Om USA & kriget

Det var först sedan jag varit i Bagdad en månad som jag fann vad jag letat efter. Jag hade rest till Irak ett år efter krigets utbrott, vid en tidpunkt när uppbyggnadsarbetena skulle ha varit i full gång, men efter att ha letat i veckor hade jag inte sett en enda tyngre maskin frånsett tanks och bepansrade militärjeepar. Då fick jag syn på den: en byggkran. Den var stor och gul och imponerande, och när jag först upptäckte den bakom ett hörn i ett livligt trafikerat affärsdistrikt trodde jag att jag till slut skulle få se ett av dessa konstruktionsarbeten som jag hade hört så mycket om. Men när jag kom närmare upptäckte jag att kranen i själva verket inte användes till att bygga upp något – inte någon av de utbombade regeringsbyggnaderna som fortfarande bildade ruinhögar runt om i stan, inte en av de många elledningar som fortfarande låg i förvridna högar trots att sommarhettan hade börjat avta. Nej, kranen hissade upp en enorm reklamskylt till taket på en trevåningsbyggnad. SUNBULAH: HONUNG 100% NATURELL, tillverkad i Saudiarabien.

När jag såg skylten kom jag osökt att tänka på något som senator John McCain sagt i oktober. "Irak", sa han, "är en enorm skål med honung som lockar till sig en massa flugor". Den honung som lockade dem var inte bara kontrakt utan budgivning eller Iraks berömda oljerikedom men också den enorma mängd investeringar som kunde göras i ett land som just blivit tillgängligt efter att under tiotals år ha varit avspärrat, först genom Saddam Husseins ekonomiska politik och sedan genom FN:s kvävande sanktioner.

När jag tittade på skylten kom jag också att tänka på den vanligaste förklaringen till att det gått så fel i Irak, något som påtalats av alla från John Kerry till Pat Buchanan. Irak har kört fast i blod och nöd för att George W. Bush inte hade någon efterkrigsplan. Enda problemet med den teorin är att den inte är sann. Bushs administration hade en plan för vad den skulle göra efter kriget. I korthet var den att placera ut så mycket honung som möjligt och sedan invänta flugorna.

Honungsteorin för Iraks återuppbyggnad härstammar från den mest omhuldade tron hos krigets ideologiska arkitekter: att girighet är något gott. Inte bara för dem och deras vänner utan bra för hela mänskligheten, och säkerligen bra för irakier. Girighet skapar vinster som skapar tillväxt som skapar arbeten och produkter och tjänster och allt annat som alla kan tänkas behöva och önska sig. Regeringens uppgift är alltså att skapa bästa möjliga förutsättningar för företag att tillfredsställa sin bottenlösa girighet så att de i sin tur kan tillfredsställa samhällets behov. Problemet är att regeringar, även ultrakonservativa regeringar, sällan får chans att prova sin heliga teori fullt ut. Trots sitt enorma ideologiska försprång saboteras även George Bushs republikaner, enligt sin egen uppfattning, ständigt av demokrater som lägger sig i, omedgörliga fackförbund och oroade miljöaktivister.

I Irak skulle allt detta förändras. På ett ställe i världen skulle teorin slutligen praktiseras i sin mest perfekta och obevekliga form. Ett land med 25 miljoner invånare skulle inte återuppbyggas som det var före kriget, det skulle raseras, förintas. I dess ställe skulle det skapas en glänsande utställning för vildvuxen ekonomi, en idealstat som världen aldrig tidigare skådat. Det skulle finnas allt man kunde önska sig för att underlätta för företagen under sin jakt efter vinst: en förödd stat, en flexibel arbetskraft, öppna gränser, minimala skatter, inga tullar, inga restriktioner. Invånarna i Irak måste naturligtvis genomlida en kort tid med svårigheter: tidigare statlig egendom måste privatiseras för att skapa nya möjligheter för tillväxt och investering. Arbetsmöjligheter måste försvinna när utländska varor strömmade in över gränsen. Lokala butiker och småjordbruk skulle tyvärr inte kunna konkurrera. Men för författarna av denna plan skulle detta innebära ett mindre pris att betala för den ekonomiska högkonjunktur som snabbt skulle uppstå så snart de rätta förutsättningarna fanns, en högkonjunktur så kraftfull att landet i praktiken skulle återuppbygga sig självt.
Det faktum att det aldrig blev någon högkonjunktur och att Irak fortsätter att darra under explosioner av ett helt annat slag skall aldrig skyllas på frånvaron av en plan. Snarare ska man skylla på själva planen, och den extremt våldsamma ideologi som den bygger på.

Torterare tror att offren blir så förvirrade över att inte veta varifrån smärtan kommer när elektriska chocker sätts in mot olika delar av kroppen samtidigt, att de förlorar förmågan att göra motstånd. En tidigare hemligstämplad CIA-handbok från 1963, Counterintelligence Interrogation, beskriver hur en svår psykisk upplevelse hos fångar skapar "ett, kanske ytterst kortvarigt ögonblick av skendödhet, ett slags psykologisk chock eller paralysering. I detta ögonblick är offret mycket mera mottaglig för förslag och mycket villigare att lyda." En liknande teori används i samband med ekonomisk chockterapi, eller "chockbehandling", den otrevliga term som användes för att beskriva det snabba införandet av fri marknadsekonomi i Chile efter general Augusto Pinochets kupp. Teorin innebär att om plågsamma ekonomiska "justeringar" genomförs snabbt och efter en stor social omstörtning som ett krig, en kupp eller ett regeringssammanbrott blir befolkningen så chockad och så upptagen med dagliga överlevnadsfrågor att även människorna går in i ett tillstånd liknande skendöd utan att kunna försvara sig. Som Pinochets finansminister, amiral Lorenzo Gotuzzo, förklarade, "Hundens svans måste kapas med ett hugg".

I allt väsentligt var detta arbetsmetoden i Irak, och med övertygelsen att privata företag är lämpligare än regeringar att sköta praktiskt taget alla uppgifter beslutade Vita Huset att privatisera Iraks statsdominerade ekonomi. Två månader före kriget började USAID skissa på en beställning till en privat firma som skulle övervaka Iraks "övergång till ett hållbart marknadsdrivet ekonomiskt system". Dokumentet anger att det vinnande företaget (som visade sig bli KPMG:s avknoppning Bearing Point) kommer att kunna "utnyttja det enastående tillfället till snabba framsteg i detta område på grund av de allmänna politiska omständigheterna". Vilket är exakt det som hände.

L. Paul Bremer, som ledde USA:s ockupation av Irak från 2 maj 2003 tills han lämnade Bagdad med ett tidigt flyg 28 juni, erkänner att när han anlände "stod Bagdad bokstavligen i lågor när jag körde in från flygplatsen". Men innan eldarna från den militära anstormningen ens var släckta utlöste Bremer sin chockterapi genom att klubba igenom fler hårt slående förändringar under en stekhet sommar än vad Internationella Valutafonden har lyckats med under tre årtionden i Centralamerika. Joseph Stiglitz, nobelprisvinnare och tidigare chefsekonom i Världsbanken, beskriver Bremers reformer som "en ändå radikalare form av chockterapi än den i tidigare Sovjet".

Tonen angav Bremer vid sin första större uppgift: han avskedade 500 000 statsanställda arbetare, de flesta soldater, men även läkare, sjuksköterskor, lärare och tryckare. I nästa steg öppnade han landets gränser för helt oreglerad import, ingen tull, inga avgifter, inga inspektioner, inga skatter. Två veckor sedan han anlänt förklarade Bremer att Irak var "öppet för affärer".

En månad senare avslöjade Bremer det centrala i sina reformer. Före invasionen hade den del av Iraks ekonomi som inte var relaterad till olja dominerats av 200 statsägda företag som producerade allt från cement till papper till tvättmaskiner. I juni flög Bremer till ett ekonomiskt toppmöte i Jordanien och tillkännagav att dessa företag skulle privatiseras omedelbart. "Att få ineffektiva statliga företag i privata händer", sa han, " är viktigt för Iraks ekonomiska återuppbyggnad". Det skulle bli den största statliga utförsäljningen sedan Sovjetunionens kollaps.

Men Bremers ekonomiska ingenjörskonst hade bara just börjat verka. I september stiftade han, för att locka utländska investerare att komma till Irak, en mängd lagar som var utan motstycke i sin generositet mot multinationella företag. Där fanns paragraf 67 som tillät utländska bolag att äga 100 procent av irakiska tillgångar utanför naturresurs-sektorn. Än bättre, investerarna kunde ta 100 procent av den vinst de gjorde i Irak ut ur landet; de skulle inte tvingas återinvestera, och vinsten skulle inte beskattas. Enligt paragraf 39 kunde de teckna leasingavtal och kontrakt som skulle gälla under fyrtio år. Paragraf 40 välkomnade utländska banker till Irak under samma gynnsamma förutsättningar. Allt som återstod av Saddam Husseins ekonomiska politik var en lag som förbjöd fackföreningar och kollektiva förhandlingar.

Om denna politik låter välbekant beror det på att den står för samma reformer som multinationella företag runt världen lobbar för inför nationella regeringar och vid internationella handelsöverenskommelser. Men medan dessa reformer bara antas till vissa delar eller stegvis levererade Bremer dem alla och på en gång. Över en natt övergick Irak från att ha varit det mest isolerade landet i världen till att bli det vidöppnaste, åtminstone på papperet.

Först verkade det som om chockterapin fungerade: Irakierna, som vacklade under både militärt och ekonomiskt våld, var alltför sysselsatta med att hålla sig vid liv för att göra politiskt motstånd mot Bremers kampanj. Att oroa sig för privatisering av avloppssystemet var en ofattbar lyx när halva befolkningen saknade rent dricksvatten. Debatten om enhetsskatt måste vänta tills belysningen kom tillbaka. Även i den internationella pressen överglänstes Bremers nya lagar, fastän radikala, av mera dramatiska nyheter om politiskt kaos och ökad brottslighet.

Några personer uppmärksammade naturligtvis händelserna. Den hösten visades s.k. trade shows för att locka företag till Irak. Washington, London, Madrid och Amman fick besök. Tidningen The Economist beskrev Irak under Bremer som "en kapitalistdröm", och en mängd nya konsultfirmor, vars styrelser och direktörer hade god kontakt med republikanerna, lovade hjälpa företag att få tillträde till den irakiska marknaden. Den mest prominenta var New Bridge Strategies som startades av Joe Allbaugh, tidigare kampanjledare för Bush-Cheney. "Att få rättigheterna att sälja Procter & Gamble-produkter kan bli en guldgruva," utropade en medlem i företaget entusiastiskt. "En välsorterad 7-Eleven-butik kunde slå ut trettio irakiska affärer; en Wal-Mart kunde ta över landet."

Snart ryktades det om att en McDonald-butik skulle öppnas i centrala Bagdad, grunden var nästan klar för ett Starwood lyxhotell och General Motors planerade att bygga en bilfabrik. På finanssidan skulle HSBC ha lokalkontor runt om i landet, Citigroup planerade att erbjuda pålitliga lån med garantier mot framtida försäljning av irakisk olja, och endera dagen skulle klockan ringa på en New York-liknande aktiebörs i Bagdad.

Under bara ett fåtal månader hade efterkrigsplanen att förvandla Irak till ett laboratorium för de ultrakonservativa blivit verklighet. Leo Strauss må ha tillhandahållit den intellektuella strukturen bakom den förebyggande invasionen av Irak, men det var den andre professorn vid universitetet i Chicago, Milton Friedman, författare till antiregerings-manifestet Capitalism and Freedom, som stod för instruktionsboken om hur man skulle göra när landet en gång var säkrat i amerikanska händer. Detta visade en enorm seger för den mest ideologiska delen av Bushs administration. Men det var också något mer: höjdpunkten av två sammanlänkade maktkamper, en bland exil-irakier som var rådgivare till Vita Huset beträffande strategin efter kriget, och den andra inom Vita Huset.

Som den brittiske historikern Dilip Hiro har visat i Secrets and Lies: Operation "Iraqi Freedom" and After var exil-irakiernas satsning på invasionen i huvudsak delad i två läger. På ena sidan återfanns pragmatikerna som förespråkade att man skulle avlägsna Saddam Hussein och hans närmaste medarbetare, säkra tillgången till olja och successivt genomföra reformer för att skapa en fri marknad. Många av dessa ingick i utrikesdepartementets projekt Future of Iraq, som skapade en tretton volymer tjock rapport om hur man skulle återinföra basal service och införa demokrati efter kriget. På den andra sidan fanns "År Noll"-lägret där man trodde att Irak var så förstört att det krävdes total utradering och uppbyggnad på nytt. Den främste talmannen för pragmatikerna var Iyad Allawi, en tidigare medlem av Baath-partiet som blivit osams med Saddam och börjat arbeta för CIA. Den främste talmannen för År Noll-falangen var Ahmad Chalabi vars hat mot Irak för att ha tvångsövertagit familjens egendom under revolutionen 1958 var så djupt att han önskade se hela landet brännas ner till grunden – allt utom oljeministeriet som skulle bli kärnan i det nya Irak, den cellklump ur vilken en hel nation skulle växa. Han kallade denna process de-Baathification.

En parallell kamp mellan pragmatiker och de sant troende rasade inom Bushs administration. Pragmatikerna var män som utrikesminister Colin Powell och general Jay Garner, den förste amerikanske ministern i Irak efter kriget. General Garners plan var enkel: fixa infrastrukturen, hålla snabba och "smutsiga" val, överlämna chockterapin till Internationella valutafonden och koncentrera sig på att säkra USA:s militära baser efter den modell som användes på Filipinerna. "Jag tror vi nu bör betrakta Irak som vår bunkringsstation i Mellanöstern," berättade han för BBC. Han travesterade också T. E. Lawrence genom att säga, "Det är bättre för dem att göra det slarvigt än för oss att göra det perfekt för dem." På den andra sida återfanns den vanliga gruppen ultrakonservativa: vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld (som berömde Bremers radikala reformer som några av de mest upplysta och lockande skatte- och investeringslagarna i den fria världen), ställföreträdande försvarsminister Paul Wolfowitz och, kanske mest centralt, statssekreterare i försvarsdepartementet Douglas Feith. Medan försvarsdepartementet hade sin Future of Irak-rapport hade de ultrakonservativa USAIDs kontrakt med Bearing Point för att stöpa om Iraks ekonomi: på 108 sidor var "privatisering" nämnt inte mindre än femtioen gånger. För de sant troende i Vita Huset föreföll general Garners plan för Irak hopplöst utan ambitioner. Varför nöja sig med bara en bunkringsstation när man kan ha en mönstermarknad för fri handel? Varför nöja sig med Filipinerna när man kan ha en ledstjärna för världen?

De irakiska anhängarna av År Noll var naturliga allierade med de ultrakonservativa i Vita Huset. Chalabis hat mot Baathist-staten passade väl ihop med de ultrakonservativas hat mot en stat över huvud taget, och deras program kunde slås ihop utan svårigheter. Tillsammans betraktade de invasionen av Irak med hänförelse. Där resten av världen såg död såg de födsel – ett land frälst genom våld, renat av eld. Irak förstördes inte av kryssningsmissiler, klusterbomber, kaos och plundring, det höll på att återfödas. 9 april 2003, den dag Bagdad föll, var Dag Ett av År Noll.

Medan kriget pågick var det fortfarande inte klart om det var pragmatikerna eller förespråkarna för ÅR NOLL som skulle få kontrollen över det ockuperade Irak. Men snabbheten med vilken landet besegrades ökade dramatiskt de ultrakonservativas politiska kapital eftersom de hade förutsagt en lätt seger från första början. Åtta dagar efter det George Bush landade på hangarfartyget under en banderoll med texten MISSION ACCOMPISHED bestämde sig presidenten officiellt för att handla enligt de ultrakonservativas vision att Irak skulle bli en företagsvänlig modellstat med stark påverkan på hela regionen. Den 9 maj föreslog Bush att det skulle upprättas fria handelsförbindelser mellan USA och Mellanöstern inom ett årtionde. Tre dagar senare skickade Bush Paul Bremer till Bagdad för att ersätta Jay Garner som haft arbetet bara tre veckor. Meddelandet var klart: pragmatikerna hade förlorat. Irak skulle tillhöra de troende.

Som entreprenör med diplomatiska kontakter från Reagan-tiden hade Bremer nyligen bevisat sin förmåga att förvandla skräp till guld genom att exakt en månad efter 11 september-attacken starta Crisis Consulting Practice, ett säkerhetsföretag som sålde försäkringar mot terrorangrepp till multinationella företag. Bremer hade två medhjälpare, Thomas Foley och Michael Fleischer, cheferna för den avdelning, underställd koalitionens provisoriska myndighet (CPA), som skötte utvecklingen av den privata sektorn. Foley är en multimiljonär från Greenwich och Connecticut och en gammal vän till Bush-familjen som deltagit i kampanjen för Bush – Cheney. Han har beskrivit Irak som ett modernt Kalifornien från guldruschens dagar. Fleischer, en kapitalist med riskkapital som specialitet, är bror till den förre talmannen för Vita Huset, Ari Fleischer. Ingen av dem hade någon större diplomatisk erfarenhet, och båda använder ordet företagsdoktor för att förklara vad de sysslar med. Enligt Foley kvalificerade detta dem att sköta Iraks ekonomi eftersom Irak i högsta grad var "modern till alla förändringar".

Många av tjänsterna inom CPA var på liknande sätt tillsatta av ideologiska skäl. Den Gröna Zonen, staden inom staden där ockupanternas högkvarter är installerat i Saddams tidigare palats, fylldes med unga republikaner direkt från the Heritage Foundation, och alla gavs ett ansvar som de aldrig skulle drömt om att få hemma. Jay Hallen, en tjugofyraåring som hade ansökt om arbete i Vita Huset fick ansvar för att skapa Bagdads nya aktiebörs. Scott Erwin, en tjugoettåring, tidigare praktikant hos Dick Cheney, skrev i ett e-postmeddelande hem att "Jag hjälper irakier med att sköta finans och budget för den inhemska säkerhetsstyrkan." Den unge skolpojkens huvudsakliga sysselsättning före detta arbete? "En tid som truckförare för glasskiosker." Under dessa tidiga dagar liknade Gröna zonen lite ett fredsläger, för personer som tror att fredslägren är en kommunistkomplott. Det var ett tillfälle att sova på tältsängar, bära armékängor och ropa "Kom in" – under det att man skyddades dygnet runt av riktiga soldater.

Ekonomerna från KPMG, bankirer från investmentbolag, anställda på tankesmedjor och Unga Republikaner som håller till i den Gröna Zonen har mycket gemensamt med delegationerna från IMF, Internationella Valutafonden, som lägger om ekonomierna i utvecklingsländer från presidentsviter på Sheraton-hotell över hela världen. Utom beträffande en ganska viktig skillnad: I Irak underhandlade de inte med regeringen för att få igenom sina "strukturella justeringar" i utbyte mot lån. De var regeringen.

Några små steg togs emellertid för att få med Iraks USA-utnämnda politiker. Yegor Gaidar, hjärnan bakom 90-talets ryska privatiseringsauktion som skänkte bort landets egendom till den härskande oligarkin, var inbjuden för att dela med sig av sin visdom vid en konferens i Bagdad. Marek Belka, som i egenskap av finansminister skötte samma uppgift i Polen, var också inbjuden. De irakier som visat sig mest villiga att acceptera det ultrakonservativa programmet valdes för att tjänstgöra som lokala politiska rådgivare – män som Ahmad Mukhtar som för mig beskrev sina landsmän: "De är lata. Irakier är av naturen mycket underlydande. De måste få lita till sig själva, det är det enda sättet att överleva i dagens värld." Fastän han inte hade någon ekonomisk bakgrund och hans senaste arbete var att läsa de engelskspråkiga nyheterna på TV utsågs al Mukhtar till direktör för utländska förbindelser inom handelsministeriet med ansvar att ansluta Irak till WTO, Världshandelsorganisationen.

Jag hade följt krigets ekonomiska frontlinjer under nästan ett år innan jag beslutade mig för att resa till Irak. Jag besökte dessa Trade-shows, "Återuppbyggnad av Irak", studerade Bremers skatte- och investeringslagar, träffade entreprenörer på deras kontor i Förenta Staterna, intervjuade de regeringstjänstemän som utformade politiken. Men medan jag förberedde mig för att resa till Irak i mars för att se detta experiment i marknadsutopism på nära håll började det bli allt mera klart för mig att allt inte utvecklade sig enligt planerna. Bremer hade arbetat efter teorin att företagen skulle strömma till om man bara skapade ett företagsvänligt utopia – men var fanns de? Amerikanska multinationella företag var förtjusta över att få amerikanska skattepengar för att få ordning på telefon- eller elektricitetssystemen, men de ville inte satsa egna pengar i Irak. Det fanns fortfarande inga McDonaldsrestauranger eller Wal-Mart-marknader i Bagdad, och inte ens försäljningen av statliga fabriker, som utannonserats så övertygande nio månader tidigare, hade lyckats.

I viss mån berodde avbrottet på den fysiska risken med att göra affärer i Irak, men det fanns även andra och allvarligare risker. När Paul Bremer skrotade Iraks Baathist-konstitution och ersatte den med vad tidningen The Economist uppskattande kallade "utländska investerares önskelista" var det en liten detalj som han glömde att nämna. Allt var fullständigt olagligt. Den provisoriska myndigheten CPA fick sin legala maktbefogenhet genom FN:s säkerhetsråds resolution 1483 från maj 2003, som erkände Förenta Staterna och England som legitima ockupanter. Det var denna resolution som tillät Bremer att på egen hand stifta lagar i Irak. Men resolutionen fastslog också att USA och England måste "till fullo rätta sig efter sina skyldigheter enligt internationell lag inklusive och i synnerhet Genèvekonventionen från 1949 och Haagbestämmelserna från 1907." Båda konventionerna tillkom som ett försök att minska den historiska och olyckliga tendensen hos ockupanter att ändra regler så att de kan utblotta det land de kontrollerar ekonomiskt. Med detta i minnet stipulerar konventionen att en ockupant måste följa ett lands existerande lagar om man inte totalt hindras från detta. De slår också fast att en ockupant inte äger "offentliga byggnader, fastigheter, skogar och jordbruksegendom" i det ockuperade landet utan i stället är administratör och förmyndare som skall skydda dem tills suveräniteten är återinförd. Detta var det verkliga hotet mot År Noll-planen: eftersom Amerika inte ägde Iraks tillgångar kunde man inte sälja dem på laglig väg, vilket innebar att en irakisk regering kunde besluta att behålla statliga företag i statens händer sedan ockupationen upphört, eller, som vanligt är i Gulfregionen, hindra utländska företag från att äga 100 % av nationella tillgångar. Om detta skulle hända skulle investeringar som gjorts enligt Bremers lagar kunna exproprieras, och företag skulle förlora sina resurser eftersom investeringarna hade stridit mot internationell lag från första början.

I november började affärsrådgivare att råda sina företagsklienter att vänta med investeringar i Irak. Att det skulle vara bättre att vänta till efter en övergång till irakiskt styre. Försäkringsbolag var så skrämda att inte en enda av de stora företagen ville försäkra investerare för "politisk risk", detta högriskområde i försäkringslagen som skyddar företag mot att utländska regeringar blir nationalistiska eller socialistiska och tvångsinlöser deras investeringar.

Även de hittills så medgörliga irakiska politiker som utsetts av USA, började bli osäkra om sin egen politiska framtid om de gick vidare med den planerade privatiseringen. Kommunikationsminister Haider al-Abadi berättade för mig om sitt första möte med Bremer: "Jag sa, 'Hör upp, vi har inte mandat att sälja ut något av detta. Att privatisera är ingen småsak. Vi måste vänta tills det finns en irakisk regering.'" Industriministern Mohamad Tofiq var ändå mera rättfram. "Jag tänker inte göra något som inte är lagligt, så är det med den saken."

Både al-Abadi och Tofiq berättade för mig om ett möte under senare delen av oktober 2003, något som aldrig refererats i pressen. Vid det mötet beslöt de tjugofem medlemmarna av Iraks styrande råd liksom de tjugofem tillfälliga ministrarna enhälligt att de inte skulle delta i privatiseringen av Iraks statsägda företag eller landets infrastruktur.

Men Bremer gav inte upp. Internationell lag förbjuder ockupanter att själva sälja ut statig egendom, men den säger ingenting om den lydregering de tillsatt. Ursprungligen hade Bremer lovat överlämna makten till en direktvald irakisk regering, men i november åkte han till Washington för ett privat möte med president Bush och kom tillbaka med en plan B. 30 juni skulle ockupationen officiellt vara avslutad – men inte på riktigt. Den skulle ersättas av en utsedd regering, vald av Washington. Denna regering skulle inte vara bunden av internationella lagar som hindrade ockupanter att sälja statlig egendom, men den skulle vara bunden av en "interimskonstitution", ett dokument som skulle skydda Bremers investerings- och privatiseringslagar.

Planen var riskfylld. Bremers deadline den 30 juni var fruktansvärt nära, och den var vald av allt annat än ideala skäl: så att president Bush kunde trumpeta ut slutet på ockupationen av Irak under valkampanjen. Om allt gick enligt ritningarna skulle Bremer lyckas med att forcera fram en "suverän" irakisk regering som kunde trumfa igenom hans olagliga reformer. Men om något gick snett måste han ändå överlämna makten 30 juni, för då skulle Karl Rove och Dick Cheney eller Donald Rumsfeld styra och ställa. Och om man måste välja mellan ideologi i Irak och George W. Bushs möjlighet att bli omvald visste alla vilket alternativ man skulle välja.

Till en början verkade plan B fungera. Bremer övertalade det irakiska styrande rådet att godkänna allt: den nya tidsplanen, den tillfälliga regeringen och den tillfälliga konstitutionen. Han lyckades t.o.m. få in i konstitutionen en totalt förbisedd klausul, artikel 26. Den angav att "Lagar, bestämmelser, order och direktiv utfärdade av koalitionens provisoriska myndighet, CPA…skall fortsätta gälla" och kunde bara ändras sedan allmänna val hållits.

Bremer hade hittat det legala kryphålet: Det skulle finnas en öppning – sju månader – när ockupationen officiellt var över men innan allmänna val skulle hållas. I denna öppning skulle Haag- och Genève-konventionernas förbud mot privatisering inte längre gälla, men Bremers egna lagar skulle gälla tack vare paragraf 26. Under dessa sju månader kunde utländska investerare komma till Irak och teckna fyrtioårskontrakt för uppköp av irakisk egendom. Om en irakisk regering i framtiden beslutade att ändra reglerna kunde investerarna begära ersättning.

Men Bremer hade en väldig opponent, ayatollan Ali al Sistrani, den högst uppsatte shiamuslimen i Irak. Al Sistrani försökte hindra Bremers plan vid varje tillfälle och begärde omedelbara direkta val samt krävde att konstitutionen skulle skrivas efter dessa val, inte före. Båda kraven skulle ha stängt Bremers privatiseringsöppning om de tillgodosågs. Shiamedlemmarna i styrande rådet vägrade att skriva under den tillfälliga konstitutionen, men den 2 mars exploderade fem bomber framför moskéer i Karbala och Bagdad och dödade närmare 200 gudstjänstbesökare. General John Abizaid, högsta USA-befälet i Irak, varnade för att landet stod på gränsen till inbördeskrig. Oroad inför denna möjlighet backade al Sistrani och shiamuslimerna undertecknade den tillfälliga konstitutionen. Det var den vanliga historien: chocken efter en våldsam attack beredde vägen för ytterligare chockterapi.

När jag anlände till Irak en vecka senare verkade det ekonomiska projektet åter vara på väg att genomföras. Allt vad som återstod för Bremer var att få interimskonstitutionen godkänd av FN:s säkerhetsråd. Sedan kunde de nervösa advokaterna och försäkringsmäklarna slappna av och utförsäljningen av Irak kunde slutligen börja. CPA hade under tiden startat en stor ny PR-offensiv som skulle försäkra investerare att Irak fortfarande var en säker och stimulerande plats att göra affärer i. Det centrala i kampanjen var Destination Baghdad Exposition, en enorm s.k. trade show för tänkbara investerare som skulle visas i början av april på Bagdads internationella marknadsplats. Det skulle vara det första evenemanget av den typen i Bagdad, och organisatörerna hade kallat showen "DBX" som om den skulle vara någon sorts sponsrad mountainbiketävling. Thomas Foley reste till Washington för att, inför en samlig chefspersoner, berätta om hur ofarligt det var att resa till Irak. Även då använde han sporttermer för att belysa sitt påstående. "Det är som fallskärmshoppning eller som att köra motorcykel," påstod han." Det är för många en högst acceptabel risk."

Men tre timmar efter min ankomst till Bagdad fann jag dessa försäkringar extremt svåra att tro på. Jag hade fortfarande inte hunnit packa upp när mitt hotellrum fylldes med skräp och fönstren i lobbyn krossades. Längre ner efter gatan hade The Mount Lebanon Hotel just bombats, vid den tiden den största attacken av sitt slag sedan det officiella krigsslutet. Nästa dag bombades ett annat hotell i Basra, sedan mördades två finska affärsmän på väg till ett möte i Bagdad. Brigadgeneral Mark Kimmitt erkände till slut att det fanns ett mönster i attackerna: "Extremisterna har börjat byta måltavlor från de hårda……och har nu börjat inrikta sig på mjukare mål." Nästa dag uppdaterade utrikesdepartementet sina råd till resenärer: Amerikanska medborgare “varnades allvarligt från att resa till Irak."

Den fysiska risken att göra affärer i Irak verkade i högsta grad öka. Än en gång, detta var inte en del av den ursprungliga planen. När Bremer först anlände till Bagdad var det beväpnade motståndet så lågt att han kunde gå omkring på gatorna med ett minimalt säkerhetsfölje. Under hans första fyra månader i arbete dödades 109 USA-soldater och skadades 570. Under de följande fyra månaderna, när Bremers chockterapi hade fått effekt, nästan fördubblades antalet amerikanska förluster med 195 dödade soldater och 1 633 sårade. Det är många i Irak som påstår att dessa händelser har ett sammanhang – att Bremers reformer var den största enskilda faktorn som ledde till ökningen av väpnat motstånd.

Tag till exempel Bremers första olycksfall i arbetet. De soldater och arbetare som han avskedade utan pension eller avgångsvederlag försvann inte bara helt lugnt. Många av dem anslöt sig direkt till Mujahedin och bildade ryggraden i det väpnade motståndet. "En halv miljon människor har det nu sämre ställt, och där har du vattenkranen som håller upproret vid liv. Det är en alternativ sysselsättning," säger Hussain Kubba, chef för den prominenta irakiska affärsgruppen Kubba Consulting. Några av Bremers andra ekonomiska misstag har inte heller kunnat genomföras utan protestyttringar. Det visar sig att många av de affärsmän vars företag hotas av Bremers investeringslagar har beslutat göra sina egna investeringar – i motståndet. Det är delvis deras pengar som förser motståndsmännen med kalashnikovs och raketgevär.

Denna utveckling utmanar chockterapins elementära logik: de ultrakonservativa var så övertygade om att irakierna skulle bli alltför chockade för att kunna göra motstånd om de genomförde reformerna snabbt och hänsynslöst. Men chocken verkar att ha haft motsatt effekt. Snarare än att paralysera, som man trott, chockade det många till att handla, ofta extremt. Haider al-Abadi, Iraks kommunikationsminister, förklarar det så här: "Vi vet att det finns terrorister i landet, men tidigare var de inte framgångsrika, de var isolerade. Genom att hela landet är olyckligt nu, och en massa människor inte har något arbete…lyssnar man på dessa terrorister."

Bremer var nu på kant med, inte bara de irakier som opponerade sig mot hans planer, utan också med amerikanska befälhavare som hade uppdrag att slå ner det uppror hans politik gav föda åt. Kätterska frågor började ställas: istället för att avskeda människor, vad skulle hända om CPA valt att skapa arbete för irakier? Och i stället för att rusa iväg och sälja Iraks 200 statsägda företag, varför inte sätta dem i arbete?

Från första början hade de ultrakonservativa som styrde i Irak inte visat annat än förakt för Iraks statsägda företag. Eftersom man höll fast vid sin sorglösa undergångsteori År Noll ingrep inte de amerikanska trupperna när plundrare slog till mot fabriker under kriget. Sabah Assad, verkställande direktör för en kylskåpsfabrik utanför Bagdad, berättade för mig att han gick till en amerikansk militärbas i närheten och bad om hjälp medan plundrarna höll på. "Jag bad en av officerarna att skicka ut två soldater och ett fordon för att hjälpa mig jaga iväg plundrarna. Jag grät. Officeren sa ’Jag är ledsen, vi kan inte göra något, vi måste ha en order från president Bush.’ " I Washington ryckte Donald Rumsfeld på axlarna. "Fria människor är fria att göra misstag och begå brott och bära sig illa åt."

När man ser resterna av Asaads fotbollsplanstora lager förstår man varför arkitekt Frank Gehry fick en kris efter 11 september och under en tid inte kunde rita konstruktioner som påminde om spillrorna av moderna hus. Asaads plundrade och nerbrända fabrik liknar på ett märkligt sätt en stålversion av Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao i Spanien med sin gyllene, skrämmande vackra bråte av böljande stålkonstruktioner som krökts av eld. Ändå hade inte allt försvunnit. "Plundrarna var godhjärtade," sa en av Asaads målare till mig och förklarade att de inte tagit verktyg och maskiner "så att vi kunde fortsätta att arbeta." Eftersom maskinerna fortfarande finns kvar säger många fabrikanter i Irak att det inte skulle krävas så mycket för att återgå till full produktion. De behöver generatorer för att klara de dagliga elavbrotten, och de behöver pengar till råmaterial. Om de fick detta skulle det ha en oerhörd betydelse för Iraks försenade rekonstruktion, för det skulle innebära att många av de viktigaste produkterna som krävs för återuppbyggnad – betong och stål, tegel och inredning - kunde tillverkas inom landet.
Men det har inte skett. Omedelbart efter det formella krigsslutet anslog kongressen 2,5 miljarder dollar för återuppbyggnad av Irak, följt av ytterligare 18,4 miljarder i oktober. Ännu i juli 2004 har Iraks statsägda fabriker inte fått några kontrakt. I stället har alla miljarderna gått till västerländska företag, och huvudparten av materialet för rekonstruktion har importerats från utlandet till stora kostnader.

Med en arbetslöshet så hög som 67 % har importen av material och utländska arbetare som strömmar in över gränsen blivit en källa till enorm förbittring i Irak och ytterligare en öppen kran som ökar upproret. Och irakierna behöver inte leta efter sådant som påminner dem om denna orättvisa, det finns i form av den vanligaste symbolen för ockupationen: muren som ska skydda mot explosioner. De tre meter höga skivorna av armerad betong finns överallt i Irak för att separera de skyddade – människorna i fina hotell, luxuösa bostäder, militärbaser och, naturligtvis, den Gröna Zonen – från de oskyddade och utsatta. Som om detta inte var oförrätt nog är alla murar importerade, från Kurdistan, Turkiet och även från ännu avlägsnare trakter, trots det faktum att Irak en gång var den största tillverkaren av cement och lätt skulle kunna bli det igen. Det finns sjutton statsägda betongfabriker runt om i landet, men de flesta är inte i gång eller arbetar med bara halv kapacitet. Enligt industriministeriet har inte någon av dessa fabriker fått ett enda kontrakt för att hjälpa till med uppbyggnaden fastän de kunde tillverka murarna eller tillfredsställa andra behov av betong till en högst reducerad kostnad. CPA betalar upp till 1000 dollar för varje importerad mur. Lokala tillverkare säger att de skulle kunna tillverka dem för 100 dollar. Minister Tofiq säger att det finns ett enkelt skäl varför amerikanarna vägrar hjälpa till så att de irakiska betongfabrikerna kan utnyttjas: bland dem som beslutar "tror ingen på den offentliga sektorn." [*1]

Den här typen av ideologisk blindhet har förvandlat Iraks ockupanter till fångar under sin egen politik där de gömmer sig bakom murar vars själva existens ökar raseriet mot USA:s närvaro och sålunda skapar behovet av flera murar. I Bagdad har betongmurarna fått ett populärt öknamn: Bremer Walls.

Allteftersom upproret växte blev det snart uppenbart att våldet skulle öka om Bremer gick vidare med sina planer att sälja ut statliga företag. En privatisering skulle utan tvekan kräva permitteringar: industriministern beräknade att ungefär 145 000 arbetare måste avskedas för att göra företagen lockande för investerare, och varje arbetare underhöll i snitt fem familjemedlemmar. För Iraks ockupanter var frågan: Skulle offren för denna chockterapi acceptera sitt öde eller skulle de göra uppror?

Svaret kom på ett ganska dramatiskt sätt på ett av de största statsägda företagen, the General Company for Vegitable Oils. Ett komplex av sex fabriker på ett industriområde i Bagdad tillverkade matlagningsolja, tvål, tvättmedel, duschkräm och schampo. Åtminstone var detta vad som sades mig av receptionisten som gav mig glättade broschyrer och kalendrar som skröt över modern utrustning och det senaste och modernaste inom industriell utveckling. Men när jag närmade mig tvålfabriken upptäckte jag en samling arbetare som sov utanför en nedsläckt byggnad. Vår guide rusade iväg och skrek något till en kvinna i vit laboratorierock, och plötsligt började fabriken fungera: belysningen tändes, motorer startades och arbetare – fortfarande gnuggande sömnen ur ögonen – började fylla tvåliters plastflaskor med ljusblå diskmaskinsvätska av märket Zahi.

Jag frågade Nada Ahmed, kvinnan i den vita rocken, varför fabriken inte var igång några få minuter tidigare. Hon förklarade att de hade tillräckligt med elektricitet och material för bara ett par timmar om dagen, men när det kom gäster – kanske investerare, tjänstemän från ministerier, journalister – satte de igång maskinerna. "För att visa tillverkningen," förklarade hon. Bakom oss stod ett dussin stora maskiner täckta med fasttejpade, dammiga plastskynken .

I ett mörkt hörn i anläggningen stötte vi på en gammal man lutad över en säck fylld med vita plastkapsyler. Med ett tunt metallblad som hölls med hjälp av en kilformig vaxklump skar han runt kanterna på varje kapsyl medan en hög med spån växte vid hans fötter. "Vi har inte reservdelen för den riktiga gjutformen så vi måste kapa dem för hand," beklagade hans förman . "Vi har inte fått några delar från Tyskland sedan sanktionerna började." Jag noterade att det saknades maskindrift även på det löpande bandet som normalt fungerade: flaskorna hölls för hand under en stråle därför att transportbandet inte fungerade, lock som en gång hade monterats maskinellt slogs på plats med träklubbor. Även vattnet till fabriken fraktades från en källa utanför, hissades upp för hand och bars in.

Den lösning som föreslogs av USA-ockupanterna var inte att rusta upp fabriken utan att sälja den, och när Bremer tillkännagav den första privatiseringsauktionen i juni 2003 var detta företag bland de första som nämndes. Ändå ville ingen prata om privatiseringsplanen när jag besökte fabriken i mars. Bara att nämna ordet inom anläggningen skapade en besvärande tystnad och menande ögonkast. Detta verkade onaturligt, och jag försökte komma till botten med problemet när jag intervjuade den biträdande chefen. Men intervjun var i sig själv lika underlig. Jag hade använt en halv vecka till att förbereda den, hade skickat skrivna frågor för godkännande, fått ett undertecknat tillstånd från industriministern, blivit utfrågad och uppsökt flera gånger. Men när jag till slut började intervjun vägrade den biträdande chefen att nämna sitt namn eller att samtalet spelades in. "Varje chef som omtalas i pressen attackeras efteråt," sa han. Och när jag frågade om företaget skulle säljas svarade han i förtäckta ordalag: "om beslutet beror på arbetarna så är de emot privatisering, men om det beror på höga tjänstemän och regering är privatisering en order, och order måste åtlydas."

Jag lämnade fabriken med en känsla av att veta mindre än när jag anlände. Men på väg ut genom grindarna överräckte en ung vakt en lapp till min översättare. Han ville träffa oss efter arbetet på en restaurang i närheten, "för att tala om vad som i själva verket händer med privatiseringen." Han hette Mahmud, och han var en tjugofemårig man med vårdat skägg och stora svarta ögon. (För hans säkerhets skull har jag utelämnat hans familjenamn.) Hans historia började i juli, några få veckor sedan Bremer tillkännagett privatiseringsplanerna. Företagets chef sköts ihjäl på väg till arbetet. Pressreportrar spekulerade över om chefen mördats för att han var positiv till att privatisera företaget, men Mahmud var övertygad om att han dödades för att han hade motsatt sig planen. "Han skulle aldrig ha sålt fabriken som amerikanarna vill. Det var därför de dödade honom."

Den döde mannen ersattes av en ny chef, Mudhfar Ja’far. Kort efter att han tagit över kallade Ja’far till ett möte med ämbetsmän från ministeriet för att diskutera försäljning av tvålfabriken, något som skulle innebära permittering av två tredjedelar av de anställda. Mötet vaktades av flera säkerhetsmän från fabriken. De lyssnade noga på Ja’fars planer och rapporterade snabbt de alarmerande nyheterna till sina medarbetare. "Vi var chockade," mindes Mahmud. "Om den privata sektorn köper vårt företag skulle den första åtgärden bli att minska arbetsstyrkan för att tjäna mera pengar. Och vi kommer att möta ett mycket hårt öde eftersom företaget är vår enda förutsättning för att överleva."

Förfärade över dessa utsikter marscherade sjutton arbetare, bland dem Mahmud, in i Ja’fars kontor för att ställa honom till svars för det de hört. "Tyvärr var han inte där, bara hans biträdande chef, den du träffade," berättade Mahmud. En strid bröt ut, en arbetare slog biträdande chefen, och en livvakt avlossade tre skott mot arbetarna. Dessa gick då till anfall mot livvakten, tog hans vapen och, enligt Mahmud, "högg honom tre gånger i ryggen med en kniv. Han låg på sjukhus en månad." I januari blev det ändå flera våldsamheter. På väg till arbetet blev Ja’far, chefen, och hans son skjutna och svårt sårade. Mahmud sa att han inte hade någon idé om vem som stod bakom attacken, men jag började förstå varför företagschefer i Irak försöker hålla en låg profil.

Vid slutet av vårt möte frågade jag Mahmud vad som skulle hända om företaget såldes trots arbetarnas protester. "Det finns två möjligheter," sa han medan han såg mig i ögonen och log vänligt. "Endera sätter vi fabriken i brand och låter flammorna förstöra den i grunden, eller också spränger vi oss själva i luften inne i fabriken. Men den kommer inte att privatiseras."

Om det någonsin hade funnits ett tillfälle när irakier varit alltför disorienterade för att göra motstånd mot chockterapi, så hade detta tillfälle definitivt passerat. Relationen mellan arbetsmarknadens parter har, som allt annat i Irak, blivit en blodig jakt. Våldet på gatorna ekar vid portarna till fabrikerna och hotar att uppsluka dem. Arbetare ser permittering som en dödsdom, och chefer i sin tur fruktar sina arbetare, ett faktum som gör privatisering klart mera komplicerad än vad de ultrakonservativa tänkt sig. [*2]

När jag lämnade mötet med Mahmud hörde jag att det var en större demonstration utanför CPA:s högkvarter. Anhängare till den unge radikale prästen Moqtada al Sadr protesterade mot att deras tidning al Hawza stängts av militärpolis. CPA anklagade al Hawza för att publicera "falska artiklar" som kunde "utgöra det verkliga hotet om våld." Som ett exempel citerade man en artikel som påstod att Bremer "bedriver en politik för att svälta irakierna för att hålla dem sysselsatta med att skaffa sitt dagliga bröd så att de inte får en chans att kräva sina politiska och individuella rättigheter." För mig lät det mindre som en hatartikel än som en kortfattad summering av Milton Friedmans recept för chockterapi.

Några få dagar innan tidningen stängdes hade jag rest till Kufa under fredagsbönen för att lyssna på al Sadr i hans moské. Han hade utgjutit sig över Bremers nyligen undertecknade övergångskonstitution och kallat den "ett orättmätigt terroristdokument." Gudstjänstens budskap var klart: Stor-ayatollan Ali al Sistrani må ha gett med sig beträffande konstitutionen, men al Sadr och hans anhängare var fortfarande beslutna att bekämpa den – och om de lyckades skulle de sabotera de ultrakonservativas omsorgsfulla plan att belasta nästa regering med sin önskelista på lagar. I och med stängningen av tidningen hade Bremer gett al Sadr sitt svar: han underhandlade inte med denne unge uppkomling, han skulle snarare plocka bort honom med våld.

När jag kom fram till demonstrationen var gatorna fyllda av män klädda i svart, det som snart skulle bli känt som Mahdi Army. Det slog mig att om Mahmud förlorade sitt arbete som säkerhetsvakt på tvålfabriken kunde han bli en av dem. Detta är vad al Sadrs fotsoldater är: de unga män som stängts ute genom de ultrakonservativas stora planer för Irak, som inte ser någon möjlighet till arbete och i vars grannskap man inte sett något av den utlovade återuppbyggnaden. Bremer har försummat dessa unga män, och överallt där han misslyckats har Moqtada al Sadr klokt bestämt sig för att lyckas. I slumområden befolkade med shiamuslimer från Bagdad till Basra organiserar ett nätverk av Sadr Centers ett slags skugg-rekonstruktion. Finansierade genom donationer skickar dessa centers elektriker för att fixa el- och telefonledningar, organiserar lokal sophämtning, monterar reservgeneratorer, kör ambulanser, dirigerar trafiken där gatubelysningen inte fungerar. Och, ja, de organiserar milisen också. Al Sadr tog Bremers ekonomiska offer, klädde dem i svart och gav dem rostiga Kalashnikovs. Hans milis skyddade moskéer och statsägda fabriker när ockupationsmyndigheten inte gjorde det, men på några områden gick de också längre med att nitiskt genomdriva islamisk lag genom att tända eld på spritbutiker och terrorisera kvinnor utan slöja. I själva verket är den enorma ökningen av den sortens religiösa fundamentalism som al Sadr representerar en annan sorts bakslag för Bremers chockterapi: om återuppbyggnaden hade skapat arbete, säkerhet och service för irakier hade al Sadr berövats både sin uppgift och många av sina nya anhängare.

Vid samma tid som al Sadrs anhängare ropade "Ner med Amerika" utanför Gröna Zonen hände något som skulle förändra allt i en annan del av landet. Fyra amerikanska legosoldater dödades i Falluja, och deras förkolnade och styckade kroppar hängde som troféer över Eufrat. För de ultrakonservativa skulle attacken visa sig vara ett förödande slag från vilket de aldrig skulle hämta sig. Med dessa bilder hade plötsligt inte investering i Irak någon likhet med en kapitalists dröm. Den liknade en makaber mardröm som blivit verklig.

Dagen när jag lämnade Bagdad var den värsta dittills. Falluja var under belägring och brigadgeneral Kimmitt hotade med att förgöra al-Mahdi-armén. Det slutade med att omkring 2000 irakier dödades under dessa två fälttåg. Jag släpptes av vid en kontrollstation flera kilometer från flygplatsen och lastades sedan in i en buss till trängseln fylld med entreprenörer, släpande på väskor som packats i all hast. Fastän ingen kallade det så var detta en evakuering. Nästa vecka lämnade 1500 entreprenörer Irak, och några regeringar började flyga sina medborgare ut ur landet. På bussen pratade ingen; vi bara lyssnade på eldgivningen från granatkastare medan vi sträckte på halsarna för att se det röda skenet. En man som bar på en portfölj märkt KPMG beslöt att lätta upp stämningen. "Finns det business class på det här flyget?" frågade han den tysta bussen. Bakifrån bussen ropade någon "Inte än."

Det skulle säkert dröja innan business class infördes i Irak. När vi landade i Amman förstod vi att vi kommit ut i sista minuten. Den morgonen hade tre japanska civilanställda rövats bort, och deras tillfångatagare hotade att bränna dem levande. Två dagar senare försvann Nicholas Berg och sågs inte igen förrän det dök upp en film som visade hans halshuggning, ett än mer skräckinjagande meddelande till de amerikanska entreprenörerna än de förkolnade kropparna i Falluja. Detta var starten på en våg av kidnapping och mord på utlänningar, de flesta affärsmän, från en rad olika länder: Sydkorea, Italien, Kina, Nepal, Pakistan, Filipinerna, Turkiet. Vid slutet av juni hade över nittio entreprenörer rapporterats döda i Irak. När sju turkiska entreprenörer bortrövades i juni begärde tillfångatagarna att "företaget skulle säga upp alla kontrakt och återkalla sina anställda i Irak." Många försäkringsbolag slutade sälja livförsäkringar till entreprenörer, och andra började begära premier så höga som 10 000 dollar i veckan för en enda västerländsk chefstjänsteman – samma pris som vissa upprorsmän lär betala för en död amerikan.

För sin del beslöt organisatörerna av DBX, den märkliga handelsmässan i Bagdad, att flytta mässan till den underbara turiststaden Diyarbakir i Turkiet "bara 250 km från den irakiska gränsen." Ett irakiskt landskap, men utan dessa skrämmande irakier. Tre veckor senare kom bara femton personer till en konferens om Irak-investeringar i Lansing, Michigan, organiserad av handelsdepartementet. Värden, den republikanske kongressmannen Mike Rogers, försökte försäkra sina skeptiska lyssnare genom att säga att Irak "i grova drag liknar en trakt var som helst i Amerika." Utlandsinvesterarna, som erbjöds den fria marknadens alla tänkbara lockelser, är tydligen inte övertygade. Det är fortfarande ingen som skrivit på något kontrakt. Keith Crane, en ekonom hos Rand Corporation som har arbetat åt CPA, sade rent ut: "Jag tror inte att styrelsen för ett multinationellt företag kan godkänna en större investering i denna miljö. Om folk skjuter på varann är det ju svårt att göra affärer." Hamid Jassim Khamis, chefen för det största läskedrycksföretaget i trakten, berättade att han inte kunde hitta några investerare fast han erbjöd de exklusiva rättigheterna att tillverka Pepsi i centrala Irak. "En massa människor har kontaktat oss för att investera i fabriken, men nu tvekar man verkligen". Khamis sa att han inte kunde klandra dem. Under fem månader har han överlevt ett mordförsök, ett bilrån, två bomber som placerats vid entrén till hans fabrik och kidnappning av hans son.

Trots att man garanterades den första licensen till en utländsk bank för att verka i Irak under fyrtio år har HSBC ännu inte öppnat några kontor, ett beslut som kan innebära att man går miste om det eftertraktade kontraktet helt. Procter & Gamble har lagt sitt samriskprojekt på is liksom General Motors. De amerikanska finansiärerna av lyxhotellet Starwood och biografer har fått kalla fötter, och Siemens AG har flyttat huvudparten av sin personal från Irak. Klockan har ännu inte ringt på Bagdads aktiebörs – i själva verket kan man inte ens använda kreditkort i Irak där det bara är kontanter som gäller. New Bridge Strategies, företaget som i oktober hade uttryckt sig så översvallande om hur "ett Wal-Mart- köpcentrum kunde ta över hela landet", uttalar sig klart mera ödmjukt. "McDonalds öppnar inte sina restauranger under den närmaste framtiden," sa delägaren i företaget, Ed Rogers, till Washington Post. Det gäller även Wal-Mart. The Financial Times har förklarat Irak som "den farligaste platsen i världen att göra affärer i." Det är faktiskt en prestation: i sitt försök att skapa den bästa platsen i världen för att göra affärer på har de ultrakonservativa lyckats skapa den värsta. Detta är den mest vältaliga kritiken mot logiken bakom en avreglerad fri marknad.

Våldet har inte bara hindrat investerare att komma, det tvingade också Bremer innan han försvann att överge mycket i sin ekonomiska politik. Privatisering av statliga företag är inte aktuell. I stället kan flera statliga företag arrenderas, men bara om investeraren går med på att inte avskeda en enda anställd. Tusentals av de statsanställda arbetare som Bremer sparkade har återanställts och betydligt höjda löner har utbetalats inom den offentliga sektorn i sin helhet. Planerna att avskaffa programmet för matransoner har också skrotats – det verkar bara inte vara rätt tid att neka miljontals irakier den enda näring de är helt beroende av.

Det slutgiltiga slaget mot de ultrakonservativas dröm kom veckan före överlämnandet. Vita Huset och CPA hade bråttom med att få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som skulle godkänna deras plan för överlämnande. De hade tvingats till att ge toppjobbet till tidigare CIA-agenten Iyad Allawi, ett drag som ska försäkra att Irak åtminstone blir bunkerstationen för USA:s trupper som Jay Garner ursprungligen hade tänkt sig. Men om många företagsinvesterare skulle komma till Irak i framtiden skulle de behöva få en bättre garanti för att Bremers ekonomiska lagar skulle finnas kvar. Det fanns bara ett sätt att ordna detta: Säkerhetsrådets resolution måste godkänna den tillfälliga konstitutionen som bestämde att Bremers lagar skulle gälla så länge interimsregeringen styrde Irak. Men al Sistrani motsatte sig än en gång detta, denna gång klart, genom att säga att konstitutionen har "förkastats av majoriteten av det irakiska folket." 8 juni antog säkerhetsrådet en resolution som godkände planen för överlämnande men utan att nämna konstitutionen. Trots detta stora nederlag firade George W. Bush resolutionen som en historisk seger, en seger som kom lämpligt inför G-8-mötet i Georgia.

Då det var oklart vad som gällde i samband med Bremers lagar talade Iraks ministrar redan öppet om att bryta de kontrakt som undertecknats av CPA. Citigroups låneplan har avslagits som ett missbruk av Iraks oljeinkomster. Iraks kommunikationsminister hotar med att omförhandla kontrakten med de tre kommunikationsföretag som förser landet med dess katastrofalt dåliga mobiltelefonsystem. Och de libanesiska och amerikanska företag som inhyrts för att sköta det statliga televisionsbolaget har informerats om att de skulle kunna förlora sina licenser för att de inte är irakiska. "Vi ska se om vi kan ändra kontrakten", sa Hamid al-Kifaey, talesman för det styrande rådet, i maj. "De har ingen uppfattning om Irak." Denna fullständiga brist på legal säkerhet innebär att Irak erbjuder alltför stora risker för de flesta investerare.

Men fast det irakiska motståndet har lyckats skrämma bort den första vågen av företagsplundrare är det ingen tvekan om att de återkommer. Oavsett hur nästa irakiska regering utformas – nationalistisk, islamsk eller vän av den fria marknaden – kommer den att ärva en sönderslagen nation med en förkrossande skuld på 120 miljarder dollar. Då, som i alla fattiga länder i världen, dyker det upp män från IMF i mörkblå kostymer vid dörren, och med sig har de lån och löften om ekonomisk högkonjunktur förutsatt att man gör vissa strukturella justeringar som naturligtvis först blir ganska smärtsamma men som slutligen är väl värda den uppoffringen. I själva verket har processen redan börjat: IMF är redo att bevilja lån på 2,5 till 4,25 miljarder dollar i avvaktan på överenskommelser om villkoren. Efter alltför många förlorade liv kommer Irak att bli ett fattigt land med politiker som beslutar att införa en politik, förkastad av den stora majoriteten av folket och med alla de ofullkomliga kompromisser som är förenat med detta. Den fria marknaden kommer utan tvekan till Irak, men de ultrakonservativas dröm om att omforma landet till den fria marknadens idealstat har redan dött, ett offer för en större dröm – en andra presidentperiod för George W. Bush.

Den stora märkliga ironin i den katastrof som utvecklas i Irak är att chockterapi-reformerna som man trodde skulle skapa en ekonomisk högkonjunktur som i sin tur skulle återuppbygga landet istället har skapat ett motstånd som i slutändan omöjliggjorde rekonstruktionen. Bremers reformer utlöste krafter som de ultrakonservativa varken förväntade sig eller kunde hoppas att kontrollera, krafter från beväpnade uppror inom företagen till tiotusentals arbetslösa unga män som beväpnade sig själva. Dessa krafter har förvandlat År Noll i Irak till motsatsen till vad de ultrakonservativa trott: inte ett företagens utopia utan en makaber dystopia där en resa till ett enkelt affärsmöte kan innebära att man lynchas, bränns levande eller halshuggs. Dessa risker är så stora att global kapitalism har slagit till reträtt i Irak, åtminstone för tillfället. För de ultrakonservativa måste detta vara en chockerande utveckling. Deras ideologiska tro på girighet visar sig vara starkare än själva girigheten.

Irak var för de ultrakonservativa vad Afghanistan var för talibanerna, den enda platsen på jorden där de kunde tvinga alla att leva efter den mest bokstavliga, orubbliga tolkningen av deras heliga texter. Man kunde tro att det blodiga resultatet av detta experiment skulle leda till en förtroendekris: i det land där de hade absolut makt, där det inte fanns någon lokal regering att skylla på, där ekonomiska reformer infördes på det mest chockerande och mest perfekta sätt, skapade de, i stället för en idealisk fri marknad, en misslyckad stat som ingen rättänkande investerare ville röra vid. Och ändå är det inte troligare att de ultrakonservativa i den Gröna Zonen och deras herrar i Washington kommer att revidera sin övertygelse än att talibanmullorna var benägna att tänka om när deras islamska stat gick under i ett utsvävande Hades av opium och sexslaveri. När fakta hotar de sant troende sluter de helt enkelt ögonen och ber intensivare.

Vilket är precis vad Thomas Foley har gjort. Den tidigare chefen för "den privata sektorns utveckling" har lämnat Irak, ett land han har beskrivit som "modern till alla förändringar", och har accepterat ett annat förändringsarbete som medhjälpare i George Bushs återvalskommitté i Connecticut. Den 30 april berättade han i Washington för en samling entreprenörer om affärsprojekt i Bagdad. Det var en svår dag att hålla ett optimistiskt tal: den morgonen hade de första bilderna från Abu Ghraib dykt upp, inklusive en bild av en fånge försedd med huva och med elektriska kablar fästa vid händerna. Detta var en annat sorts chockterapi, mycket mera bokstavlig än den Foley hade hjälpt till med att administrera, men inte helt utan sammanhang. "Vad ni än ser är det inte så illa som det verkar," talade Foley om för de församlade. "Ni kan tro mig på mitt ord."

Noter

*1. Tofig sa att flera USA-kompanier hade visat stort intresse av att köpa de statsägda betongfabrikerna. Detta underbygger en vida spridd uppfattning i Irak att det finns en avsiktlig strategi att försumma de statliga företagen så att de kan säljas billigare – en metod känd som "svält sedan sälj."

*2. Det var i Basra som förbindelsen mellan ekonomiska reformer och motståndet fick sitt renaste uttryck. I december förhandlade den fackförening som representerade oljearbetarna med oljeministern om en löneökning. När de inte kom någonvart erbjöd arbetarna ministeriet ett enkelt val: öka deras usla lön eller annars skulle de alla ansluta sig till det väpnade motståndet. De fick en avsevärd höjning.


Om USA & kriget:			Målning: L Hejll