Publicerad i Göteborgsposten den 20 februari 2004

I dag faller domen mot kommenderingschef Håkan Jaldung. Men varför når rättvisan aldrig den högsta makten? undrar advokat Stig Centerwall. Rikspolischefen hade det yttersta ansvaret för polisinsatsen och justitieministern visste vad som hände. Svensk rättvisa förblir en orättvis rättvisa, skriver han. Det rättsliga spelet efter EU-toppmötets vendettor sommaren år 2001 är snart över. Ett otal unga människor har dömts till fängelse. Några få väntar fortfarande på att ställas inför domarens skrank. En handfull polismän har friats från det nesliga övergreppet på Schillerska gymnasiet. En polismästare, Håkan Jaldung, har vid Göteborgs tingsrätt fått stå till svars för det som inträffade på Hvitfeldtska gymnasiet. Dom i målet faller i dag, men oavsett utgången kan vi förvänta oss att skuldfrågan kommer att prövas i hovrätten och måhända även i Högsta domstolen. Och därmed kunde man tycka att rättvisa skipats. Att alla de som på det ena eller andra sättet överträdde lagens råmärken sommaren 2001 fått sona sina brott med rättvist utdömda straff. Att de som var utan skuld frikänts, eller sluppit åtal efter noggrann prövning, något som ju är rättsstatens kännetecken. Och att allt därmed är utrett och att vi nu kommit till vägs ände. Har en helt annan åsikt För min del är jag av en helt annan åsikt. Redan tidigt på förmiddagen den 14 juni kontaktades jag av flera ungdomar som satt inspärrade på Hvitfeldtska och som önskade att jag skulle hjälpa dem att komma ut. De ansåg att de utsattes för övergrepp. Vid sextiden på kvällen samma dag försökte jag sedan komma till tals med de polismän som bildade kedja utanför skolan. Ett totalt misslyckat försök. Desperata batongslag mot sköldar tystar även den mest högljudda advokat. Som försvarare i ett antal kravallrättegångar har jag därefter på mycket nära håll kunnat följa vad som egentligen hände och jag har läst det mesta och det viktigaste som skrivits och då framför allt Erik Wijks Göteborgskravallerna och Processerna och Göteborgskommitténs betänkande Göteborg 2001, SOU 2002:122. Slutligen har jag följt rättegången mot Håkan Jaldung. Under årens gång har jag därför kunnat konstatera att förvisso har rättvisan haft sin gång men den som därför vågar påstå att rättvisa därmed skipats måste starkt ifrågasättas. Det finns nämligen enligt min mening ett antal frågor kvar att ställa och ett antal gatstenar att lyfta för att man skall få fram hela sanningen om varför det gick som det gick sommaren 2001. Den viktigaste frågan just nu är varför Håkan Jaldung helt ensam får bära hundhuvudet? Förvisso var det Håkan Jaldung som kommenderingschef, som gav order, men även Jaldung hade sin chef. Länspolismästaren fanns på plats. Rikspolischefen och landets justitieminister hölls hela tiden informerade om hur saker och ting utvecklades. Åklagare tog fortlöpande del i det som hände på gator och på torg. Agerandet från dessa personer har inte ifrågasatts. Rikspolischefen har för sin del i efterhand förklarat att länspolismästaren har hans fulla förtroende. Därmed torde länspolismästaren vara utan skuld. Detta rikspolischefens uttalande är dock knappast förvånande. Om länspolismästarens agerande, eller brist på agerande, skulle ifrågasättas så kommer naturligtvis skuldfrågan på ett obehagligt sätt att närma sig rikspolischefen själv och näst på tur efter rikspolischefen står då ett antal ministrar, exempelvis justitieministern ... Man måste faktiskt få lov att ställa frågan varför den svenska rättvisan aldrig når den högsta makten och varför de politiska makthavarnas handlande aldrig ens ifrågasätts såsom brukligt är i andra demokratiska västländer. Varför tar våra politiker aldrig sitt ansvar? Varför erkänner man inte sina misstag och tar konsekvenserna? Politikerna har ju accepterat folkets uppdrag. I uppdraget ligger också ett ansvarstagande för misslyckanden. Göteborg 2001 blev, vet vi nu, ett totalt misslyckande, detta trots en massiv polisinsats och trots att alla visste eller bort veta vad som skulle kunna hända. Statsministern visste, justitieministern visste och rikspolischefen visste. Alla visste Alla hade tagit del av hur det hade varit i Seattle 1999, i Prag 2000 och i Nice samma år och de var alla överens. Några liknande upplopp fick inte förekomma och skulle inte få förekomma i Göteborg. "Ett sådant stort toppmöte i Europa sätter Göteborg på kartan och ger staden en image", sa Göran Johansson och menade att allt skulle lösas med Göteborgskonceptet och god och gemytlig Göteborgsanda. Göran Johansson vann kampen. Han fick sitt toppmöte men säger i dag antagligen såsom Pyrrhus efter en dyrköpt seger mot romarna. "En sådan seger till och jag är förlorad!" Göteborg 2001 blev ett totalt misslyckande och rättvisan har, av envar stenkastare som man lyckats nå, utkrävt fullt ansvar. I tingsrätt och hovrätt avkrävdes de ett ansvar långt utöver vad som tidigare var praxis. Högsta domstolen rättade underrätternas misstag men alltför sent. Detta fick till följd att många av de dömda fick längre fängelsestraff än de rätteligen skulle ha haft. Man kan här verkligen tala om att rättvisan varit blind i alla instanser. För detta kommer ingen att få bära ansvaret. En totalt oskyldig person träffades av ett skott i foten på Vasaplatsen med ty åtföljande livslångt handikapp. För detta har ingen ännu fått bära ansvaret. Ett otal oskyldiga demonstranter utsattes för grov misshandel av polismän. Bilder i televisionen har talat sitt tydliga språk. För detta har ingen ännu fått bära ansvaret. Nationella insatsstyrkans och övriga polismäns övergrepp i samband med husrannsakan på Schillerska var totalt oacceptabelt och naturligtvis åtalbart. För detta har inte heller någon fått bära ansvaret. Nu när stenkastarna fått sona sina gärningar är det dags att fundera över hur och vad det var som möjliggjorde att några hundratal maskerade tilläts gå bärsärkagång på Kungsportsavenyn. Var det en total överraskning för polisen och Säpo? Nej! Var de maskerade taktiskt överlägsna? Nej! Var de numerärt överlägsna? Nej! Innebar slaget om Avenyn ett misslyckande från polisens sida och vem bär i så fall ansvaret för detta misslyckande? Håkan Jaldung fick uppdraget att leda kommenderingen av länspolismästaren Ann Charlotte Norrås. Uppdraget förblev obrutet under hela polisoperationen. Göteborgskommittén har konstaterat att länspolismästaren även med den valda organisationen haft det övergripande ansvaret för polisens förmåga att klara sina uppgifter. I Göteborg fanns 2 500 poliser. Uppgiften var kristallklar och ändå klarade man inte av det som ingick i regeringens uppdrag. Man blev totalt överrumplad. Med Göteborgskommitténs konstaterande torde det vara länspolismästaren som skall bära ansvaret för ett misslyckande. Rikspolisstyrelsen har enligt polislagen ett tillsynsansvar och rikspolisstyrelsen skall följa upp och analysera polisverksamheten. Ann Charlotte Norrås har efter händelserna 2001 påpekat att rikspolischefen inte hört av sig med några synpunkter på hur polismyndigheten bedrivit sitt arbete under förberedelseperioden. Ursäkten inte acceptabel Rikspolischefen har å sin sida efteråt sagt att med facit i handen skulle han till viss del ha agerat annorlunda. Med facit i handen! Till viss del! Detta måste betyda att han just då var fullt nöjd med den planering man presenterade från Göteborgspolisen. Vi bär alla ett ansvar för våra handlingar. För felbedömningar får vi stå till svars. Ju större ansvar desto mindre kan felbedömningar accepteras. Rikspolischefen hade det yttersta ansvaret för polisinsatsen. Hans ursäkt är inte acceptabel. Vi måste kunna kräva att han tar sitt ansvar. Rikspolischefen tillsätts av regeringen och rikspolischefen svarar inför justitiedepartementet. Det yttersta ansvaret åvilar sålunda justitieministern. Skulle man kräva att länspolismästaren skall svara för polisens misslyckande är rikspolischefen i farozonen. Och skulle rikspolischefens agerande ifrågasättas riktas strålkastarna omedelbart mot justitieministern. Katten på råttan. Råttan på repet. Ett sådant scenario är otänkbart. Därför kommer inga andra än stenkastare, och möjligen, möjligen, Håkan Jaldung att få stå till svars för det som i framtiden kommer att kallas för Göteborgskravallerna och den svenska rättvisan kommer även fortsättningsvis att förbli en obehagligt orättvis rättvisa.

Stig Centerwall, advokat