|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Vägen till segern - Jan Guillous artikel i FiB/Kulturfront |
 |
| Det blev seger i Båstad. Sverige gick vidare i Davis Cup och den stora demonstrationen slutade i en av den svenska vänsterns största moraliska framgångar under 70-talet. Men utgången var inte given. Bland de 400 journalisterna i Båstad befann sig Jan Guillou. Här skildrar han vad han såg framför och bakom kulisserna under de fyra dramatiska dagar som ledde till seger: det partipolitiska spelet, polisledningens fältstrategi och de tjänstlediga poliserna på krogen, det lilla och det stora demonstrationståget, de chilenska tennisspelarnas tilltagande nervositet – ”historien om Båstad 1975”. Västtysklands bästa tennisspelare var stel av skräck. Denna avgörande söndagsmorgon för några månader sen satt han likblek i ansiktet och stirrade in i matsalens vägg. Han kunde inte få ner en bit. Om några timmar skulle han gå in i på tennisbanan i Västberlin och sopa ut svensken Birger Andersson i tre raka set. Det krävde nationen. Det var en självklarhet. Han skulle inte ens bli ”hjälte” om han vann. Men om han förlorade skulle han inte kunna visa sig offentligt i Västtyskland utan risk för att bli misshandlad. Om han förlorade skulle han bli tvungen att begära polisskydd för sin familj. Jan-Erik Lundkvist, under många år ankare i det svenska Davis Cup-laget förklarar: - Det är något alldeles särskilt med David Cup som jag tror folk i allmänhet har svårt att riktigt förstå. Jag minns fortfarande hur jag fick gåshud över hela kroppen när man under invigningsceremonin till en Davis Cup-match spelade svenska nationalsången. Man hade ju stått där i alla år som liten grabb och slagit bollen gång på gång på gång mot en vägg och drömt om just det här, hjältedrömmen. Om man vinner blir man hyllad i det oändliga. Men om man förlorar kallas man diva och landsförrädare. Det är helt enkelt oerhört nervpåfrestande att spela i Davis Cup och det är därför den tävlingen innehåller så många ”sensationer”. Efter matchen i Västberlin blev följaktligen Karl Meiler skinnflådd i västtysk press och Birger Andersson hyllad som nationens räddare i svensk press. Någon tid senare upprepade sig samma historia i Barcelona. Birger Andersson blev än en gång hjälte och en spansk tennisstjärna som heter José Higueras blev landsförrädare. Eftersom detta var före de spanska dödsdomarna kunde det svenska tennislagets deltagande i Davies Cup så långt betraktas som helt opolitiskt. Men nu skulle det bli match mot Chile. Och om nu någon till äventyrs tror att det bara är i Sverige som Davis Cup är en politisk tävling så bör man tala om att Chile gått till denna semifinal mot Sverige genom att besegra Sydafrika. Alternativet till match mot Chile i Båstad var alltså match mot Sydafrika i Båstad. Och Sydafrika var titelförsvarare i Davis Cup. Men det hade man blivit därför att Indien året innan vägrat spela finalen mot en rasiststat. Och i år var Chile ett av de få länder i världen som ville spela mot Sydafrika. Och om Chile skulle segra i matchen mor Sverige i Båstad så skulle man ha god chans att bli mästare i Davis Cup på samma sätt som Sydafrika året innan, eftersom Tjeckoslovakien – favorit i den andra semifinalmatchen mot Australien – skulle ha vägrat spela mot Chile, liksom det skulle vägrat spela mot Sydafrika. Tennisförbundet behövde pengar Men fram till denna match mot Chile hade alltså Sveriges deltagande i en av världens mest politiserade idrottstävlingar berott på slump i lottningen och Björn Borgs oemotståndliga segervilja och västtysken Karl Meilers nervsammanbrott på grund av tysk fanatism. Att Chilekommittén i Sverige omedelbart förklarar att man skall bekämpa Sveriges match mot den fascistiska juntans representanter är själklart. Matchen skulle dessutom förläggas till en tidpunkt när en internationell kampanj pågick för att få juntan bojkottad. Det slutgiltiga svenska avgörandet hamnade därför hos ledningen för Svenska tennisförbundet och regeringen. Tennisförbundet framhärdade i att man skulle spela denna match på hemmaplan (man kunde ha flyttat matchen, det fanns t.o.m. en ”reservplan” för den eventualiteten). Men tennisförbundet hade brist i kassan och en hemmamatch mot Chile skulle gå med avsevärd vinst (TV, reklam och biljettintäkter) och dessutom öka chanserna till vinst i matchen så att man kunde öka på överskottet med finalmatch. Utåt menade emellertid tennisförbundet att idrott och politik inte hör ihop och att det av principiella skäl var omöjligt att flytta matchen. Därefter var det de politiska instanserna som fick överta beslutet. Länsstyrelsen skulle ha kunnat stoppa matchen med hänvisning till demonstrationsrisk eller trafikhinder som – liksom julhandel – kam åberopas för att stoppa politiska möten. Regeringen skulle som överordnad instans självklart kunnat stoppa matchen, genom ett direkt eller indirekt ingripande. Men efter att regeringen deklarerat att matchen borde spelas var saken klar för underordnade tillståndsinstanser och därmed fattades beslutet att inkalla 1 300 poliser till Båstad och i den snabbt uppflammande upphetsningen förklarade en mer eller mindre officiell talesman för polisen att man till och med var beredd på dödsoffer under det kommande fältslaget mot demonstrationen i Båstad.
En resignerad stämning spred sig över presskonferensen. Därefter utgick [den socialdemokratiska] demonstrationen. Men först rensades de chilenska deltagarna demonstrationsplakat undan eftersom där krävdes att matchen skulle stoppas. Plakaten förstördes diskret. Det stillsamma fackeltåget möttes av en del skrän när det drog genom Båstad, demonstranterna sjöng första versen på Internationalen ett tiotal gånger. Jag räknade demonstrationsdeltagarna. Det var lätt eftersom man gick med tre meters lucka. Det var 785 demonstranter och 15 poliser. Vid torget där talen hölls frågade jag en man i mötesledningen, Gunnar Stenarv (Internationell sekreterare i SSU) hur många demonstranter som gått i tåget. Han svarade 3 000. Jag sa att jag räknat till 785. Han bad mig att vänta ett ögonblick och överlade med Lars Enqvist. Kom så tillbaks och meddelade att det var 2 000 demonstranter i tåget. Jag vidhöll 785. En stund senare kom Lars Enqvist själv fram till mej och sa att jag måste ha räknat åt helvete eftersom man ju bevisligen varit 20 bussar och kunde räkna med 50 personer i varje buss och således måste man ha varit 1000 demonstranter, inte sant? Tage Erlander ”uppskattade” siffran till 3 000. Dagens Nyheter skrev 3 000, GT ”minst 2 000” och SvD 2 000. Arbetet (s) noterade 3 000 efter att en reporter räknat till 800 men chefredaktör Frans Nilsson personligen putsat siffran till 3 000. Talen som hölls på torget saknade nästan helt den väntade hetsen mot våldsverkare och extremister inom vänstern. Lars Enqvist talade först och menade att SSU skulle arbeta för att den svenska arbetarrörelsen tog initiativ till en bojkott mot juntan. Tage Erlander talade och menade – förutom några väntade formuleringar om demokrater och motståndare till våld och anhängare av mötesfrihet - att fackföreningsrörelsen skulle ta initiativ till ”internationella kontakter för att isolera juntan” samt att man skänkt 100 000 kronor och att detta var en fantastisk kväll som vi alla kommer att minnas och en stor dag för Båstad. Därefter gick alla hem. Nej, inte alla, för när torget var tomt och nästan tyst och alla högtalare och strålkastare monterats ned, dansade Harald Edelstam en chilensk folkdans med flickorna i den chilenska sångkören. Det var nu mindre än två dygn kvar till den stora demonstrationen. Dagspressen drar igång Massmediauppbådet gick på krogen och trängdes med polisen. Det var redan nu, två dagar före dagen D, uppåt 400 journalister i Båstad och det är en vanlig uppfattning att massmedia har ”hetsat fram hela situationen”, d.v.s. skapat en stor pseudohändelse av ingenting och därmed tvingat 1 155 poliser och kanske dubbelt så många demonstranter att slå varandra fördärvade. Men det är inte sant. För när Birger Andersson väl slagit Karl Meiler i Berlin och Chile vunnit mot Sydafrika och tennisförbundet bestämt sig för att tjäna sina pengar och regeringen bestämt sig för att inte stoppa matchen och Chilekommittén deklarerat att man naturligtvis skulle försöka stoppa matchen och propagandan mot Chilekommittén gått ut i Kvällsöppet och polisen sagt att man skulle dra 1 155 man till platsen och bedömde händelsen som ett militärt fältslag och att det kanske skulle bli dödsoffer – då är det inte så konstigt om det kom 400 journalister till Båstad. Men när 400 journalister väl är på plats och dagspressen drar igång sin upplagekonkurrens så händer någonting helt annat. För det är ju så att vi har fri företagsamhet här i landet och därmed är det så att tidningar är till för att sälja mer än andra tidningar. Och under de två dygn före dagen D då absolut ingenting hände i Båstad annat än att uppjagade polisbefäl kommenderade ”enheter” och ”divisioner” och hästar och hundar fram och tillbaka och journalister intervjuade varandra – då måste de journalisterna som arbetar för den upplagekonkurrerande dagspressen till varje pris hitta saker att skriva om, s.k. poänger. Därför ljög Expressen att demonstranter kommit över biljetter och att det förbereddes bombanfall med radiostyrda modellplan, därför ljög Kvällsposten och GT om raggarkravaller i Båstad som aldrig ägt rum och någon annan ljög om demonstranter som var på väg i boskapsvagnar per hemlig järnväg eller om tusentals danskar som skulle vara på väg över havet o.s.v. Fiskhandlaren i Båstad, som är socialdemokratisk representant i kommunfullmäktige, gjorde uttalanden i radio om att demonstranterna borde bindas vid träd och att regeringen borde lagstifta mot demonstrationer i samband med tennismatcher. Det var ändå ett av de mer försiktiga uttalanden av det som massmedia plockade fram. Båstad är en liten ort med 2 500 invånare och bastant borgerlig majoritet och där är alltså inte så svårt att hitta folk som uttalar sig till förmån för juntan i Chile och menar att där har di min själ pli på demonstranter i alla fall. På krogen där vi satt hopklämda i någon sorts drömlik karnevalsstämning (man träffar goda vänner och kolleger man inte sett på åratal) hamnade jag till slut med tre poliser från en mellansvensk stad. Hyggliga killar, en hade blivit biten i baken av en ”buse” året innan. Denna dag hade de, visserligen berusade, badat nakna utanför sin förläggning i Båstad. Plötsligt hade en egendomlig figur uppenbarat sig på stranden och vrålat: - JAG ÄR DIVISIONSCHEF! - Jaha, sa vi. I så fall är vi Napoleon. Men då skrek han att han var kommissarie också. Och då förstod man ju vad klockan var slagen så vi sa att det hade han väl kunnat säga mesamma. Och sen kommenderade han upp oss på land och kommenderade badbyxor på och skrek att han skulle göra rapport. Nu är det bara så att polisbefälen inte är riktig kloka här i stan. Det är som att åka in på repmånad med divisionschefer hit och ställföreträdare dit och ”linjer” och sambandscentraler och kommenderingsstab och stabschefer och hela faderuttan. Ute på gatan skällde några schäferhundar plötsligt till. Annars var Båstad helt lugnt 36 timmar före demonstrationen. Tennismatchen – första dagen En dag före dagen D spelades de första tennismatcherna. Poliser och journalister var i knapp majoritet på läktarna. I övrigt den handplockade publiken som skulle vara garanterat ren från demonstrationselement och uppenbarligen också var det. Publiken applåderade demonstrativt alla bollar som chilenaren vann för att därmed visa att idrott och politik inte hör ihop eller möjligen att politiken i Chile inte är värd protester. Över tennisarenan kretsade hela tiden den störande polishelikoptern. Polisen pratade fram och tillbaks på sin kommunikationsradio om demonstranter som ingenstans syntes till. Björn Borg spelade surmulet och till synes oinspirerad hem första matchen. Han tillät sig till och med att förlora ett set. Därefter sopade ungfascisten Fillol banan med Birger Andersson i tre raka set så att Chile framstod som favoriten till slutsegern. Det var allt som hände dagen före dagen D. Dagen D är lördagen den 20 september som nu går till historien som en av de största politiska segrar som den antiimperialistiska rörelsen någonsin vunnit över svenska massmedia och över den partipolitiskt framtonade hetskampanjen mot vänstern i allmänhet. Det är en dag med fint väder. De första bussarna börjar komma redan tidigt på morgonen. Jag gick ner till Malens torg för att kolla om KFLM-r hade planer på att ställa till bråk. Det hade dom inte. Tvärtom hölls tal med ordningsföreskrifter bland KFML-r och där betonades att om någon lät sig provoceras till våld så tog fan bofinken – något sådant fick det inte bli. Det var en order. Men bland demonstranternas delades det ut flygblad från Vpk och SKP där man beskrev hur Förbundet Kommunist tillsammans med trotskisterna hade kuppat på ett möte om ordningsvakter och drivit igenom beväpning med påk och hjälm. Vpk och SKP varnade för bråkmakarna och tog avstånd. Batongbeväpnade trotskister Mycket riktigt. Bland de fredliga demonstranterna – samma demonstranter man sett runt om i landet under alla Vietnamåren – fanns här och var personer som såg ut som franska kravallpoliser. De var beväpnade med meterlånga påkar, hjälmar, grova kängor, skyddsglasögon och till och med kraghandskar. Det gjorde ett både skrämmande och främmande intryck. Jag frågade Anders Carlberg, företrädare för just organisationen Förbundet Kommunist och själv klädd i kängor och ishockeyhjälm och påk varför man hade beväpnat sig och om man inte insåg vad som skulle hända om det blev en konfrontation mellan den stora demonstrationen och den uppjagade polisstyrkan. Carlberg påstod att påkarna bara var till för att slå raggare med. Men bredvid honom stod en trotskist och menade fnysande av upphetsning att skyddsglasögonen var till för att skydda mot tårgasen. Jag kan omöjligt komma ifrån intrycket att beväpningen var till bland annat för att slåss med polisen. I den stunden trodde jag att demonstrationen var på väg mot en ohygglig katastrof. Polisen blev nämligen hysterisk igen. Jag lyssnade till polisradion just när demonstrationen svängde ut från Malens torg för att gå mot stora torget. Etern genomkorsades av påståenden om flaskor med rött eldfängt innehåll, ballonger med specialgas, järnpikar i demonstranternas vimplar och annat. Polisen måste i detta ögonblick ha trott att demonstranterna var på väg att bränna ner Båstad. Just då sprang Carlberg och hans batongfolk fram och ställde sig först i demonstrationen. Det gick ett sus genom mängden av nyfikna och journalister. På polisens radio och Kvällspostens radio och Aftonbladets radio meddelades samtliga enheter att demonstrationen leddes av batongbeväpnade personer i hjälmar. Det var en mycket större demonstration än ens optimisterna hoppats på. Jag räknade och kom till 6 400 (en lägre siffra än vad demonstrationsledningen och pressen senare uppgav). Demonstrationen var naturligtvis försenad och först klockan ett när dubbelmatchen på tennisbanan började hade alla kommit fram till det stora torget. Polisen hade hållit sig undan och låg i strategisk reserv bakom sina kravallgrindar nedåt tennisbanan till. Det var klok taktik av polisen och möjligen den detalj som gjorde att demonstranterna kunde ta hem den politiska segern. Mötet började ta fart med slagord, sirener, trummor, busvisslingar och annat ljud som kändes bedövande stark uppe på torget. Nere på Tennisbanan hördes demonstrationen bara som ett avlägset sus, det var en annan värld. Men antagligen hördes demonstrationen bättre i radio och i TV och därmed bättre i Santiago de Chile än på fjärde bänk i Båstads stadion. Det beror på att radio och TV har särskilt känsliga mikrofoner för att kunna uppfånga ett tydligt ljud från tennisbollen när den slås fram och tillbaka. Hur Fillol tappade serven Matchen mellan det chilenska dubbelparet Fillol/Cornejo (ett av världens bästa dubbelpar) och Borg/Bengtsson började. Vid ställningen 3 – 3 i första set hördes plötsligt några skarpa knallar. Ljudet kom uppifrån och liksom rullade nerför läktarna mot tennisbanan. Det var Fillol som servade. Han och Cornejo bytte ett hastigt frågande ögonkast. På pressläktaren reste sig en reporter från GT för att se sig omkring efter ljudkällan. Några nervösa poliser kastade sig omedelbart över honom, slog honom med batongerna, släpade ut honom ur stadion och tog ifrån honom presslegitimationen och sa att han hade efterräkningar att vänta. Fillol såg ut att ta incidenten kallt. Han hade inga större besvär att serva hem sitt game. Men polishelikoptern surrade alltmer närgånget över tennisbanan. Fillol började plötsligt göra enkla missar. Han slog några volleyslag i nät från nära håll och svenskarna fick övertag i matchen. Sakta men säkert gick det upp för spelare och publik att Fillol var nervös och spelade långt under sin förmåga. Samtidigt spelade Ove Bengtsson strålande, bättre än han gjort på många år. Fillol var så störd att han stod och tappade bollarna ur handen när han skulle serva. Det gör ingen tennisspelare som är sig själv. De nederlagstippade svenskarna gick mot seger i matchen. Uppe vid stora torget hölls en tyst minut för juntans offer. Sen släppte demonstranterna upp röda ballonger med textade namn på stupade chilenska kamrater. Inne på tennisstadion hördes bara ljudet av tennisbollen och den borgliga publikens väluppfostrade applåder åt Chile och Sverige. Plötsligt började någon titta upp mot himlen. Inom några ögonblick släppte nästan alla på stadion matchen med blicken för att se rakt upp där de röda ballongerna av olika storlek som blodstänk seglade iväg mot blå himmel och vita stackmoln. Demonstrationen vid stora torget avslutades ungefär samtidigt som Ove Bengtssons och Björn Borgs sensationsseger över chilenarna var ett faktum. Demonstranterna städade torget och gick mot ännu en lång natt i sina bussar. Demonstranterna hade segrat och Sverige hade i praktiken vunnit semifinalen i Davis Cup mot Chile. På presskonferensen efteråt hyllade länspolischefen Fjellner demonstranterna med påtaglig entusiasm. De båda tennislagens ledare försäkrade att demonstrationerna inte på något sätt hade påverkat matchen. Det var inte sant, men det var den linje men kommit överens om att föra ut. Båda tennislagen ville ju av delvis olika skäl visa att de inte kunde besegras av demonstranter. Inte ens polishelikoptern hade stört matchen, sa man. Inte heller det var sant. För senare på kvällen gick jag till restaurangen i Båstads Golfklubb där societeten och tennisledningen höll till. När TV-aktuellt började gick alla med glasen i handen fram och trängdes huller om buller framför TV–rutan. Jag stod plötsligt skuldra mot skuldra med tennisförbundets ordförande Eve Malmqvist. En direktör i övre medelåldern frågade honom om chilenarna hade störts under matchen. Jo, medgav Malmqvist men inte så mycket av demonstranterna som av helikoptern. Chilenarna hade klagat bittert, sa Malmqvist men upptäckte i samma sekund att han stod bredvid en journalist han kände igen och tystnade tvärt. Samtidigt var rapporteringen från Båstad slut i TV och när det meddelades att nya dödsdomar avkunnats i Spanien steg åter det glada sorlet mot taket. Sverige vann själva tennismatchen på grund av demonstrationerna. Det chilenska laget bodde innanför avspärrningen innanför den yttre avspärrningsringen. De hade stränga order att inte gå utanför avspärrningarna, att inte vistas utomhus efter mörkrets inbrott och de hade på grund av allt förberedande trassel och den tid av tveksamhet som gick innan juntans påtryckningar fick dom att ställa upp i Båstad bara fått några dagar på sig att spela in sig på banorna. Segern i dubbelmatchen och den imponerande stora och fredliga demonstrationen gjorde sammantaget ett mycket starkt intryck på den församlade pressen. Nästa dag var tidningarna fyllda av hyllningar till ömsom Ove Bengtsson, ömsom demonstranterna. Sportskribenter som tidigare utmärkt sig för minst sagt onyanserade omdömen om demonstranter började, som Birger Buhre i Kvällsposten, till och med uppmana sina läsare att stödja Chileinsamlingen. Buhre framhöll demonstranterna som en fin kontrast till den svenska regeringens opportunism. Det var stämningen av seger och lättnad bland församlade massmediafolk som dukade för den största och mest onyanserade hyllning en antiimperialistisk demonstration någonsin fått i svensk press. Sista dagen: söndagspredikan Händelserna nästa dag var helt väntade och betydelselösa. Det chilenska lagets tvåa Cornejo klarade inte nervpressen. Han var i den hopplösa situationen att även om han slog Birger Andersson och utjämnade ställningen till 2 – 2 så återstod Björn Borg i den avgörande matchen. Alla visste att Björn Borg i ett sånt avgörande läge skulle sopa banan med Fillol. Och Cornejo förlorade. I nästa match visade Björn Borg upp det spel som gjort honom till världen mest svårslagna spelare på grusunderlag. Ungfascisten Fillol hade lika små chanser som om hade varit en 10-årig spelare från Kalle Anka-cupen. Båstad kunde börja återgå till sin normala skepnad av borglig idyll. I sin söndagspredikan denna sista matchdag mässade kyrkoherde Karl-Johan Flodin om att ”ungdomsproblemen och viljan att göra uppror visar att vi behöver en fastare och bättre grund att stå på än tidens anda” och han insinuerade därefter att det skulle vara mot Guds vilja att demonstrera. I denna den första stora demonstration här i Sverige där vänsterfolk uppträtt beväpnade segrade vänstern politiskt därför att det aldrig kom till våldsamheter. Tennislaget gick mot final mot nästa land, antagligen Tjeckoslovakien. Det vore också en ironisk poäng som väl passar in i hela den samlade matchbilden. I Tjeckoslovakien härskar en förtryckarregim som skulle ha vägrat att spela mot Chile – av politiska skäl. Det är hela historien om Båstad 1975.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
