lama" och "Garanterat Individuell [...]". Att spela på ungdomsgårdar hörde dock inte till vanligheten för Hoola Bandoola Band längre. "I början spelade vi mycket på fritidsgårdar. Men konserten i Oxelösund var bland de sista fritidsgårdsspelningar vi gjorde. När jag spelade jazz i tonåren gjorde vi en del fritidsgårdsspelningar i Malmö. Men det var mer så att jazzklubbarna flyttade in i deras lokaler. Jag kom med i mitt första jazzband som 16-åring och gick då och då på fritidsgårdar. Men sen blev jag dixie, tvättade håret, klippte lugg och bar islandströja. Jag gick till fritidsgården i min nya mundering och de undrade vad fan jag gjorde där. Ungdomsgårdarna tillhörde mer de som lyssnade på rock, så det blev bara ett besök som dixie för mig", minns Mikael. Hoola Bandoola Bands tredje LP "På Väg" gavs ut månaden efter spelningen i Oxelösund och såldes i hela 72 000 exemplar. Albumet låg fyra månader på Kvällstoppen, varav en som nummer ett. När arbetarna på L-M Ericssons fabrik i Olofström ville spela skivan i fabriksradion medan de arbetade, blev det stopp från ledningen. "De förbjöd arbetarna att lyssna på Hoola Bandoola när de stod och jobbade. Då åkte vi dit och spelade utanför fabriken i Olofström. Det var i januari 1974 och jag tror att det slutade med att vi spelade i sporthallen för det var för kallt ute. Hela Olofström kom dit och vi spelade gratis" berättar Mikael. Hoola Bandoolas fjärde och sista skiva "Fri Information", utgiven 1975, sålde i 43 000 exemplar. Alla skivorna gavs ut av MNW, vilka hade plockat upp bandet när Mikael Wiehe tackat nej till ett erbjudande från den kommersiella musikens nestor i Sverige, Stikkan Andersson och hans Polar Music. Till de första skivorna var det framförallt Mikael Wiehe som stod för komponerandet, men till gruppens sista album hade Björn Afzelius bidragit med flera låtar. Hoola Bandoola upplöstes efter en konsert på Pildamsteatern i Malmö 1976. Afzelius hade då redan spelat in sitt första soloalbum "Vem Är Det Som Är Rädd?", utgiven 1974, och med ett andra pågång "För Kung Och Fosterland" som släpptes 1976. Wiehe bildade efter Hoola Bandoolas upplösning Kabaréorkestern som debuterade med albumet "Sjömansvisor" 1978. |
|||||
Jonas Stål, Hasse Appelkvist. Förlag: Premium Publishing |
|||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
