När Hoola Bandoola Band släppte sin första platta "Garanterat Individuell" i oktober 1971 blev genombrottet omedelbart. Tommy Rander, GT, utbrast: "Ännu en svensk grupp som är alldeles fantastiskt bra! Dessutom är bandet från Malmö, varifrån vi inte hört något bra band på många år." I Västerbottens Folkblad skrev Kenneth Lundström: "Hoola Bandoola Band är det bästa vi hittills fått höra i genren politisk popmusik, om man ser till både text och musik". Aftonbladets Jan Andersson noterade att: "Sex unga musiker från Malmö är årets hittills största svenska popöverraskning. Genom poesi, historiska allegorier, medvetenhet, anor från folklig tradition, engagemang, musikalisk skicklighet och njutbara melodier vill Hoola Bandoola Band upplysa om de utstötta, påverka och polemisera mot det etablerade." De kom ifrån olika uppväxtmiljöer, olika klasser och hade olika erfarenheter. De växte upp i ett Malmö dominerat av socialdemokratin, i en småborgerlig stad men med arbetarrörelsens förtecken. Några hade med sig vänsterns idévärld sedan barnsben, andra var präglade av en borgerlig världsuppfattning. Musikaliskt kom de från i huvudsak två miljöer, jazzen och popen. Och under detta fanns bluesen och soulen. Det var en blandning av autodidakter och skolade musiker med olika temperament. Allt detta gav en speciell klang, formade den ljudbild som blev Hoolas. Efter att popbandsvågen ebbat ut i slutet av 60-talet och live-scenerna försvunnit i Malmö fanns en grupp musiker som inte hade gett upp och som bara repade. Några av dem samlades sommaren 1970 i Studieteaterns lokaler på Rundelsgatan i Malmö för att repa. I en paus släntrade Peter Clemmedson och Björn Afzelius ut i köket, satte sig med gitarrerna och började sjunga Crosby, Stills & Nash-låtar. Mikael Wiehe kom förbi, frågade om han fick vara med. Plötsligt var det något som funkade. När Mikael la på tredjestämman lät det bra. Den nya trion började repa. Nu anslöt Håkan Skytte på congas och Per-Ove "Muffe" Kellgren på trummor. Första spelningen var på Club Oscar II i Malmö den 4 november 1970. Den spelningen såg Arne Frank och tänkte att de skulle behöva en basist och på en Luciafest i december frågade Mikael och han ville spela bas i det nya bandet. Senare anslöt Povel Randen på piano. Hoola Bandoola Band hade bildats. Efter genombrottet med "Garanterat Individuell" följde långa turnéer, uppträdande i radio och tv. Och överallt ger bandet uttryck för sin politiska ståndpunkt; de var socialister. De spelade företrädesvis på de lokala musikforum som växte upp i hela landet. Och det är nu de befäster sin ställning som musikrörelsens band nummer ett. Överallt fulla konsertlokaler, överallt politiska ställningstaganden. Det är IB-affären, Vietnamkriget, strejker, historiska jämförelser mellan då och nu med mera. Så i september 1972 klev bandet in i MNW: s studio ute i Waxholm för att spela in en ny platta, "Vem kan man lita på?". De hade gjort över 125 spelningar och var extremt samspelta och med in i studion hade Mikael med sig ett knippe låtar. En del hade de redan spelat ute, andra var nyskrivna. "Herkules", som inleder "Vem kan man lita på?" är en förvirrad ynglings betraktelse. Vi växer upp i ett samhälle som genom uppfostran ska göra oss till väldresserade småborgerliga konsumenter. Tvivel och frågor, domedagen, vad är rätt och vad är fel, hur det känns och ensamhet – allt finns med i texten. Och naturligtvis Herkules, som ställdes inför två vägar, varav den ena var den rätta. Men inte för oss eftersom "vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål". Samtidigt som kraven på oss är just att välja. Pianogången röjer starka influenser från Beatles, och Peters säregna gitarrspel gav karaktär åt låten. Titelspåret "Vem kan man lita på?" blev ett signum för bandet och låg exakt rätt i tiden. Texten handlar om alla de som är ovanför oss, om ett grundläggande ifrågasättande av auktoriteter av alla de slag. Präster som inte längre tror, idoler som sviker (Lennon, Dylan, Garbo, Marilyn Monroe), presidenter som luras (Nixon). Det är 70-talets början formulerad i tre verser. Den ensamme "kaparen" blir i sammanhanget symbol för militarismen och därmed även en representant för världsordningen – och den är rutten. Då kommer "Mor Maria" hem och ställer frågan "vem kan man lita på?". Mor Maria är Mother Mary hos Beatles – en referens till populärkulturen. Attityden bakom är att ifrågasätta allt. "Dansmelodi" är skriven av Thomas Wiehe, Mikaels bror. I botten av texten finns ett tydligt jämlikhetsideal. Kulturen är till för alla, alla kan spela. Texten är sinnebilden för musikrörelsen, dess credo. Musikaliskt befinner sig "Dansmelodi" i gränslandet mellan folkmusik och modern pop. "Keops pyramid" är en lång svepande berättelse om pyramidbyggande, i arkitekturen och i klassamhället. Texten är en historisk allegori om det eviga klassamhället. Klasserna har förändrat utseende, men det är samma förtryck då som nu – det enda som förändrats är formerna för upprätthållandet av klassordningen. Den litterära hänvisningen i "Keops pyramid" är naturligtvis Babels torn och den klassbild som ligger i berättelsen. Låten röjer tydliga spår av svensk folkmusik. "Man måste veta vad man önskar sig" ingår i en liten svit på tre låtar och är en dialog mellan Mikael och en kvinna. De två andra är "Garanterat individuell" och "Måndåren". Mikaels vän är inte trovärdig i sitt engagemang, skillnaden mellan vad hon säger och hennes handlingar är för stor. I de fyra verserna varieras temat och i den sista ställs det på sin spets. Den sista versen fick en vidare betydelse, den refererar till den nya musikrörelsen och till vänsterns frammarsch i början av 70-talet; ska du med? Musikaliskt ligger George Harrisons "My sweet lord" och skvalpar i botten. Och det var också intentionen vid inspelningen, bandet gjorde flera olika tagningar för att försöka hitta det där stora fläskiga gitarrsoundet som finns i Harrisons låt. "1789+0" är den kanske mest markerade politiska sången på hela skivan och den tematiska attityden är "dom säger", men vi vet av erfarenhet att de ljuger. Vilka är då "dom"? Dom är kapitalet, borgerliga politiker, socialdemokrater, journalister – auktoriteter med andra ord. Slutsatsen blir att de snackar om broderskap men i samma ögonblick som knappheten råder är det slut på allt tal om broderskap. "Maya" handlar om de dimridåer borgerligheten lagt över de verkliga förhållandena. Namnet är hämtat från hinduismen och betyder den slöja som döljer verkligheten. Här har den omtolkats så att den gäller kapitalismen. En enkel summering av texten är att inget är vad det synes vara. Ett resonemang som förövrigt ligger nära Marx´s tankegångar kring alienationen i det borgerliga samhället. "Rocksamba" är egentligen ett försök från bandets sida att förena det tunga i rocken med det lätta i samban. Ett försök som enligt Mikael inte riktigt lyckades. Texten har influerats av anarkisten Jerry Rubins bok Snacka inte bara. Jerry Rubin genomförde alla möjliga och omöjliga projekt, bland annat försökte han få Pentagon att levitera ut i rymden. "Rocksamba" är nog den mest positiva låt Hoola gjorde. I vers två finns frasen "det är vi som är legenderna för dom som kommer sen". Ett påstående som visat sig ha viss sanning idag. När skivan kom ut slog den än mer än Garanterat individuell, återigen var hyllningarna många och entusiasmen stor, kritikerna lovordade bandet , Mikaels musik och texter. I början av september 1973 stod det klart att "Vem kan man lita på?" hade nått upp till 25 000 sålda exemplar, vilket innebar guldskiva. Men då slog bandet bakut – nix. Beslutet togs tillsammans med MNW och i pressen kommenterade Mikael beslutet med att de var emot tävlingsmomentet i musikbranschen. Musik är inte en tävling, den är mycket viktigare än så och ska ha en annan funktion än tramsiga listor och annan skit. "Vem kan man lita på?" sålde sammanlagt 63 000 ex. Örjan Svedberg Utkommer med biografin "Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad" på Ordfront Förlag i september 2009.   Kommentar till bonuskonserten: Folkets Hus i Nässjö den 17 januari 1974 Hoolas konserter var väl genomtänkta. Låtvalet sattes in i en politisk, aktuell kontext som ständigt ändrades. Slutresultatet blev ett slags ständig musikalisk och politisk manifestation som skiftade innehåll. Det kunde handla om IB-affären, Chile eller historiska allegorier. Ofta åtföljdes de – många gånger humoristiska – mellansnacken av uppmaningar till publiken att organisera sig politiskt eller prenumerera på någon vänstertidning. I huvudsak var det Mikael och Affe som höll i mellansnacket, med korta kommentarer från de övriga i bandet. Det här sättet att arbeta var vanligt bland progressiva band och som både Afzelius och Wiehe skulle komma att fortsätta med. Ett utmärkt exempel på hur det kunde gå till är spelningen i Nässjö Folkets Hus i januari 1974. Konserten organiserades av Röd Ungdom (KFML/SKP:s ungdomsförbund) och förutom Hoola medverkade Bäck & Bölja från Nässjö samt Börje Sandquist och Bengt Edquist. Konserten inleds med låten "Hugget som stucket", presenterades av Affe, som förklarade att titeln betyder att det inte spelar någon roll vad man väljer av två dåliga alternativ och tillägger att tryckfrihetsmål eller spionrättegång inte spelar någon roll. En sådan referensen kräver en förklaring som också på ett tydligt sätt åskådliggör hur bandet arbetade. Vid den här tidpunkten var rättegången mot de journalister som avslöjat IB aktuell. Bandet uppfattade rättegången som en skandal och var delaktiga i att samla in pengar för att täcka rättegångskostnaderna för de tre dömda. Samma fråga återkom senare när de skulle spela "Danslåt för yttrandefrihet". Men då handlade det om att stödja Folket i Bild/Kulturfront genom att prenumerera på tidningen. Det viktiga var att det måste finnas en röst som Folket i Bild/Kulturfront, eftersom Guillou/Bratt hade erbjudit de stora tidningarna sitt material – men de hade tackat nej "i namn av rikets säkerhet". Detta är ett utmärkt exempel på hur de väver samman musik och politik och sätter in låtarna i ständigt nya sammanhang. Därefter följer "Vävare Lasse" och Mikael uppträder här i den roll han ofta hade – som magister Wiehe, undervisande publiken. Han förklarar att sången handlar om hur vävare i 1500-talets England tvingades ge upp sina egna små väverier för att drivas in i större väverier. Sedan kopplar han ihop den tidiga engelska kapitalismens konsekvenser med dagens situation och påpekar att många små tobakshandlare och andra småföretagare slås ut av de stora och tvingas in i fabrikerna. "Ingenting förändras av sig själv" handlar i grunden om att ska det bli någon förändring så måste vi stå för den själva. Affe introducerar låten genom att peka på att många gått samman för att förändra kulturen: Folkets Bio, Folket i Bild/Kulturfront, Folkets Teater, Musikens Makt och andra. Lite syrligt säger han att nu har Folkets Hus till och med släppt in Hoola. Varpå Mikael genast tillägger "Åja, det vill jag ente säg!". Här syns återigen kopplingarna mellan aktuell dagspolitik och musik. När Affes "Bläckfisken" ska spelas förklarar magister Wiehe att imperialism betyder kejsardöme och att dagens imperialism har två ansikten, USA och Sovjetunionen. Men tillägger också att det finns en annan form av imperialism – kulturimperialism – och påpekar att vi i Sverige mest ser på amerikansk film och att vårt språk är fullt med engelska ord och uttryck. Innan "Filosofen från Cuenca" tjafsar Mikael, Peter och Arne om varför Arne inte vill stå upp och Mikael säger till honom: "Arne, stå upp, annars får du ingen efterrätt." När sedan Affe introducerar låten påpekar han att bandet har ett Dylankomplex, det vill säga de sätter gärna samman en låt så att verserna innehållsmässigt inte hänger samman. Och innan "Andersson & Co" muttrar Mikael en massa ord på ett slags köksryska – också det typiskt för bandet och ett uttryck för Mikaels lust att leka med ord. Så här håller det på under hela konserten, torra skämt blandas med gravallvarliga presentationer av låtmaterialet. Hela tiden i samklang med tidens politiska frågeställningar. Detta är en av anledningarna till att Hoola blev så stora – de kommenterade giftigt sin samtid, vilket publiken uppskattade. Och genom hela konserten hörs Povel envist stampande takten med foten. Både Smålands Folkblad och Smålands-Tidningen hade dagarna efter konserten artiklar och i Smålands-Tidningen följde man upp med en intervju där Mikael – som vanligt – var den som talade mest.