JAZZ. Gamla sta'n, Österlånggatan 29. In i portgången. Ned i källaren genom trappan, inramad av färgglada tegelstenar. - ?? Naturligtvis; den svenska, och framför allt genuint stockholmska, jazzinstitutionen Gazell 15 . Andra hem och musikalisk födelseplats för kungl. huvudstadens mest framträdande tradjazzmusiker. Fredagen den 14 februari.
 
OVANFöR DEN SLITNA skurgolvs- estraden hänger en splitter ny skylt. Vi läser: Cooling's Traditional Jazzmen.
lnstamp. Och skylten börjar svänga i korsdraget från de svängiga fem blåsarna: kornett, trumpet, altsax, trombon, bassax (den enda verksamma i landet!) alternativt tenorsax. Här, en bra bit under gatunivån, fick imponerade Stockholmsmusiker ffg uppleva ett stycke renässans av jazzens 30-tal. Tidig swing, som inte har någon motsvarighet i det av popjazzen dominerade jazz- Europa. l den minusgradiga februari· aftonen värmde genuina och outslitliga Whiteman-, Henderson-, Russel- och McKinney-arrangemang, samt inte minst Ellingtonia i "djungel"-tappning (30-talet). PASTISCH? OK - låt gå för det!
Men jazz som dessa unga Malmömusiker inte våldfört sig på. Jazz som är bra - kanske bäst? - med det viktigaste av allt i behåll: äkthet, friskhet och glädje. Jazz som fortfarande har sitt budskap kvar; arrangemang som tack vare sin kvalitet överlevt kommersialism och därför i högsta grad är berättigad 1964. Jazz personligt tolkad av ideella jazzmusiker, som känner ansvar för sin musik. Så'nt sätter sin markanta prägel på resultatet.
 
OCH DETTA l HÄNDERNA på duktiga utövare, vilka på endast ett år tillsammans lyckats inta en position som landets förmodligen bästa tradjazzmusiker. Ädelstenar som instrumentalister, av bandledaren Hans "Cooling" Carling med aldrig sinande energi slipade till individualister som solister, men också till en homogen enhet. Den kommer främst till uttryck i bandets unika och mäktiga bigbandsound. Repertoaren är exklusiv. Carling har letat fram tidigare nästan okända arrangemang med strålande resultat. Och det är tämligen unikt att få höra nya låtar i dagens jazzvärld!
 
BLAND DE ANDÄKTIGT lyssnan- de Stockholmskollegerna till coolinglarna spårades inte minst en djup beundran för s o l i s t e n Hans Carling. Ge- nomsyrat av fräschhet, rytmisk frasering och en lyrisk, kristallklar ton exekverar Carling sitt lyhörda kornettspel. Detta i integrerande kombination med en för· bluffande teknik. Tillsammans med trumpetaren Göran Skytte, som har en naturligare - tidig Armstrong-influerad - spelstil, fick publiken uppleva bl. a. ett av de svängigaste kornett/ trumpet· chases, som någonsin hörts på Gazell.
 
SÄLLAN HAR Stockholms ende verklige jazzmecenat och .. idealist, Ga· zells legendariske ledare Orkie Nyström, skådats så mysande, som denna jazz- afton. Och rörd, om än inte överraskad, blev han, när hela bandet kom tillbaka med gaget och hävdade att några pengar ville man inte ha. "En sådan jazzkväll har vi nästan aldrig varit med om tidigare", dokumenterades det på klingande skaunska.
 
EN UNIK JAZZUPPLEVELSE! var därmed till ända. Som danskarna skulle ha uttryckt det: "Jazz. så ørene blafrer!"

Christer Ekbom, 15 februari 1964

Blandad popjazz av traditionalister

 
HELA FYRA EP-plattor med malmöitiska jazz. och popstjärnor har det unga grammofonbolaget Discus Celeste släppt ut på sistone. Det är en djärv satsning på dagens hårda skivmarknad, särskilt som Discus Celeste enligt uppgift saboteras av de "stora" skivdistributörerna, som vägrar att vidarebefordra bolagets alster till skivdiskarna.
Desto mera heder åt entusiasterna (idealisterna?) bakom detta enda aktiva skivföretag i Malmö - och speciellt bör man kanske ge en honnör åt Oscar "med C" Bjerelius, som väl är den drivande kraften och står som producent för samtliga de fyra nya skivorna.
Av dessa bjuder två på tradjazz av de välkända malmöbanden Coolings Trad Jazzmen och Martinique Stompers, den. tredje innehåller modern pianojazz av Anders Ekdahl medan den fjär- de riktar sig speciellt till popmarknaden och lanserar trumpetaren Leif Uvemark i fyra melodier.
För att ta den sistnämnda plattan först bör Uvemark ha alla förutsättningar att framgångsrikt konkurrera med så väletablerade stjärnor i sweet- trumpet-branschen som Arne Lamberth och Ernie Englund, för att nämna ett par konkurrenter. Leif är en utomordentlig instrumentalist och här har han fått fyra melodier att jobba med som passar honom precis.
Ackompanjemanget är förstklas- sigt och kombinationen Leifs sobra trumpet och den berömda danska Saaby-kören är ett 100- procentigt lyckat grepp. Staffan Åkerberg bör också ha en blom· ma för de eleganta arrange- mangen.
"Fingurativt piano" kallas Anders Ekdahls första soloplatta, som ger ett fint prov på den unge malmöpianistens avancerade spel. Han har förstås fint stöd i Tobis Ekengrens bas och Gigge Johnsons trum- mor - fast vi undrar om inte basen är väl starkt upptagen, speciellt i "Smörrebröd Blues". Andra sidan med Hacke Björkstens barock-inspirerade "Miniatyr" och "Stella By Starlight" har bättre balans, tycker vi.
Så har vi de två plattorna med trad-jazz: personligen tycker vi att Martinique Stompers den här gången är betydligt roligare att lyssna på än Coolings band. Det kan förstås bero på att Martinique-grabbarna valt en av våra egna gamla favoritlåtar, "How can you face me?", en låt som Fats Waller på sin tid vaxade på en oförglömlig gammal "stenkaka". Även i övrigt är melodivalet gott på Martinique stompers platta, med Ellingtons "Diga Diga Doo", "Farewell Blues" och King Olivers "Working Man Blues". Det svänger fint i plattan, och vi fäster oss speciellt vid den lyriska ton som kornettisten Roland Åkeson demonstrerar.
"Saratoga Shout" av den nyss bortgångne Luis Russell, som ledde ett av 30-talets förnämsta färgade storband, är bästa låten på Coolings platta. Däremot tycker vi att bandet lyckas dåligt med Bix Beiderbeckes diskutabla "In the Dark" (mera känd som "In A Mist") [Det rör sig om två skilda melodier. M.W.], en melodi som utan tvivel lämpar sig bäst för solopiano, om den nu över huvud taget kan räknas som jazzmusik.' 'The Pearls", Jelly Roll Mortons gamla klassiker, får ett bättre utförande, medan "Sentimental Baby" inte gör lyssnaren särskilt entusiastisk.

Bull, Kvällsposten, 5 november 1963

 
 
Det här handlar om bandet som spelar så gamla låtar att det låter som något nytt.
Coolings New Traditional Jazzmen från Malmö kommer någon gång fram på höstkanten att ståta med Sveriges förmodligen exklusivasie repertoar. ldel sällan spelade jazzalster från slutet av 20- och början av 30-talet.
Bandet har redan haft smygpremiär på Falsterbohus. Det verkliga elddopet blir dock i samband med jazzfestivalen i Landskrona då Cooling och hans mannar ska kompa veteranen Albert Nicholas.
 
COOLING själv heter egentligen Hans Carling, är 21 år gammal och studerar juridik i Lund när han inte lirar kornett i det egna bandet.
Särskilt cool spelar han inte. Namnet Coollng fick han redan l realskolan - en klasskamrat hörde fel vid uppropet och tyckte magistern sa cooling i stället för Carling. Och så fick det bli…
Han har hängt med i gemet länge nu. Blev egen kapellmästare redan 1957. Seden dess har Cooling och Co varit skolungdomens förklarade gunstlingar l Malmö och idag räknas bandet som ett av Sveriges bästa i den traditionella skolan.
l SOMMAR har således Cooling möblerat om ordentligt l bandet. Bara två man återstår från vårupplagan och i blåsarformationen har tillkommit två saxar.
Här är "laguppslällningen": Hans Carling, kornett, Povel Randén, trombone, Michael Wiehe, altsax, Frans Sjöström, tenorsax och bassax (!), Bob Stalin, piano, Dennis Johnsson, banjo, Björn Franzén, bas, och Carl Otto Strand, trummor.
Det där med bassax i bandet är helt unikt. Den saxofonen är nästan större än killen som blåser i den.
Det lär bara finnas ytterligare en bassaxofonist l Iandet - Anders Langlet i stockholmsbandet Storyville Creepers. BASSAXOFONEN är inköpt på kooperativ basis. Bandet lät hela gaget från en spelning gå till instrumentinköpet.
- Det är absolut inget originalitelsjäkt att vi tagit med en bassaxofon i sättningen, poängterar Cooling med eftertryck. Visserligen är instrumentet otympligt men man får helt underbara bastoner ur det.
Just nu finputsar Cooling repertoaren inför framträdandet på Landskronafestivalen i början av augusti.
- Jag håller på att gå igenom en massa Luis Russel plattor.
Albert Nicholas spelade ju i det bandet på sin tid. Men det värsta är att man inte vet hur mycket han kommer ihåg av sina stämmor från den tiden ...

Christer Borg, Kvällsposten, juli 1963