Dom vill, man ska ta skeden i vacker hand
men vilken hand är det?
Är det den man kör fram, för att få tjäna en slant
på att vara som man inte är?
Sjunger Mikael Wiehe i en sång på sin nya LP Sjömansvisor (MNW 82p). I en annan sång presenteras "Titanic – andraklasspassagerarens sista sång", en laddad, svindlande beskrivning av total oförmåga att ta itu med sin situation. Medan Titanic sjunker, medan orättvisa och övervåld härskar, medan bolagspengar investeras i Tredje Världens förtryckta länder, medan kanoner mullrar och terrorister skaffar lösnummerköpare genom meningslösa mord…
Vad gör man då?
Vi gick till baren och fick ett gratis glas champagne.
Och vi skålade för imperiet och för varann'
sjunger andraklasspassageraren.
Sverige äger skog, gruvor och miljontals människor som vill arbeta. Bolaget kom, människorna arbetade, kommunen byggde vägar och hus på kredit. Sen flyttade bolaget.
Det är den vanliga visan, den gamla, kända historien,
det är samma poänger och samma refräng.
Men så länge vi inte gör nå't åt saken,
får vi väl skylla oss själva, om vi får höra den igen.
Sanningen är ofta obehaglig. Vilket inte hindrar att sanningar i en lögnaktig tid är som det friskaste källsprång.
Det finns några låtskrivare som ibland lyckas leva upp till Woody Guthries fina krav på "sånger som visar dej att den här världen är din även om den gjort dej jävligt illa och slagit ut dej tio gånger om".
Till denna sällsynta kategori hör Mikael Wiehe. Dit räknar jag också Cornelis Vreeswijk liksom kompositörsparet Carsten Palmaer - Stefan Ringbom (från fria Proteatern). Samt utan tvivel Nationalteatern, vars senaste LP Barn av vår tid (Nacksving 031-16) just utkommit. […] |
