"Sverige står inför ett ödesval. Antingen byter vi politisk inriktning – eller också riskerar vårt samhälle att förändras i grunden.” Det skriver ett antal artister på SvD Opinion.

Sverige håller på att slitas sönder. I 30 år har klyftorna vuxit – och det går allt snabbare. Aldrig tidigare har klyftorna varit så stora – mellan fattiga och rika, de med jobb och de utan, friska och sjuka, invandrare och ”svenskar”.

Idag räknas 1,1 miljoner som fattiga. Inkomstskillnaderna är 70 procent större än i början av 80-talet. Den rikaste tiondelen tjänar numera lika mycket som halva befolkningen.

Värst är situationen för sjuka, arbetslösa och pensionärer. Bland dem har andelen fattiga mer än dubblerats de senaste tio åren. Det så omtalade utanförskapet har aldrig varit så hårt cementerat som nu.

Utvecklingen går i takt med söndersmulandet av ett unikt välfärdssystem – grunden till att Sverige kunnat bli ett av världens mest jämlika länder. Och framgångsrika, bör tilläggas. Jämlikhet, stark gemensam välfärd och ekonomisk framgång hör nämligen samman – i motsats till vad vi ofta får höra.

Alliansregeringen bär ett stort ansvar. I en omfattning som saknar motstycke håller den gemensamma välfärden på att urholkas, säljas ut eller förvandlats till ett simpelt vinstmaskineri för privata ägare.

Skolor, sjukvård och äldreomsorg drivs alltmer i rent vinstsyfte. Och ägs av privatkapitalbolag baserade i skatteparadis. Miljardtals skattekronor pumpas ut ur välfärden och landar i förmögna spekulanters fickor.

Samtidigt förvrider vinstjakten välfärdens grundbult: Åt var och en efter behov. Obönhörligen prioriteras de lönsamma: Elever från studievana hem, patienter med enklare åkommor. I skolan märks segregationen tydligt. I vården är det bara en tidsfråga. Den som har resurser kan välja det bästa, köpa tilläggstjänster, det där lilla extra – välfärd de luxe.

Samtidigt förvandlas vi från medborgare till kunder. Statliga verksamheter stöps om till enfaldiga marknader. Sverige har blivit världsledande på ogenomtänkta utförsäljningar, motsvarande hundratals miljarder kronor. Fungerande verksamheter – som Apoteket – offras av ideologiska skäl. Underhåll, miljöhänsyn och samhällsplanering slås sönder och ersätts av kortsiktig vinstjakt – som för SJ och Vattenfall.

Socialförsäkringarna – som är just vad det låter som, gemensamma försäkringar mot svårigheter som kan drabba alla – perverteras och används som piska mot dem som drabbas. För tiotusentals har sjukförsäkringen blivit en utförsäkring. För de som tjänar allra minst har priset för A-kassa mångdubblats.

Gradvis förskjuts makt och resurser. Ett nytt samhälle träder fram: Där den som har får mer, och klyftor och klasskillnader växer.

Argumentet för att acceptera klyftorna har varit att de ska leda till fler jobb. Så har det inte blivit. Och misslyckandet kan inte skyllas på den ekonomiska krisen. Tvärtom är det resterna av välfärdssystemet som dämpat krisens effekter.

Några tror sig kanske tjäna på växande klyftor. Men ojämlikhet drabbar både rika och fattiga.

Forskning och erfarenhet visar att jämlika samhällen är bättre för alla. De är bättre att leva i, ger bättre hälsa, längre liv, mer tillfredsställelse, mer trygghet. Dessutom är de ekonomiskt mer framgångsrika. Ojämlikhet skapar inte bara otrygghet, stress och dålig hälsa. Det är samhällsekonomiskt kostsamt.

Ändå är det växande ojämlikhet vi varit på väg mot i 30 år. Vi som skriver detta menar att förändringarna är påtagliga. Och vi tror att många känner likadant. Ändå är problemen osynliga i valdebatten.

Vad är det för samhälle vi vill leva i? Hur ska de växande klyftorna hejdas?

De här grundläggande frågorna ställs inte. I varje fall kommer de inte fram. Det är olyckligt. Och – tror vi – en orsak till att så många är osäkra på hur de skall rösta. Eller om de skall rösta över huvudtaget.

De rödgröna är också svaret skyldigt. Visserligen säger man sig stå för en annan inriktning. Samtidigt har man förvånansvärt svårt att förklara skiljelinjerna.

Exakt när gränsen passeras och ett solidariskt samhälle förvandlas till något helt annat är svårt att säga. Men vi räds fyra år till av allt större klyftor.

Vi uppmanar alla politiska ledare att förklara hur deras politik bidrar till att minska klyftorna. Och till alla som tvekar om att rösta: Ni kan avgöra valet. En röst för ett jämlikare samhälle är en röst som alla tjänar på.