Mikael Wiehe - Recensioner 2016

Recensioner 2018:

Solidaritetskonsert med Mikael Wiehe i Varberg

Varberg har en mycket vacker teater. Den byggdes 1895 och renoverades på ett varsamt sätt förra året. Det är en teater med två balkonger. Från den övre balkongen finns det platser där man knappt ser scenen. Därför är det sällan helt utsålt.

Onsdagen den 28 november fylldes dock alla platser. Den kvällen var Mikael Wiehe på teatern, inbjuden av Palestinagrupperna i Varberg.

Han hälsades välkommen av Ulla Sislegård. Hon är medlem i Palestinagruppen i Varberg och har haft kontakt med Mikael vid olika tillfällen ända sedan hon som medlem i Chile-kommittén bjöd in honom till den tidens konserter. Hon påminde om att han liksom Viktor Jara "…valde sin väg, du sjöng för de många"

Därefter uttryckte Ghada Salama sin glädje över att se så många visa ett stöd för hennes folk. Ghada är också medlem i Palestinagruppen, men är uppvuxen i Gaza och har många släktingar och vänner där. När hon stod i sin vackra folkdräkt framför de palestinska fanorna påmindes vi på ett fint sätt om syftet med konserten.

Mikael höll sedan ett mycket bejublat framträdande. Han sjöng förstås favoriter som Sång till friheten, Det här är ditt land, En sång till modet och Den jag kunde va. På särskild begäran sjöng han också Viktor Jara som kvällen till ära fick ta platsen från Flickan och kråkan.

Men han sjöng också flera sånger från sin senaste CD – Portvakten. Titellåten är en ve-modig ballad om portvakten "…på Plaza de Toros portvakt för tjurarna dom som ska dö.."
I en annan låt lovar han att "…inte sakta farten…leva lite till… och försvara det jag tror på" Vi tar det som ett löfte och ser fram emot snart få återse honom på Varbergs teater.

Han önskade denna gång enbart reseersättning och lunch på Laxbutiken i Falkenberg. Tack vare Lasse Diding kunde vi också utan kostnad erbjuda Mikael och hans bror en övernattning på Varbergs välkända Hotell Gästis.

Det innebär att vi kommer att få ett överskott på närmre 70.000 kronor. Dessa pengar sänds till folket i Gaza genom att vi sätter in dem på Palestinainsamlingen riktat till Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP)

Palestinagrupperna har haft ett 25-årigt samarbete med GCMHP. De arbetar med att förbättra barns mentala hälsa. I Gaza bor idag en miljon barn som lever under en stän-dig traumatisk stress.
GCMHP utbildar lärare, föräldrar och andra viktiga personer som möter barnen i deras vardagsmiljö

Kenneth Ljungqvist. Palestina Nu, december 2018

Skånseslsløs skåning

Den svenske troubadour Mikael Wiehe agiterede, sang og spillede på Foderstoffen i Rudme, så det var en fryd.
Det er seks år siden, Mikael Wiehe senest optrådte på Foderstoffen. Det kan ikke have været en helt ringe koncert, for samtlige stole er optaget denne torsdag aften, hvor den 72-årige musiker med egne ord fremfører sine mest elskede, kendte, bedste og berømte sange.

De intime rammer er perfekte til troubadouren, som tilmed får optimale lydforhold at boltre sig med. Hans velholdte og stadig imponerende stemme har en næsten meditativ klang, som er umulig ikke at lade sig omfavne af.

"Jag vil bara va en gammal man" synger Mikael Wiehe med sit skarptslebne skånsk. Sangen handler om at holde hovedet og hjertet varmt. At tro på solidaritet. Filtreret Karl Max på vers og en fire minutter lang understregning af, at Mikael Wiehe ikke er rykket så meget som en centimeter ind mod den politiske midte.

Det er herligt at høre Wiehe smælde om den "tärande elit". Som nyder godt af fællesskabets goder, men ikke selv smider penge i kassen. Foragten kan høres i stort set samtlige ord. Men måden, han synger "elit" på er eminemt.
Publikum på Foderstoffen - som Wiehe kalder venligsindet - får et hemmeligt sidste vers, hvor Mikael synger om at smide et kilo dynamit ind i et fly med de rigeste rige i stedet for at flyve dem til Guantanamo.

Mikael Wiehe er født i Danmark, hvor han boede de første fem år af sit liv. Han taler flydende dansk, hvilket er perfekt, da man på den måde forstår introduktionen af sangene og derfor kan udfylde de huller, som måtte opstå i sangenes kontekst.

Målet med at turnere solo har været at kunne agitere på livet løs, og man skal være politisk blind og døv for ikke at fange Mikael Wiehes glødende forargelse over fascisme, spirende nazisme og fremmedhad.

Sangene "Släpp in mig" og den noget ældre Woody Guthrie-fortolkning "Det här är dit land" indikerer tydeligt, at Mikael Wiehe er humanist langt ind i sine musikalske knogler.

Selv om jeg ikke er helt på linje med Mikael Wiehe rent politisk, rammer storheden i "Det här är ditt land" mig lige i hjertekulen. Det er formidabelt sunget, mens guitarspillet er som en smuk, mosbelagt skovbund i en svensk nåleskov.

Hyldest til friheden

Flere af de ikoniske sange, som Mikael Wiehe spillede sammen med Björn Afzelius, har også fundet vej til sætlisten. "Sång till friheten" er fænomenal i den afpillede, akustiske version. Uanset politisk ståsted kan man kun bifalde hyldesten af friheden i en sang, som Afzelius lånte af den cubanske musiker Silvio Rodriguez.

Wiehe har også forsvensket en latinamerikansk sang. Han tog nicaraguanske Katia Cardenals sang "Coraje" og forvandlede den til mesterværket "En sång till modet". Som i dagens anledning dedikeres til 400 dræbte nicaraguanske studenter, der kæmper mod Daniel Ortega, som Mikael Wiehe og andre sang for i 1980'erne.
Det er én af den slags sange, som kiler sig ind i hver eneste celle og skaber en højtidelig samhørighed.
Mikael Wiehe er muligvis ikke religiøs, men på Foderstoffen er der indtil flere guddommelige øjeblikke.

Simon Staun, Fyens Stiftstidende, 31 augusti 2018

Artisteriet räddar kvällen

… har du sett världen.

Premiär torsdag den 8 mars på Malmö Live

Musik: Mikael Wiehe
Manus: Fredrik Ekelund
Regi: Philip Zandén
Arrangör/musikalisk bearbetning: Jonas Nydesjö
Arrangörer: Anna-Lena Laurin, Ann-Sofi Söderqvist och Calle Rasmusson
Filmproducent: Magnus Gertten
Producent: Anna Modéer Wiking, Pange Öberg.
Medverkande: Malmö Symfoniorkester, dirigent Marit Strindlund, Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason

Betyg: 3

Det är fullsatt i Konsertsalen inför premiären på … har du sett världen. Med Nour El Refai, Edda Magnason och Mikael Wiehe på scenen, uppbackade av Malmö Symfoniorkester, blir detta en minnesvärd kväll på Malmö Live. I musikaliskt avseende.
Den som förväntat sig något slags dramatiserad framställning av Wiehes liv kan dock känna sig blåst på konfekten. Inte heller lyckas …har du sett världen förmedla någon sammanhängande eller ens särskilt meningsfull bild av staden Malmös utveckling.

Jag vet inte exakt var processen gått fel, men det är uppenbart att vikten av dramaturgi har underskattats. Det börjar så bra med Nour El Refai som övertygar i några scener från Wiehes barndom och ungdomsår.
När ridån går ner efter första akten så tänker jag att det ska bli intressant att se hur den andra utvecklas. Men någon fördjupning blir det inte. Tvärt om så tappas berättartråden helt. Det blir än mer fragmentariskt och svårt att skönja något mönster.

Osökt kommer jag att tänka på tre föreställningar där det varit möjligt att förena musiken med ett biografiskt stoff så att en sammanhängande berättelse förmedlats till publiken.
I Jason Timbuktu Diakités självbiografiska En droppe midnatt, regisserad av Farnaz Arabi finns det en tydlig riktning. Där förenas det personliga med en övergripande berättelse om både politisk kamp och hiphopens historiska rötter.
I Niels Jensens Fan vad tiden går, som jag recenserade förra året, berättar artisten själv om livets framgångar och förluster. Allt i ett högt tempo och med en imponerande intensitet.
När jag för tre år sedan såg Globetrotters hyllningskonsert "Tusen bitar" bars föreställningen också av ett personligt berättande. Anekdoter från turnélivet varvades med minnesbilder av den i förtid döde artisten Björn Afzelius.
Typiskt nog nämns Afzelius bara i förbigående i den nu aktuella …har du sett världen. Kort sagt så är det mycket som slarvas bort i föreställningen. Fredrik Ekelund har skrivit manus, men hans text har fått alldeles för litet utrymme.

Det är något som brister när det gäller balansen mellan det dramatiska och det musikaliska. Om vi räknar bort pausen så varar föreställningen i två timmar. På den tiden kläms det in alldeles för många sångnummer. Då finns det inte tid till att också porträttera staden Malmö. Inte heller för att ge någon djupare bild av vem Mikael Wiehe är. Vi får veta varifrån han kommer, hur hans uppväxt var, men sedan? Ja, sedan får vi istället lyssna till vad hans sånger förmedlar.
Bilderna som flimrar förbi i bakgrunden hänger ibland samman med det som sker på scenen, men ofta inte alls. När Wiehe sjunger om Paris så visas rivningen av hus i Carolikvarteret. Kanske finns det en avsikt med kopplingen, kanske inte. Vid ett tillfälle ljuder pistolskott följt av polissirener i skenet av blåljus. Men det följs inte upp. Det blir många frågetecken i mitt anteckningsblock den här kvällen.

Svaren finns kanske i sångerna. Det musikaliska fungerar i alla fall utmärkt väl denna premiärkväll. MSO skänker nya dimensioner åt välkända låtar som "Lindansaren", "Basin street blues" samt "Flickan och kråkan" som får ett mäktigt lyft.
I den här tappningen låter "Lindansaren" som något musikstycke av Nino Rota till en Fellinifilm. Det är riktigt spännande att höra. Dessutom har nog aldrig "Keops pyramid" framförts i en så majetstätiskt mäktig version som denna kväll. På plussidan finns också Edda Magnasons sånginsatser, bland annat hennes fina tolkning av "Titanic". Det blir trots allt en högtidsstund för alla som älskar Mikael Wiehes musik. Det är artisteriet som räddar kvällen.

Clemens Altgård, Skånska Dagbladet den 9 mars 2018

Mikael Wiehe är fortfarande kung i sitt rike

… har du sett världen

MUSIKFÖRESTÄLLNING.
Musik: Mikael Wiehe.
Arrangemang, musikalisk bearbetning: Jonas Nydesjö.
Manus: Fredrik Ekelund. Regi: Philip Zandén. Dirigent: Marit Strindlund.
Filmproducent: Magnus Gertten. Ljus: Maria Sjöström.
Medverkande: Malmö Symfoniorkester, Mikael Wiehe, Nour El Refai och Edda Magnason. Malmö Live, 8/3.

Vad kan fylla stora scenen på Malmö Live? Vem kan samla den stora publiken i Malmö? Pange Öbergs idé om svaret är nog helt rätt. Mikael Wiehes bana är lång och Malmöförankrad, hans musik mycket älskad och han är i den åldern där alla (?) kan förenas inför döden.

Malmö Symfoniorkester gungar fram som en karavan i öknen. Snart ljuder mässingsorkesterns torra och korta men ack så uttrycksfulla kollektiva ton. Det är musikaliskt variationsrikt och överlag känsligt arrangerat. Någon enstaka gång blir det för mycket schmalz och drama och orkesterns fulla klang dränker allt i sin väg.

Värre är det med försöket att berätta om Wiehes liv och Malmös förändring. Det börjar för Wiehes del med drömmar, jazzbandet med Göran, Kenneth och Torbjörn och en kapellmästare med en bild av Hitler hemma på väggen. Det måste en son till en dansk motståndsman bryta med. En kort, fyndig telefonscen visar att det sedan går bra för nya proggbandet Hoola Bandoola. I nästa scen är det redan över och vi möter de första döda. Björn Afzelius, Fjellis och snart blir de fler. Vad hände med livet och proggåren däremellan?

Nour El Refai spelar gossen Wiehe, han som kom i kortbyxor över Öresund med sin skilda mamma. Inte den mest tacksamma rollen men El Refai hanterar den med en distans som blir talande. Medan den välkända bilden av arbetarstaden Malmö breder ut sig i filmer av park- och stadsliv, tuggande grävskopor och Per Albins berömda folkhemstal får det räcka med en kort serie stillbilder från Möllevången och polissirener för att fånga dagens Malmö.

Med sina ballader om kärlek och vardag har Wiehe alltid passat fint i mittfåran. Samtidigt har sångernas verkningsfulla bilder talat om något annat och större. Vad hade hänt om uppdraget att skriva manus gått till en Malmöförfattare som Marjaneh Bakhtiari och inte till Fredrik Ekelund? Aktualiteten hade blivit en annan, nostalgin och sentimentaliteten hade fått stryka på foten och "… har du sett världen" hade garanterat kunnat förvandlas från självgott påstående till öppen fråga.
"Släpp in mig" är en pockande duett med den vokalt så klart strålande Edda Magnason, en sång som påminner om solidariteten med flyktingar här och nu. Men annars verkar den politiske Wiehe ha gått genom hela vittvättprogrammet.
Han liknar självkritiskt sin barndoms upplevelse av luftkonstnären, som med huvudet före störtade mot marken, med sin generations samhällsengagemang: "vi hade likt luftkonstnären smugit på en säkerhetslina".

Rättframt tolkar han "Femtiofem år gammal", en existentiell sammanfattning via en nattlig promenad genom ett tomt och stängt Malmö. Förbi "statsministerns omskrivna bostad, soptunnor där nån står och rotar, den fete kungen som sitter staty på sin feta häst". Bettet i rösten, tajmningen och trycket – Mikael Wiehe är fortfarande kung i sitt rike.
I färgglad utanpåskjorta och på taniga ben bekräftar han att ränderna inte gått ur då han ensam framför sången om den spanske vakten som livet långt släppt in tjurar till döden på arenan. Orkestern satsar å andra sidan allt på "Keops pyramid" till bilden av den Kockumskran som inte finns kvar i Malmö.
"…har du sett världen" är till sist just en kolossal absurditet, en tillbakablickande och bombastisk hyllning gjord av ett gäng äldre väletablerade Malmömän, med (ironisk?) premiär på Internationella kvinnodagen. Jag tänker inte påstå att också det är typiskt Malmö. För i denna föreställning ljuder musiken men saknas ett Malmö av idag.

Barbro Westling, SDS den 9 mars 2018

Nour El Refai perfekt som Mikael

Om man lyfter på huven på Mikael Wiehe och tar bort karossen - vad hittar man då? Nour El Refai.
Hon visar sig vara en utmärkt Mikael Wiehe i skildringen av hans ungdom i Malmö. Hon och Edda Magnason lyfter den här musikhistorien.

Mikael Wiehe kom från Danmark till Malmö som 6-åring 1952 och blev mobbad och ledsen. Så börjar berättelsen, och den blir inte muntrare med åren. Den som kan sina Wiehe-sånger vet at det är gott om döende kråkor, nedstörtade lindansare och passagerarfartyg mot undergången.

Just sången om Titanic följer på filmbilder av nedläggningen av Kockums varv i Malmö. Föreställningen ska vara en sorts parallell historieskrivning av Mikael Wiehe och staden. Men det handlar nästan enbart om Wiehe, som lyfter fram några sånger han skrivit om hemstaden. Där finns musikminnen i "Basin street blues" och den lättviktiga nattvandringen "55" som inte är en av hans starkaste.
Filmer på duk illustrerar låtarna, ibland poetiskt förbryllande.
Det musikaliska lyftet är symfoniorkestern och arrangemangen. Bäst är sångerna med Edda Magnason, som ger nya infallsvinklar. I första akten spelar Nour El Refai den unge Mikael och det är effektivt intressanta scener. Efter paus är hon både sig själv och en av Wiehes döttrar.
Men Malmö under 2000-talet antyds bara hastigt. Wiehe gör flera sånger från sitt senaste album "Portvakten". Bland annat titelspåret, om spansk tjurfäktning, ensam med gitarr, vilket kanske är slöseri med en symfoniorkester.
"Vi går mot finalen. Vår tid rinner ut", sjunger han och det finns gott om tungsinne och mörker. Men en gnutta hopp i tanken på de nya röster som ska sjunga. Och till sist romantiskt lyckliga "Mitt hjärtas fågel" i duett med Edda Magnason.
Någonstans finns kärlek, även i vinterdimmans Malmö.

... har du sett världen? 3 plus
Malmö live, regi Philip Zandén, med Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason, Malmö symfoniorkester.

Jens Peterson, Aftonbladet den 9 mars 2018

Mikael Wiehes fina hyllning till Afzelius

Mikael Wiehe har snart levt 55 år "on the road".
På torsdagen sänkte han ner sin sångskatt i den symfoniska kulturen.
Olle Berggren såg premiären av "...har du sett världen?" på Malmö Live – där Wiehe bland annat hyllar Björn Afzelius.

Så här lyder recensionen:
Idén är genial. Mikael Wiehe går som en röd (!) tråd genom den svenska pop, rock och vis-kulturen.
Han har en välfylld sångbok som fostrat flera generationer.
Han började som dixie (det tidiga 60-talets mods eller punkare om man så vill) och som jazzsaxofonist med Malmös hetaste trumpetare Cooling och hans band.
Det tog ett tag innan han hoppade på den brittiska beatpopen men så blev det – med bland andra lillbrorsan Thomas och Moccers – innan alla bitar föll på plats med Hoola Bandoola Band i det tidiga 70-talet.
Ett band som Stikkan Andersson ville skriva kontakt med men Mikael drog sig ur i sista minuten i hopp om, bland annat, bättre ljud hos proggbolaget MNW.
Mikael Wiehe har sen dess sett likadan ut. Som tradjazzmusiker, proggare, bandledare och soloartist.
Det är på något sätt hans styrka. Han är lätt att identifiera i musik, sång och politik.

Lätt att identifiera

Nu har Wiehes liv och hemstaden Malmös historia - från 1952 då han som 6-åring kom till Malmö från Danmark och fortfarande var en dansk slyngel, en "skideröv " – blivit en musikdramatisk föreställning med Malmö Symfoniorkester, manus av författaren Fredrik Ekelund och Philip Zandén som regissör.
Premiären var på Malmö Live på torsdagskvällen.
Det är också den mörkare sidan av den äldre Wiehe vi får möta i den här föreställningen som fått titeln "...har du sett världen?". Ska väl inte gå så långt som att jämföra med Leonard Cohens senare liv och avsked, "You want it darker". Men det finns sånger som handlar om slutet och det är då dagens Mikael Wiehe är som allra bäst.
Nour El-Refai spelar rollen av den unge Mikael och senare intar hon rollen som en av Mikaels döttrar. Bland annat i en scen där en bomb exploderar utanför familjens lägenhet och Mikael hotas till döds av ett gäng nazister.
Nour är berättaren som lutar sig mot den vuxne Mikael och för handlingen framåt. Hon är ju van att spela småkillar, för sju år sedan spelade hon den lille, ettrige Mozart i "Amadeus" på en annan scen.

Nour är berättaren

Nour är den unga, kaxiga Mikael som vet vad han vill även om mamma Wiehe önskar att sonen ska göra något av sina ledaregenskaper, något vettigare än att bli en sån där Hoola Bandoola.

Men det går bra. Ändå.

Och det låter bra denna kväll på Malmö Live.
Till stor del beror det på kvällens andra röst, Edda Magnason, en gång mest känd för sin roll som Monica Zetterlund. Edda har en magisk röst som är perfekt när det handlar om att tolka Wiehe och samtidigt ge vissa sånger en vintagekänsla så att vi förflyttar oss till 40- och 50-talets schlagerstjärnor. Hon har det där lite gammalmodiga vibratot och en sparsmakad koreografi som visar att hon har total kontroll på scenen.
Eddas version av "Titanic" är så känslomässigt laddad att det känns att klassikern får nytt liv denna kväll.

Chansoner – på skånska

Även om Mikaels historia till stor del är inom pop- och rock, skolad via såväl Beatles och Dylan som The Band och Neil Young, tar hans sånger denna kväll en helt annan färdriktning.

Detta är ju chansoner – på skånska.

När Wiehe med lätt släpiga steg går från sin fåtölj till mikrofonen, får jag känslan av Charles Aznavour på Olympia i Paris. Det är stor dramatik, stråkarna smeker sångerna och jag inser att detta verkligen speglar en sångare och låtskrivare som snart fyller 72 och inte för ett ögonblick försöker vara något annat.
"Basin Street Blues" är hans stora nostalginummer, i den här versionen, backad av 65 symfoniker, får texten en tydligare innebörd.

Hyllar Björn Afzelius

"C'est Paris" är en sång som kändes lite malplacerad på Wiehes senaste album "Portvakten", men i kväll har den en helt naturlig plats, i synnerhet som bildkollaget inte speglar Paris utan ett Malmö som en gång var med fokus på gamla Lugnet.
Även Hooola finns med på ett hörn med mäktiga "Keops Pyramid", men det starkaste ögonblicket är ändå Mikaels hyllning till sin tidigare vapendragare Björn Afzelius med "Den jag kunde va". Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när han berättar om sista tiden, sista samtalet, deras upptäckter, genom en lång karriär, och så kommer sången.
Det är romantiskt och vackert men också vemodigt och sorgligt.

...HAR DU SETT VÄRLDEN?
Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason och Malmö Symfoniorkester med dirigenten Marit Strindlund
Manus: Fredrik Ekelund
Regi: Philip Zandén
Malmö Live, Malmö

Betyg: 5 getingar

Olle Berggren, Expressen den 9 mars 2018

Mikael Wiehes röda trådar

Föreställningen "... har du sett världen" är en biografisk resa över Mikael Wiehes liv och hans hemstad Malmös utveckling under samma period. Kulturredaktören Sune Johannesson finner det väl skissartat, men stärks av musiken, främst när Edda Magnason står vid mikrofonen.

Mikael Wiehes mor lämnar Köpenhamn när hennes son är 6 år, och de båda hamnar i en lägenhet på andra sidan havet. Inte så långt, blott över Öresund sisådär 50 år före där fanns en bro. Likväl, en ny okänd värld för den danske pojken som också kom att bli mobbad för sin danskhet; kortbyxor och för de danska sånger han sjöng för sig själv.

Flykten över havet till det okända i ett nytt land är laddad nutidshistoria och i flera fall långt ifrån så lyckad som den blev för pojken Wiehe. Det är där föreställningen "... har du sett världen" börjar, och detta berättas genom Nour El Refai som själv hamnade som tvååring i Eslöv med sin familj, flyktingar från Libanon.

Den här kvällen har hon flera roller, en av dem är att en kort stund vara sig själv. Det är fint. Men främst är hon den unge Mikael Wiehe, och det på ett övertygande och underhållande sätt. Allt från den lille pojken, tonåringen och den unge mannens musik- och konstnärsdrömmar ("Jag ska bli Malmös Hemingway!") och fram till musikkarriärens första steg med "Hula Banduulla" (som Mikael/Nour ropar till sin oroliga mor i telefonen).

Från vänster kliver efter ett tag en äldre man in, på stela ben och med färgbrokig skjorta. Han är resultatet av den där mobbade skolpojken, nu snart 72 år gammal.

Så formar sig kvällen till en biografisk resa över denne huvudpersons liv, som artist och människa, men även med några dopp i hans hemstad Malmös utveckling under de här åren. Här är lite Per-Albin, Kockums nedläggning, den segregerade staden och Malmöfestivalen som exempel för den lyckade staden: "solidaritet, mångkultur, framtid, visioner". Och en form av hyllning till Möllevången som abrupt avslutas med skottsalvor och smällar. Beskrivning av läget idag? Gissar så, isåfall lika grunt som ett alldagligt Facebookinlägg.

Och det är lite av problemet med föreställningen, den blir väl skissartad och varken fördjupar eller problematiserar huvudpersonen, hemstaden eller världen. Dock finns här ett antal röda trådar; kärleken, politiken, kampen, den internationella solidariteten och så den tråd som väger allra tyngst – musiken!

Ett stort antal kända låtar, och en och annan mindre bekant, visar vilken fantastisk låtkonstnär Mikael Wiehe är. Genom sin musik kommer han och hans budskap att leva vidare, för hans sånger, som det heter i en av kvällens vackraste stunder, "ska nya röster sjunga".

Malmösymfonikerna ger Wiehes musik variation, tyngd och extra bärkraft. Men så finns det ytterligare en huvudperson, och henne har jag valt att spara till sist. Edda Magnason! När hon står vid mikrofonen är det som allra bäst. Hennes skönt skånsk-klingande röst ger Mikael Wiehes sånger en poesi och ett hjärta på ett närmast magiskt vis. Hon borde ha varit med mer.

Musikföreställning "... har du sett världen"
Med: Mikael Wiehe, Edda Magnason, Nour El Refai och Malmö Symfoniorkester (dirigent Marit Strindlund)
Malmö Live, 8 mars. Spelas till 7 april

Sune Johannesson, Kristianstadbladet den 10 mars 2018