|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Han ler en smula snett. – De är många. Men framförallt tror jag att mina brister hänger ihop med det som också är mina fördelar: själva skapandet kräver en egocentricitet. Man är ganska egotrippad, upptagen av sig själv, upptagen av vad man känner och tycker. Jag är väldigt mycket subjekt i min värld och det finns en risk att jag gör människor i min omgivning till objekt. Så tystnar han, tänker igen… –…Och jag tycker att jag sjunger bättre nu än för 30 år sedan. Jag vet inte om jag gör bättre låtar nu, det kan jag inte avgöra. Men i stort kan jag inte säga att det var bättre förr. Jag tycker att det är rätt bra nu. Så knackar det på dörren och in kommer hotellägaren med en bricka. Det är ett litet, familjärt hotell. – Ingen honung? Det var ju det jag ville ha… Han väljer en tepåse, släpper ner den i det varma vattnet i muggen och rör om. I kväll är det konsert i Vara konserthus. Han äter alltid klockan 15 – denna dag blir det en plankstek på Gabriels pizzeria och restaurang på Torggatan. Han har gått på många Torggator genom åren, han har ätit många plankstekar. Han har spelat med många, han har spelat för många. I kväll är det 520 personer som köpt biljetter. Det är utsålt. Han för temuggen mot munnen och dricker sakta. I februari gjorde du 18 spelningar, i mars 23… – Och så gjorde jag tolv i januari. Det låter rätt tufft. – Jag tycker att det låter lite. När turnén är över den 1 april har jag gjort 56 spelningar under våren. Jag brukar göra 100 spelningar om året. Tittar man på spelschemat så finns det få vilodagar. – Ja… så är det på en turné. Jag åker runt och spelar för kanske 75 - 100 000 personer om året. Han reser sig från stolen, går omkring lite och har handen om en nyckelknippa i manschesterbyxans ficka. Så sätter han sig igen. Blicken är kvar där ute… – Det handlar om försörjning också. Skivförsäljningen går ner och det drabbar mig. Då måste jag spela mer. Du är 60 år – känner du inte: nä, nu skiter jag i detta, nu orkar jag inte mer? – När jag inte turnérar tycker jag att det är väldigt skönt att vara hemma, det ger mig tid att vara kreativ, det är lugnare. Men när jag sätter mig i bussen och ska ut så är det också en sorts frihet – att ge sig iväg. Men det är rätt stor skillnad mot hur det var för 30 år sedan. Då var det fortfarande nytt, vi var ett sammansvetsat gäng, vi hade en politisk uppgift, men vi hade också jävligt kul. Vi festade mycket, vi träffade mycket folk, inklusive tjejer. Det var häftigt. Vi var Sveriges populäraste popband. – Nu åker jag stundtals omkring ensam med en ljudtekniker. Jag festar inte längre. Jag har haft fasta förhållanden sedan 1976, så jag träffar inte kvinnor på det sättet heller. Och fyrarättersmiddagarna med tillhörande alkoholhaltiga drycker på stans bästa restaurang… sedan ett par år är det nedlagt. Jag pallar inte det längre. Jag äter en så god måltid jag kan klockan tre, sedan dricker jag Ramlösa och äter äpple på hotellet och läser en tjock bok efter att jag har lirat. Klockan är 18.00. Han kommer in i mörkret bakom scenen. Två gitarrer står uppställda, ett trumset och ett klaviatur. Ingen bas. Det är en trio som åker runt: Christer Karlsson (piano) och Måns Block (trummor). Nu ska de testa ljudet. Salongen ligger öde och upplyst i en mäktig halvcirkel framför dem. I ett av rummen bakom scenen står några små bord uppdukade. En rider är listan på saker som ska finnas i logen. Rockstjärnornas riders har man hört talas om. Det kan vara allt från färska humrar till vita blomsteruppsättningar och specialinfluget mineralvatten. Här är det mer anspråkslöst. En skål med frukt. En skål med godis, liten choklad och så några påsar chips. Och frallor med skinka, kaffe, te och honung! Och ett kylskåp med vatten i. Och en ensam flaska rödvin. Han står vid den vita gardinen med händerna i byxfickorna, tittar ut mot de spretande trädgrenarna. – Jag använder min turnétid effektivt. Jag läser och lyssnar på musik, för det hinner jag sällan hemma. Och jag ringer telefonsamtal. Vi lever lite i ett kommunikationsinferno, jag får en massa mejl, en massa samtal. Att spara allt till jag kommer hem… nej,det går inte. Jag har en laptop med mig så att jag kan besvara mejlen när jag är ute. Många hör av sig… Det är väl kul att du inte är bortglömd. – Jag klagar inte, jag säger bara att jag inte är i den positionen att jag kan ha en sekreterare. Men jag är omgiven av människor som hjälper mig på olika sätt. Men det är mycket som ska skötas… och så ska man vara kreativ också. Han ler. Musikaliskt har han en bredd som ett par byxben från -72. Några av hans låtar har ett komp som lånat sin grundton från processindustrin. Några är visor, ömtåliga och skapade i just den hundradels sekund innan D-strängen brister. – Jag fick ett par idéer i morse. De kan komma när som helst. Men när jag ska göra en ny platta då sitter jag mellan nio och tio och gör kontorsjobb. Mellan 10 och ett är jag kreativ i min arbetslägenhet, sedan går jag upp och gör lite mer kontorsjobb, äter en tallrik filmjölk och en macka, sedan jobbar jag till halv sex och äter middag vid sex. Omklädningsrummet har krokar längs väggarna och bänkar en bit ovanför golvet. Lysrören sprider ett spetsigt ljus. Wiehe står i kalsongerna och en journalist står utanför. Klockan är snart 19.00. Om en halvtimme börjar konserten. – Pojke eller flicka? – Pojke. – Kom in. Han tar på sig svarta byxor och svart kavaj, svarar vänligt på frågorna. Publiken har satt sig. Och tre svartklädda män står och väntar i mörkret, tittar ut mot scenen. Så släcks ljuset i salongen, sorlet tystnar, det väller ut rök från rökmaskinen och ett blått strålkastarljus lägger sig vilsamt tillrätta på den mörka scenen. Mitt i applåden stegar de tre in och bugar artigt, sätter sig bakom klaviaturet, trummorna och mikrofonen – och det blir tyst.Skivfodralen ligger på bordet. Han står i fönstret och tittar ut, men sätter sig igen och gör sig redo för en tidsresa. Teet är slut, muggen är tom. Rummet är ljust. Han hostar lite. Hoola Bandola Band upplöstes 1 maj 1976. Sjömansvisor, 1978: – Jag bildade Kabaréorkestern, det var en rolig och öppen orkester med allt från medeltida instrument och Dylan, till jazzlåtar och svensk folkmusik. Efter Hoola tog jag ett år där jag skulle bestämma mig om jag ville satsa på musiken eller bli någonting annat. Under ett år, 76/77, skrev jag de låtar som finns på Sjömansvisor och Elden är lös. Men det var en orkester med många starka viljor. Det blev konflikt och rätt mycket tjafs. En efter en slutade. Vi gjorde jävligt bra musik, men det fanns ett stort uttrycksbehov, det blev trångt i porten, rent musikaliskt. Ingen kom riktigt till sin rätt, så det slutade med att vi lade ner bandet. Då startade jag ett nytt, med gitarr, bas och trummor – så att det inte skulle vara så trångt. Titanic blev en megahit? – Ja, men det blev den först vid kärnkraftsomröstningen 1980. Det är både för- och nackdelar med att nå en framgång på det viset. Att bli förknippad så med en period, som vi blev med Hoola, det kan bli en boja - när man själv känner att man inte vill vara en symbol för 70-talet, utan en levande konstnär som förflyttar sig och gör nya saker. På samma sätt kan en sång som Titanic bli en boja. Till sist kanske det finns 15 låtar som man "måste" spela på konserterna, då dör man som konstnär. Då behöver man inte göra några nya låtar. Det fanns en lång period, fem-sex år under 1980-talet, när jag inte spelade Titanic. Elden är lös, 1979: – En väldigt ambitiös skiva med mycket olika sorters musik. Alla skulle få utveckla sin särart och ändå skulle det hållas ihop. En bortglömd skiva. Och jag ser den som kulmen på Hoola. Därför är nästa skiva, Kråksånger, en reaktion på detta. Den är tydligare, konkretare. Musik och texter är inte så jävla kulturellt ambitiösa. Sjömansvisor sålde 75 000 ex, Elden är lös sålde bara 10 000. Kråksånger sålde lika mycket som Titanicskivan. Kråksånger, 1981: Du ville göra en låt med endast ett ackord, stämmer det? – Just det, det hade jag glömt… men Strebersång har bara ett ackord. Jag kom ju ursprungligen från jazzkretsar. Det var så viktigt att man kunde sin harmonilära. Ett ackord, det tyckte jag var en landvinning. Och bandet, Nyberg, Franck & Fjellis – det var en jävla bra orkester. Vi fick fram väldigt mycket på bara fyra man. Du kommer med en låt och säger: okej grabbar, så här ska det vara?! – Ja, så var det. Jag har alltid haft mycket synpunkter på hur mina låtar ska framföras. Jag har lite färre synpunkter nu. Jag har ju inte ett band i den bemärkelsen. Jag söker mig till musiker som kan göra just det jag vill få gjort på just den låten, på den plattan eller på just den här turnén. Men jag har synpunkter, men väldigt mycket bygger också på vad musikerna har att bidra med och så har det alltid varit. De ensligas allé, 1982: – Det är bara Dylanöversättningar. Syntar och trummaskiner var ju det nya då. Man behövde plötsligt inte spela in tillsammans, det kändes som en befrielse, man slapp vissa slitningar i bandet. Jag hörde plattan för ett tag sedan, och där finns en jäkla energi. Den är modernistisk och rå. Den sålde 50.000 direkt och fick skitbra recensioner. Lindansaren, 1983: – De ensligas allé, Lindansaren och Hemingwayland ser jag som en musikalisk triologi. Det är ett språng som jag tar. Jag ville ha syntar med i bandet och när vi till sist hittade Annie Bodelson var det bra. Hon tillförde mycket musikaliskt och det var ett plus att hon var tjej. Det är trist med bara killar i en turnébuss. Det kan bli lite grabbigt och jag har aldrig trivts med det. Hemingwayland, 1985: – Hemingway har präglat mitt liv. Jag läste honom mycket när jag var 16-17 år. Han hade ett uttryck, "skönhet under press" – det är tjurfäktaren ett tecken på. Under yttersta fara, under yttersta press, ska man ändå försöka behålla sin värdighet. Man ska hålla färgen… Jag skriver i låten: "Nu flyger vi bort från Hemingwayland". Jag tänkte häromdagen att jag faktiskt har ägnat 30 år av mitt liv för att komma bort från Hemingwayland. Jag är inte där längre och jag vill inte vara där heller. Det där med att hålla färgen… jag vill vara en man, för att uttrycka det med terapispråk, som har kontakt med mina känslor. Och det upplever jag att jag har nu, men det har tagit mig 30 år… Hemingwayland är en platta där jag tar steget ut ur den fästning som också blivit ett fängelse. Björn Afzelius & Mikael Wiehe, 1986: – Vi började lira ihop igen efter Hoola, 1982. Vi hade aldrig varit ovänner, men inte umgåtts så mycket. Det här var början på vårt "hobbyprojekt". Och det kom mycket folk. Om Affe drog tusen och jag 300 så kom det 2.500 när vi spelade tillsammans. Det var en jättesuccé. Och det var en prövning, mest för Björn, tror jag, att göra den här skivan. Han var rädd för att jag skulle sätta mig på honom. Vi tog långa promenader runt studion i Köpenhamn och pratade om det. Den här utmaningen gjorde gott för oss båda och det blev bra och Affe har gjort de bästa låtarna. Men skivan möttes av gäspningar hos recensenterna – Wiehe och Afzelius, jag menar, hur ute kunde man vara? Men vi spelade in en miljon till Sandinisterna, och vi spelade in en miljon till oss själva också, det är inget att sticka under stol med. Vi sålde 400.000 ex, tror jag. Det är den skiva som sålt överlägset mest. Basin Street Blues, 1988: – Efter att ha varit ute med Companiet där Joakim Rooke satt i bredbrättad hatt och bar överkropp och spelade trummor, då tänkte jag: va fan gör jag här? Ge mig en orkester med piano och ståbas. Jag ville göra något naket, något litet, något direkt. Vi lirade live i studion. Och det är en platta som jag gjorde när mitt förhållande löses upp. Det var sorgligt, men det lyckades jag mörka när plattan kom ut, det var skönt att jag slapp prata om skilsmässan. Och jag minns hur jag tänkte: jag kan väl inte göra en sådan här platta. Jag ska ju göra politiska låtar… Och just därför var jag tvungen att göra den. Det är den första mer personliga skivan – den handlar om min barndom och förhållandet till mamman till mina två första barn. Det var ett stort steg för mig att göra den här skivan, en utmaning. Allt är förändrat, 1991: – Då hade jag träffat den kvinna som jag varit gift med sedan dess. Då var jag mycket glad. Det är lite blandat innehåll – igen. Ingen av mina plattor är så homogen som man skulle önska sig. Det är alltid lite av varje. Och jag hade problem med produktionen, jag är inte nöjd med ljudbilden. Det blev lite smörigt, något som inte riktigt är jag. Det är inte dåligt, men jag vill att det ska vara lite kargare. Det ligger döda kameler i min swimingpool, 1992: – Jag hade ett behov…back to the roots. Jag ville göra om Lindansarplattan, men inte med apparater utan med levande musiker. Och den sålde inte ett skit. Det är den skivan som sålt sämst, ett kommersiellt fiasko. Men jag tycker inte att den blev dålig. Det finns mycket power i den plattan. Jag tycker att det är ett jävligt fräckt omslag. Trollkarlen, 1994: – Jag blev trött på att sitta ensam och spela in demolåtar till musikerna. Jag ville sitta i en replokal och repa tillsammans med ett band. Så det blev en akustisk orkester med bland annat cello och bas, och Mikis Theodorakis favoritbouzoukispelare. Jag har haft många band som jag varit förtjust i och jag har alltid älskat mina musiker och detta var ett av de band som jag har älskat… för det blev så bra. Sevilla, 1998: – Jag tycker det är en bra skiva, trots att den inte är inspelad live. Det är en personlig skiva, inte så mycket politik, det är egentligen bara låten där Tomas DiLeva är med och sjunger. Och jag gav Totta Näslund en tidig version av Ride Johnny, Ride. Det här är en av mina bättre skivor, men den känns bortglömd. En sång till modet, 2000: – Fint omslag… det är faktiskt Hoolas sista skiva. Hoola lirade fyra, fem låtar. Men det fick ingen uppmärksamhet… möjligen för att vi inte gjorde någon större affär av det. I motsats till Sevilla är detta en politisk platta. Du dedicerar en av låtarna till dina döttrar, men det är inte så många av dina låtar genom åren som handlar om dina barn. Är det svårt att skriva personligt till dem? – Nej, det är inte svårt, men jag håller mitt privatliv utanför. Ju mindre mina barn blir förknippade med vad jag gör, desto bättre tycker de att det är. De vill ha sina egna liv, de vill bli bedömda utifrån sina egna grunder och inte vara känd mans barn. Det har jag försökt skydda dem ifrån. Men jag är inte kändis på det sättet att jag är intressant för skvallerpressen. Jag har alltid hållit mig på min kant. Jag har aldrig lanserat mina barn i tidningar eller bjudit hem till hemma-hos-reportage. Vad händer när du bli igenkänd på stan, kommer folk fram? – Inte så mycket på dagen. Men folk ger mig ett leende, nickar lite. Och jag har nästan aldrig besvärats. Men på kvällen då kommer folk fram, de har druckit sprit och det blir inte så kul för mig. Så jag går nästan aldrig ut på det sättet längre. Kärlek och politik, 2004: – Jag såg Almodovars film Tala med henne. Där finns en scen där Caetano Veloso, en brasiliansk sångare, sjunger en låt och det är så avspänt, mjukt och vackert… jag fick lust att göra en skiva där jag var sångare och inte agitator – jag ville sjunga vackert. Det fanns idéer om att göra en dubbelplatta, en med kärlek och en med politik, men det blev inte så och inte heller den här blev enhetlig. Jag fick en del sådana recensioner: "åh vad bra han är om han bara kunde skita i politiken". Det är mer kärlek än politik. På den nya, Främmande land, är det mer politik än kärlek. Den här är mycket mjukare och vackrare, medan Främmande land är lite kargare, lite råare, lite kantigare. Men jag har bägge sidorna i mig… Han reser sig. Tar på sig den bruna skinnjackan och kastar en hastig blick på stadskartan där restaurangen är markerad med en rund, röd prick. Han går ut. Han ska äta plankstek. Klockan är 15.00. Om några timmar sitter han på scenen igen, tar tag i gitarren, lägger den varsamt i knät. Han har publiken i sin hand. Han talar. De lyssnar. Han sjunger. De lyssnar. Och hur tror ni att han avslutar konserten? Just det… "Det började som en skakning på nedre däck…"
|
