Visste du att Mikael Wiehe hade Beatles-klassikern "Abbey Road"
i tankarna när han och dom andra i Kabaréorkestern skrev
sviten "Elden är lös" på LP:n med samma namn?
Sviten på baksidan av Abbey Road är enormt bra. Inte
så att vi försökte göra nåt som liknar den,
utan den har mer fått fungera som inspirationskälla, säger
Mikael.
Jag sitter och pratar med honom och trummisen Per-Ove Kjellgren över
en kopp thé i Gamla Stan.
Mikael har på sig sina karakteristiska runda stålbågade
glasögon (är han född med dom?) som ger
en viss intellektuell skärpa åt hans i övrigt fryntliga
och supersnälla uppsyn. Både han och Per-Ove har passerat
30-strecket och ger intryck av att vara trygga, sansade mjukradikaler
mer än arga unga barrikadkämpar.
Man har väl nått en slags politisk mognad, säger
Mikael, och fortsätter:
Om man är 20 bast och ser att nåt är snett skriker
man kanske "väck med hela skiten!" Det har vi också
gjort. Men sen när man har jobbat politiskt ett tag inser man att
det är ganska lätt att säga att "allt bara är
skit". Vad det gäller är i stället att tänka
ut hur man kan göra samhället bättre, mer rättvist.
Han tystnar och funderar ett tag. Och säger sen, lite ursäktande:
Man kanske verkar lite präktig och tråkig när
man säger såna här saker, men okej, det bjuder jag på!
Både Mikael och Per-Ove var med i det tidiga 70-talets svenska
progg-gäng nummer 1 Hoola Bandoola Band. Även Kabaréorkesterns
basist, Arne Franck kommer från Hoola. Dom andra killarna i bandet
är Fjellis Fjellström, gitarr, Frans Sjöström, sopransax
och Ale Möller, som spelar allt mellan himmel och jord. Bland annat
bouzouki, baglamas och dragspel.
Hoola Bandoola kändes ibland som "Mikael Wiehe med kompgrupp".
Han skrev det mesta och sjöng det mesta. Så även på
Kabaréorkesterns debut-LP "Sjömansvisor". Där
hette dom också Mikael Wiehe och Kabaréorkestern. Numera
är det bara Kabaréorkestern.
Ja, det är ju inte bara frågan om mina ambitioner
det finns faktiskt en hel orkester. Men på första
LP:n var allt med gruppen så nytt och löst, så det
blev att vi gjorde mina grejer.
Sjömansvisor sålde bra, nästan 60.000 ex. Mycket tack
vare Wiehes geniala låt om fartyget Titanics undergång.
Den blev en riktig radio-hit.
Efter en sån framgång kan man försöka göra
det lätt för sig. Försöka spinna vidare på
samma tråd.
Kabaréorkestern gjorde det svåraste svåra.
En svit.
Till på köpet en svit med ganska sofistikerad musik. Åtminstone
om man jämför med den gamla trallvänliga Hoola-musiken
som var som gjord för rödvinsfester, med allsång till
en halvtaskig akustisk gitarr.
Nja, sofistikerad vill jag inte hålla med om att våran
svit är. Men möjligen avancerad, menar Per-Ove.
Mikael Wiehe ser "Elden är lös" som ett experiment.
Efter att alltid ha gjort låtar på fem minuters längd
kändes det spännande att jobba med en grej som håller
på i 35 minuter. Jag vet inte riktigt varför. Men det är
väl nån slags konstnärlig ambition man har, även
om det kanske låter lite fånigt.
Vi ville prova på att göra lite komplicerad musik,
och nu har vi gjort det. Men så här kommer vi inte att låta
för alltid. Nästa platta kanske blir rena öset, det vet
man aldrig.
På Elden är lös har komponerandet delats av Ale Möller,
Anders "Chico" Lindvall (gruppens tidigare gitarrist) och
Mikael:
Det är en grupprodukt mer än något jag gjort
tidigare. Men så består också bandet av många
starka instrumentalister, alla med en gemensam vilja att försöka
skapa en helhet.
Med sin ganska raka musik gick Hoola Bandoola ofta bra hem även
hos en ung publik. Med Kabaréorkestern är det nästan
tvärt om. Som om dom medvetet vände sig till folk över
20.
Är det så?
Nja, inte medvetet. Men det stämmer nog att det är
en ganska liten del av vår publik som är under 20. Men å
andra sidan är jag 33, och dom andra i bandet är också
kring 30. Jag tycker nästan att det skulle vara opportunistiskt
om vi skulle börja spela punkrock eller nåt sånt bara
för att försöka nå ut till tonåringarna,
säger Mikael.
Både han och Per-Ove gillar den nya tuffa och raka rörelsen
inom den svenska progg-rocken. Men tycker det är naturligt att
dom själva inte riktigt är en del av den rörelsen.
Det känns på nåt sätt som om vi har gjort
vårt när det gäller att väcka dom yngsta killarna
och tjejerna. Nu är det dom andras tur. Band som Ebba Grön,
Eldkvarn och Dag Vag.
Den här inställningen går igen också i texterna.
Mikael Wiehe sjunger inte om gråfrusna ölfyllor på
fredagkvällen eller bristen på fritidsgårdar i förortsbetongen.
Perspektivet är istället internationellt och den genomgående
tråden är att förtryckta människor över hela
världen börjar räta på ryggarna och säga ifrån.
En typisk titel är svitens andra del "Jag är en människa
i världen".
Det är ganska mycket optimism i texterna.
Ja, trots att världen idag är full av problem tycker
jag ändå att det har hänt en hel del positivt dom senaste
tio åren. Fler och fler länder i tredje världen har
börjat göra motstånd och låter sig inte längre
utnyttjas. Imperialismen har hamnat i ett trängt läge. Jag
har velat ta fasta på dom här händelserna och göra
nåt positivt. Delvis som en motvikt mot allt dystert snack om
vänsterns besvikelse, förklarar Mikael.
Det är inte bara texterna som är internationella. Att lyssna
på Kabaréorkesterns musik är stundtals som att bläddra
i en musikalisk världsatlas. Där finns små bitar av
folkmusik från en massa olika länder.
Jag frågar Mikael Wiehe varifrån influenserna och inspirationen
kommer. Lyssnar dom mycket på musik från främmande
kulturer?
Svaret är ärligt.
Jag hade så gärna velat säga att jag är
principiell motståndare till den amerikanska kulturen, och att
jag därför medvetet satsar på att föra fram musik
från andra kulturer. Men det är inte alls så.
Och så berättar han att det var Simon and Garfunkels version
av "El Condor Pasa" som fick honom intresserad av latinamerikansk
musik. Och att han knappt hade lyssnat på svensk folkmusik innan
han hörde Kebnekaises blandning av rock och folkmusik. Då
tände han.
Det har alltid varit så att det som ligger närmast
påverkar mig. Och eftersom jag lyssnar mest på engelsk och
amerikansk pop är det därifrån impulserna kommit.
Ale Möller är nog den i bandet som är mest intresserad
av främmande folkmusik. Det är han som står för
dom turkiska och grekiska inslagen i vår musik.
Per-Ove berättar att han också föredrar folkmusik framför
den rena rocken:
Speciellt rysk och irländsk folkmusik är skön.
Bothi Band från Irland är jäkligt svängiga. Men
jag gillar annat också. Keith Jarret till exempel, han är
en fantastisk pianist. Och så gillar jag en del klassisk musik.
Och du, Ry Cooder, honom får vi inte glömma. Han är
skön.
Ja, han är jävligt bra, instämmer Mikael. Och
spännande eftersom han kan spela så många olika musikstilar.
Båda tycker det är svårt att hänga med och lyssna
på allt nytt som kommer. Mikael berättar att han ibland brukar
låna 30-40 nya plattor och lyssna igenom för att hålla
en koll på vad som är bra.
Just nu lyssnar jag mycket på Eldkvarn. Deras LP "Pojkar,
Pojkar" är skitbra. Och så blir det fortfarande ganska
mycket Dylan och lite Theodorakis. Clash spelar jag också ibland,
fast jag förstår inte riktigt all hysteri kring deras musik.
Visst är dom bra, men Beatles tidiga låtar svängde minst
lika fint.
Han skrattar till lite, och så kommer det:
Tänk egentligen att man fortfarande är så beroende
av dom där killarna från 60-talet.
Och plötsligt slår det mig att han har likadana glasögon
som John Lennon
|