Wiehe skriver sin egen historia

Mikael Wiehe ger nu ut ett enormt kombi­nationsprojekt med bok och sexton skivor. En stor bok är det, men knappast något bokslut. – Inte en chans. Det kommer mera, säger han.

MALMÖ. Mikael Wiehe har just varit i Norrland och spelat, i en by som heter Mellanström. Fyra hundra personer kom, samfälligheten hade fått regionalt stöd för en konsertkväll. Men efter spelningen drogs stödet in.
– Det var nån politiker som var där, borgerlig förmodar jag, som inte gillade vad jag sa. Såna saker händer fortfarande.
Signifikant för Mikael Wiehe? Som politisk gestalt kanske alltid lite mer central i vår offentlighet än som musiker? Möjligen. Och kanske är det för att lite balansera den bilden som den nya mastodontutgivningen har kommit till.
– Det har varit på gång länge. Här har vi sexton plattor, cirka 200 sånger, varav knappt hälften är outgivet eller mycket svårt att få tag på. Jag har försökt välja de bästa låtarna och den bästa tagningen.
Mikael Wiehe talar i förordet till den stora kvadratiska boken om vikten av ”att kunna slå sig för bröstet”. För att hålla rätt på självkänslan.
– Jag har olika mekanismer för det. Den allra tydligaste är att jag bor i Malmö. Jag har undvikit risken att bli krogkompis med såna jag inte vill bli krogkompis med. Och jag äger mina produktionsmedel. Jag har pålitliga vänner som har bokat spelningar och skött min ekonomi. På det viset har jag byggt upp en liten värld där jag står fri. Men att sedan bedöma sig själv och det man har gjort, det kan man ju inte riktigt. Man kan bara säga: ”det här tycker jag är mina bästa sånger”.

Självcensuren då? När slog den till?

– Utgångspunkten är: alla låtar jag har varit inblandade i är fantastiska! Sen får man titta sig i spegeln och säga: ”Är det sant?” Mjaaaee. Stryka, sudda, backa. Och ge ut det som har ett värde.

Vem kan du lita på?

– Många är döda. Björn Afzelius lyssnade ju alltid. Min fru lyssnar. Min bror lyssnar. Anders Larsson, min manager, har visat sig ha rätt fler gånger än jag tycker om att erkänna. Så därför har jag stort förtroende för honom.

Du nämnde din bror, musikern Thomas Wiehe.

– Ja, vi står varann nära. Vi har samma humor, vi förstår varandra väldigt väl. Sedan har vi inriktat oss på olika saker. Han har skrivit musiken till ”Vilse i pannkakan”, för att nämna en sak. Och massor av plattor. Jag håller honom högre än mig själv som musiker, han har skrivit några helt fantastiska låtar. Sedan har han en andlig sida som jag kanske ibland har varit lite överseende inför. Nu kan jag tänka: det var lite onödigt av mig, jag skulle ha kunnat vara mer respektfull.

Tävlar ni?

– Björn Afzelius och jag var nära vänner, vilket inte är så vanligt bland artister, som ofta ser varann som konkurrenter. Så tävlade gjorde Björn och jag bara ibland.
Mikael Wiehe skrockar nöjt.
– Och så är det med mig och min bror också. Bara ibland. För vänskapen är viktigare.

”Om man inte skriver sin historia själv är risken stor att antingen ens fiender gör det eller att ingen gör det alls”, står det också i bokens förord. Vilka faror finns det i ett sådant projekt?

– Ett: Jag tycker att detta är sångernas biografi. Två: Jag hoppas att det också är fragment i beskrivningen av en tid. Visst, jag är huvudpersonen, men fokus ligger inte på mig utan på det jag berättar om. Jag har varit med om den oerhörda omsvängning som tog sin början runt 1980. Ronald Reagan i USA. Nedkämpandet av allt demokratiskt motstånd i Latinamerika. Thatcher i England, angreppet på välfärdssamhället. Svenska Arbetsgivare­föreningens offensiv med Sture Eskilsson, det som nu är Timbro, satsa på dig själv-kampanjen.
... och här går Mikael Wiehe i gång, och blir den där starka politiska gestalten som alltid är beredd att lämna diskussionen om sina sånger för något som ändå är viktigare. Han slutar med:
– Jag är en del av ett vi. Även nu.
Mikael Wiehe bor inte långt från Triangeln i Malmö, där han också har en liten arbetslägenhet med syntar från åttiotalet och en blå heltäckningsmatta. Inte för att han har varit där så mycket på sistone.
– Men nästa år, då ska jag ta det lugnt! Det säger jag ju alltid. Mitt enda problem är att min familj blir större och större. Jag har fem döttrar och fem barnbarn. De får ju gärna känna igen mig inte bara från tv.