Estradören Wiehe är långt mer än bara sångare. Alla de mest älskade publikfavoriterna hinns med, och för var och en finns en noga uttänkt inledning som krokar upp låten i nuet eller världen, skriver Nils Hansson.
 
Redan när han hälsar välkommen förklarar Mikael Wiehe att det är spelning nummer elva av totalt sjuttio på denna avskedsturné. Han gillar att vara noga med detaljerna, och att prata så långsamt att ingen ska missa ett enda ord.
Man kan tycka vad man vill om tonläget, men den som uppfattar det som självhögtidligt är nog lite lomhörd. Snarare är det så att allt möjligt kan fås att låta lite lustigt, bara genom det här sättet att lägga fram det.
 
Snart redogör han för allt arbete som går in i en så här stor turné, ger många och exakta exempel; inte minst måste man välja och välja bort låtar. Men till slut är det klart.
 
Då invaderar Ryssland Ukraina.
 
Just den detaljen löser han genom att damma av Bob Dylans gamla "Masters of war", i egen översättning och med en stram, ödesmättad inramning – samt aftonens enda slagverk, i form av en militärisk virveltrumma.
 
Annars är medmusikerna bara två, Christer Karlsson på klaviatur och Anders Pettersson på gitarrer. Så resursstarka och flexibla att man inte behöver sakna mycket alls, förutom kanske lite tryck bakom några av de rakaste låtarna.
 
Men det gör också att man hör hur Mikael Wiehe faktiskt fumlar på gitarren ibland.
 
Han tappar text några gånger också, så alldeles osökt känns det inte att ta detta avsked. Även om han sjunger både om att ha drömmarna kvar och att stampa på gasen framöver.
 
Samtidigt är upplägget både ambitiöst och generöst. Alla de mest älskade publikfavoriterna hinns med, och för var och en finns en noga uttänkt inledning som krokar upp den i nuet eller världen. Självironiskt försäkrar han att vi ska slippa Nicaragua, men kontrar med en liten föreläsning om Chiles ekonomiska historia. Han hinner med den arabiska våren, klimatet, kärnkraften, den svenska jämlikhetsutvecklingen…
 
Många av pratorna hör rent av till kvällens behållning. Estradören Wiehe är långt mer än bara sångare.
 
Och många av de gamla låtarna är så tidlösa att de kan fungera som samtidsspegel utan särskild ansträngning. Allra mest slås jag av hur den fyrtio år gamla "Vem kan man lita på?" känns mer aktuell nu än på 70-talet, med sin text om ljugande politiker och villrådighet bland budskapen.
 
Men också "Titanic (andraklasspassagerarens sista sång)" ekar på ett nytt sätt efter att Ryssland har börjat angripa ukrainska kärnkraftverk.
 
Vartenda ett av sina decennier hinner den noggranne Mikael Wiehe med, från 70-talet och framåt. Av de färskaste låtarna kunde han kanske bytt någon av dem som handlar om att han har blivit gammal, men jag misstänker att han är lite stolt över att inte skygga för ämnet.
 
Och två av dem har ju Lasse Stefanz spelat.
 
Något överraskar det att han gör så pass många tolkningar av andras material, låt vara i översättning. Två Dylan, därtill Woody Guthries "This land is your land" och Björn Afzelius Silvio Rodriguez-tolkning "Sång till friheten", med Björns dotter Rebecca som gästvokalist.
 
Men också dessa är en väsentlig del av hans gärning, även om det lär dröja innan "Det här är ditt land" blir en svensk alternativ nationalsång. Och att hans egna låtar smäller högre är ju inget dåligt betyg när Mikael Wiehe nu ska summeras.

Men lågbudgetsättningen gör att det som kunde ha varit en grandios avskedsturné aldrig riktigt går av stapeln.
 
KONSERT · VISROCK. Sea U, Helsingborg, 31/3.
 
År 2525, ifall mänskligheten ännu är vid liv, kommer ett fåtal händelser och fenomen från det då avlägsna 1900-talet att vara hyfsat bekanta. Exakt vilka? Vi kan bara gissa.
Masskommunikationens genombrott? Det fossildrivna fordonsbeståndet?
Sekulariseringen, idén om Guds död? Månlandningen? World wide web 1.0?
Antagligen. Och så några one-hit-wonders: Stravinskys "Våroffer", Chuck Berrys "Johnny B Goode", Buggles "Video killed the radio star", Mikael Wiehes "Titanic".
Det är fortfarande bara gissningar, men åtminstone den sista är kvalificerad: när Mikael Wiehes avskedsturné (70 spelningar; detta var den åttonde) nådde Skåne kom jublet redan när legendaren sjungit några få strofer av just den låten. Detta är ett säkert tecken på evergreen-status.
 
Mikael Wiehe introducerade numret denna kväll som en allegorisk låt som kommit att tolkas som en skildring av en kärnkraftsolycka och därmed en protestsång mot energikällan. "Osänkbara skepp kunde sjunka, kärnkraftsverk kunde explodera", som han uttryckte det på Sea U.
Bakgrunden är en helt annan. När Wiehe började skriva på låten såg han den som en beskrivning av den redan då sönderfallande Musikrörelsen, med råttor som lämnar skeppet för att söka sig mot land. I boken som följer med hans mastodontbox "Aldrig bli som ni: sånger och synvinklar" från 2010 skriver han frankt att han vid utgivningen själv inte hade en aning om vad låten handlade om. Men han dristade sig ändå till att inom parentes, otypiskt försiktigt, skriva att "Jag tror att sången handlar om en liten mans känsla av total hjälplöshet inför ett stort skeende som han inte kan påverka".
Om det är vad Mikael Wiehe efter 32 års umgänge med låten tror, då tror jag detsamma.
Och därmed har låten bärighet också våren 2022. Den har mindre med ryssarnas bomber mot det ukrainska kärnkraftverket i Zaporizjzja att göra än med att Mikael Wiehe, snart 76 år gammal, är i färd med att runda av en lång och fruktbar karriär där han varit en betydelsefull sångpoet och en talesman för (delar av) en generation eller två. Han är på väg att pensionera sig, och han har närmat sig beslutet med viss melankoli.
 
Sånger om slutet har han sjungit nästan ända från början. Och han var inte mer än 46 när han gav ut låten "Jag vill inte dö", med de obetalbara raderna Dylan är dödlig, Ringo har starr / Hendrix har bitit sin sista gitarr. Det är som om han alltid känt flåset i nacken, fruktat upptäckten av att vara passé. Därav alla dessa låtar om sjunkande skepp, skadeskjutna fåglar och lindansare som bara med nöd och näppe kan dansa.
Mest är han ändå till havs, inte minst denna avskedsturné där skeppet sakta och utan större dramatik lägger ut från land. Han inledde i Helsingborg med "På livets hav", en av de bättre låtarna på 2021 års album "Den siste mohikanen" (läs: den siste av sin sort). Vad händer på livets hav, då? Jo, skepp förliser. De sökte livet / Och fann sin grav sjöng han.
 
Det låter dystert. Det är delvis mitt fel; jag gillar Wiehe men jag gillar honom mest när han är dyster. Jag hade kunnat skriva om de trosvissa låtarna från konserten också, de var många, men i dessa låter han paradoxalt nog tröttare. Det bränner inte till när han sjunger om hur vi ska för evigt sjunga Victor Jaras sånger eller om hur hans hjärtas fågel flyger upp mot skyn. Inte ens när han tar ställning mot ryssarnas krig i Ukraina, genom att binda samman en prata med försvenskningen av Bob Dylans "Master of war" ("Ni som tjänar på krig"; en låt mer om det militärindustriella komplexet än om geopolitik) blir han angelägen.
Fast ställningstagandet i sig är ett kvitto på att den moraliska kompassen visar rätt. Och det är fint att han anstränger sig för att knyta an låtarna till det aktuella. Detta gör han genomgående; han drar linjer till utfrusna visselblåsare, till klimatkatastrofen (detta hjälper inte nyskrivna "Vi sjunger för varann", men det är på ett vemodigt vis fint att se Greta Thunberg som en av två huvudrollsinnehavare i "Flickan och kråkan") och till en dagsaktuell tidningsartikel om den skenande ojämlikheten mellan de rikaste och fattigaste i det som brukade vara världens mest jämlika land.
Den sista anknöt till "Keops pyramid", det musikaliskt mest givande numret denna kväll.
 
Just det, musiken. Det fanns sådan också. Detta var en konsert. Mikael Wiehe har de senaste åren ibland låtit knarrigare än så här, men så länge han inte sökte sig mot de högre registren hade han en fyllighet och stadga i rösten. Men tonträffen var sådär, och det blev lite kämpigare under kvällens lopp. Så får det vara. När han handskas som bäst med sina resurser bär det, som i "Keops pyramid" där han sjöng skenbart nonchalant — det vill säga coolare — och växlade mellan talsång och bärande melodiösa fraser.
Fint ändå. Men jag känner mig ändå blåst på konfekten när Wiehe, som turnerat med så många fantastiska musiker genom åren, avslutar karriären med att resa landet runt med två och bara två medmusiker. Lågbudgetlösningen är väl ett nödvändigt ont, men lite ont gör den allt.