Mikael Wiehe - Recensioner - Aldrig bli som ni

Aldrig bli som ni - recensioner:

Besatt av Elvis och Bob

MIKAEL WIEHE: Aldrig bli som ni – Sånger och synvinklar (Ordfront)

Mikael Wiehe presenterar 200 sånger på nära 300 sidor. En resa genom 40 år som sångare och agitator. För första gången skriver han på prosa om sina sånger och skälet för deras existens. Det handlar ofta, direkt och indirekt, om Bob Dylan.

STEN BERGLIND: Uppväxt med Elvis (Bonnier Fakta)

Sten Berglind har Elvis på hjärnan (ett kapitel heter så). Han älskar att berätta om sitt 50-tal. Han drar paralleller mellan sina tonår och rockpionjären Elvis Presley. Ett snyggt praktverk för gubbar & gummor som minns. Typ halva boken består av tidningsomslag.

Denna vecka utges två feta volymer där två medelålders män sammanfattar vad som får, och fått, dem att ticka. Böckerna är väsensskilda, men har ändå stora likheter. Fast där Sten Berglind är en obotlig nostalgiker är Mikael Wiehe mitt i livet. Musikern Mikael Wiehe är en av Sveriges stora på scen och skiva. Journalisten Sten Berglind alias Teddy Bear and his Rockers blev inte stora ens hemma på fritidsgårdarna i Västerås.

Mikael Wiehe tar avstamp i den invandrade gossen som kallades "dansk skideröv" och guidar oss via Björn Afzelius och Hoola Bandoola Band in i 2000-talet. Han berättar hur låtarna växt fram, dess influenser, tiden de verkar i. Här finns många välformulerade prator som konsertbesökaren känner igen. Bob Dylan tar stor plats, som inspiratör och vägvisare – eller åtminstone vägmärke. En gång träffades mentorn och eleven, nästan.

I grunnandet över Dylans texter och hur de bäst tolkas, är kärleken till ämnet lika stor som Sten Berglinds fascination över Elvis vokala nerv och bensprattel.

De intellektuella ambitionerna är olika, men besattheten har de gemensamt. Tonårssvärmeriet har blivit en livslång kärlek. Inte ett ok: de har haft nytta och glädje av sina kompasser.

Sten Berglind sätter punkt 1960 då Elvis ryckte in i lumpen och han själv drabbades av samma öde (där slutade Stens obetydliga karriär som rocksångare). Sten Berglind träffade Kingen 1973 i Las Vegas, men den perioden intresserar honom inte. Mikael Wiehe fortsätter att grunna över vad trollkarlen Dylan drar fram ur hatten.

Jag förstår allt det här.

"Uppväxt med Elvis" har flera omslag med ungdomstidningen Love/Min Melodi. 13 år gammal skrev jag till Elvisklubben i den tidningen. Jag föreslog att de skulle ha bilder på honom. Redaktionen tackade för tipset och i samma nummer hade spalten två foton med Elvis! Jag insåg då det skrivna ordets makt. Utan insändaren på Elvissidan kanske jag inte tio år senare hade blivit journalist och så småningom skrivit en bok om Bob Dylan?

Göran Holmquist, Helsingborgs Dagbladet, 2010

"Jag är precis så politisk som jag framstår"

Han är en levande ikon inom svensk politisk musik, men påpekar själv att merparten av hans låttexter faktiskt helt saknar uttalat politiska bottnar. I sin nyligen utkomna kombinerade bok och cd-box är det just låttexterna som leder vägen genom det kapitel i musikhistorien som heter Mikael Wiehe.Mikael Wiehe deltar i Bokens dag den 13 november.För det är så han i första han ser på "Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar", berättad runt och genom 200 låttexter från 1963 till 2009. Som ett kapitel i svensk musikhistoria. Eller rentav som ett kapitel i svensk historia i största allmänhet.
– Det är inte min biografi, det är en bok om en tid. Om den tid som jag har varit en del av, och som jag efter ringa förmåga har försökt påverka.

Kan musik förändra världen? En komplicerad fråga, och dessutom rubriken på ett av avsnitten i boken. Mikael Wiehe besvarar den med både ja och nej, samtidigt.
– Jag har aldrig inbillat mig att man kan stå på en scen framför 500 personer och få allihop att tycka något bara för att man sjunger en låt. Däremot vet jag av egen erfarenhet att man kan bli träffad rakt i hjärtat av ett budskap, och att det kan förändra ens liv.

Jo, han har försökt, och försöker i hög grad fortfarande, att påverka människor med sin musik. Fast samtidigt understryker han att det där med viljan att öppna människors ögon bara är ett av de fundament på vilka ett politiskt konstnärskap byggs. I lika hög grad handlar det om det egna behovet av att få sätta ord och toner på tankarna som fyller en.
– Visst rör det sig om ett uttrycksbehov. Och, för den delen, om ett kommunikationsbehov. Inget upprör mig mer än när jag känner att jag inte kan kommunicera med folk. Att säga "vilket vackert väder" till någon som bara svarar "jamen det ser jag väl för fan". Att inte lyckas kommunicera upprör mig mycket mer än när jag inte lyckas övertyga.

Att bilden av hans karriär som musiker i hög grad präglas av bilden av hans politiska glöd är inget han ifrågasätter.
– Nej, jag är precis så politisk som jag framstår, och jag är glad över att betraktas som en politisk sångare.

Samtidigt är det med viss förvåning han noterar vissa människors benägenhet att envetet trycka ner honom i det politiska facket, trots att han har skrivit väldigt många sånger som inte har den ringaste politisk koppling.
– Mina renodlat politiska låtar är egentligen ganska få. Mina bästa låtar är allegorier om fåglar och båtar och pyramider och lindansare och allt vad det är.

Men det är bekvämt att placera människor i fack.
– När jag gör en platta som Sånger från en inställd skilsmässa får den i och för sig ett väldigt fint bemötande, men den säljer inte. Jag ska helst vara den där killen med runda brillor och ett politiskt budskap, då stämmer det för folk. Då blir det enkelt att förstå. Ibland märker jag så tydligt att det finns en ovilja att se mig som något mer än politisk.

Fast bara ibland. Många av hans ickepolitiska sånger har blivit en älskad del av en svensk visskatt.
– Sångerna spelas när folk gifter sig, och när de döper sina barn. Och vill man spela sånger i sådana sammanhang så måste de ju faktiskt betyda något för en.

"Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar" är en på många sätt allvarsam exposé över en tid, ett liv och ett konstnärskap. Samtidigt genomsyras boken av ett kanske lite överraskande stråk av en humor som sällan märks i Mikael Wiehes låttexter.
– Alla som känner mig, och alla som går på mina konserter och lyssnar på mina mellansnack, vet att jag är en rätt kul kille egentligen. Men som musiker är det hos sextiotalets amerikanska låtskrivare som jag har min huvudsakliga inspirationskälla. Om man skriver roliga visor är det så lätt att bli en lustig trubadur, och dem har jag aldrig känt mig hemma bland. Därför blir det allvarliga sånger, och så är jag rolig när jag presenterar dem i stället.

Mikael Wiehe har alltid varit något av en arbetshäst. Tillbringat långa dagar i studion, och en ansenlig del av sin tid åt att vara ute och spela. De senaste åren har han dessutom lagt ner massor av energi på boken.
– Det är så det måste vara. Det finns ingen jag känner som har kommit någonstans med det de gör som inte har jobbat jättemycket.

Lite hoppas han dock kunna dra ner på tempot framöver.
– Det är väldigt kul att jobba, men balansen har blivit lite fel. Nästa år tänker jag att jag ska vara lite mindre ute och spela, så att jag ska få mer tid att träffa min fru och mina barn och barnbarn.

Men att gå i pension finns inte på kartan.
– Jag kommer att fortsätta så länge rösten håller för att sjunga, och naglarna för att spela gitarr. Och så länge det kommer folk som vill lyssna.

Anna Lindblom, Skånska Dagbladet, 22 Oktober 2010

Glöd i Wiehes musikaliska minnen

Mikael Wiehe fyller folkpensionär till våren. Lagom till det samlar han sig på ett synnerligen massivt sätt. 16 cd i en box och en stor och snygg coffeetable-bok i snitsigt vinylformat.

"Om man inte skriver sin historia själv är risken stor att antingen ens fiender gör det eller att ingen gör det alls"
Det skriver Mikael Wiehe i inledningen till Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar.

För en artist som aldrig varit rädd att ta ställning och förhållit sig konsekvent till sin omgivning är risken naturligtvis påtaglig för att det är fienderna som ska ta sig tolkningsföreträdet.
Man kan välja att se Mikael Wiehe som en relik från en passerad epok som sjunger på samma teman för samma publik som då. Eller också välja att se honom som en orädd sanningssägare som står rak oavsett vilket håll vinden blåser åt. Till syvende och sist är det en fråga om vilken inställning betraktaren själv har till sin omvärld.

Att hans egen generations kamp var förlorad konstaterade Mikael Wiehe redan 1991 i sången "Alla dessa minnen" och i en text till 30-årsdagen av kuppen i Chile, skriven 2003, som finns med i boken. Men kuvad av det, nej det är han inte. Solidariteten med de som är svaga, de som står utanför, lever än och vissheten finns om att en dag "ska nya röster sjunga".
Att den politiska glöden knappast dämpats med åren var uppenbar på den vredgade platta han släppte tidigare i år. Det är också den glöden som bär fram både musiken och denna bok där han berättar sin historia utifrån sångerna. Boken blir, av nödvändighet, fragmentarisk. Mikael Wiehe hoppar i tiden, berättar anekdoter fyllda med värme, humor och trots; anekdoter om stödgalor, om latinamerikaturnéer, om vänskap – inte minst den med Björn Afzelius – och om kärleken. Det är fascinerande läsning även om det stundtals blir lite väl ostrukturerat. Det känns att han har lagt upp tågordningen efter musiken och sedan låtit boken följa samma ordning, på gott och ont.

Boken säljs både separat och som paket med själva boxen. Visst klarar den sig på egen hand men det är helt klart ett mervärde att ha dem tillsammans även om både priset och omfånget gör att den mer normalt Wiehe-intresserade ryggar. 16 skivor med till hälften outgivet material – det är naturligtvis ett mastodontprojekt att ta sig igenom från början till slut. Allt bär inte heller hela vägen. Den inledande skivan, med musik från decenniet innan genombrottet med Hoola Bandoola Band är mest av akademiskt intresse. "Nästan som Hot Five men utan trumpet" beskriver Wiehe sitt jazzband i "Basin Street Blues", en av mina favoritsånger med honom. Men lika bra som Louis Armstrongs band var de verkligen inte och poplåtarna han gjorde senare under 60-talet är förvisso inte dåliga men tämligen generiska.

De plågsamma syntförsöken i början av 80-talet har inte heller åldrats väl, med undantag för "Flickan och kråkan" och "Lindansaren". Mikael Wiehe ska dock ha all heder av att han inte stått still, att han sökt sig nya vägar.
Som allra bäst är Mikael Wiehe när han beskriver världen utifrån sin politiska horisont. Då har han ett textmässigt och musikaliskt driv som jag kan sakna i kärlekssångerna.

Jag gillar vaudevillekänslan hos inspelningarna med Kabaréokestern och Akustiska orkestern, det jazziga anslaget på Basin Street Blues-plattan och det arga politiskt agiterande och för evigt trotsiga på senaste plattan. "Jag tyckte att Björn var för traditionell i sin musiksmak, han tyckte att jag var för akademisk i min – men över två akustiska gitarrer kunde vi alltid mötas" berättar Wiehe och det är uppenbart att samarbetet dem emellan plockade fram det bästa hos dem båda. Det lite dansbandsaktiga hos Afzelius och det ibland lite pretentiösa och experimenterande hos Wiehe får i deras gemensamma projekt ge plats för berättelserna och det musikaliskt rakare uttrycket. Det är här de båda skiner som allra klarast, oavsett om det är som duo eller som delar i Hoola Bandoola.

Folkpensionen står för dörren men det här handlar inte om någon slutsummering. Det finns mycket liv kvar, många resor att göra, många sånger att skriva. Redan i inledningen slår han fast att det här inte är slutet. "Det är bara slutet på början". Och med den borgerliga alliansen vid rodret och med Sverigedemokraterna i riksdagen finns alla förutsättningar för fortsatt musikalisk agitation.

Ralph Bretzer, Norra Skåne, 29 september 2010

Två kilo Mikael Wiehe

Så damp den ner i brevlådan, en två kilo tung bok av Mikael Wiehe. Ett praktverk, elegant utformat och med en massa texter och kommentarer. Boken har en enkel struktur, Mikael Wiehe skriver om olika sångers tillkomst, tidsandan och de politiska frågor som var aktuella vid tillkomsten av låtarna. Och in i mellan personliga kommentarer om hans eget liv.
Det börjar med hans tid som jazzmusiker i början av 60-talet, fortsätter med tiden med Hoola Bandoola Band och sedan in i alla andra projekt och band han medverkat i. Här finns Kabarétorkestern, tillsammans med bland andra Göran Skytte och Ale Möller, här finns det stora körprojektet, här finns olika andra sammarbeten och det slutar med senaste skivan "Ta det tillbaka". Allt illustrerat med underbara tidstypiska bilder. Bland annat av en ung Mikael med saxen i högsta hugg, Hoola Bandoola Band hemma hos Mikael med Karl Marx "Kapitalet" uppställd på soffbordet och många, många andra kul bilder.
Efter en första genomläsning av boken inser jag att här finns en sida av Mikael Wiehes konstnärskap som funnits med hela tiden, men som inte varit speciellt synligt. Han är en utpräglad intellektuell och det syns i hans synpunkter, kommentarer. De är genomtänkta, klara och framförallt färdigtänkta. Han löper tankelinjen fullt ut och detta har vi inte riktigt sett tidigare, även om vi har anat det. Mikael Wiehes socialistiska ståndpunkt går som en röd tråd rakt igenom karriären och han är inte beredd att tumma på den.
Och det är nu jag lyfter telefonen och ringer Mikael Wiehe för att få svar på några frågor. Den första frågan är uppenbar.

Varför en box just nu?
-Egentligen skulle den komma till min 60-årsdag, men det tog lite mer tid än jag beräknat. Tanken var att markera min födelsedag. Men nu kommer den nästan till min 65 årsdag istället och det går lika bra det.

Det finns en mängd olika alternativa tagningar och sånger som vi inte hört tidigare, hur gjorde du urvalet?
-Det fanns lite olika kriterier; bästa låtarna enligt mig själv, bästa tagningarna, mest populära låtar och de mer ovanliga tagningarna. För att inte glömma en del roliga sånger.

Till exempel "Maskinen"?
-Ja, det är ett exempel.

Om du sammanfattar din gärning så här långt i tre-fyra meningar, hur låter det då?
-Jag närmar mig målet – inte slutmålet – att kunna skriva sånger om allting.

Det har snackats en del den senaste tiden om artister som ställt sig på den ena eller den andra sidan i valet. Hur ser du på relationen konst-politik i dag?
-Man kan å ena sidan säga att all konst är politisk, men man kan å andra sidan säga att många artister inte vill ta ställning och vill hålla sig borta från politiken, inte vill stöta bort delar av sin publik. För fyrtio år sedan var det tvärtom, vi ville in i politiken, vi ville vara med och påverka skeendet.

Du skriver i förordet att om du inte själv skriver så gör dina fiender det eller så skriver ingen alls. När jag läser det så funderar jag på om det inte handlar om tolkningsföreträdet eller rätten till sin egen historia. Hur ser du på det?
-Kampen om historien är alltid kampen om framtiden. Jag måste försvara min historia mot de angrepp som alltid kommer. Ta Per Ahlmark till exempel. Han har påstått att 60-talet var ett galenskapens årtionde politiskt sätt. Om han står oemotsagd så blir det tolkningen av en del av min historia. Men jag håller inte med om det och då blir det viktigt att skriva själv.

Du har valt att kalla både boken och skivboxen för "Aldrig bli som ni", varför?
Jag tycker att mitt liv har varit fyllt med uppbrott musikaliskt, personligt och politiskt. Jag började spela traditionell jazz men lämnade den för att utveckla min egen musik, jag bröt med min egen klass för att frigöra mig från den eftersom jag inte ville tillhöra en elit. Betänk att när jag gick ut gymnasiet så var det bara tre procent som gick gymnasiet. Och om du tittar på bilden så pekar jag uppåt, alltså jag vill inte tillhöra eliten eller överheten.

Så långt Mikael. Så boxen med hela 16 cd-plattor. Här finns allt – i stort sätt. Det är, liksom boken, en omfattande exposé över Mikaels musikaliska utveckling. Från jazztiden i början av 60-talet till senaste plattan "Ta det tillbaka". När man får det hela samlat går det att se influenser från olika stilar, stilar karakteristiska för varje årtionde. Om det under 70-talet är en mångfald av influenser (pop, rock, folkmusik från hela världen, m. m) så är det synt och rock under 80-talet. Varje årtionde får sitt musikaliska uttryck men det är inte skarpa gränser utan en långsamt växande process.
Naturligtvis är alla de klassiska låtarna med; "Fred", "Vem kan man lita på", "Keops pyramid", "Flickan och kråkan", "Titanic", "Det här är mitt land" och så vidare. Men här finns alternativa tagningar som är mycket intressanta. Tagningar som inte givits ut tidigare eller enbart som privata utgivningar, eller livetagningar.
I september 1997 ringde Björn Afzelius till Mikael Wiehe och sa att han skulle komma ner till Malmö. Mikael trodde att det gällde arbete. Men så var inte fallet, Afzelius berättade att han fått cancer. Då skrev Mikael "Den jag kunde va´". Senare spelade han upp den för Björn. Livetagningen från 1999 är från minneskonserten. Jag har hört den många gånger, men den här versionen har en sorg i botten som tränger rakt igenom högtalarna. Det finns en kraft i framförandet och en lågmäld förtvivlan som inte går att undgå.
På samma konsert spelade Mikael Björns egen "På egna vingar". Låten fanns med på Afzelius sista platta och är en sång till en av hans döttrar. Återigen är det en känslig tolkning och att Mikael sjöng just den låten vid det tillfället är någonstans logiskt, sången är en hyllning till livet.
Ett av Mikaels musikaliska projekt som idag är lite bortglömt är det stora körprojektet som genomfördes under 80-talet. Körer runt om i landet gjorde tolkningar av låtar som "Jakten på Dalai Lama" och andra. Det resulterade i en dubbell-lp. Från en av de konserter där körerna framförde sångerna är "Min älskade stod inför rätten i dag", en Dylantolkning han gjorde tillsammans med Cantelinakören 1984. Och det är något speciellt som händer när en kör framför låtar som från början inte varit ämnade för att framföras av just en kör. En ny dimension läggs till. Så också i det här fallet.
Den första gången Mikael gav ut dylantolkningar var på plattan "De ensligas allé". Samtidigt är just den plattan en nästan ren syntplatta där det blippar, bluppar och hoppar, far och piper. I boxen finns en alternativ tagning av "Tycker du" som på ett tydligt och ganska kul sätt visar just denna syntperiod.
Musikalvärlden har lockat Mikael, liksom tv-produktioner. Ett litet stycke som visar en annan sida av hans konstnärskap är "Krigsstråk" från tv-serien Torntuppen 1997. Det lilla instrumentala stycket har en komplex musikalisk struktur och är till sin form klassisk konstmusik. Här visar han med all önskvärd tydlighet sin känsla för arrangemang.
I boxen finna sammanlagt 84 alternativa tolkningar, låtar som inte tidigare varit spridda. För en nörd som jag är det rena julaftonen eftersom här finns ett jämförelsematerial av stora mått. Skitkul!

Örjan Svedberg , Dalademokraten, 28 september 2010

Ovanligt självutlämnande noter

Mikael Wiehe har skrivit vad som på ren skivsamlarsvenska heter liner notes. Det är en intressant genre, om än inte lika ärevördig som den traditionella självbiografin. Den brukar komma häftad och tryckas in i ett litet cd-konvolut, men Wiehe ger sina liner notes ett omfång som inte ens de feta årens Elvis Costello matchar. Av häftet bidde en tjock bok, som bisarrt nog säljs separat.
Likt Monty Pythons halshuggne riddare kan hans bok leva och röra sig även utan huvudsaken, men det förändrar inte faktum: bokens texter är underställda Mikael Wiehes sånger.
Den intressantaste utgåvan är alltså den som också rymmer cd-skivorna, sexton stycken. Sångtexterna finns också de nedtecknade i boken, men som han själv säger: han är ingen poet, han är en sångskrivare. Sångtexterna är utformade i symbios med rytmen, melodierna och ibland de musikaliska arrangemangen. Och generellt sett är den trubadurstämplade Wiehe faktiskt bäst när musikarren är fulla av anspråk och fullt ut genomtröskade.
Hans liner notes är som hans sånger: för genren ovanligt politiska och ovanligt självutlämnande. De handlar om och pendlar mellan "Kärlek & politik", som också är titeln på ett av hans album. Men den pendelrörelse som gör Wiehe oavbrutet intressant är den som i själva musiken går mellan det brett inbjudande och det påstridiga, det gälla, det skeva, det stramt stiliserade.
Och det är denna ihärdiga pendelrörelse som gör det svårt att sammanfatta Wiehes karriär i en liten samlingsvolym; tidigare försök har alla varit fragementariska. Denna extravaganza à sexton album är förvisso svårt hybrismärkt, men den tålmodige lyssnaren får överblick (och man kan ju alltid zappa).
Med perspektiv är det ofta Wiehes "svåra" perioder som ger mest: sviten "Elden är lös" från 1979, trots de abstrakta texterna; de hiphopinfluerade, rytmiska och lekfulla ordflöden som Wiehe delvis ägnade sig åt runt 2005; de Talking Heads-influerade, harmoniskt trångbodda staccatolåtarna från tidigt 1980-tal; förra årets nästan plågsamt utlämnande låtar om hans krisande äktenskap.
I övrigt är det kul att ta del av ungdomsårens v a lhänta försök att göra melodiös pop i Donovans och Paul Simons efterföljd. Samma melodiska ådra gör sig påmind i musikalerna, men där står jag gärna över. Bland det tidigare outgivna finns ett överflöd av livetagningar av redan kända låtar, men många outtakes är fina: från tidiga Hoolalåten "You Didn’t Know" (Wiehe goes Buffalo Springfield) till nästan nya "Maskinen", en låt om Mikael Wiehes kropp".

Håkan Engström, Sydsvenska Dagbladet, 25 september 2010

Aldrig bli som ni

Mikael Wiehe gör med Aldrig bli som ni bokslut.
Här finns runt 200 sångtexter varvade med texter av och om Wiehe, samt mängder med bilder. Det är sannerligen ett praktverk utöver det vanliga.
Under senare år har det kommit ett antal bildrika verk i samma genre av eller om andra artister, ändå är det något extra med Wiehes bok.
Kanske har det att göra med hans sällsynt konsekventa och rakryggade hållning, inte bara vad det gäller politik
utan också det konstnärliga hantverket. Wiehe fuskar inte och viker inte ned sig.
Det är en sällsynt intressant bok som tillåter att oss att komma nära en artist som har en tradition av att vara sparsam med personlig information i massmedia.
Till sist, Åsa Lindeborgs förord, det är knivskarpt och ger på en ynka sida såväl en introduktion till Wiehe som en avklarnad vidräkning med alla som inte törs/ids välja moraliskt.

Morgan Palmqvist,lektör, Bibliotekstjänst, BTJ, 2010

Wiehe på Wiehes vis

Det är med viss oro jag tar mig an Mikael Wiehes självbiografiska "Aldrig bli som ni", där han utifrån tvåhundra sångtexter skildrar sin egen och sin generations utveckling från 60-talet till idag.
Denna ambivalens beror bland annat på Wiehes ofta kompromisslösa och kampinriktade politiska retorik, vilken kan bli lite too much för en medelklassliberal som jag. Här kan man verkligen tala om en singer-song-fighter. Sedan handlar det nog också om en generationsavundsjuka. Vi som är födda på 60-talet har ju under hela uppväxten på avstånd sett 40-talisterna ta plats – och man skulle ju gärna själv ha velat vara med!

   Helt klart är 68-generationens ungdomsuppror en både dramatisk och fascinerande period. Och nu börjar berättelserna om denna tid att ta form. Jan Guillou skildrar i sin självbiografi livet på FiB/Kulturfronts redaktion. Ebba Witt-Brattström ställer i "Å alla köra systrar!" istället Grupp 8 och feminismen i centrum. Wiehes utgångspunkt är helt naturligt den svenska musikrörelsen.
   "Aldrig bli som ni" är i flera avseenden en storslagen bok, innehållsrik, färgstark och omfattande – ja, ibland kanske alltför omfattande – med tidningstexter, låtmellansnack, nyskrivna episoder och minnen. Inte minst bildmaterialet är fantastiskt. Man kan bara sjunka ner i dess foton och drömma sig tillbaka. Så unga de var i Hoola Bandoola! Som pojke tyckte jag att de var gubbar med sina mustascher och skägg, men i själva verket var de ju bara i 25-årsåldern.

   Och kul hade dessa 40-talister onekligen. Wiehe beskriver kort en hippiefestival på Jylland 1970 – "Alla gick med naken överkropp i jämlikhetens tecken… Och det tändes på. Det fanns hasch i allt. I kakorna, i chokladmjölken, i salladerna" – och konstaterar lakoniskt att han förstår dem som längtar tillbaka till den tiden.
   Att detta nya levnadsideal var svårt att förena med ett mer småborgerligt och ansvarstagande familjeliv ligger i sakens natur. I anslutning till låttexten "Gossekungen" beskriver Wiehe hur han gick in i sin första familjerelation med den idealiserade bilden av Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs intellektuella gemenskap – samt Susanne Brøgger hyllning av den fria sexualiteten – för ögonen. Det var givetvis inget optimalt upplägg.
   Som alltid när man träder in i en människas livsberättelse får man en fördjupad förståelse för dennes inre värld. Det gäller inte minst författarens tankar om kärlekens och relationernas svårigheter och möjligheter. "Sånger från en inställd skilsmässa" hette ju också förra årets skiva.
   Även Wiehes kamp- och provokationslusta förankras här i berättelsen om hur han som sexåring, efter föräldrarnas skilsmässa, flyttar från Danmark till Malmö och på skolgården omgående blir knuffad och retad för "dansk skiderøv". Dessa trakasserier fortsätter långt upp i skolåren på S:t Petri, "stadens finaste skola". Det är upplevelser som föder ett behov av revansch: "För jag kommer ihåg när jag var tjugo år och dängde näven i handflatan och sa: Jag ska bli berömd! Jag ska visa dom djävlarna!"

   En annan intressant linje i boken rör Wiehes konstnärsroll. Här framgår det tydligt hur medveten han är som sångskrivare och artist. Det gäller inte minst mellansnacken under konserterna som är noga utprovade och där han likt en antik rapsod (glöm inte att Wiehe pluggat litteraturvetenskap) improviserar kring givna teman. Aldrig mer än två tunga politiska snack per kväll, det orkar inte publiken med.
   Även denna självbiografi är naturligtvis en del av detta medvetna konstnärskap. Boken presenterar Wiehe som han själv vill bli presenterad. Tillsammans med musikerkolleger, självfallet, men också tillsammans med celebriteter som Nelson Mandela, Dalai Lama och Yoko Ono. Får man vara så oblygt självförhärligande? Det tycker jag nog. Självbiografier är på olika sätt en replik in i offentligheten. I förordet talar också Wiehe klarspråk om detta: "om man inte skriver sin historia själv är risken stor att antingen ens fiender gör det eller att ingen gör det alls."
   Det är sant som det är sagt. Och med "Aldrig bli som ni" tillför Wiehe ett viktigt kapitel i den pågående berättelsen om både honom själv och den närmast mytiska 68-generationen.

Torbjörn Forslid, lärare och forskare vid K 3, Malmö Högskola, Sydsvenska Dagbladet, 25 september 2010

Samlingsbox / Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar

Det finns några egenskaper hos Mikael Wiehe som sällan nämns. Som skyms bakom den ständigt närvarande politiken. Som många kanske inte ens vill se, eftersom de gör en politisk motståndare till en betydligt mer mångbottnad person och konstnär. Men när nu Mikael Wiehe samlar sina sånger och sina texter på hela sexton skivor är det ett gott tillfälle att prata lite om de där sällan nämna sidorna.
För det första är Mikael Wiehe en rolig man. Det vet man om man har hört hans mellansnack på konserterna och det förstår man om man tar sig tid åt några av de berättelser som finns i den tjocka bok som följer med lådan. Som den om de gånger han nästan träffat Bob Dylan.
För det andra. Mikael Wiehe har en ytterst ömsint, nästan romantisk sida som han ibland visar upp i sina sånger. När Mikael Wiehe sjunger om kärlek gör han det med ett djup och en värme som skulle kunna ha gett honom plats på en hel del Svensktoppslistor. Det senaste exemplet är från den senaste skivan och heter Strö all min kärlek. Då är Mikael Wiehe fullt ut en svensk Leonard Cohen. Det finns många fler exempel. Inte minst kärleksförklaringen till Björn Afzelius, Den jag kunde va. Kanske den finaste sång om vänskap som skrivits på svenska. Och man ska komma ihåg att Wiehe dessutom gjort en fullkomligt ursinnig skiva om en inställd skilsmässa.
För det tredje är Mikael Wiehe en musikalisk mångsysslare. Han har provat det mesta. Från progg till synt. Från teatermusik och jazz till bredbent rock, körmusik och otaliga spelningar med bara en akustisk gitarr. Mycket av detta ryms i boxen.
Till sist är Mikael Wiehe också en jävel på ord. Somliga texter må vara fyrkantiga, men andra är ren poesi. Och när Mikael Wiehe översätter Bob Dylan är det med både friskt mod och en odiskutabel tonträff.
Ändå är det politiken man hela tiden återvänder till. Politiken genomsyrar naturligtvis också allt det ovanstående. Allt hänger samman i den här skånske mannen i sina runda glasögon, säckiga jeans och till synes oföränderliga Tintin-frisyr. Det existerar inga skiljelinjer mellan kärlek och uppror, det är snarare två uttryck för samma glödande engagemang. Den eld som ibland kan få Wiehe att framstå som arrogant på samma sätt som Palme i den där debatten där han pulvriserade Fälldin brinner ibland så intensivt att lågorna slår tillbaka i ansiktet på honom. Mikael Wiehe är påläst, intelligent och övertygad om att han har rätt. Klart att folk retar sig.
Men de här veckorna, när svenska folket mer eller mindre yrvaket försöker samla sig till en motreaktion på att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, kan det vara värt att påpeka att Mikael Wiehe släpade ut Jimmie Åkesson på torget i en av sina sånger redan i våras.Man kan tycka vad man önskar om Mikael Wiehes politiska åsikter. Men ingen kan ta ifrån honom att han är lika envis som han är konsekvent. Här finns en sångare som inte tyst vänder kappan efter vinden.

Johan Lindqvist , Göteborgsposten, 2010

Mikael Wiehe: Bok och 16 cd-box:
"Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar"

Mikael Wiehe berättar om sin allra första offentliga spelning, som tonårig altsaxofonist i randig skjorta i Malmö 1963, då en kille i publiken ropar: "Haur du glömt å ta eå daj pjaumasen?" – varpå Wiehe lägger ifrån sig saxofonen, hoppar ner från scenen och ger honom "en fet smäll på käften".

   Vi skrattar och känner igen honom på den antagonistiskt laddade vi mot dom-humorn och konsten att alltid ha svar på tal. Trettio år senare, när han bytt "vi mot dom" till "du är som jag" och går igenom böckerna efter sin mors död, upptäcker han Lars Forssell och förstår till fullo dennes storhet och roll som föregångare till hans egen generation. Då skriver han sången "Det visste jag inte om Lars Forssell". Precis så – att det visste jag inte om Mikael Wiehe – känner även jag nu efter att ha läst och lyssnat till boken/boxen "Aldrig bli som ni – sånger och synvinklar" med sitt generösa myller av referenser och rottrådar till sitt liv och verk.Efter ett kreativt kaotiskt 60-tal då Wiehe kastats mellan stökig jazz och förfinad Simon & Garfunkel, sensualisten Henry Miller och existentialisten Albert Camus hamnar han i en replokal tillsammans med Björn Afzelius och Peter Clemmedson där de ger sig på Crosby Stills & Nashs "Suite: Judy Blue Eyes". En komplex trestämmig skilsmässosång med en något obskyr epilog på bruten spanska som blir början på Hoola Bandoola band. Men som Wiehe själv säger: "Komplexitet är ingen ursäkt för att slippa ha en åsikt eller ett engagemang."

   Kännetecknande från början i Wiehes texter är å ena sidan ett registrerande av verkligheten och å andra sidan kravet på att något skall hända. En igångsättande rörelse som gör verkligheten ogjord och öppen för det irrationella. En motsättning som blir alltmer tillspetsad, (tänk att Wiehe länge inte ville spela in "Titanic" för att han inte var säker på vad den betydde!) när han möter 80-talets känsla av ideologisk förlust, verklighetsförvirring och nya paroller om att "satsa på dig själv!".
Som ständigt närvarande förebild har han Bob Dylan, som han lyssnar på, läser och sedermera översätter: "Att översätta Bob Dylan är också att jaga en skugga, en fantom som aldrig står still utan ständigt har flyttat och förflyttar sig, en man som aldrig fastnar i en position utan hela tiden byter fot och försöker se verkligheten och tillvaron ur nya perspektiv."

   Någon Dylanskt ogripbar narr är Wiehe aldrig, men han växlar alltid mellan att vara språkrör och outsider. Att vara en röst för det som är och det som vi knappt kan föreställa oss. Är världen bakom dig eller framför dig? Som är ämnet i en av hans starkaste sånger, "Förändringen". Eller är den ett Dylanskt tomrum, en "ändlös natt där skuggor jagar skuggor"? Som han diktade i sin sång "Natten" efter mordet på Olof Palme.
Mest överraskas jag kanske ändå av vilken roll som andra hemland Spanien spelat för Wiehe ända sedan 60-talet. Att otaliga av hans även mest agiterande sånger verkar ha tillkommit på barer i Barcelona eller i solstolar i Torremolinos. Och ändå får man på dessa 16 cd-skivor leta mycket länge för att hitta ett enda inslag med latinska slagverk. Men den sena liveversion av den kända "Rocksamba", som väl knappast är en brasiliansk samba, låter åtminstone som en katalansk rumba. Kanske förklarar Wiehe bäst själv sitt lite fyrkantiga rytmsinne med ett minne från Andalusien 1965 då han under en flamencoföreställning från scenen ombads att sluta klappa takten. "Ett av mitt livs svåraste ögonblick", säger han.

   Nej, det latinska draget som ändå är så starkt hos Wiehe handlar inte om dansrytmer utan om identifikationen med den latinamerikanska frihetskampen i länder som Chile, Argentina, Uruguay, Nicaragua, El Salvador och Kuba. Och påverkan från poeter och sångare i dessa länder som "vågade" vara högstämt patetiska och fullblodsromantiska.Och det är här som Wiehe, likt en gång trubadurer som Evert Taube och Cornelis Vreeswijk, inympar en ny kosmopolitisk ton i svensk sångkonst. En kraft att gå utöver sig själv som i den oerhörda sorgesången över Björn Afzelius "Du kunde va jag". Eller att hejda döden som i den sena och rent underbara "Du finns kvar" där Wiehe smälter samman Taubes drömmande Calle Schewen med Caetano Velosos brasilianska vemod till en vibrerande hoppfull utsikt över ett hav med "dyningar i rörelse".

Martin Nyström, Dagens Nyheter, 13 oktober 2010

Dylan-tolkaren, världsresenären och jazzfantasten

I mina ögon har Mikael Wiehe alltid varit lite tråkig. Den präktige vänsterpredikanten som på senaste skivan Ta det tillbaka sjunger om lönepension och sjukförsäkringar. Aktuella ämnen, visst. Men inte vidare sexig rocklyrik. Snarare en dröm om vardagsgrått gnetande i ett land som inte längre finns. Ett land av silvergrå matlådor fyllda med rotmos och gårdagens fläsklägg, av kollektiv trängsel utanför fabrikernas stämpelklockor och av flourtanter som ivrigt uppmuntrar barnen till god munhygien. Där facklig kamp planerades vid köksbordet och där kalla kriget fortfarande var kallt.
Sånger om folkhemsromantik och förfall. Om förbättringar och inte förbifart Stockholm.
Tråkig och präktig i jämförelse med kollegan och bortgågne vännen Björn Afzelius. Livsnjutaren och vänstervisionären, han som rökte två paket cigaretter om dagen och gillade amerikansk rockmusik blandat med Hemmingways gangsterromantiska skildringar av Kuba strax före revolutionen.
Ändå är det svårt att inte uppskatta Wiehes kompromisslöshet, hans inverkan på generationer av politisk medvetna popkulturutövare och hans något knastertorra framtoning. Dylan-tolkaren, världsresenären och jazzfantasten.
Ordfronts nyutkomna kaffebordsbok Aldrig bli som ni, där Wiehe själv skriver, utgår från 200 kända och mindre kända texter och bildar på så sätt en historia om kärlek, kamp och internationell solidaritet. Om musikens makt och den makt som enligt Wiehe håller på att förloras till storkapitalet och glida folket ur händerna alldeles.
Förordet av Åsa Lindeborg är lysande läsning, viktig. Bildmatrealet är omfattande och gör att det är svårt att lägga ifrån sig de nästan 300 sidorna fyllda av Wiehes beska kommentarer och insiktsfyllda tankar. Det är, när jag tänker efter, bland de finaste böcker som getts ut i Sverige om och av en artist. Inte bästa kanske, men defenitivt något som imponerar i bokhyllan eller på vardagsrumsbordet. Ett givet måste för alla proggfans och Hoola Bandoolanostalgiker. Extra viktig, kanske, nu när Sverige tagit en radikal förändring i strikt motsatts till Wiehes klara alternativ.
Eller som han själv, långt innan det ödesdigra valet 2010, beskrev det i sången Planer från 1992,
"Vi smidde så ståtliga planer, Vi satte så stiliga mål, Vi gick under fladdrande fanor, Vår vilja var härdad som stål. Nu går vi i ruinerna"
Tydligare kan det inte bli för någon som undrar vart allt tog vägen, och för Wiehe som vill att vi, och han menar verkligen vi, ska ta det tillbaka.
Tillsammans med mastodontboken släpps också en box med 16 (sexton!) cd skivor sprängfyllda av så väl älskade som tidigare outgivna låtar. Ett Ulf Lundellkoncept som säkert kommer delas ut ur många av sextioåttagenerationens tomtesäckar i jul.

Johan Apel Röstlund, Arbetaren, 2010