Wiehe vägrar hålla käften

Wiehe vägrar hålla käften

- Nyliberalerna är de verkliga terroristerna! Orden är Mikael Wiehes, en 58-åring som aldrig hållit käften när han sett orättvisor. I mer än 30 år har han förknippats med politisk kamp, trots att han inte ser sig som en politisk sångare.
Ber du någon nämna en svensk politisk artist är det troligt att Mikael Wiehe nämns. För de flesta har en tydlig bild av honom som den Politiske med stort P. Något han inte är helt bekväm med. Själv menar han att han bara skrivit runt tio riktigt politiska sånger och han föredrar att kalla sig för en sångare med politiska uppfattningar istället för politisk sångare. Han tror nämligen mer på att påverka genom exemplets makt än att hamra in slagord.
   - Jag betraktar mig inte som propagandist utan som historieberättare. Jag berättar de historer jag kan på det sätt jag kan, både under och mellan låtarna.
   Mikael Wiehe påpekar också att mycket av hans politiska arbete ligger utanför musiken, i organisatoriskt arbete. Som när han anordnar insamlingsgalor och stödkonserter eller delar ut stipendier.
   - Artister Mot Nazister delar ut en miljon kronor varje år till folk som gör nånting mot nazismen. Det är det inte så många som vet om.

Afzelius tog honom till Orust
Bohusläningen träffar Mikael Wiehe mellan två spelningar på Slussens pensionat. Första gången han spelade där var för sju-åtta år sedan. Det var Björn Afzelius, som var något av en stammis på Orust-pensionatet, som tjatade på honom om att han skulle komma dit. Björn Afzelius, Mikael Wiehes vän och vapendragare, lämnade ett stort tomrum efter sig när han dog i lungcancer 1999.
   - Björn var väldigt direkt och tydlig, på många olika plan. Både i sitt umgänge och i politiken. När jag åker runt träffar jag många som vill prata om Björn. Hans tydlighet väckte en mycket stark genklang för man kunde känna igen sig.
   Som medlemmar i Hoola Bandoola Band blev Afzelius och Wiehe starka symboler för 70-talets proggrörelse. ABBA var i mångas ögon deras motpol men Mikael Wiehe är noga med att framhålla att det aldrig funnits personliga motsättningar mellan Hoola Bandoola Band och ABBA.ö De få gånger vi stötte ihop var det alltid under ömsesidiga bugningar. Snacket om att de bara gjorde musik för pengar, det visste jag att det inte var sant. Man kan inte skriva musik på det sättet och det går inte att snacka bort att Benny Andersson och Björn Alvaeus har skrivit 25 världshits.

Klyftan blev ett stup
Men visst fanns det två olika sidor i musikvärlden på 70-talet, en politisk och en icke-politisk. Klyftan mellan dessa försökte Mikael Wiehe överbrygga genom stödgalan för ANC på 80-talet. Då bjöd han in fler än vänstermusikerna.
   - Det var oerhört nära att Benny Andersson var med på den konserten, jag tror det var rent praktiska omständigheter som gjorde att han inte kom.
   I dag ser inte Mikael Wiehe någon klyfta i musikbranschen, snarare ett stup.
   - Det finns ju ingen politisk sida i dag, bara en kommersiell. Förutom en och annan relik som jag och ett och annat hip hop-band.


Tror på hip-hopen
Det är just i hip-hopen som Mikael Wiehe ser framtiden. Looptroop, Timbuktu, Latin Kings och Advance Patrol är artister som har något att säga, menar han. Samtidigt konstaterar han att kommersialismen har segrat för tillfället. TV 3:s Fame Factory är praktexemplet.
   - Där är ju folk beredda att sälja allt för att få lov att vara med. Fame Factory och dokusåpavärlden går in i varandra, det är ungdomar som gör vad som helst för sina femton minuter i rampljuset.
   På frågan om varför det blivit så sätter Mikael Wiehe igång ett mindre brandtal. Nyliberalerna står i skottgluggen. Han menar att vi lever i nyliberalismens epok, som startade 1980 med Reagan och Thatchers makttillträde och Saf:s kampanj ”Satsa på dig själv” .
   - Sedan dess har man bejakat individens rätt att slå sig fram till varje pris, oavsett om det är Percy Barnevik med 930 miljoner i pension, 12-åriga tjejer som skaffar stringtrosor eller ungdomar som vill bli kända.
   Mikael Wiehe är inte förvånad över de brister han ser i samhället i dag. Dem förutspådde han och de andra i vänstern tidigt, menar han.
   - Nu ser jag att nyliberalerna börjar skrika på en starkare stat. De märker att fångvården faller ihop, polisen har inte resurser och deras mammor ligger och pissar på sig i sjukhusgångarna. Nu är det liksom inte kul längre, för nu börjar det drabba dem själva.
   Den politiska glöd som falnat hos många av hans generationskamrater i vänstern är i högsta grad levande hos Mikael Wiehe. Och han skräder inte orden.
   - Nyliberalerna är de verkliga terroristerna! De terroriserar oss inte bara ekonomiskt utan också mentalt. Resultatet är det vi ser omkring oss, alltifrån Fame Factory till psyksjuka som inte får vård.

Sju minuter med Mandela
Genom sitt arbete och sina resor har Mikael Wiehe träffat många starka personligheter. Han har svårt att avgöra vem som gjort störst intryck. Kanske är det Ingemar Simonsson, präst i Båstad under demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot Chile 1975.
   - Han har gjort stort intryck på mig, på ett ganska privat plan, med sin medmänsklighet och konsekvens.
   Annars är Nelson Mandela den som Mikael Wiehe betraktar som den största personligheten i vår tid. Fast han är inte direkt en nära vän, det längsta mötet med Mandela varade i sju minuter. Desto bättre kompis var förstås Björn Afzelius, som man lätt återkommer till under ett samtal med Mikael Wiehe.
   - Man kan nog säga att mitt och Björns förhållande var ganska unikt. Vi hade så bred gemensam kontaktyta, stora delar av vårt liv hade vi gemensamt.

   Man måste inte vara känd artist eller politiker för att lämna avtryck genom sitt politiska intresse, tror Mikael Wiehe. Det går lika bra att vara barnläkare, det yrke han gissar att han haft om han hade varit totalt omusikalisk.
   - Jag har en oerhörd respekt för Läkare utan gränser och den typen av organisatoner. Man kan nog mycket väl kombinera sitt politiska engagemang med allt möjligt. Snackar man om individer handlar det om en så enkel sak som att ha ett gott hjärta. När det sen ska omsättas i praktiken, det är då det blir politik.

Text: Mattias Abrahamsson, Bohusläningen Torsdag 19 Augusti 2004