Mikael Wiehe upptäckte något fantastiskt i somras när han turnerade med Lars Winnerbäck.

– För första gången var det inte jag som stod i centrum, det var underbart nyttigt, säger Mikael Wiehe.

Mikael Wiehe
Yrke: Musiker.
Född: 1946 i Malmö.
Historia: Började leda Hoola Bandoola Band 1971. Släppte sitt första soloalbum ”Sjömansvisor” 1978.
Aktuell: Med nya skivan ”Främmande land”.
Gör nu: Ser till att skivan med Dylanöversättningar, tillsammans med nu bortgångne Totta Näslund ska kunna komma ut i vår.

– Först undrade jag vad alla 17-åriga tjejer gjorde i publiken, med tanke på att Winnerbäck är 30. Sen insåg jag att jag själv snart är 60...

– Det tog ett par dagar, men sedan... Jag spelade gamla låtar, som ”Ingen är illegal”. Vi sålde runt 700 plattor efteråt, där 150 spänn per skiva gick till de gömda flyktingarna. Jag vill alltid förena nytta med nöje, säger Mikael med bitande självironi. Envis som alltid.

– Men i ett så nytt sammanhang fick jag verkligen utmana mig själv.

Att han har mer låga än det mesta unga, behöver vi dock inte tveka om när man hör hans nysläppta skiva ”Främmande land”. En skiva inspelad på två och en halv dag hos stockholmaren Pål Svenre. Malmöpågens oförtrutet världskritiska textlyrik är lika typiskt ”Wiehe”, som någonsin i klassiker som ”Jakten på Dalai Lama”.

Men den musikaliska nyfikenheten skapar nya uttryck. Här finns till och med rap.

– Jag behöver nya impulser, vill inte vara ”rockhistoriska museet” – fy fan – så jag är som en vampyr som suger ut de ungas blod, säger Mikael och skrattar. Men det gäller att vara krass, alla unga kommer inte att älska det jag gör. Det viktiga för mig är förstås att jag själv kan stå för musiken.

– Det är som i Dylandokumentären, där vi alla inser att han först försökte vara en ren kopia av Woodie Guthrie. Det är kanske så vi alla blir artister, som ett sätt att försöka vara någon helt annan. Först när man bli så gammal som jag inser man det och är nöjd med att ha hittat hem till sig själv.