|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| 100 sånger - recensioner: |
Wiehe en fin poet |
|||
Det är svårt att inte sjunga Mikael Wiehes texter inne i huvudet, när man läser Wiehe – 100 sånger. Det är ju så hans sånger lever, som melodi och text i ett nära sammanhang. Plus hans egen röst, skånsk och lite gäckande. Men efter ett tag märker jag att texterna också tål en eftersinnande läsning. Wiehe är inte bara en leverantör av ord till melodier utan en poet i sin egen rätt. Hans språk både kränger och smyger sig fram, här finns kabaréton och protestvers – där det någon gång i värsta fall, kan smyga sig in en naiv hurtighet – och den skiraste kärlekspoesi i en härlig blandning. Själv är jag svag för verser som den här, ur Hemingwayland: Ut ur skuggan, sval och ren, vacker som en hemlighet. Hon är kvinnan, han är han. Aldrig ska dom få varann. Klockan klämtar, tågen går. Jorden tiger och regnet slår, när drömmarna dör i Hemingwayland. En annan av mina favoriter är Gossekungen, från kråksånger 1981, sången om rummet längst inne dit tanken inte når, och där det förflutna härskar i ensamt majestät: Det är en gossekonung som styr i detta rum: en mycket liten pojke med obeveklig mun. Han känner inga gränser. Han lyder ingens lag. Hans händer griper girigt, efter det som han vill ha. Här finns förstås alla paradnumren: Titanic, Mitt hjärtats fågel, Soweto, …ska nya röster sjunga, och många andra. Men i ett så stort urval som hundra sånger kan också en hel del annat komma med. Man flyttar sig ju hela tiden, säger Wiehe själv i Lars Åbergs inledning: - Jag vet att jag har förlorat publik på att skriva låtar som Jag ser det, Motståndets estetik, Lillan står i hagen och I väntan på livet. Men jag var helt enkelt tvungen. Noter finns med. Plus många bilder som ansluter sig till texterna. Ibland blir det mer än illustration, till exempel när Edvard Hoppers målning Excursion into Philosophy tar halva boksidan, och sången Tystnaden tätnar fyller resten: Skymningen faller, tystnaden tätnar, drömmarna har gått itu. Ingenting som når mej nu. Ingenting kan nå mej nu. Rimligen borde den här boken kunna nå många. Kanske rentav en och annan som inte brukar köpa Wiehes skivor.
|
Verkligt social musik som engagerat många |
|||
Mikael Wiehe blev redan under tiden med Hoola Bandoola en klassiker i det svenska folkhemmet. I dag drygt 20 år efter starten är han klassiker i paritet med de allra största: Bellman, Taube och Vreeswijk. Det går inte att ge något entydigt svar på frågan, varför vissa kompositörers musik och texter har förmågan att leva ett eget liv, från person till person, från gitarr till gitarr. När det gäller Mikael Wiehe kanske hans storhet ligger i det faktum att hans sånger får en ny innebörd när de sätts in i nya sammanhang i tiden och samhällets utveckling. Efter 22 år som sångare, artist och kompositör och nästan 20 plattor ger nu Mikael Wiehe ut "100 sånger" på Carlssons förlag. Här har han samlat sina egna och publikens favoriter från "Garanterar individuell" som Hoola Bandoola släppte 1971 till senaste "Det ligger döda kameler i min swimmingpool". Samtliga sånger presenteras med noter och gitarrackord. I sångboken kan man också följa hans utveckling till den klassiker han är. Flammande inlagor för fred, rättvisa och engagemang, om livet och kärleken. Hur många känner inte igen, eller har sjungit med i, "Keops pyramid", "Fågel Fenix", "Titanic" eller "Som en duva"? Alla dessa sånger är verkligt social musik som fört människor samman på fester, möten eller solidaritetsgalor, sånger som sjungits in av andra artister, symfoniorkestrar eller sjungits av glada amatörer. Troligen kommer Mikael Wiehes "100 sånger" att bli en av Sveriges mest sjungna. Sångboken inleds med ett förord, skriven av journalisten och musikkännaren Lars Åberg. Han tecknar en mycket initierad och intressant bild av vår näste klassiker som samtidigt försöker förklara fenomenet Mikael Wiehe både personligt och samhälleligt. När jag fick boken i mina händer var det åter dags att damma av gitarren. Det blir jag säkerligen inte ensam om.
|
En vinddriven kung i ingenmansland |
|||
Mikael Wiehe fick sitt genombrott i början av sjuttiotalet i gruppen Hoola Bandoola Band, ett av flaggskeppen för den s k progressiva musikrörelsen. Efter gruppens upplösning har han dock renodlat en mera sökande attityd, både musikaliskt och lyriskt. Det framgår av samlingsvolymen "100 sånger". "En vinddriven kung i ingenmansland", har Wiehe kallat sig själv. Enligt artikelförfattaren är det också när han släpper sin objektiverande ton och låter ett personligt sentiment bryta fram, som han är som bäst. Idén om det nationella musikarvet är grundfalsk. Det vet alla som ägnat problemet en stunds tanke. Det nationella arvet har alltid proklamerats. Det har aldrig vuxit fram spontant. De folkmusikaliska traditionerna är lokala, emellanåt regionala, men aldrig nationella. Begåvade artister, musiker och kompositörer skapar sin egen identitet genom att smälta samman intryck från skilda traditioner, skolbildningar och idiom med sina egna idéer. Vill man tala om ett svenskt, nationellt musikarv, för att blott ta ett av ett par hundra tänkbara exempel, så inskränker det sig förmodligen till ett pekoral som upphöjts till nationalsång, diverse nationalromantiska alster och några paradmarscher. Lars Fimmerstad karaktäriserade nyligen denna alstring som "en skräpkultur", och det finns ingen anledning att söka ett vänligare ord. Trots att musikaliska traditioner vanligen är lokala, regionala, internationella eller socialt bestämda, framhärdar många i att föreskriva ett nationellt förhållningssätt till musiken. Således är Evert Taube fortfarande en nationell fetisch, trots att han i sitt djupt personliga, och sannolikt oefterhärmliga, idiom integrerade intryck från provencalska och latinamerikanska traditioner. Och hur skall man få ihop den språkliga lusten hos Taube med svårmodet hos Dan Andersson, en annan av svenskhetens fetischer? Även hos slik advokatyr har man väl rätt att fordra någon konsekvens. Taube är dock inte den enda internationalisten som gjorts fosterländsk. Samma öde har drabbat musiker som Lars Gullin, Jan Johansson och Ulf Lundell. Och nu när vänstern ånyo blivit nationell, så väntar vi bara på att även Mikael Wiehe skall upphöjas till nationalpoet. ANNARS DELAR WIEHE SIN öppenhet för internationella förebilder med Taube. Liksom denne anknyter han till sydeuropeiska och latinamerikanska mönster, men även till en nordamerikansk tradition från Woody Guthrie, Malvina Reynolds, syskonen Seeger – inte minst Peggy – och så Bob Dylan förstås; genom sina Dylanöversättningar är Mikael Wiehe rentav en av dennes skickligaste uttolkare. Och vid sidan av Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk hör han dessutom till de främsta i den svenskspråkiga sånglyriken efter Taube. Är inte det att övervärdera en gammal proggmumie? Låt oss se. Mikael Wiehe fick sitt genombrott i början av sjuttiotalet. Han hade bland annat ett förflutet som tradjazzmusiker, men det var med gruppen Hoola Bandoola Band han blev riksbekant. Tillsammans med Björn Afzelius och en grupp utmärkta, men ack så missbrukade, kompmusiker skapade han en odräglig trallpop, som förlamade den svenska rockscenen under den tidigare delen av decenniet. Hoola Bandoola Band var, tillsammans med Nationalteatern, flaggskepp för den så kallade progressiva musikrörelsen. På denna pseudoradikala scen förenades rock och popgrupper med spelmän, politiska teatergrupper och även några genuint progressiva musikgrupper som Arbete & Fritid, Samla Mammas Manna, Kornet och Iskra. Men Hoolas trallvänliga vispop hade inte ett dugg med ett progressivt musiktänkande att göra. Den gav dock ett mönster för mottagandet och värderingen av rockmusik vid den här tiden. Det viktiga blev inte kunnande och kvalitet. I stället gällde det att texterna uttryckte rätt åsikter, annars fick man påskrivet i den illa skrivna och kritiskt infantila tidningen Musikens Makt. Och musikaliskt stod amatörismen högt i kurs. Ingen musiker fick utmärka sig med en utvecklad teknik, sådant kallades onani. Höjden av publiktillvändhet var när gruppmedlemmarna bytte instrument med varandra. Att det hela bara blev sämre bekymrade föga. Det kallades kommunikation, och det var jättefint. Till denna alternativa musikrörelse fanns inte så många alternativ. Det var ABBA, den unge Lundell, en något yngre Magnus Uggla och några garagegrupper som förebådade punkrockens genombrott. JAG ANTAR ATT STUGAN BLEV Wiehe för trång. I vilket fall som helst gav han 1978 ut skivan "Sjömansvisor" tillsammans med sin nybildade grupp Kabaréorkestern. Där fanns två fina Dylanöversättningar och den allegoriska "Titanic". Albumet låg ljusår från Hoola Bandoola Band, och i den svenska versionen av Dylans "It"s All Over Now, Baby Blue" fick Chico Lindvall spela något så rysligt elitärt som ett väl avvägt, tekniskt drivet och expressivt gitarrsolo. Därefter har Wiehe renodlat sin sökande attityd, både musikaliskt och lyriskt. År 1981 kom "Kråksånger" med det moderna skillingtrycket "Flickan och kråkan", och han tillägnade sig raskt det fruktbara från new waverocken, vilket bland annat satte sina spår på en skiva med Dylantolkningar, "De ensligas allé". Med album som "Hemingwayland", "Basin Street Blues" och den popiga, men undervärderade, "Allt är förändrat" från 1991 har Wiehe befäst sin ställning som en av den svenska rockmusikens och sånglyrikens mer särpräglade personligheter. Helt har han dock inte frigjort sig från den trallande trosvissheten; 1986 gjorde han en märklig duoskiva med Björn Afzelius som lär ha sålt en kvarts miljon ex. En utmärkt bild av Mikael Wiehes insatser som sånglyriker ger volymen 100 sånger (Carlssons, 240 s), med texter, noter och gitarrackord, samt en historik signerad Lars Åberg. Allt är naturligtvis inte bra. Tvärtom. När Wiehe är som sämst är han verkligen dålig. Det gäller framför allt ett antal politiska plankstrykarvisor som "Andersson & Co", "Vi låter oss inte besegras", "Danslåt för yttrandefriheten" eller "Stoppa matchen", en sång om de heroiska upploppen i Båstad 1975. Om jag minns rätt var det Björn Borg och inte demonstranterna som eftertryckligast satte Chilejuntan på plats. När man bara läser texterna, och slipper den insmickrande musiken, visar dock ett par politiska sånger från Hoola Bandoola-tiden den sorgmodiga "Huddinge, Huddinge" eller den anmärkningsvärt ödmjuka "Ingenting förändras av sig själv" – en mänsklig kvalitet som jag inte kunde minnas att de hade. Någon sådan finns dock inte i hyllningssången till Victor Jara, en av Wiehes mest kända, mest förljugna och förmodligen också mest älskade låtar. Där staplas de lyriska klichéerna på varandra, och resultatet är en djupt motbjudande romantisering av den våldsamma döden. Enligt Åbergs förord har Wiehe dock sagt att han "är den som har skrivit flest bra låtar de senaste 20 åren i Sverige'". Det är förmodligen sant. Mikael Wiehe är inte den ende som drabbas av att den politiska utvecklingen springer från hans texter. I några av sina bästa sånger visar han dock en Sonnevis förmåga att frigöra texten från den dagspolitiska referensen. Det gäller inte minst "Titanic (Andrakasspassagerarens sista sång)". Wiehe har själv kommenterat den: "Jag försökte beskriva min känsla av att något höll på att falla samman. Här stod jag och vi andra i vänstern och tjafsade om interna småsaker medan hela samhället var på väg att förändras. Jag tänkte: nu lämnar råttorna skeppet." WIEHE SPELADE IN "TITANIC" 1978. Två år senare uppfattade många sången som en allegori över kärnkraften. Tolkningen är helt i sin ordnig och i dag kan en liberalt sinnad lyssnare även se sången som en kommentar till välfärdsstatens sammanbrott. I själva verket manar nog texten till besinning inför alla ofelbara drömmar, alla typer av millienaristiskt tänkande. Så blir den konsekvent antiutopisk, och som lyssnare fängslas man av den laddade tvetydighet inför det storslagna projektets sammanbrott som sången utmynnar i: Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten, där vi står. Men flaggan den går i topp. Denna tveksamhet inför utopierna fanns tidigt hos Wiehe. En av de bästa sångerna från Hoolatiden, "När man jämför", ger ett vackert, och mycket känslosamt, uttryck för hans vacklan mellan pessimism och hoppfullhet, mellan tillförsikt och en mer tragisk insikt om det flyktiga i alla drömmar om idealtillståndet: Nej, just när snäckan öppnar sej, för att andas en minut och ingenting av allt man minns, är vackrare än nu. Trots den objektiverande ton som ofta dominerar Wiehes sånglyrik kan som synes ett personligt sentiment bryta fram. Det är väl också när han släpper fram det, som Wiehe är bäst. Då får hans sånger en omisskännlig prägel. Det personliga förenas med det allmänna, det intuitiva med det abstrakta, känsla med intellekt. Ibland anar man rentav en konflikt hos Mikael Wiehe, en strävan att strama upp det alltför personliga intellektuellt. En sådan tendens märks till exempel på albumet "Allt är förändrat". Det är kanske Mikael Wiehes ljusaste skiva. I låtar som "Clownen" och "En ängel steg ner ifrån himlen" lyckas Wiehe trovärdigt besjunga den lyckliga kärleken; Gud må dock förlåta honom ett eller annat nödrim. Musikaliskt ger skivan ett glättat intryck, ytligt enligt de puritanska kritiker som knappast saknade ord för sitt ogillande då skivan släpptes. Samtidigt får man intrycket att Wiehe själv sökte bemästra glädjen med ett par mer tungsinta, och verkligen inte särskilt omistliga, politiska uppbyggelsesånger. Som om det vore något fel på lyckliga texter och skickligt framförd popmusik. Malmöiten Wiehe borde veta att glättigt inte behöver betyda glyttigt. Även på albumet "Basin Street Blues" från 1988 bryter en personlig ton fram. Titelsången är ett stycke utsökt nostalgi, en vemodig betraktelse över drömmar och tider som flytt, där vemodet undertrycks av Frans Sjöströms underbara stråkarrangemang och Povel Randéns klassiska jazztema på trombonen. Jazzstämningen håller även i sig i den vackra kärlekssången "Som ett andetag" där veteranen Lars Sjösten gästar på pianot och Helge Albin spelar ett fint saxsolo. I "BASIN STREET BLUES" BESKRIVER Mikael Wiehe sig själv som "en vinddriven kung i ingenmansland". Det är en bra metafor för hans egen position. I allt väsentligt är han trogen de ideologiska ståndpunkter som på sjuttiotalet gjorde honom till kung av den progressiva musikrörelsen. I dag har det kanske gjort honom vinddriven. En framskjuten position som sånglyriker har han dock. Låtar som "Titanic" och "Jakten på Dalai Lama" har med rätta blivit klassiker. En sådan status borde även tillkomma ytterligare något dussin av Mikael Wiehes sånger; låt vara att åtskilliga är bäst glömda. Så visst hör han till de främsta i den svenskspråkiga sånglyriken efter Taube.
|
En kulturfigur i bokform |
|||
Att läsa igenom ett hundra dikter, visor av Mikael Wiehe är något helt annat än att höra samma texter per skiva eller CD. Där, i Mikaels röst och i ljudspåret, finns kanske en vit prålighet och sensualism och "publik charmning" som en svart-vit text på ett papper, som en bok helt får klara sig utan. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på Mikael Wiehe på folkfester och krogar, från tv-inspelningar och skivspår, men jag vet att jag varje gång villigt låtit mig förföras av hans fysiska närvaro. Det har varit så med Mikael Wiehe för många av oss att han blivit en kultfigur. Det är löjligt, men så är det. Kanske inte så löjligt förresten? Nej, han har varit en av de få som verkligen vågar sig på ett djupare socialt engagemang i vår kultur. Bland artister ser jag inte många som orkat, vågat eller brytt sig i att gå utanför sig själva i sina texter och göra sig delaktiga av ett större sammanhang. Mikael Wiehe tar ju in frågan om solidaritet som alldeles självklar och alldeles nödvändig i sin diktning. I sin poesi. Visst har han skrivit underfundiga poetiska texter om ömhet och kärlek och visst har han "nytolkat" Bob Dylan så att fjädrarna rykt och så att man blivit yr i skallen. Men det är ju stört omöjligt att "slippa" att se hans sociala engagemang när man just som jag nu läst hans texter. Läst dem i en bok och läst dem med min egen inre röst och mina egna inombords förväntningar. Då blir om möjligt Mikael Wiehe en ännu tydligare medmänniska för mig. Då susar inte folkmassan vid estraden, då berusar inte krogvinet, då himlar inte flickorna med ögonen och då finns inte kultgrabben och myten Wiehe så störande längre. Då finns bara orden från ett hjärta till ett annat hjärta. Orden om våra liv, våra drömmar, vårt allt. Det är ju så författare möter sina läsare. Nu är grabben Wiehe kolossalt mångtydig, mitt i sin tydlighet. För när Lasse Åberg, denne utmärkt sällsynte Malmö-journalist, skriver en inledningstext om Wiehe i den bok som heter 100 sånger, då talar han självfallet med Mikael Wiehe om tolkningar av till exempel Titanic. Där kan man få veta att vänstern i Sverige kanske upplevde den som visa om kärnkraftshot, allt medan Mikael Wiehe själv såg den som sången om en löjligt tvistande vänster medan världen höll på att gå i kvav. Detta är faktiskt spännande. Det visar på det personliga i varenda texttolkning, i varje textanalys som över huvud taget finns. Vidrört oss har han, Mikael Wiehe. Vidrört oss och manat oss till att tänka efter. Manat oss till att samla oss i någon sorts vrede, nåt sorts liv av samhörighet och utöver egoismens snäva och motbjudande ramar. Inför den här texten, min recension av 100 sånger, hade jag vagt bestämt mig för att försöka precisera vad det är som gripit mig starkast i Wiehes poesi. Men väl i skrivandets stund, när formuleringarna skall fram, då upptäcker jag att det inte alls är lätt att fixera Mikaels kvalitéer. Det är inte så självklart längre att tala om vad det är som hugger tag i mig mest. Detta trots att jag hundra gånger sagt mig själv att just denna sortens poesi och viskonst ju är självklar och inte en enda millimeter svår att ta till sig. Nej, det är klart, i jämförelse med jämnåriga poeter så är Mikael Wiehes diktning enkel. Enkel i betydelsen greppbar. Men är det solidariteten, detta hjärta av medkänsla som fascinerar mig hos Mikael? Eller är det hans förmåga att berätta om den enkla kärlekens omöjliga grepp som lockar mig? Eller är det denna hans ibland underfundiga mix av det enkla och det svåra? Kanske alla, kanske.
|
|
|
