|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
"Det har på senare år uppstått en helt ny situation för musiken i och med satellitkanalernas intåg. Det finns en marknad för kultur, men den är inte fri. Det är inte konsumenternas fria val som styr utan de stora mediebolagen och de som har råd att köpa reklam. Där dominerar musik som är riktad till åldersgruppen 15-20 år. För att denna musik ska bli lönsam krävs det att den kan gå hem i en mängd olika länder och då finns det inte längre något utrymme för det som är specifikt svenskt. Gruppen Roxette, som i förra veckan klättrade till förstaplatsen på USA-listan, är ett bra exempel. Det finns inget svenskt i deras musik eller i Europes. Däremot vill jag påstå att det fanns åtminstone ett uns av svensk ton hos Abba på 1970–talet. I satellitåldern finns det inte längre plats för sådant. Då menar jag att det faktiskt är så att blott Sverige svenska krusbär har, att det finns något som kan kallas svensk kultur, svensk musik och en unik svensk historia. Vem skall slå vakt om detta om inte Sveriges Radio-koncernen? Det handlar inte minst om att bevara det svenska språket. Jag menar, lite tillspetsat, att svenskarna här har samma rätt som letterna i Sovjet. Det är ju alldeles tydligt att svenska musiker, medvetet eller omedvetet, plagierar främst angloamerikaner. Men jag tycker att det är oändligt mycket roligare att lyssna på Pelle från Eslöv som sjunger om Eslöv än att lyssna på Kalle som låtsas att han är från New York utan att någonsin ha satt foten där." Per T. Ohlsson tyckte i andra halvan av intervjun/artikeln att jag hade berört något viktigt, nämligen " betingelserna för svensk musik och svensk kultur överhuvudtaget i en verklighet, där 10 000-12 000 hushåll i månaden ansluts till kabelnät med bl.a. rockvideor dygnet runt i det satellitsända utbudet." Men han tyckte också att "Wiehe och hans vänner är långtifrån ensamma om att vilja lösa problemet med mer regleringar. Det har alltid funnits en isolationistisk och hamboromantisk underton i svensk kultur- och mediedebatt. För ungefär tio år sedan var det Maj Britt Theorin och andra socialdemokrater som krävde förbud mot parabolantenner. Liknande tongångar hörs i dagens debatt om närmandet till EG. Hur ska vi, heter det, förmå hävda 'det svenska' mot en jättemarknad med 320 miljoner konsumenter?" Han ansåg att detta var "en inställning som helt bortser från verkligheten" och att "'det svenska' kommer att spela en allt mindre roll i den internationaliserade framtiden, vare sig vi vill det eller ej. Han menar att "enda sättet att hävda kultur från små språkområden som det svenska blir att konkurrera om människors uppmärksamhet med hjälp av kvalitet." Per T Ohlsson ställer också frågan vem som skall bestämma vad som är "svenskt" och vilka svenska artister det är som ska gynnas? "Är Kurt Olsson och damorkestern i det sammanhanget lika mycket värda som Mikael Wiehe?", som han uttrycker det. Han undrar också vart ett sådant resonemang kommer att föra. "Är det inte logiskt att gå vidare med ett krav på att bibliotekens utlåning till 50 procent måste bestå av svensk litteratur?" Per T Ohlsson anser att uppropet fungerar som en gränsmarkering mellan två i grunden oförenliga sätt att betrakta kulturella värden. På ena sidan finns de "folkhemsfixerade regleringsivrarna", på den andra "de som ser internationalisering som en möjlighet och inte som ett hot." Han anser att svensk musik verkligen är konkurrenskraftig. "Av musikutbudet i riksradion utgör svensk musik idag, enligt radiochefen Ove Joanson, 35-37 procent. Med tanke på att vår tids viktigaste musiktradition, den afroamerikanska, inte har sina rötter i Dalarna utan kring Mississippis delta, så är det faktiskt en förvånansvärt hög siffra." Han påstår att det är fel att kräva kvotering eller att påstå att medieutvecklingen är på väg att utplåna svensk musik och menar att det tyder på "uppgivenhet och idébrist". "Föreställningen att det inte går att konkurrera med kvalitet i en internationell mediemiljö saknar dessutom allt fog. Brittiska TV-kanalen 'Channel Four' visar att det verkligen går. Kanalen har efter sex år noterat tittarsiffror kring 40 miljoner" skriver Per T Ohlsson. Slutsatsen lyder: "Men mest av allt är uppropet uttryck för något som verkligen är specifikt svenskt: att överlåta alla problem till myndigheter och lagstiftning. Det duger inte i satelliternas tidevarv. Bara med kvalitet och åter högre kvalitet kan svensk kultur värja sig mot en utslätande anstormning från himlen." Till sist citerar Per T. Ohlsson Ted Gärdestads i hans öron "märkligt visionära" text från schlagerfestivalen 1979: Satellit, satellit åh, åh, åh som en satellit högt upp i det blå.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
