Videon dödade aldrig radiostjärnan. Pandemin har inte dödat livescenen. Men det krävs att någon ruskar liv i den.
 
Från Malmö: A tribute to John Lennon ROCK. Gästvokalisterna Viktoria Tolstoy, Mikael Wiehe och Svante Lodén; kapellmästare Chico Lindvall med John Venkiah, Mats Ingvarsson och Paul Svanberg. Folk å rock i Malmö 7/4.
 
Minns ni när det främsta hotet mot livemusiken inte självklart beskrevs med ord som virus, corona, pandemi och covid-19?
Det fanns en sådan tid. Den tog slut allra tidigast januari 2020. Det var då som sex privata konsertarrangörer i Malmö slöt sig samman och publicerade ett upprop med udden riktad mot vad man uppfattade som orättvis och destruktiv konkurrens från evenemang som stöttas med pengar från Malmö stad.
Svårigheterna stärkte framför allt viljan till samarbete mellan dessa privata och kommersiellt utsatta aktörer, men har också väckt välvilja hos kommunen. När fem av arrangörerna nu iscensatt en digital musikfestival, kallad Från Malmö, är inte bara Event in Skåne utan också Malmö stad med och stöttar. Första konserten sändes från Folk å rock på onsdagen. Fram till 17 april blir det musik också från KB, Babel, Nöjesteatern och Far i hatten.
Blandad kompott: från coverbandsgig till stjärnspelningar. Denna konsert på Folk å rock var både det ena och det andra: verkliga affischnamn och musiker i världsklass, men repertoaren var lånad. Den här hyllningen till John Lennon var först schemalagd i höstas, då det var 40 år sedan mordet och 80 år sedan Lennons födelse.
Bandet inledde med "I want you (She's so heavy)", en av ett litet fåtal Beatleslåtar där den låtskrivande Lennon helt överglänses av sin basist. Det skulle visa sig signifikativt; större delen av Malmökonserten var det musikerna i bakgrunden som övertygade starkast. Den här basistlåten kneps av alldeles för tidigt, men inte senare än att Mats Ingvarsson skulle hinna imponera. En fröjd kvällen igenom var också John Venkiah, oftast med fingertopparna dansande längs ett Wurlitzerklaver men i "Jealous guy" också som sångare: bluesigare än i originalet och hos Bryan Ferry; mer behärskad än The Black Crowes och Frankie Miller — temperamentsfull, men med koll.
Viktoria Tolstoy fläkte ut sig mer, med ett tryck som "Isolation" inte riktigt höll för men som funkade fint i den rymliga "Come together". Här bäddade Chico Lindvall in lite "She loves you" i sitt solo, ett grepp som var ännu mer lyckat i det ganska fritt flytande outrot till "Day tripper" som djupdök i "Tomorrow never knows" men hela vägen var mindre av fråge- än utropstecken. Här gjorde också Svante Lodén sin största insats för kvällen.
Främsta publikmagnet — det är svårt att veta säkert i en tv-sändning som denna, utan publik på plats — var nog Mikael Wiehe. Han medverkade bara i två låtar, men gjorde ett tydligt avtryck. Medan andra tog sig friheter med beat och improvisation så var Wiehe den som satte sina egna svenska ord på Lennons låtar. "Imagine" — i duett med Tolstoy — var lite för mycket skolavslutningsnummer för att jag skulle klara att hålla blicken på skärmen i tre minuter, men det fanns något fint i hans avklätt sentimentala och distinkt knappordiga version av "Love". Den blev en hymn, med en anda som liknar Lennons. Men finaste balladen var gitarristen Chico Lindvalls ordlösa och ekonomiska tolkning av "Julia": en hyllning till Lennon, men kanske mer ändå till Jeff Beck? Håkan Engström SDS 7 april 2021