Poliser har vittnat oseriöst och fängelse- straffen mot demonstranter har tiofaldigats. De nyligen avslutade Göteborgsprocesserna är en rättsröta.

Fyra år har gått sedan Göteborgskravallerna och nyss kom den sista svenska domen mot en demonstrant. Det var en peruanskfödd norrman som under polisens räd mot Schillerska gymnasiet sorterades undan som utlänning, blev kallad apa, misshandlad, märkt med ett kryss i nacken, hotad med kpist, bortsläpad och använd som dörröppnare till vad han trodde var en summarisk avrättning. Hans anmälan mot poliserna föranledde ingen åtgärd. I stället blev han senare själv åtalad för våldsamt upplopp. Låt oss fördjupa oss i en av de många allvarliga brister som kommit i dagen genom Göteborgsprocesserna. Vi vill ogärna tro att poliser medvetet ljuger inför rätten, inte ens när deras berättelser ter sig högst osannolika. Men vid de tre tillfällen som försvaret haft tur nog - det saknar ju utredningsresurser - att själva finna dokumentation av en misstänkt gärning visar det sig att polisen vittnar oriktigt om händelsen. Två gånger ledde detta till att åklagare inledde en förundersökning om mened - men åtal väcktes aldrig, eller lades snart ned, med mycket oklar motivering. Det är sådan ovillighet att lagföra poliser som gör polisers brottslighet möjlig. Hur många andra gånger for polisvittnen med osanning? Ordvändningar som återkom i mål efter mål liksom logiska motsägelser tyder på att det skedde många gånger. En brottsutredning ska vara neutral och ta fasta på material som talar till den misstänktes fördel likaväl som till dennes nackdel. Men så fungerar det inte i praktiken. När advokat Stig Centerwall begärde ut film från en viss tid och plats för att påvisa klientens oskuld svarade polisen att sådan film inte finns. Men i ett annat mål användes film från denna tid och plats, som bevis mot en annan åtalad. Vi frågar oss vad en oberoende granskare skulle få ut av polisens bild- och filmarkiv. Ett perspektiv på hanteringen ger de tyska och norska domstolar som av Göteborgsåklagarna anmodats driva några av målen. De har i flera fall avvisat åtalet för att de konstaterat att bevisen inte håller eller inte ens kunnat förstå att ett brott är begånget. I ett fall som verkligen gick upp i tysk domstol blev svenska polisvittnen avfärdade som oseriösa. Att det gått så snett i Sverige är inte märkligt med tanke på vår rättskultur. Polisen, som i högsta grad var part i drabbningarna, sköter gripandena och rapporterar till åklagare. Åklagaren bär sedan det formella ansvaret för brottsutredningen men det är polis som sköter förhören och väljer vilket material de ska presentera för åklagaren. Åklagarens roll är i sig en motsägelse - att ansvara för utredningens objektivitet och samtidigt driva åtalet mot fällande dom. Försvarsadvokaterna å sin sida saknar utredningsresurser och måste för att bli tilldelade mål många gånger agera medgörligt gentemot domstolen. Denna modell där rollerna glider ut och in i varandra och omöjliggör all integritet utgör en av vår rättsstats grundstenar. Kanske dags att fundera över en ny modell? Trots att de allra flesta poliser utför ett mycket viktigt, svårt och otacksamt arbete är det knappast någon hemlighet att det också finns en osund poliskultur i Sverige. Ett aktuellt symtom på detta är Polisförbundets undersökning som visar att 6 av 10 poliser inte anmäler en kollega som begått tjänstefel. Denna poliskultur infekterar hela rättsväsendet. I Göteborgsprocesserna är polisen målsägande och ändå har vi gång på gång sett hur rätten, efter osannolikt förvirrade polisvittnesmål, sett det som sin uppgift att finna substans i de spillror som återstår av vittnesmålet. Samtidigt har rätten om försvarsvittnen systematiskt och utan motivering bedömt att de kan "lämnas utan avseende". Göteborgsprocesserna gör det mycket tydligt att rättssäkerheten äventyras inte bara när poliser ska utreda egna brottsmisstankar utan även när poliserna är part i målet åt andra hållet, dvs målsäganden. Det finns en djupt rotad föreställning om en stabil objektivitet hos våra rättstjänare i domstolarna. Men vi har under dessa fyra år på nära håll kunnat bevittna en samsyn - från den enskilde polismannen, över kriminalinspektörer, åklagare och domare - i alla våra tre rättsinstanser. Det är en samsyn kring Göteborgkravallernas karaktär och skuldbörda som aldrig bevisats, vare sig utanför eller i rättssalen. Först av alla att etablera denna syn var Göran Persson som redan under själva toppmöteshelgen slog fast att polisen "gjorde ett bra jobb och klarade uppgiften", medan de misstänkta demonstranterna var "en militärt organiserad grupp" med syfte att "stoppa en demokratisk process". Thomas Bodström fällde liknande yttranden. Samma obevisade påståenden om organisering, planering och angrepp på demokratin har återkommit i nästan varje åtal och - utan att någon enda gång ha prövats i rätten - accepterats som motiv för en tiofaldig straffhöjning i förhållande till tidigare praxis. Vi blev allt annat än förvånade när kommenderingschefen under EU-toppmötet, Håkan Jaldung, friades av hovrätten. Hur skulle hovrättspresident Gunnel Wennberg ha kunnat fälla någon för polisens inledande stora provokation vid Hvitfeldtska gymnasiet när hon tidigare utdelat flera mångåriga straff mot demonstranter för att dessa utövat oprovocerat och organiserat våld? Om de överväldigande bevisen mot Jaldung resulterat i fällande dom hade grundpremissen för alla tidigare Göteborgsdomar ställts på huvudet. Resningsansökningar hade strömmat in. Vi har bevittnat ett rättsmoras som innefattar polis, åklagare, domstolar och ansvariga politiker. En parlamentarisk och/eller oberoende utredning av Göteborgsprocesserna skulle ge upprättelse åt de många oskyldigt eller orättvist hårt dömda och deras familjer. Det skulle reda ut de strukturella och personliga orsakerna bakom vår tids största rättsskandal. Det skulle framför allt ge underlag åt ett nödvändigt reformarbete. För hur vi än vill etikettera denna röta - polisstat, ministerstyre, korporativism eller något annat - är den ett allvarligt bekymmer för var och en, till vänster eller höger, som önskar en fungerande poliskår och rättsstat. Stig Centerwall Advokat, har företrätt ett stort antal åtalade i Göteborgsprocesserna Ebba Junker Barnbibliotekarie, greps på Hvitfeldtska med sina två barn Annkatrin Meyersson Sångpedagog och juridikstuderande, aktiv i Föräldrar 2001 Anders Svensson Datakonsult, tillhörde organisatörerna i Göteborgsaktionen Erik Wijk Författare, bl a till "Orätt - rättsrötan efter Göteborgshändelserna" (2003)   DN den 1 juli 2005