Visste du att Mikael Wiehe hade Beatles i tankarna?  

Visste du att Mikael Wiehe hade Beatles-klassikern "Abbey Road" i tankarna när han och dom andra i Kabaréorkestern skrev sviten "Elden är lös" på LP:n med samma namn?
– Sviten på baksidan av Abbey Road är enormt bra. Inte så att vi försökte göra nåt som liknar den, utan den har mer fått fungera som inspirationskälla, säger Mikael.
Jag sitter och pratar med honom och trummisen Per-Ove Kjellgren över en kopp thé i Gamla Stan.
Mikael har på sig sina karakteristiska runda stålbågade glasögon – (är han född med dom?) – som ger en viss intellektuell skärpa åt hans i övrigt fryntliga och supersnälla uppsyn. Både han och Per-Ove har passerat 30-strecket och ger intryck av att vara trygga, sansade mjukradikaler mer än arga unga barrikadkämpar.
– Man har väl nått en slags politisk mognad, säger Mikael, och fortsätter:
– Om man är 20 bast och ser att nåt är snett skriker man kanske "väck med hela skiten!" Det har vi också gjort. Men sen när man har jobbat politiskt ett tag inser man att det är ganska lätt att säga att "allt bara är skit". Vad det gäller är i stället att tänka ut hur man kan göra samhället bättre, mer rättvist.
Han tystnar och funderar ett tag. Och säger sen, lite ursäktande:
– Man kanske verkar lite präktig och tråkig när man säger såna här saker, men okej, det bjuder jag på!
Både Mikael och Per-Ove var med i det tidiga 70-talets svenska progg-gäng nummer 1 – Hoola Bandoola Band. Även Kabaréorkesterns basist, Arne Franck kommer från Hoola. Dom andra killarna i bandet är Fjellis Fjellström, gitarr, Frans Sjöström, sopransax och Ale Möller, som spelar allt mellan himmel och jord. Bland annat bouzouki, baglamas och dragspel.
Hoola Bandoola kändes ibland som "Mikael Wiehe med kompgrupp". Han skrev det mesta och sjöng det mesta. Så även på Kabaréorkesterns debut-LP "Sjömansvisor". Där hette dom också Mikael Wiehe och Kabaréorkestern. Numera är det bara Kabaréorkestern.
– Ja, det är ju inte bara frågan om mina ambitioner – det finns faktiskt en hel orkester. Men på första LP:n var allt med gruppen så nytt och löst, så det blev att vi gjorde mina grejer.
Sjömansvisor sålde bra, nästan 60.000 ex. Mycket tack vare Wiehes geniala låt om fartyget Titanics undergång. Den blev en riktig radio-hit.
Efter en sån framgång kan man försöka göra det lätt för sig. Försöka spinna vidare på samma tråd.
Kabaréorkestern gjorde det svåraste svåra.
En svit.
Till på köpet en svit med ganska sofistikerad musik. Åtminstone om man jämför med den gamla trallvänliga Hoola-musiken som var som gjord för rödvinsfester, med allsång till en halvtaskig akustisk gitarr.
– Nja, sofistikerad vill jag inte hålla med om att våran svit är. Men möjligen avancerad, menar Per-Ove.
Mikael Wiehe ser "Elden är lös" som ett experiment.
– Efter att alltid ha gjort låtar på fem minuters längd kändes det spännande att jobba med en grej som håller på i 35 minuter. Jag vet inte riktigt varför. Men det är väl nån slags konstnärlig ambition man har, även om det kanske låter lite fånigt.
– Vi ville prova på att göra lite komplicerad musik, och nu har vi gjort det. Men så här kommer vi inte att låta för alltid. Nästa platta kanske blir rena öset, det vet man aldrig.
På Elden är lös har komponerandet delats av Ale Möller, Anders "Chico" Lindvall (gruppens tidigare gitarrist) och Mikael:
– Det är en grupprodukt mer än något jag gjort tidigare. Men så består också bandet av många starka instrumentalister, alla med en gemensam vilja att försöka skapa en helhet.
Med sin ganska raka musik gick Hoola Bandoola ofta bra hem även hos en ung publik. Med Kabaréorkestern är det nästan tvärt om. Som om dom medvetet vände sig till folk över 20.
Är det så?
– Nja, inte medvetet. Men det stämmer nog att det är en ganska liten del av vår publik som är under 20. Men å andra sidan är jag 33, och dom andra i bandet är också kring 30. Jag tycker nästan att det skulle vara opportunistiskt om vi skulle börja spela punkrock eller nåt sånt bara för att försöka nå ut till tonåringarna, säger Mikael.
Både han och Per-Ove gillar den nya tuffa och raka rörelsen inom den svenska progg-rocken. Men tycker det är naturligt att dom själva inte riktigt är en del av den rörelsen.
– Det känns på nåt sätt som om vi har gjort vårt när det gäller att väcka dom yngsta killarna och tjejerna. Nu är det dom andras tur. Band som Ebba Grön, Eldkvarn och Dag Vag.
Den här inställningen går igen också i texterna. Mikael Wiehe sjunger inte om gråfrusna ölfyllor på fredagkvällen eller bristen på fritidsgårdar i förortsbetongen. Perspektivet är istället internationellt och den genomgående tråden är att förtryckta människor över hela världen börjar räta på ryggarna och säga ifrån. En typisk titel är svitens andra del "Jag är en människa i världen".
Det är ganska mycket optimism i texterna.
– Ja, trots att världen idag är full av problem tycker jag ändå att det har hänt en hel del positivt dom senaste tio åren. Fler och fler länder i tredje världen har börjat göra motstånd och låter sig inte längre utnyttjas. Imperialismen har hamnat i ett trängt läge. Jag har velat ta fasta på dom här händelserna och göra nåt positivt. Delvis som en motvikt mot allt dystert snack om vänsterns besvikelse, förklarar Mikael.
Det är inte bara texterna som är internationella. Att lyssna på Kabaréorkesterns musik är stundtals som att bläddra i en musikalisk världsatlas. Där finns små bitar av folkmusik från en massa olika länder.
Jag frågar Mikael Wiehe varifrån influenserna och inspirationen kommer. Lyssnar dom mycket på musik från främmande kulturer?
Svaret är ärligt.
– Jag hade så gärna velat säga att jag är principiell motståndare till den amerikanska kulturen, och att jag därför medvetet satsar på att föra fram musik från andra kulturer. Men det är inte alls så.
Och så berättar han att det var Simon and Garfunkels version av "El Condor Pasa" som fick honom intresserad av latinamerikansk musik. Och att han knappt hade lyssnat på svensk folkmusik innan han hörde Kebnekaises blandning av rock och folkmusik. Då tände han.
– Det har alltid varit så att det som ligger närmast påverkar mig. Och eftersom jag lyssnar mest på engelsk och amerikansk pop är det därifrån impulserna kommit.
– Ale Möller är nog den i bandet som är mest intresserad av främmande folkmusik. Det är han som står för dom turkiska och grekiska inslagen i vår musik.
Per-Ove berättar att han också föredrar folkmusik framför den rena rocken:
– Speciellt rysk och irländsk folkmusik är skön. Bothi Band från Irland är jäkligt svängiga. Men jag gillar annat också. Keith Jarret till exempel, han är en fantastisk pianist. Och så gillar jag en del klassisk musik. Och du, Ry Cooder, honom får vi inte glömma. Han är skön.
– Ja, han är jävligt bra, instämmer Mikael. Och spännande eftersom han kan spela så många olika musikstilar.
Båda tycker det är svårt att hänga med och lyssna på allt nytt som kommer. Mikael berättar att han ibland brukar låna 30-40 nya plattor och lyssna igenom för att hålla en koll på vad som är bra.
– Just nu lyssnar jag mycket på Eldkvarn. Deras LP "Pojkar, Pojkar" är skitbra. Och så blir det fortfarande ganska mycket Dylan och lite Theodorakis. Clash spelar jag också ibland, fast jag förstår inte riktigt all hysteri kring deras musik. Visst är dom bra, men Beatles tidiga låtar svängde minst lika fint.
Han skrattar till lite, och så kommer det:
– Tänk egentligen att man fortfarande är så beroende av dom där killarna från 60-talet.
Och plötsligt slår det mig att han har likadana glasögon som John Lennon…
Claes-Göran Karlsson, VeckoRevyn, mars 1980