| | | | | |  
 
 
 
Recensioner 2016:
 
 
 
nordjyske
Proggsenioren Wiehe firar med stråkar
 
Än är det liv i gubben ­– ungefär så kan det hela sammanfattas.
 
I år uppfyller Mikael Wiehe sin egen önskan om att framföra gammalt låtmaterial med stråkar. Lagom till 70-årsdagen. Först skiva och sedan turné. Det går så där. Eller, än är det liv i gubben - ungefär så kan det hela sammanfattas. För Wiehe är ju alltid Wiehe och hans patosfyllda texter värjer man sig inte emot. Han friar till varje tum av humanism i kroppen. Frågan är hur länge han kan sjunga om ungefärligen samma sak och behålla publikens uppmärksamhet.
 
Några av kvällens höjdpunkter är hans framförande av Neil Youngs "Ohio" till vilken han skrivit den svenska texten "Dödens hav", om flyktingkatastrofen på Medelhavet. Suggestiva stråkar piskar upp ovädersstämning och Christer Karlssons mullrande klaviatur gifter sig bra med Wiehes angelägna text. Här är Wiehe i sitt rätta element med sin förmåga att dramatiskt pratsjunga fram sitt budskap så att lyssnaren bryr sig mer om innehåll och mindre om någon eventuell röstresurs.
 
Kvällens topprestation får nog sägas vara läckra låten "Rostfritt stål" som är mycket "Bertolt Brechtsk" i sitt tilltal. Jag njuter av skicklige Karlssons spikpianosound som minner om tysk kabaré. Just här ger Wiehe kött och blod till sitt viktiga budskap om främlingsfientlighet. Ola Gustafssons gitarrimprovisationer under konserten förtjänar ett särskilt omnämnande.
 
Wiehe har sin trogna skara i ett halvfyllt Flygeln. I ett sådant sammanhang kan en proggsenior med en repertoar som löpt över generationer, lugnt luta sig tillbaka och göra det han alltid gör. Sjunga om frihet och solidaritet. Det kanske räcker så.
Catrin Villaume Fägerstrand, Norrköpings Tidning, 20 november 2016
Wiehe har fortfarande mycket kvar att ge
 
Det känns faktiskt lite tomt i lokalen när Mikael Wiehe gästar Borås under sin 40 spelningars turné. Medelåldern bland publiken på Åhaga är hög och en elak tanke om att Wiehe har en publik som han snart kommer att få spela för på stadens ålderdomshem slår mig. Själv har han nyss fyllt de sjuttio och eftersom han nämner det titt som tätt får konserten lite av karaktären "still going strong". Det gör nu inte så mycket eftersom det också stämmer. Han har fortfarande mycket kvar att ge Mikael Wiehe.
 
Han öser ur sin låtskatt och blandar hits som Flickan och Kråkan, Lindansaren, Titanic, Den jag kunde va med flera, med översättningar av nyligen avlidne Leonard Cohen, Bob Dylan, Neil Young och Woody Guthrie. Visst finns här dippar, precis som det brukar göra på Wiehes skivor, men till den här turnén har han ändå valt låtarna med omsorg.
 
Värt att uppmärksamma lite extra är de smarta arrangemangen. Sättningen med klaviatur, två gitarrer och fyra stråkar innebär förstås begränsningar, men också möjligheter. De gamla hitsen får en ny klädnad.
Stråkarrangemangen gör dem mycket mer dramatiska än originalversionerna.
 
Något som gör detta till en konsert att minnas är också snacken mellan låtarna. De är fyllda med en värme och humor – och ibland också med en politisk indignation – som skapar en närmast familjär känsla. Det är kanske här som Wiehes största styrka som liveartist ligger. Han har alltid haft förmågan att få publiken att känna sig delaktiga och nära.
 
Personligen måste jag erkänna mig vara en slarvig lyssnare av Mikael Wiehe. Ojämnheten och det ibland närmast pekorala anslaget har gjort att han inte riktigt fått den chans han kanske förtjänat. På Åhaga får han den.
 
Det är bra, understundom mycket bra antecknar jag och tillägger: de fans som valde att stanna hemma denna mörka vinterkväll har flera anledningar att ångra sig.
Mikael R Karlsson, Borås Tidning, 18 november 2016
Mikael Wiehe med rockig stråkkvartett
 
Alltså, hur roligt är det här? Mest gamla Wiehe-låtar som man hört plus 100 gånger och nu ska hans smekande melodier förskönas ännu mer av en stråkkvartett. Det var med små förväntningar och fördomsfulla öron som jag åkte för att höra Mikael Wiehe.
 
Direkt i första låten, "Leva tills jag dör", den där han gav till Lasse Stefanz, börjar jag ändra åsikt. Mycket bättre än dansbandstolkningen och så tufft! Nu är det ju country, ja, country på allvar, med Ola Gustafssons högljutt glidande pedal steel.
 
I andra låten, den välkända för inte säga sönderhörda "Flickan och kråkan", vill jag resa mig upp och be om ursäkt. Det här sättet att arrangera Wiehes mest melodiska, vackraste melodier ska återkomma flera gånger – "Lindansaren" är ett annat exempel – men det börjar med "Flickan och kråkan".
 
Stråkkapellet (Isabelle Andö, violin, Anna Manell, violin, Victoria Nilsdotter, viola, och Madeleine Johansson, cello) blir en rockstråkkvartett. De fyra stråkarna samverkar med Christer Carlssons hamriga klaviaturer så att låtarna inte alls förskönas.
 
De spelar skarpt, strävt och nästan skrälligt – mot Mikael Wiehe. Arrangemangen litar på att Wiehes röst klarar av att bära melodierna – och visst gör den, när sjöng han bättre, med större pondus? – för att istället skapa stämningar och fördjupa sångernas budskap. Det är kort sagt suveränt.
 
Wiehe är ju bra på att prata och presentera också, lagom mycket så att sångerna får nya, aktualiserade betydelser. Han pratar om Johan Kinde och Lustans Lakejer (innan "Lindansaren"), Hasse å Tage, Lennon-McCartney och Björn Afzelius ("Den jag kunde va"), en svensk pensionär (och nu handlar "Titanic"-låten om dagens sjunkande Sverige), Monica Z och hur ett stråk- blev blås- blev stråkarr ändå ("Som ett andetag").
 
Den sistnämnda framförs som en kvardröjande rökig jazzballad med Wiehe som crooner och ett sensationellt elgitarrsolo av Ola Gustafsson. Dessutom ett av flera under kvällen. Aldrig för mycket utan exakt inprickade toner, oavsett vilken sorts låt.
 
Även Neil Young-översättningen "Dödens hav"/"Ohio" blir en riktigt bra och personlig, typiskt politiskt kommenterande Wiehe-låt.
Bengt Eriksson, Kristianstadsbladet, 17 oktober 2016

Wiehes låga brinner ännu


Betyg 4, Mikael Wiehe, Garden, Linköpings konserthus.
Med Ola Gustafsson, gitarr; Christer Karlsson, keyboard; Isabelle Andö, violin; Anna Manell, violin;
Victoria Nilsdotter, viola; och Madeleine Johansson, cello 6/10

Det finns en svärta och ett jävlaranamma i Mikael Wiehes musikskapande. Ett patos mot orättvisor och förtryck. Kanske inte så konstigt. Sex år gammal flyttade han från Köpenhamn till Malmö och mobbades av sina klasskamrater för sina kläder och sitt konstiga språk. Det måste ha satt sina spår.
När han nu fyller 70 firar han det med en turné som hade premiär i Linköping på torsdagskvällen. Naturligtvis öppnar han med "Flickan och kråkan". I ursprungarrangemanget förstärks flickans springande genom skogen av det manande kompet. På den här turnén är arret stötigare och mer marschartat. Det ökar känslan av hot och hopplöshet som griper tag.
Kraftfull och bra var bandets cover av Neil Youngs "Ohio". Wiehes svenska text handlar om flyktingtragedierna på Medelhavet och hela sången blev i denna tappning precis så sammetsmjuk och stökig som en Younglåt ska vara när den är som bäst.
Mikael Wiehes budskap är samma som alltid – kampen för solidaritet och rättvisa. Men med åren har oförsonligheten slipats ned och parollerna framförs med humor och självdistans utan att för den skull tappa sin udd.
Varje låt har sitt sammanhang och Mikael Wiehe delar frikostigt med sig av historierna runt dem. "Den jag kunde va" skrev han till minne av sin gode vän Björn Afzelius. Woodie Guthries "Det här är ditt land" framförde Wiehe på en stor antinazistgala i början av 2000-talet.
Premiärnerver? Nej, det märktes inga. Mikael Wiehe var snarast charmig när han kom av sig. Möjligen skulle man ha önskat en basist; Wiehes musik har rytmisk potential och i brist på såväl bas som trummor fick keyboardisten Christer Karlsson ibland dra ett väl tungt lass för att hålla gunget igång.
Sånger: "Flickan och kråkan", "... ska nya röster sjunga", "Lindansaren", "Den jag kunde va", "Jag vill bara va en gammal man", "Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)", "Ett liv i rostfritt stål", "Tango", "Som ett andetag", "Jag börjar sjunga", "Dödens hav", "Ring i alla klockor", "En sång till modet", "Det här är ditt land", "Mitt hjärtas fågel", "Nocturne".
 
Helena Lundberg, Borås Tidning, 7 oktober 2016.