|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Mikael som Humphrey Bogart, Nöjesguiden 1988 (Foto: Tine Gruth) |
 |
|
| Spanaren på Basin Street | ||
| Som 42-åring släpper Mikael Wiehe
sitt första riktiga soloalbum, ”Basin Street Blues”. En,
med Wiehe-mått mätt, mycket personlig skiva, närmare honom
själv än någon tidigare. Och en ovanligt mörk platta.
Vi möter Mikael Wiehe grubblande över kärlekens livslängd
och över tiden som gått sedan det tidiga 60-talet då han
och några kamrater satt hemma i Slottsstaden i Malmö och filade
på det långsamma temat i jazzklassikern ”Basin Street Blues”. Mikael Wiehe är just hemkommen från ett FN-symposium i Aten, som hade syftet att ”förstärka och koncentrera den kulturella bojkotten av Sydafrika”. Ett symposium som gästades av ett antal konstnärer och musiker från hela världen, bland andra Little Steven och Harry Belafonte. Han kom hem därifrån med flyget sent i går kväll. Trots detta har han varit uppe klockan sex och fått iväg båda barnen till dagis. Följdriktigt ser han också lite sliten ut. På köksbordet står kaffekannan med värmehuva och väntar. Vi går igenom den stora femrummaren på Rådmansgatan i centrala Malmö, ut i en annan trappuppgång och upp en våning till Mikael Wiehes hemmastudio. Hans kontor. Mikael släpar på en kasse med taxfreesprit och cigaretter och ett gäng kassetter med egna låtar som inte gick åt nere i Aten. På väggen i hallen hänger en gulnad A4 med en lustig teckning och texten ”Fångarna i Malmö tackar Mikael Wiehe för att han kom. 30 oktober 1985”. Inne i rummet står en åttakanalsmixer på ett bord, väggarna pryds av ett halvdussin akustiska gitarrer av olika märken och ålder. På en anslagstavla är fastnålat svartvita foton på Mikaels olika gruppkonstellationer genom åren, undantaget Hoola Bandoola. ”Det har jag inget”, säger han lite skamset. ”Jo, förresten, det ligger nog nåt i källaren”. Mikael tar sin första klunk kaffe. Det står Arsenal F.C. på koppen. ”Jaså, du håller på dom”, muttrar jag lite surt, då mitt eget favoritlag Tottenham är ilsknaste rivalen, tre kilometer längre norrut i London. ”Nä-nä, det är... nä, jag är inte intresserad av fotboll”. Bra. Tänkte väl det. Musikaliskt och arrangemangsmässigt tycker jag att ”Basin Street Blues” för tankarna tillbaka till tiden med Kabaréorkestern. Är jag helt fel ute där? – Nä, det är nog inte fel. Men det är nog för att det är så mycket akustiskt. Musiken är väl inte riktigt den samma. Jag tänkte mest på själva ljudbilden och arrangemangen. – Jag vet ju inte själv hur det här låter, alltså... Förslagsvis: Snyggt, utan att vara polerat, smakfullt, tjusiga stråkarrangemang, piccolatrumpeter, körer... – Jag har jobbat rätt mycket här i studion, så det var rätt så väl förberett, men sen händer det ju alltid saker på vägen. Men jag hade rätt mycket låtar som låg, som var pianobaserade som jag inte kunnat göra innan eftersom jag saknat pianist. Och sen är jag trött på maskiner, som jag jobbat rätt mycket med de senaste åren... Det tyckte du ju var så spännande då, minns jag... – Det tyckte jag var vansinnigt kul, när jag började. Och sen är jag jävligt trött på feta el-gitarrer och virveltrummor med reverb. – Sen har det väl influerat mig mycket, det här samarbetet med Affe (Afzelius). Det hörs rätt bra i ”Weekend i Harare”, tycker jag. – Det tycker jag också... – Men jag brukar också alltid säga att inget slår en bra melodi, och den lägger rätt så stark betoning på melodier, den här plattan. ”Och på natten satt vi allihop på rum elvahundraåtta för att ingen kunde sova efter allt vi hade hört” ”Weekend i Harare” – Och jag var i Frankrike för ett år sen, låg och lyssnade på franska radiostationer, det var så jävla mycket syntar. Till slut lät allting likadant. Mycket musik har blivit fången i maskintänkandet. – Vi har heller inte använt click track, som jag tyckte var jävligt kul när det kom. Det blir inget naturligt sväng. Det blir duktigt men inte bra. – Och så har vi spelat så mycket som möjligt på en gång. Sången är lagd tillsammans med musiken. Så mycket människor som möjligt på en gång i studion. Jag räknar det till 24 människor inklusive dig själv. Nytt personligt rekord, va. – Ja (ha-ha-ha), nä, det är det ju inte om man räknar körskivan. Men annars så... – När maskinerna kom var det en ny sorts tajthet man kunde uppnå med det. Men nu har maskinerna utvecklat sig så in i helvete att man kan få det hur tajt som helst. Det finns ju inga begränsningar där, men då måste man nästan söka andra kvaliteter när man spelar med musiker, för det finns ju kvaliteter som musiker har som maskiner aldrig kan få fram. Man kan ju inte kalla den för en ”Nebraska”. Den är bara lite lågmäld, mer akustiska instrument, sorgfälligt arrangerade... – Ja, jag frågar mig lite grann själv, vad fan är detta? Är det rock, eller är det inte rock? Det finns ju en jazzballad... Det är ju ett djärvt avsteg från ”Hemingwayland”, man kan se det som en reaktion på dina senaste plattor. – Det är en reaktion, och just nu känns det här jävligt bra. Jag ville hit efter ”Hemingwayland”. Som så många andra, just nu, delvis inspirerad av Tom Waits. Men också av Cohen, innan han gjorde den här senaste plattan. – Sen har Kajsa och Malena gjort en platta som jag gillar. Och jag tänkte, satan också, att dom hann göra den innan jag hann göra denna. Betraktar du Kabaréorkestern som den mest kreativa perioden i ditt liv? – Det är lite lustigt för mig, att du säger det. När vi slutade med Hoola 1976 så visste jag inte vad jag skulle bli... Är det sant att du då hade planer på att bli barnläkare? – Ja, ja... men, jag tänkte så här, nu har jag haft mina framgångar. And they never come back! (Skratt). Nu kan det bara bli utförsbacke. Vad fan ska jag göra, liksom! Så gav jag mig själv ett år och sa, skriver jag åtta låtar då så fortsätter jag. Så gjorde jag 14 låtar och bestämde mig för att fortsätta med musiken. Och sen skrev jag inte en enda låt på tre år. Men under dom åren hade jag material till dom två plattorna med Kabaréorkestern. Så jag ser inte den tiden som den mest kreativa. Det har det egentligen varit hela tiden, om man nu undantar de här luckorna (skratt). Du brukar säga att det är jobbigt att vara grupp, för att man måste kompromissa så mycket. – Ja, men det är också jävligt värdefullt med en grupp för att man måste kompromissa så mycket. Man tvingas omvärdera och fundera två gånger lite oftare. – Just det. Men grupper kan ju fungera så olika: fotbollslag, orkestrar eller redaktioner. Gruppdynamiken kan fungera antingen neråt eller uppåt. Man kan dra ner varandra, hamna i konkurrens, där man hamnar i en neråtgående spiral. Men det kan också bli en positiv, uppåtgående spiral, där man kickar varandra istället. Och så tycker jag det har fungerat den här gången. – Och sen tycker jag i princip att det är bra med grupper. Jag tycker att man har sett så oerhört många exempel på grupper som varit jävligt kreativa och bra och sen har de börjat bli soloartister, och nästan alltid har det som soloartisterna gjort efter blivit sämre, mindre intressant. Då saknas dom här spänningarna som lägger till olika dimensioner. Beatles är ett sånt exempel, tycker jag. Även om Lennon gjorde en hel del som var jävligt bra efter Beatles, så var plattorna inte samma underverk som Beatles-plattorna var när dom kom. Det är svårt att på rak arm komma fram till nåt exempel på soloartister som... – Det skulle vara Peter Gabriel. För när Mick Jagger ska göra soloplattor så är det ju inte heller lika kul som när Stones ska göra det. Det är i och för sig inget nytt, i låtar som ”Gökungen” och ”Gossekungen” har du tidigare varit ganska personlig, men på den nya plattan är du förvånande öppenhjärtig, med ganska mörka förtecken... – Det blir väl så ibland... Man kan rent av tro att du är lite ledsen... – Ja, vadå, ledsen och ledsen, låt oss säga så här, ibland går det uppåt i livet och ibland så går det neråt. Detta är väl en platta när det inte känts så där jättebra. Jag har absolut ingen lust att snacka om det här i tidningar. Man kan väl helt enkelt uttrycka det som så att livet ibland kan vara hotzy-totzy, och ibland är det inte så. Du är ingen vän av att gråta offentligt. – Jag har alltid varit emot att exponera mitt privatliv. Det är självklart att alla som sysslar med konst i någon form använder de erfarenheter de gjort som människor. Men det är också självklart att man bearbetar det och drar ut konsekvenserna i det orimliga, för att få en poäng och för att tydliggöra saker. Eller, för att ta det från en annan bog, så händer det att kvinnor blir förälskade i en på grund av det man har gjort. Och det känns ju jävligt konstigt, eftersom man koncentrerat en tusendel av sin sanna personlighet och sen putsat på det. Man bör inte förväxla låtarna med den som har gjort dem, även om det givetvis speglar saker som man tänker på. Man får såna brev med jämna mellanrum... ”kan vi inte träffas”, liksom..., – Men en bra konstnär är ju personlig, det finns nånting eget. Men därifrån till att sälja sig själv direkt, tycker jag är ett oerhört långt steg. Har man haft en kärleksaffär, så kan man väl göra en låt om det, det är helt OK, men att låta sig fotograferas och intervjuas med anledning av sina eventuella framgångar eller motgångar på kärlekens område eller i samband med stickrecept och bullrecept eller nyfödda barn, det tycker jag är direkt motbjudande. Särskilt dom här som låter sig fotograferas med sina nyfödda barn och hamnar på första sidan i veckotidningarna. Att använda sina barn på det där viset. Barnen har min själ inte bett om att bli fotograferade. Det tycker jag är direkt pinsamt. – Och även om jag nu har gjort en platta som råkar handla mer om mig själv än någon gång tidigare, så är det själva låtarna som ska bedömas och pratas om, och inte om mig. Och det intressanta är ju vad låtarna betyder för mottagaren. Vilka av deras egna erfarenheter de kan lägga in i texterna. – Men detta är ingen skilsmässoplatta, det skulle vara rätt trist att hamna i det facket. Där är rätt mycket kärlekssånger, en del är lite ljusare, en del lite mörkare. Men det handlar ju om hur man känner det i olika situationer, och så drar man ju ut det. Man förstärker det. ”Själv åker jag runt med ett rock’n’roll band en vinddriven kung i ingenmansland. Men jag tänker ibland på när vi spela’ ihop på det långsamma temat i Basin Street Blues” ”Basin Street Blues” Två spår på plattan bär nästan känslan av ett testamente. Jag tänker på titellåten och på slutspåret ”...ska nya röster sjunga”. Särskilt den sista. Men även ”Basin Street Blues” är en dyster sak. –Ja, det är det ju, det kan jag ju inte förneka... ”En vinddriven kung i ingenmansland”. –Mmm (he-he). Tyckte själv det var rätt bra... men det är ju en sann berättelse från livet. Så gick det, liksom. Det är väldigt entydigt och utlämnande. Du sitter där och tycker inte allt är så kul längre. Tycker inte att det blåser så trevliga vindar längre. – Det är en lägesbestämning... (lång suck) ... jag är inte pessimist, men jag tror samtidigt man måste se vissa saker i vitögat. Och ”Basin Street Blues” kanske handlar om att det i vissa skeden av livet är lätt att vara optimist, det ger sig själv, liksom. Och särskilt för oss då som var 15-20 i början av 60-talet, det fanns en oerhörd framtidstro. Men det är så lätt att malas ner i kvarnen, att det bara går som det går. Men därmed tror jag själv inte att det behöver vara slut. Då får man väl ta tag i det då, fastän det inte är lika lätt som för 20 år sen. Man får också uppfattningen att du inte är helt nöjd med ditt eget liv, det du själv gör. ”Själv åker jag runt med ett rock’n’roll band...”. Åker bara runt, ungefär. Det vilar en underton där. – Det är snarare en fråga som kan drabba en ibland. Och vad fan är det jag håller på med då? Som om det skulle vara nåt. Men jag kan inte neka till att jag själv också tycker det är en ganska mörk skiva. Men det är förmodligen inte min sista skiva. I ”...ska nya röster sjunga” känns det nästan som ett upprop. För helvete, vi är snart för gamla. Det måste komma fler! – Jo, men samtidigt är det lite hoppfullt, även om man själv inte fixar det så kommer det nån ny och tar över. Men detta är inte mitt testamente, det är det inte, och detta är inte så jag alltid känner mig. Även ”Regnet faller” har ju undertoner i all sin banalitet. –Det är ”Gubben Noak” i ny tappning (skratt). ”Regnet faller tungt på dej och mej Lögn och rykten sprider sej som dimma eller rök Några påstår till och med att vi alla måste dö” ”Regnet faller” Jag hörde en radiokille, i ”September”, som var mycket sarkastisk efter han spelat den låten. Det kanske du också hörde? – Nä, men jag kan mycket väl tänka mig vad han sa. Jaså. – Ja, han sa nog ”inte en fågel till”. Mmm, ungefär. – Jo, men jag kände ju själv, ska jag verkligen våga ha med en fågel en gång till. Men just i det här sammanhanget kunde jag inte låta bli. Den här plattan har inte samma politiska avstamp som man kanske vant sig vid. – Nä, det är ingen politisk platta, eller åtminstone är det en förskjutning av tyngdpunkten. Det är mer om mig själv. Privat, men inte personligt, eller om det var tvärtom, som Hylander sa efter sin senaste platta. Det blev så den här gången. Vad har du annars för inställning till det politiska medvetandets avsomnande under 80-talet? – Man kan se det här på ganska olika sätt. I Sverige hade vi en väldig blomstring i mitten av 70-talet, och sen kom punken för tio år sen, som också hade mycket power. Men jag ser ju Imperiet som en arvtagare, även om dom uttrycker sig på sitt sätt. Det finns en tradition, om man börjar med Contact över Hoola Bandoola och Nationalteatern och Imperiet. Det hänger ihop på nåt vis. Men Imperiet har ju varit lite ensamma om det ganska starka politiska engagemanget. – På ett vis tror jag att Musikrörelsen och dess betoning av textens betydelse har haft inflytande hela tiden. Och fortfarande har. Om man ser på många av de framgångsrika svenska artisterna; Eva Dahlgren, Ulf Lundell, Dan Hylander eller Tomas DiLeva, så skriver dom på svenska och många skriver väldigt bra texter. Även om inte texterna är så tydligt samhällsengagerade eller direkt politiska så finns det ändå en strävan efter nån sorts ärlighet och sanningssökande, som jag tycker är väldigt bra. Textkvaliteten är jävligt hög på svenska plattor om man jämför med hur jävla mycket skit som kom på 70-talet (skratt). – Men, visst, den politiska musiken i Sverige har gått tillbaka under 80-talet. Men samtidigt så är det ju många av de frågor som vänstern tog upp då för 10-15 år sen, som då ansågs vara en angelägenhet för den extrema vänstern, som nu omfattas av oändligt många fler. Jag menar miljöfrågor, fredsfrågor, frågan om kvinnans jämlikhet och solidaritet med tredje världen. Det finns ju folkpartister som stödjer sandinisterna i Nicaragua. Det har liksom spritt sig som fan, och det måste man ju tycka är bra. – Sen, å tredje sidan så har vi det nya fenomenet med att en massa internationella storheter har börjat engagera sig. Som Sting, Springsteen och Peter Gabriel på den här Amnesty-turnén. Det känns ju jävligt bra. Och det är sånt man får nya sparkar i röven av. Som när man åker ut och träffar Little Steven och upptäcker att han bakom alla sina piratmunderingar är en oerhört medveten kille. Jag är både förvånad och imponerad. Och Jackson Browne... då börjar man plötsligt känna att man är en del av en större gemenskap. Så träffas man här, och gör en konsert i Sverige. Och så träffas man i Aten och pratar om att göra en konsert i Nicaragua. Det börjar plötsligt kännas som ett gäng som har nån sorts gemensamma ideal eller värderingar, inte bara i Sverige utan även internationellt. Och det känns ju jävligt kul, tycker jag. Även om man kan ha sina skeptiska invändningar mot att en och samma popelit åker runt och gör god reklam för sig själva så är jag rätt övertygad om att det påverkar folk. –Jo, det tror jag också. Och jag vet ju vilken ofantlig betydelse Bob Dylan hade på 60-talet. Det var ju inte klokt. Alltså, varenda jävel satt och kunde hans låtar och analyserade hans texter. ”Vad menar han nu, vad vill han säga här”. Det betydde fantastiskt mycket. Och jag tror att U2 betyder väldigt mycket för sin publik, att dom tar ställning och tycker olika saker. Samtidigt är det ju lite skrämmande att popstjärnor plötsligt fått en så oerhörd betydelse. Det var nån som sa, att det finns ingenting som lanseras i USA, oavsett om det är bilar eller presidentkandidater, som inte ska alliera sig med olika populärartister. Och plötsligt så ser man hur det spiller över i Sverige. Man ser på kvällstidningarnas löpsedlar. Men, OK, är det så att intresset fokuseras på oss så mycket, desto viktigare att försöka påverka i den riktning man anser som riktig. Kanske ligger det en fara i det här etablerade, det är så snyggt och städat och skötsamt att ingen knyter näven i nån byxficka. Det var mer fjong i revolten förr. – Ja... men Red Wedge, med Billy Bragg och dom i England, dom ställer sig ju i direkt motsättning till Thatcher. Och SOS Racisme i Frankrike... nog finns där motsättningar. Men, visst, jag förstår vad du menar, det är inte ungdomsrevoltfeeling längre. Men kanske behövs bägge delar. Jag tror ju mycket på ungdomsrevoltgrejen, jag tror det kommer fram jävligt mycket bra där. Men det kanske kan kompletteras med bredare aktioner, som drar till sig andra än de unga arga. Fast jag tror dom unga arga i alla tider spelar väldigt stor roll. – Men det är inte lika uppseendeväckande nu. När vänsteruppsvinget kom i slutet av 60-talet kom man från en period av allmänt samförstånd, ungdomar uppförde sig och skulle inordna sig i samhället och så vidare. När detta då blossade upp så väckte det ju en sån bestörtning. Som när Sverige skulle spela den där tennismatchen i Båstad mot Rhodesia 1967, då flera av mina kompisar var där och demonstrerade. Dom var kanske ett par hundra. Rubrikerna dagen efter i alla malmötidningar, från Arbetet till Sydsvenskan, var ju att det här var slödder och ligister som verkligen gjort nåt förbjudet. När detta sen växte så blev ju folk inte lika förvånade och upprörda. – Nä, det är inte lätt att göra uppror i skuggan av -68. Som jag ju för övrigt skrivit en låt om, ”Lindansaren”. – Det finns en berömd bild från den här tennismatchen där två poliser slår ner en tjej med batong. Den gick i alla tidningar. Och jag har ofta tänkt i efterhand att någonstans var det nån som såg den bilden och någonstans fattades ett beslut att detta inte var rätta sättet att komma till tals med de här upproriska ungdomarna. För efter det var det inte så mycket våld i Sverige. Till skillnad från Västtyskland, där myndigheterna valde en mer konfrontativ linje. Vilket sen också resulterade i Röda Arméfraktionen. Som vi ju inte haft i Sverige. Men, i och för sig, för bara tio år sedan sågs man ju som synnerligen suspekt, och garanterat kommunist, om man gick i demonstrationståg mot kärnkraften. – Javisst, man ser ju hur historien upprepar sig. Här hade vi då på 70-talet Victoria i Malmö, det var sossarna som styrde, och deras budskap var: ”Förena er med oss, bilda studiecirklar och gå in i ABF – eller far åt helvete!” Det var jävligt klart. Och jag tror att socialdemokraternas inställning, framför allt i den här stan, hade en väldig betydelse för att medvetandegöra folk. Det är klart att det var mycket läsa Marx och så, men hade socialdemokraterna bara varit lite öppna i sinnet hade dom nog kunnat svänga utvecklingen åt ett helt annat håll. – Men dom var stenhårda. Och nu ser man hur det upprepar sig med Ultrahuset i Handen. När folk vill nånting själva, när dom inte vill in på fritidsgårdar eller in i studiecirklar eller in i ungdomsförbunden utan dom vill bestämma själva vad dom vill – så skickar man fortfarande snuten på dom. Nånstans hörde jag att du hade förhoppningar inför ett mer radikalt 90-tal. – Jo, det är ju en av de där sakerna man använder sig av för att hålla sig glad. För, 1966, vad visste jag då om spanska inbördeskriget och folk som hade åkt ner där. Ingenting! Det var nåt som jag plötsligt fick reda på när vänstern växte sig stark. Plötsligt så såg man då också att det fanns en vänsterns historia. Det var då 32 år efter 1936 i Spanien och lägger man till 32 år från -68 då så har vi ju år 2000 (skratt). Det går ju i vågor. Men där emellan hade vi ju fascismens tillfälliga seger, så det är ju ingen linjär utveckling. Men vänstern kommer tillbaks, det gör den alltid. För vänstern har rätt och företräder de flestas intressen. (Inte helt osökt för detta oss på valrörelsen. Mikael skakar mest på huvudet och säger att han alltid slutar läsa tidningarna en månad innan valet.) Du ska ge dig in på popvideomarknaden. Med Bo Widerberg som regissör. – Genom åren har jag haft många idéer på hur man skulle kunna bildsätta olika låtar, men aldrig haft pengarna. Men för nåt år sedan tänkte jag på kortfilmen, varför kan man inte göra kortfilmer till musik? Ställt i motsättning till rockvideos. Som i 95 procent är gjorda som reklam och har väldigt lite med låten att göra. De har ju inte nåt konstnärligt mål, utan ett ekonomiskt, att sälja plattan. Jag orkar aldrig se mer än tio minuter på Super Channel. – Så slumpade det sig så att Bo Widerbergs far bor i huset bredvid mitt, så jag stötte på Bosse och frågade honom om han ville och han tyckte det lät jättekul. Men vad han kommer att göra är inte rockvideos utan en sorts illustrerande filmer till musik. Eva Dahlgrens ”Resan” var väl nåt åt det hållet... – Den har jag inte sett, tyvärr. Hur många kortfilmer blir det? – Det blir nog tre-fyra stycken. Vilka låtar? – ”Som ett andetag”. Och ”Tystnaden tätnar”, där vi ska använda oss av olika Edward Hopper-bilder. ”Johanna från Orléans” pratade vi om att vi skulle filma nånstans i Malmö Museum. Men jag kommer nog inte att figurera i mer än någon av de där filmerna. Utan det blir mer hans bildmässiga associationer till musiken. Vilket jag tycker är oerhört mycket mer spännande. ”Skymningen faller Tystnaden tätnar Drömmarna har gått itu Ingenting som når mig nu Ingenting kan nå mig nu” ”Tystnaden tätnar” Det finns inte så överdrivet många ställen att visa det på. – Det finns ju TV och biografer. Det vore väl inte omöjligt att ha det som förspel på biografen. Och TV är intresserade. Hopper, var stötte du på honom? – Jag minns inte, men den bilden som är på omslaget nu, funderade jag på att ha på omslaget till ”De ensligas allé”. Den fungerar bra stämningsmässigt här. Lite blues. Lite Bogey-feeling. Dina senaste plattor, om man nu undantar den monstruösa succén med din och Afzelius platta, har haft en elakartad nedåtgående kurva vad det gäller försäljningssiffrorna. Är det nåt som bekymrar dig? – Det är klart det bekymrar mig, rent faktiskt. Om jag tittar på ”Kråksånger” och framåt så har det ju varit nedgång hela tiden. Det låter kanske stöddigt, men det finns en formel enligt vilken man kan göra låtar, som jag tror att jag behärskar ganska bra, som jag vet att det finns en ganska stor publik till. Men skulle det vara så att man skulle börja snegla åt det, då skulle livet förlora sin tjusning (skratt). – För mig handlar det om att göra nåt som jag själv tycker är spännande eller roligt på ett eller annat vis. Och när jag tycker att jag kan något, då vill jag göra nåt annat. Man borde naturligtvis göra så att när man tycker att man kan något, så borde man göra det en gång till. Då kanske det skulle bli riktigt bra. Men jag har inte funkat riktigt så. Undantaget kanske då plattan med Affe. Ja, den är ju betydligt mer kommersiell. – Nä, den är inte kommersiell. Musiken är ganska lättillgänglig, två låtar hamnade på Svensktoppen... – När Affe och jag jobbar så håller vi oss i det område där vi överlappar varandra, två gitarrer, melodier och stämsång. Det tycker vi är jävligt kul, och så har vi dessutom gjort en platta. Jag tycker inte det ligger nån spekulation i det, det är bara en naturlig följd av hur vårt samarbete ser ut. Konsekvenserna av hur ert samarbete fungerar blir en lättillgängligare musik. – Jo, det kan man ju säga. Affe har ju aldrig varit särskilt nellad [= intresserad] av den experimentella sidan. Och då hamnar vi där. Men jag känner inte att jag har utmanat mig själv musikaliskt på den plattan. Men samtidigt fick jag med mig mycket när vi gjorde den där plattan. Affe har ett helt annat sätt att förhålla sig till musik, mycket mer intuitivt, där jag har haft en tendens att vara mycket mer intellektuell. Men han går in och säger ”här har vi låten”, och så provar vi oss fram, och det låter bra, och så spelar han in direkt. Ett intuitivare och känslomässigare sätt som jag har tillämpat på den här plattan. Du har sagt att du vill bli ihågkommen för att ha skrivit tio bra låtar. Vilka är det? – Jag vet inte vilka jag själv tycker om. Jag har ett standardsvar på den frågan: En moder älskar alla sina barn, fast på olika sätt. När jag pratar om andras bra låtar, så pratar jag om det sammanlagda resultatet. Den senaste låten jag har gått och fått såna borstar på är Inger-Lise Rypdal som sjunger nåt om ”Innan gryningen…”. En riktig överschlager. Och jag tycker hon sjunger så saatans bra. Jag har inte hört texten än. Det handlar oerhört mycket om arrangemanget och hennes röst. Sen är kanske melodin också bra. Det är summan av kardemumman man tar ställning till om det är en bra låt eller ej. – Men när jag ska förhålla mig till mina egna låtar så är det hur dom skulle kunna blivit istället. Man kanske tycker det är en jävligt bra låt, även om den inte blivit så bra på platta. Att man kanske då skulle vilja göra om tio låtar en gång, som då kanske inte alls är dom mest framgångsrika eller omtyckta låtarna. Ta till exempel ”Törnrosa” på ”Lindansaren” som jag gillar mycket som inte blivit så bra på platta som den skulle kunnat bli. Har du CD? – Nä. Då kan du inte lyssna på din egen nypressade CD. – Jag ska skaffa snart. Har du varit principiell motståndare? – Nä-nä, men jag har tänkt, vad fan ska jag med en CD till, denna utomordentliga ljudkvalitet; grannar som badar, bilar som kör, ambulanser som tutar, barn som kutar runt – vad fan ska jag med en CD? (Så kommer vi in på Beatles på CD och en diskussion uppstår om vilket som är deras bästa album någonsin. Undertecknad håller på ”White Album” medan Mikael Wiehe sätter ”Revolver” högst. Men poängterar att den i särklass bästa låt Beatles gjort är ”I Am the Walrus”.) Ska du ge dig ut på vägarna igen? – Ja, absolut. Vi åker ut i oktober-november och förhoppningsvis också till våren. Hur många av de 24 tar du med dig? – Det blir grundsättningen, ”Mackan” (Englund) på bas, Mats (Persson) på trummor, Bernt (Andersson) på piano, Annie (Bodelson) på synt och så en blåsare. Det är tuffare att turnera nu än förr, verkar det som. – Det är något som bekymrar mig mycket. Både den konstnärliga och ekonomiska aspekten. Nu kan man inte göra en turné med ett svenskt band utan nu måste man vara fyra eller sex och ha Eldkvarn som kompgrupp för att allting blir bara dyrare och dyrare. Det är i grunden fel, det måste vara så att ett band till och med ska kunna överleva på att ha 400 i snitt, för dom som har 1000 i snitt är oändligt få, särskilt om man ser det över en tidsperiod. Det finns alltid ett par som har det varje år, men ingen som har det fem eller tio år i sträck. – Och, jag menar, jag såg Imperiet i Pildammsparken, och det var bra. Och senare på kvällen så lirade dom fyra låtar på Kungsparken, och det var TIO gånger bättre, konstnärligt sätt. Det var en sån fruktansvärd output så man var alldeles… jag tror inte jag har varit med om nåt liknande, faktiskt. Plötsligt då, i det mycket mindre sammanhanget fattade man vilket fruktansvärt bra band det var. – Det där sätter jag mig ibland och räknar på. Om musikerna får 1200 spänn om dan, inklusive mig själv, så hamnar notan för arrangören nånstans runt 40000. Om han då dessutom ska få ett överskott på bara nån tusenlapp. Räknar man då bort skatten så får musikerna, om vi är sex man, 3500 i handen. Av 40000!! Det är lite absurt. – I Danmark finns alla dom där värdshusen där folk dricker pilsner och där dom som har värdshusen är glada för att dom får in stålarna på pilsner och så går resten av pengarna till bandet. Det ger ju lite utrymme för att åka runt och spela. Våra konsertmiljöer; Folkets Hus, skolaulor… finns ju inte där. Är det då inte frestande att göra en turné med Afzelius då och då; något ni tycker är kul och som drar stor publik? – Vi har gjort den grejen nu. Och det var jättekul. Men att fortsätta åka runt och lira samma låtar med två gitarrer… Det har känts som ett komplement, och det har varit enkelt och kul och pengar har vi tjänat, men… Och att då utan att tveka, av konstnärliga skäl, tacka nej till en fortsättning, det kräver väl sin man? – Jag ska ju inte påstå att det är fullständigt problemfritt och utan tvekan, därför att plötsligt tittar man in i den kvantitativa världen. Ofrivilligt hamnade vi plötsligt i ett läge där vi kunde se det väldig tydligt. Sålde en massa plattor, fick in en massa pengar. Och det är klart att det lockar, att kunna knäcka andra med hur många plattor man säljer, hur mycket folk det kommer, och för den delen, hur mycket pengar man tjänar. Men då får man göra upp med sig själv om varför man håller på med det man håller på med. – Och jag har gjort oerhört klart för mig själv inför den här nya plattan, att den här plattan ville jag göra och jag har gjort den så gott jag har kunnat. Om den säljer 20 000 exemplar 10 000 mindre än den förra, så tycker jag att plattan är precis lika bra ändå. Jag har förberett mig mentalt. Jag behöver inga kvantitativa dunkar på ryggen, det räcker bra med att jag vet att det här var det bästa jag kunde göra just nu. Det har jag gjort upp med mig själv. Fullständigt! Skulle man bedöma sig själv i kvantitativa termer, då skulle det bli väldigt besvärligt för en… Men som konstnär har man väl en önskan om att nå ut till så många som möjligt. – Visst har man en önskan att kommunicera med många människor, men när man säger det kan man lätt uppfattas som att man vill sälja så in i helvetes många plattor som möjligt. Och det behöver ju inte riktigt betyda samma sak. Hade man haft en fast månadslön hade man kunnat säga så utan att misstänkliggöras. Men nu är det inte så. – Och kommunikation är ju ömsesidig. Det måste roa mig att säga det som folk vill att jag ska säga. Annars är det ju envägskommunikation. – Men själva innehållet i det som jag sysslar med är att så sanningsenligt och så bra jag kan beskriva verkligheten såsom den ser ut därifrån jag ser den. Jag har sagt det förut och det har inte ändrats. (Mikael börjar prata om de enskilda låtarna på plattan. Ivrigt går han igenom låt för låt och berättar med stor inlevelse hur den kom till och vem som gjorde vad. Musikernas namn nämns ofta, med stor respekt). – Detta har nog varit den roligaste skivan att spela in, sen första Hoola-plattan. Det var så duktiga musiker, man behövde inte bekymra sig att folk inte kunde. Och den är inspelad här i Malmö, i en studio i Kronprinsen. Det visste man ju inte att det kunde bli så bra. Här har man förr pendlat mellan Stockholm-Malmö eller över sundet till Köpenhamn, helt i onödan. Jag behöver aldrig åka från Malmö mer. Kan sitta här och göra videos som jag skickar ut (skratt). - När vi lirade in den första Hoolaplattan 1900-frös-ihjäl fick vi gå sju kilometer varje morgon genom sju meter höga snödrivor för att komma till studion och lira in den på en fyra-kanalare. Alltihop på en gång utom sång och gitarr. Då fanns det en klar medvetenhet om att ”vi kan inte konkurrera med amerikanska studios, så är det. Vi kan däremot konkurrera med innehållet”. Men efter hand som åren gått har den medvetenheten tunnats ut. Men ingen skiva har nånsin sålt på grund av att det varit bra ljud. Det är låtarna som gäller. Det gör ju ingenting att det låter bra, men det är vad man lyckas förmedla som det handlar om. Om det sen är Leadbelly som sjunger in i nån akustisk tratt nånstans, eller vad fan!
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
