|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Det viktigaste stilbrottet i den svenska rockhistorien | ||
| En Ny Wiehe | ||
Bilden, eller är det myten, av Mikael Wiehe är en nutida poet/trubadur. Instrumentet han håller i handen är en akustisk gitarr som i undantagsfall byts ut mot en elektrisk. I går krossades den traditionella bilden av Mikael Wiehe. Definitivt. Han gör entré, utan gitarr, börjar pilla på en synt, en Pro-One som står vid hans högra sida. En framtidsvision? Nej, men ett uttryck, en manifestation från en trubadur som erkänt nuet. I går var det smygpremiär för Mikael Wiehe, Fjellis, Nyberg & Co. På Lorensborgs fritidsgård i Malmö. Sammanlagt är man fem personer på scenen. Två är helt nya, Hans Åkerheim som rör sig på sceners vänsterkant utrustad med allehanda klaviatur, och Johan Valentin som alternerar mellan bas och synt. Spännande Scenbilden är uppbyggd så att Wiehe har all den moderna teknologin vid sin högra sida. Den rockhistoriska kontinuiteten får illustreras i gitarristen Fjellis till vänster och Håkan Nyberg, trummor, i bakgrunden. Tillsammans gör de den kanske mest spännande och dynamiska rockmusik vi kan höra i Sverige i dag. Utan att förringa de rena, syntetiska experiment som utförs runt om i landet. Vad som är spännande med Wiehe och hans nya repertoar är att han bildar en naturlig länk mellan 60-talets låtskrivartradition och 80-talet med dess oanade teknologiska möjligheter. Två generationer musiker möts på scenen, i en och samma grupp. Planterar om Stommen i repertoaren är Bob Dylan. Melodier tagna från Wiehes kommande album där han tolkar Dylan under temat "De ensligas allé". Man omplanterar den tidiga Dylan i europeisk mark. Låter den samtida europeiska musiken konfronteras med 60-talspoesin och dess uttryck. Man lånar drag från nya King Crimson, David Byrne och Talking Heads. Sången är muskulös och stark. Det är folkmusik med ena benet i ett samhälle som ännu inte fått sin folkmusik. I Tattardrottningen har man tre syntar i gång. "Dylan som klippdocka", skriver jag i mitt anteckningsblock. Man ger Dylan en ny och mer tidstypisk kostym än jeansställ och boots. Byter ut munspelet mot kraftiga klaviaturfärger. Tjock olja ristar med expressionistisk teknik huvuddragen av vad som en gång var Bob Dylan. Mikael Wiehe har i en intervju nyligen sagt att han valt Dylan och redan kända låtar för att språnget inte skulle bli så långt. Det finns en röd tråd som löper genom konserten, förkroppsligad i Bob Dylan. Med eller utan kläder. Uppstudsig I Maggans bar (Maggies Farm) är man nära originalet. I "Allt det handlar om" (All I Really Want to Do) kan man spåra Mott the Hoople och All the Way to Memphis. Det är rock där energin står I centrum. Musik för en uppstudsig folkparkspublik. Ibland, som i Wiehes originallåtar, finns vissa likheter med John Lennon och tiden med Plastic Ono Band. Se där, en annan 60-talshjälte går igen. "Jag ömkar immigranterna" (I Pity the Poor Immigrants) tillägnas centerpartiet och –Thorbjörn Fälldin. "Dom sålde allt dom trodde på." "En översättning där jag omedvetet förutsåg den borgerliga regeringens fall", säger Wiehe. Övertygad Det är en osäker allé Wiehe gett sig in på med dessa tolkningar. En avstickare man bara kan göra om man är hundraprocentigt övertygad. Det tror jag Wiehe är. Annars skulle det aldrig funkat så bra. Då skulle det bara bli en kultlurkrock, en parentes i hans sökande efter en ny svensk rockestetik. Med turnén "De ensligas allé", står Mikael Wiehe åter på en kreativ topp. Han har kommit över en viktig tröskel, lämnat den akustiska musik som följde honom ända till Kabaréorkesterns slut, och hittat ett nytt, tidigare okänt rum som han nu fritt dekorerar med hjälp av sin långa musikaliska erfarenhet. Viktigt Många kommer att bli förvånade. Men få besvikna. "De ensligas allé", som musiken framfördes live i Malmö k går kväll, är det viktigaste stilbrottet jag kan komma på i den svenska rockhistorien. |
||
| Olle Berggren, Kvällsposten, 23 september 1982 | ||
|
||
