Mikael Wiehe låter sig inspireras av emorap – det mest radikalt politiska han gör på sitt sista album.
Musiken skildrar också fint något slags upplopp.
 
För svenskakyrkan.se berättar Mikael Wiehe om sin nya musikaliska riktning: "Det här med emotional rap får jag inspiration från. En artist som heter Lil Peep som min dotterdotter brukar lyssna på". Det säger någonting om Wiehe som artist och person; inte varje 75-årig man i det här landet är lika nyfiken på ung popkultur. Plötsligt känns det som en liten sorg att nya skivan och stundande turnén markerar slutet på hans musikaliska gärning.
Pianisten Erik Hjärpe från Timbuktus Damn! har tillsammans med Wiehe producerat "Den sista mohikanen". I det dystopiska titelspåret får rullande hi-hats sällskap av jojk. Med sporadiska flöjter, salsagrooves och dramatiska blåsarrangemang är det här den mest risktagande musik jag hört från en svensk 40-talist på länge. Kan Tomas Ledin smittas bara en smula av detta inför sitt kommande 70-årskalas på Avicii arena? Wiehes svanesång berör på allvar när den, precis som Ulf Lundells "Vardagar"-svit, skildrar något slags upplopp. Olle Adolphson-hyllningen "Så gick du i den tystnad in" är ett osminkat exempel. Corona-sången "Inställt liv" är också effektiv i sin ödslighet. "Döden ställer inte in", sjunger Wiehe innan kyrkklockor ringer ut hans karriär.
 
BÄSTA SPÅR: "Så gick du i den tystnad in" (Till Olle Adolphson).

 
Sångpoeten går en sista rond som turnerande artist i vår, men är detta verkligen sista albumet?
 
Betyg: 3
VISA/FOLKPOP. Den siste mohikanen.
Mikael Wiehe tar farväl, åtminstone av livepubliken som får möta honom en sista gång under den turné som han avverkar i vår. Det är på ett sätt rimligt, nio år efter att den då 66-årige veteranen gav ut ett förvisso ganska sprudlande album som han kallade "En gammal man".
Detta nya album, hans första med nyskrivna sånger sedan 2017, blir en bra följeslagare på turnén även om det kommer att krävas vilja och handlingskraft för att trycka in mer än en handfull av låtarna bland publikfavoriter i repertoaren. Men det är en i stora stycken fin Wieheplatta, inspelad med stora delar av bandet Damn! (Erik Hjärpe har producerat) som kan leva sitt liv på egen hand, vid sidan av scenen.
 
Tonfall och uttryck känns igen, såväl formuleringar som hållningar, men detta är ingen resumé av en långt gången karriär. Låtarna tar upp klimatkris och högervridning: dagsaktuella ämnen.
Bästa spåret heter "Dom bygger läger" och är mindre dystopi än samtidsskildring. Den handlar om smygradikalisering och människor som drömmer drömmar i svart och vitt. Musiken är återhållet dramatisk, med en spänning mellan Hjärpes marimba och det snyggt arrade blåset. Beatet kommer från Måns Blocks darbouka och Stephan Jarls cajón, som nästan låter som en orkesterpuka.
När allt tonat ut återvänder låten i en brusig liten slutknorr, en pastisch på Brecht/Weill-epokens kabaréer, och Wiehe tar till den verkliga slutklämmen Tänk på Tyskland 1932 (den hösten fick Nationalsocialistiska arbetarepartiet 33 procent av rösterna i ett demokratiskt genomfört riksdagsval och Weimarrepubliken drog snart sin sista suck).
 
Det är inte bara demokratier som dör i Wiehes nya låtar; låtskrivaren blir lätt morbid från tid till annan. Döden ställer aldrig in, sjunger han i avslutande Covidnumret "Inställt liv" som avslutas med klockringning. Och "Så gick du i den tystnad in (Till Olle Adolphson)" är en sorgsen visa tillägnad den visdiktare som han nog alltid identifierat sig med.
Sånger om att tiden sprungit ifrån honom har Mikael Wiehe skrivit sedan början av 80-talet, men de brukade ha lite mer bett. Nya strider väntar, och nya nederlag / Världen som jag kände den finns inte längre kvar sjunger han uppgivet i "Den siste mohikanen", strax efter att han konstaterat att det inte längre finns någon som lyssnar till hans sång. Är han ute med håven eller är han verkligen så här resignerad? Äsch, det kanske bara är en gestaltning. Han är ju faktiskt inte någon mohikan.
 
Allt på albumet är inte bra eller ens riktigt uthärdligt. Svårast har jag för "Vi sjunger för varann", ett samarbete med KlubbkörHåkan Engström SDS 26 november 2021en och en sång om musikens makt, får man anta — men denna är rätt kraftlös som vapen för att förhindra de smältande isar, brinnande träd och rakbladsbestyckade gränser som Wiehe sjunger om.