 |
(Målning: L Hejll) | |
| RMS Titanic var det andra i en serie av tre systerfartyg, byggda för White Star Line på Harland & Wolfvarvet i Belfast under åren 1907-14. De två övriga hette Olympic och Gigantic; Olympic togs ur trafik och skrotades efter lång och trogen tjänst 1935, Gigantic döptes efter Titanickatastrofen finkänsligt nog om till Britannic, var aldrig i reguljär passagerartrafik, utan användes som lasarettsfartyg under första världskriget, och sänktes av en tysk mina eller torped i Egeiska havet 1916. Titanic var nästan fem dygn ut på sin jungfruresa från Southampton till New York, då hon tjugo minuter i tolv på söndagskvällen den 14 april 1912 gick på ett isberg, och sjönk två timmar och fyrtio minuter senare. Tvärtemot vad som allmänt tros, försökte man inte sätta hastighetsrekord över Atlanten. Titanic var chanslös mot Cunardslinjens snabbare fartyg, men Titanic framfördes ändå med cirka 20 knops fart i ett område där man under dagen hade fått isvarningar, någonting som får anses ytterst betänkligt. Av drygt 1300 passagerare och 900 besättningsmän överlevde bara 700, mer än 1500 människor drunknade, eller snarare frös ihjäl i det iskalla vattnet. Över 300 kroppar plockades upp ur havet under en tvåmånadersperiod efter förlisningen, många av dem kunde inte identifieras. Segslitna utredningar om katastrofen inleddes både i USA och Storbritannien, men ingen riktigt ansvarig kom att pekas ut (förhållandet känns på något sätt bekant från närmare tid och plats). Detta är i korthet de yttre omständigheterna kring Titanics förlisning, men historien slutar inte där. Titanics undergång har sporrat författare, poeter, dramatiker, journalister, skandalskribenter, konspirationsteoretiker, Holywoodmoguler, målarkluddar, ja Gud vet vilka, till mer eller mindre stora dåd. Det verkliga uppsvinget för Titaniclegenden kom faktiskt så sent som på 1950-talet, med filmer och böcker, och intresset har hållit i sig sedan dess. Det har kommit att ligga någonting djupt romantiskt och betydelsemättat över Titanic, hybris och nemesismotivet lurar strax under ytan, och slaven på triumfvagnen är i filmatisering efter filmatisering iklädd Marconis telegrafistuniform, och kommer sättandes på båtdäck med den sjätte telegrafiska isvarningen. Konstaterar man torrt att fartyget framfördes på ett vårdslöst sätt med tanke på omständigheterna, och saknade adekvat livräddningsutrustning, blir man i Titanicofilsammanhang betraktad som en kuf. Titanic har blivit mer än en smärtsam sjökatastrof, väl att märka på långa vägar inte den värsta; fartyget har blivit en symbol för allsköns osmält spekulativt bråte. Men fartygets och passagerarnas öde kan ännu inspirera till intressanta konstnärliga uttryck. Mikael Wiehes sång ”Titanic”, med undertiteln ”Andraklasspassagerarens sista sång”, var huvudnummer på LP-skivan ”Sjömansvisor”, som Wiehe spelade in tillsammans med Kabaréorkestern 1978. Sången har blivit en klassiker, de flesta av oss kan inledningsorden: ”Det – började som en skakning…” Wiehes ”Titanic” är förrädiskt diskret, smyger sig på lyssnaren med ett arrangemang som smakar förströdd tango, och som förstärker det overkliga i situationen med den okände, försynte andraklasspassageraren som väluppfostrat inte tränger sig fram, och som ger sig tid till att låta sig presenteras för en flyktig bekants dotter och fru, när han borde greppat sin hustru och hoppat i närmsta livbåt. Om man spelar sången i grundtonarten C-dur, är den inne allt som oftast och nosar i d-moll, harmoniskt okomplicerad, men kräver två oktavers tonomfång, så när som på en liten ters, om man till äventyrs vill besvära sig med det låga g-et. Metriskt är sången intrikat, med förhållningar och synkoper, och till och med två trioler på raken: ” värl-dens mo-der-nas-te”, vilket lätt kan få sångaren att likna en nyhetsuppläsare med hicka; mången festtrubadur (och hans åhörare) har säkert frampå nattkröken svurit ve och förbannelse över Wiehes konstfärdighet. Enligt Palm och Stenström i Den svenska sångboken från 2003, är sången ”en allegori över ensidig tilltro till teknikens välsignelser som skrevs i en tid när svenskarna stod inför kärnkraftsomröstningen 1980”. Det kan mycket väl ha sin riktighet, men tjugosju år efter ”Titanics” tillkomst känns sången mera universell än så: den är i sin lågmälda ton och tragiska grundstämning en kraftfull och konsekvent genomförd metafor om den enskilda människans utsatthet och hjälplöshet i teknikens tidevarv, om klass, konventioner och förtryck. En annan tolkning är fullt möjlig: sången handlar om Wiehes upplevelse av den politiska situationen, i ett sluttande sjuttiotal när vänstervågen sinat, när borgarna regerade, när punk och disco tagit över budskapssångernas marknad, och åttiotalet stod för dörren med den stolta portaldevisen: ”Berika dig själv och skit i andra!” Wiehes förtvivlan över sakernas tillstånd kan ha drivit honom till denna bild av undergång och illa maskerad bitterhet. Men tolkningar kan konstrueras på många sätt, det är det bekväma med dem. Mikael Wiehes sång tar avstamp i en verklig händelse, men är förmodligen inte ämnad att vara en korrekt beskrivning (om en sådan går att få) av händelserna i samband med Titanics förlisning. Följande, djupt orättvisa jämförelse mellan sångens skildring och vad som hände, är inspirerad av Frans G. Bengtssons mening, att det alltid är intressant att utröna om även författare, vid trängande behov, använder sig av ett visst mått sanning. ”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.” Började det som en ”skakning”? Det finns ett gammalt ryskt ordspråk som lyder: Ingen ljuger som ett ögonvittne. Vittnesmålen från de överlevande är förbryllande olika, naturligtvis varierar de beroende på var man i fartyget befann sig vid kollisionstillfället. ”På nedre däck” uppfattades i alla fall inte kollisionen som en skakning, snarare som ”rejält åskmuller”, ”en stor kanon som fyras av”, på de övre däcken märkte några en ”lätt darrning”, ”skärande ljud”, ”svagt gnisslande”; de flesta ombordvarande tycks ha noterat att något hade hänt först när maskinerna stannade. Wiehes andra rad har sin riktighet: de överlevande berättar så gott som samstämmigt att de inte kände skräck vid kollisionen, om de ens märkte den. Få passagerare var ute på däck vid olyckstillfället, det var sen söndag, och bitande kallt. Isberget nådde över båtdäck, och vid kollisionen föll åtskilligt med is ned på Titanic: några passagerare med barnasinnet i behåll gjorde sorglöst upp planer för ett snöbollskrig dagen efter. Planerna fick snabbt skrinläggas. ”Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.” Under förhören med de överlevande, berättade både passagerare och besättning att de hade trott på Titanics osänkbarhet, till och med när de satt och huttrade i livbåtarna. Denna övertygelse om att fartyget var osänkbart hade månglats fram av dagspress och facktidsskrifter, begeistrade över de vattentäta skotten och pumpanordningarna, berusade av de tekniska landvinningarna och en märklig tidsanda av okritisk framtidstro, som fick en smäll vid Titanics förlisning och bars ut på bår under första världskriget. Föreställningen om osänkbarheten fördes inte till torgs av rederiet, men man gjorde heller inte något försök (naturligtvis!) att modifiera bilden. Denna kolartro ledde tragiskt nog till att passagerarna, åtminstone till en början, var obenägna att gå i livbåtarna, och hellre föredrog att stanna kvar ombord. De två första livbåtarna som sattes i sjön hade totalt plats för 130 personer, men bara 69 följde med. Åtminstone befälet förstod snart nog ”varför fartyget sprungit läck”, och att det var dödsdömt: kapten Smith visste tjugo minuter efter kollisionen att isberget hade rivit upp styrbords sida, och att man hastigt tog in vatten. Titanics omskrutna konstruktion med sexton sinsemellan vattentäta avdelningar hade finstilt i kontraktet: blev tre, kanske fyra avdelningar vattenfyllda, kunde fartyget ändå hålla sig flytande, men närkontakten med isberget resulterade i att sex avdelningar omedelbart skars upp… Till råga på allt, gick de tvärgående skiljeskotten bara som högst till däck 5, en beklaglig brist i konstruktionen, men nog så naturlig när det gällde ett passagerarfartyg. När Titanic doppade fören, så rann vattnet över kanterna och fartyget vattenfylldes avdelning efter avdelning, en kommentator jämförde det med att fylla på en lutande iskubslåda. ”Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt. Jag tog en tröja. Jag tänkte att havet är säkert kallt.” Dessa rader får väl tolkas som att den namnlöse andraklasspassageraren och hans hustru(?) färdades utan sina(?) barn. De flesta källor uppger att det var 109 barn med ombord, 56 överlevde, de flesta från första och andra klass. Den förtröstan på fartyget som antyds i sången i övrigt, sträckte sig tydligen inte till kassaskåpet ombord, eftersom smyckena tydligen förvarades i hytten. Passagerarna hade ombetts att deponera sina värdesaker, men det annars så lydiga paret tycks inte ha hörsammat maningen. Havet var kallt som Wiehes berättare förmodar, och luften var också kall. När andraklasspassageraren kom ut på däck och konstaterade att det var nollgradigt eller därunder, satte han förmodligen snabbt på sig sin tröja. ”När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in, Såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten, på din kind.” Det var nog trots allt en tår. Andraklasspassagerarnas hytter ombord på Titanic låg akteröver på däcken 4-7 (D-G), och om berättaren och hans hustru(?) inte satt och häckade i hytten tills en och en halvtimme efter kollisionen, lär de inte ha sett något ”vatten börjat strömma in”, åtminstone inte i gången utanför. Men det är en anslående poetisk bild som Wiehe har skapat, och det vore ganska futtigt att påpeka, att en tår faktiskt är en droppe vatten, dessutom salt. De av passagerarna som först märkte av vattnet, var de som bodde i förligare delen av tredje klass, långt ner i fartyget på däck tre, ”lower deck”. Några överlevande har vittnat om att inte så långt efter kollisionen stod vattnet halvdecimeterhögt i deras hytter, och det var också den kategori av tredjeklasspassagerare som först kom ut på däck och klarade sig bäst. Längre akteröver, på grund av fartygets lutning, märkte man inte av något vatten förrän senare. ”Vi följde pilar, som angav räddningsbåtens plats. Det var på översta däck, fast det egentligen var första klass.” Några ”pilar” som angav vägen till ”räddningsbåten” lär inte ha förekommit på Titanic, och ”räddningsbåt” är åtminstone i dagligt tal någonting annat än en livbåt, som jag antar att Wiehe menar. Om man går till en samtida publikation, kommendörkapten Emil Smiths ”Nautisk Ordbok” från 1914, så undervisas man om att en vagnmakare från London, Lyonel Lukin, ritade och byggde världens första livbåt 1785, och att livbåt på engelska heter ”life boat”, och på tyska ”Rettungsboot”. Måhända har Wiehe använt sig av den tyska språkliga traditionen. Jag är en smula osäker på om designerade ”räddningsbåtar” fanns ombord på Titanic, om nu inte livbåt 1 och 2, som hade kapacitet för 40 personer vardera, och var betecknade som ”reserve boats” eller ”emergency boats”, alltid var uthängda och färdiga att sättas i sjön, kan anses som ”räddningsbåtar”. Titanic hade 16 livbåtar, placerade på båtdäck, som var översta däcket av tio (man kan se uppgifter om att Titanic hade åtta däck, men på ritningarna är tio däck definierade). Numrerade från fören räknat, rymde livbåtarna 1 och 2 som sagt 40 personer vardera, de andra fjorton hade plats för 65 personer i varje båt. Det fanns också fyra kanvasklädda, hopfällbara ”Engelhardt collapsible boats”, som benämndes med bokstäverna A, B, C och D, som sammanlagt hade plats för 188 personer. Totalt hade Titanic livbåtskapacitet för 1178 personer, men fartyget härbärgerade 2227 passagerare och besättningsmedlemmar ombord vid olyckstillfället (den exakta siffran är omtvistad), en bister ekvation som inte gick ihop. Men: de dåvarande brittiska bestämmelserna, som följde tonnaget, inte passagerarantalet, krävde bara att ett fartyg som Titanic skulle ha plats för 962 personer i båtarna. Titanic förde brittisk flagg, och följde det brittiska regelverket, trots att White Starrederiet egentligen, via invecklade bolagskonstruktioner, var ägt av den amerikanske magnaten och rufflaren J.P. Morgan, ett förhållande som få då kände till. Enligt Internationella Transportarbetarfederationens policy var alltså Titanic ett bekvämlighetsflaggat fartyg: hade Titanic seglat under den verklige ägarens flagg, stadgade de amerikanska reglerna att livbåtarna skulle bereda plats för 2142 människor. Reflexionen ligger nära till hands: bekvämlighetsflaggsystemet krävde sina offer då som nu. Det stämmer nog inte att ”översta däck”, båtdäck, ”egentligen var första klass”, om man med det skall förstå att hela båtdäck var reserverat för förstaklasspassagerare, det var snarare så att de översta däcken var sektionerade. På bevarade fotografier kan man se identifierade passagerare från andra klass promenera på både båtdäck och promenaddäck, däcket under. För övrigt klev många ombord i livbåtarna från just promenaddäck, då en del livbåtar firades ner dit. ”Vi var rätt många, men alla tog det ganska lugnt. Det var väl bara en herre från tredje klass, som trängde sig lite dumt.” Det gick lugnt och sansat tillväga ända till slutet; det förekommer vissa uppgifter om att varningsskott blev avlossade av befälet, när de sista båtarna skulle i sjön och folk började tränga på. Andrestyrman Lightoller, det högsta befäl som överlevde, fick ordna en ring av besättningsmän kring den sista livbåten ut, så att kvinnor och barn fick plats. Det finns faktiskt i ett vittnesmål från en amerikansk dam i första klass en uppgift om en oregerlig herre från tredje klass, som inte bara ”trängde sig lite dumt” utan ” hade förlorat besinningen, slogs och rasade” för att komma med en livbåt. Damen kunde identifiera honom som tredjeklasspassagerare för att han ”såg ut som en utlänning”. Första klass dominerades av amerikaner, i andra klass var majoriteten engelsmän (vi skålade för imperiet!) och tredje klass passagerarlistor visade ett lapptäcke av nationaliteter, däribland en hel del nordbor. Vi träffade en man, som vi hälsat på förut. Han presenterade oss för sin dotter och sin fru.” Wiehe har med säker känsla gjort huvudpersonen till en andraklasspassagerare, därmed identifierande honom som medelklass. En person från första klass och överklassen hade sannolikt inte funnit sig i sitt öde lika fogligt som sångens andraklasspassagerare. Vad beträffar individer från tredje klass, arbetarklassen, så passade det nog inte in i Wiehes ideologiska schema att de skulle ha uppträtt på samma undergivna och uppgivna sätt som i sången. Andraklasspassagerarna var i minoritet ombord: 337 reste i första klass, 712 i tredje och endast 271 i andra klass. Exaktheten i dessa siffror är också omtvistad, jag lutar mig på Michael Davies bok, som i sin tur lutar sig på beräkningar gjorda av Titanic Historical Society. Klassamhället märktes också i överlevnadsstatistiken: 62% av förstaklasspassagerarna överlevde, jämfört med 59% av andraklasspassagerarna (dock endast 8% av männen!), och 25% av tredjeklasspassagerarna. Kvinnor klarade sig bättre än männen, av de kvinnliga passagerarna överlevde 74% mot 18% av männen. Av besättningen överlevde cirka en fjärdedel. ”När vi kom upp på däck, sa kaptenen att livbåten inte gick att få i sjön. Det var visst kedjorna till nå’n hissanordning som någon hade glömt.” Här seglar nog Wiehes musa på några distansminuters avstånd från sanningen. Alla Titanics ordinarie livbåtar sattes i sjön, först ut var livbåt nummer 7 00.45, sist var livbåt 4, som firades ut klockan 01.55, tjugofem minuter innan fartyget gick ner. Livbåtarna var för övrigt inte upphängda i ”någon hissanordning med kedjor” (?): de hanterades med för den tiden moderna dävertkonstruktioner, Welin Quadrant-dävertar. De två sista hopfällbara båtarna, A och B, hann man inte regelmässigt sätta i sjön, de spolades överbord när vattnet nådde båtdäck. Kapten Smith lär enligt de överlevande (den okände andraklasspassageraren hörde sannolikt inte till dessa) ha varit ganska passiv under hela händelseförloppet, och undvikit att tala med passagerarna, en förståelig attityd, då han var medveten om vad som väntade majoriteten av dem. Men ett tiotal minuter innan fartyget sjönk, lär han i alla fall ryckt upp sig så pass, att han setts stå på båtdäck och ropa i megafon: ”Rädde sig den som kan!”, en, med en välvillig tolkning, åtminstone onödig anvisning. Smith gick ner med fartyget, hans kropp hittades aldrig, en staty över honom restes och står fortfarande kvar i Beacon Park i Lichfield, av alla ställen. ”Vi gick till baren och fick ett gratis glas champagne. Och vi skålade för imperiet och varann’.” Hm. Barerna på alla White Starlinjens passagerarfartyg stängde halv tolv på söndagskvällarna, så barserveringen avslutades tio minuter före kollisionen. Med det sagt, så finns det uppgifter om att passagerare och besättningsmän försåg sig med sprit, när katastrofens omfattning så småningom stod klar. Bland annat berättas om en amerikansk kongressledamot, som halsade ett helrör Gordons gin, en vådlig åtgärd utan tonic; en irländsk eldare söp sig så full på konjak att han drattade överbord i fyllan och villan, plockades turligt nog upp av en livbåt men väckte stor förargelse bland de andra i båten med sitt druckna skrålande. Kanske personerna Wiehe talar om, bröt sig in i baren, men någon allmän gratisservering anordnades inte. En order om att öppna barerna efter att ett passagerarfartyg nyss kolliderat med ett isberg, är väl heller inte en åtgärd som har högsta prioritet. Man kan parentetiskt tillägga, att i den okände andraklasspassagerarens prekära situation, så skulle i alla fall jag styrkt mig med något starkare än champagne. Vad skålandet beträffar, så antyder det som sagt att Wiehes andraklasspassagerare var engelsman, andra nationaliteter, särskilt de många irländare som var ombord, skulle knappast ha lyft sina bägare för imperiet i nådens år 1912. ”Nu börja’ skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor. Många hoppade i vattnet men vi beslöt att stanna kvar ombord.” Mot slutet hade ungefär 1.500 människor samlats akterut (Titanic gick ner med fören först), men få lär ha hoppat överbord frivilligt, vad man vet. Det var snarare så, att när akterskeppet uppnådde en lutning av 50- 60 grader (det stod så småningom lodrätt mot vattenytan), så föll många helt enkelt av och ned i vattnet, eller krossades mot fartyget. ”Se’n lämna’ råttorna skeppet, för att söka sig mot land. Men vi stod kvar där på däcket och höll varann’ i hand.” Råttor som lämnar det sjunkande skeppet är flitigt använd bild i olika sammanhang, men i de skildringar av Titanickatastrofen som jag läst, har jag inte en enda gång stött på uppgiften att fartyget skall ha haft råttor (icke-mänskliga) ombord, skeppsråttor trivs för övrigt allra bäst i träfartyg. Detta motsäger ju noga räknat inte Wiehes påstående, men i beaktande av att det var åtskilliga sjömil till närmsta land, och svinkallt i vattnet, så lär inte en enda eventuell Titanicgnagare tassat iland på vare sig på Newfoundland eller Sable Islands gudsförgätna stränder. ”Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt. Och i dom båtar, som satts i sjön, fanns inte plats för en enda till.” Havet var förvisso ”stort och kallt”, vid olyckstillfället uppskattades vattentemperaturen i området till några grader under fryspunkten. Detta innebar att merparten av de som dog inte drunknade, försedda med flytvästar som de flesta var, utan frös ihjäl. Men havet var definitivt inte ”vilt”, åtminstone inte den natten: det låg så gott som spegelblankt, en omständighet som försvårade upptäckten av det fatala isberget. Wiehes andraklasspassagerare kan således inte ha varit särskilt uppmärksam på de lokala väderleksförhållandena. Ett av de mest tragiska inslagen är att det faktiskt fanns gott om plats över i ”dom båtar som sattes i sjön”. Totalt gick omkring 700 människor i båtarna, men det fanns plats för cirka 1200. Med bättre organisation och ledning från det ansvariga befälets sida, kunde minst 500 människor till ha överlevt. En livbåtsmanöver med besättning och passagerare var för övrigt planerad till söndagen, olycksdagen, men ställdes in av en eller annan anledning, en del spekulationer har vävts runt detta. Få av de halvfyllda livbåtarna som rott undan vände tillbaka för att plocka upp människor som låg och flöt i vattnet efter att Titanic gått ner. I förhören efteråt förklarades handlingssättet med att man fruktade att livbåtarna skulle bli överfyllda av människor och kantra. En bekant skotsk adelsman, sir Cosmo Duff-Gordon, blev rejält skandaliserad när det framgick att den båt han satt i, styrbords livbåt nr 1, som hade kapacitet för 40 personer och som bara innehöll 5 förstaklasspassagerare (däribland hans fru och hennes kammarjungfru) och 7 besättningsmän, inte gjorde en ansats att vända tillbaka och plocka upp nödställda. Till råga på allt, avslöjades det att Duff-Gordon stuckit åt besättningsmedlemmarna i livbåten 5 pund vardera (för att hålla tyst?) när de nådde fram till räddningsfartyget. Duff-Gordon och andra tycks ha följt en urgammal utilaristisk princip, nedlagd i våra gener redan under den första bandmaskens dagar: hellre dom än vi, hellre några än inga alls. ”Se’n spela’ fartygsorkestern ”Närmare Gud till Dig”. Det kändes lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.” Wiehe återger här en vida spridd myt: men ”fartygsorkestern” (det rörde sig i själva verket om två separata grupper, en kvintett under ledning av Wallace Hartley och en pianotrio), spelade inte ”Närmare Gud till Dig”. Sången är en gudsnådelig snyftare, upptagen i 1986 års svenska psalmbok som psalm 271, innehållande både trötta pilgrimer och vinkande änglar. I stället spelade man ett potpurri på käcka ragtimemelodier. Kvintetten och trion, som före olyckan inte hade uppträtt ihop, beordrades en timma efter kollisionen – oklart av vem - att ställa upp sig på båtdäck och spela för att lätta upp stämningen; att spela ”Närmare Gud till Dig” i akt och mening att lätta upp stämningen skulle onekligen ”känts lite fånigt”. Hartley och hans mannar spelade oförtrutet på, och gick under med fartyget. Det förekommer uppgifter om att de som sista nummer frångick ragtimerepertoaren och i stället framförde ett stilla religiöst stycke kallat ”Autumn”, ett besynnerligt val en vårnatt. Hartleys kropp var en av dem som återfanns, vid hans begravning mötte 30.000 människor upp för att hedra hans minne, som begravningsmusik spelades ”Närmare Gud till Dig”, och sången är också inristad på hans gravsten, som kan beskådas på en kyrkogård i Colne cirka 10 mil från Liverpool. Så byggs legender. ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten, där vi står, men flaggan den går i topp.” Wiehe avslutar sången med en svårförståelig bild: ”vi går till botten där vi står (!?) men flaggan den går i topp”. Det hissades inga flaggor, men sändes upp en hel del nödraketer. Om man tar Wiehes stående bottenkänning bokstavligt, så uppstår problem. Fartyget sjönk på en rapporterad position av 41° 46’ N och 50º 13’ W. När Dr. Ballard hittade vraket på närmare 3800 meters djup i september 1985, låg det på en ungefärlig position av 41º 43’ N och 49º 56’ W, sönderslitet i två delar. Vraket kan sannolikt inte ha rört sig på botten eller sjunkit särskilt mycket på snedden: den naturligaste förklaringen lär vara att man i hastigheten angav fel position den ödesdigra aprilnatten 1912. Mystiken runt positionsangivelserna har satt märg i benen på konspirationsteoretiker av olika skolor, som med utgångspunkt i detta levererat ett antal intressanta förklaringar till Titanics undergång: försäkringsbedrägeri, att rymdvarelser skulle haft ett finger med i spelet osv. Dessa teorier bör tas med ett kilo salt, men även galenpannorna skall ha någonting att syssla med, i detta förvirringens tidevarv, i det smalnande gapet mellan antites och syntes. **** Som man kan konstatera, så har Wiehe, i den poetiska frihetens namn, inte hållit sig riktigt till sanningen om Titanics undergång. Men vad gör det, 93 år och två världskrig efteråt? Han har skapat en klassisk sång och en tänkvärd allegori som egentligen, noga räknat, inte alls handlar om Titanic. Fartyget, som har kommit att bli en symbol, har varit användbart även för Wiehe. Tiderna förändras, och vi med dem. Vem vet, kanske sitter Mikael Wiehes barnbarnsbarn år 2060 och skriver cyperrymdsepos om Estonia, en katastrof som också ”började med en skakning på nedre däck”. Epilogiskt kan noteras, att bokstäverna RMS framför namnet Titanic står för Royal Mail Ship, Titanic var alltså något så prosaiskt som en postångare. Hon hade 3364 väskor med post ombord, lastade i Southampton, Cherbourg och i Queenstown (numera Cobh) på Irland, hennes hamnar före Atlantresan. Det var fem postanställda med på resan, tre från New York och två från Southampton, och de hade i uppgift att grovsortera de cirka 400.000 breven innan fartyget anlände till USA. Sorteringskontoret låg på G-däck, föröver på styrbords sida, och nåddes snart av det inrusande vattnet. De fem såg som sin plikt att rädda breven och gjorde förtvivlade försök, men förgäves, alla omkom, två kroppar återfanns. De föll på sin post, kanske man kan säga. Inget minnesmärke finns rest över dem, ingen sång har diktats, ingen film har gjorts, och kommer förmodligen inte att göras, i dessa dagar av e-mail och sms.
|
