| | | | | |  
 
 
 
Recensioner 2015:
 
 
 
American Songbook
 

Forsberg är kvällens drottning


Mikael Wiehe och Ebba Forsberg har tidigare översatt och gestaltat bland annat Leonard Cohens och Bob Dylans låtar på svenska, och nu tar de med Eldkvarns låtskrivare och hobbykock Plura Jonsson ut på tume med tolkningar ur "den amerikanska låtskatten".
 
Forsberg kom också ut med en ny skiva i år, där hon tolkar Tom Waits. Tillsammans bildar dessa amerikanska herrar de tre namn som vi på forväg vet ska dyka upp.
Jag säger herrar, för visst är det uteslutande sådana. Utöver de redan nämnda dyker bland annat Tom Petty och Bruce Springsteen upp. Det gemensamma i gängets låtval är "Amerikat" och de musikaliska traditionerna - folk, country, rock - och de manliga artister som växt fram där.
 
Bakgrunden med gitarrkonturer och bitar av den amerikanska flaggan lyser upp i rött när låttolkarna går på scen. Folkan är nästintill slutsåld på söndagskvällen, förväntan om klassiska sånger och trygga blueskomp ligger i luften. Det är sådant här vi vill se, igenkänning men med ett litet mått av nytt. En föreställning med praktiskt paketerad kultur, framförd av tre själfulla röster.
 
Mikael Wiehe, som har översatt stora delar av de sånger som framförs under kvällen, tvekar inte att ta upp samhälleliga paralleller när han kliver upp till micken. De röda stjärnorna i bakgrunden får ännu en betydelse när han kopplar samman låttexterna med samtidens problem. Som när han sjunger en av Dylans argaste: Ni som tjänar på krig (Masters of war) med hänvisning till Saudiaffären, uppklädd i svart och välkammad som Johnny Cash.
 
Konserten är främst en föreställning, där jag anar mycket regi och bestämda ramar. Och jag måste säga att Pluras små felsjungningar, vinglas och roliga kommentarer verkligen behövs för att ta den allvarliga tonen och den pretentiösa udden av kvällen. Dessutom sjunger han om Midwest som om det vore hans eget Östergotland.
 
Men när de andra männen, både sångarna och de två fantastiska musikerna, står och körar bakom scenens mittpunkt är det tydligt vem som bör krönas till kvällens drottning. Den som får kvällen att ta litet steg från mysigt till något mer. När Ebba Forsberg sjunger Waits är det vackert som den första frosten på hösten.

Lisa Jagemark, Borås Tidning, 5 april 2015.
 

Wiehe placerar USA mitt i Sverige


The Great American Songbook kallas 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika låtar skrivna av artister från USA. De flesta komponerade mellan 1920 och 1950 av bland andra Cole Porter, Irving Berlin och George Gershwin. Så här i mitten av 2010-talet börjar de sångerna så sakta falla i glömska och den Stora amerikanska sångboken 2.0 består mer av kompositioner av Bob Dylan, Bruce Springsteen, Tom Petty, Tom Waits och Leonard Cohen (fast den sistnämnde är född i Kanada).
 
Många är kallade, få är utvalda. För det är inte lätt att översätta och göra dessa sånger till sin fulla rätt på det svenska språket. Det fina med Mikael Wiehes översättningar som framförs här, är att trots att de är superamerikanska i grunden transformerar han om dem till hemvävt svenska på ett stundtals briljant sätt. Han får till exempel in ord som gammeldans och placerar dem självklart i en svensk kontext om bland annat löneskillnader i Sverige 2015.
 
Ebba Forsberg har inte bara tolkat Dylan i översättningar av Wiehe utan även Leonard Cohens och nu senast Tom Waits på fina skivan Om jag lämnar dig. Hon blir också en utmärkt kontrast till farbröderna Plura och Wiehe med sina följsamma tolkningar.
 
Plura, ja, han är Plura och gör liksom Eldkvarn av alla sina sånger, kanske ska det vara så. Ibland hade det varit önskvärt med lite mer variation, men han gör Springsteens The Ghost of Tom Joad (Skuggan av Tom Joad) i en drömsk flytande version som är mycket stark.
 
Mikael Wiehe är den agitator han alltid varit på scen, men hans småkluriga intelligenta skarpa texter visar också på humor. Tom Pettys Southern Accents blir Det hörs på dialekten och Springsteens Peter Seeger-tolkning av Pay Me The Money Down får här namnet Ro hit med stålarna.
 
Men det är Mikael Wiehes tolkning av Masters of War (Ni som tjänar på krig), som en ursinnig Bob Dylan skrev 1963, som blir kvällens höjdpunkt. Under några minuter får Wiehe där ur sig all den meningslöshet som följer i krigens spår, och han gör den med en så självklar övertygelse. De långa textsjoken får håren att resa sig på armarna. De är så mitt i prick och att de passerat ett svenskt filter är inget man ens noterar.

I cover-träsket där ute har man idag börjat kalla sig för tribute-band för att få det att låta lite finare. Det här mina vänner är ett hyllningsband med helt egna unika tolkningar på allra högsta nivå. Bra gjort.

Anders Sundin, Arbetarbladet, 29 mars 2015.
 

En förträfflig trio hyllade den amerikanska låtskatten


Mikael Wiehe från Malmö, Plura Jonsson från Norrköping och Ebba Forsberg från Stockholm. En superb kombination.
 
Heja Sverige!
På söndagskvällen förnöjde de en välfylld Gevaliasalong i konserthuset med sitt program, inspirerad av den amerikanska sångboken alltifrån Woody Guthrie till Tom Waits. Båda synnerligen förträffliga singer and songwriters. Liksom en rad andra som fick försvenskade covers denna kväll.
 
Ja, det var tolkningar som inte lämnade så mycket i övrigt att önska, även om det bara blev ett axplock. Tja, vad hinns med under 105 minuter med pärlor från en outsinlig guldgruva?
 
Hur som helst, en snilleblixt av den begåvade Wiehe att ta med Plura på turnén. Malmöpågen och Ebba är inkörda sedan länge, inte minst då hon sjunger sånger av Tom Waits, respektfullt översatta av Mikael Wiehe.
Denna kväll gavs också plats för Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Petty och Bruce Springsteen. Icke att förglömma heller John Lennon, vars "Grow Old With Me" gjordes så skönt av Wiehe.
 
En av mina favoriter ur Leonard Cohens digra skattkista är "Take This Waltz", även den hanterad på bästa sätt i detta sammanhang. Mästerpoeten Mikael Wiehes version av Woody Guthries "Det här är mitt land" och Dylans "Sakta lägger båten ut från land" går aldrig av för hackor dom heller.
 
Två anrika gubbar och en charmig kvinna. Olika personligheter på scenen, hur skulle det se ut? Finns bara ett svar: Alldeles förträffligt. De turades om i rollerna som försångare, men ingen lämnade scenen fördenskull utan agerade i stället komp.
 
Ebbas och Pluras tolkning av Elvis-låten "Always On My Mind" var nog ändå kvällens clue, förutom Ola Gustafssons gitarrsolon.
 
Musik för vuxna var det någon som beskrev det hela. Instämmer till fullo.

Stefan Andersson, Gefle Dagblad, 29 mars 2015.
 

Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Plura Jonsson. Konserthuset, lördag

Plura Jonsson berättar i ett mellansnack om hur Mikael Wiehe ringde upp honom när han stod vid sommarstugan och slaskade med en burk Falu rödfärg, "Ville han följa med på turné?". Det ville han.
 
Det är alltså Mikael Wiehe som är hjärnan bakom den här vändan där tre starka personligheter, Ebba Forsberg finns också på plats, delar scenen. Det är uppenbart att jag ser tre egensinniga och mycket bestämda artister samsas kring en samling klassiska sånger signerade Dylan, Cohen, Petty, Springsteen, Waits, Lennon och Guthrie. Bara gubbar alltså, men framförallt mästare när det kommer till låtskrivande. Dessutom tydlig, gemensam bottenplatta för Mikaels, Pluras och Ebbas egna musik.
 
Wiehe är också den som, både flyhänt och inkännande, översatt texterna till svenska. För någon stund kan tolkningarna kännas en smula enkla, men efter tag blir det uppenbart att Wiehe nästan alltid hittar fram till en blågul poesi som är både effektiv och nyansrik.
 
De tre är nästan hela tiden på scenen samtidigt men turas om att vara förstesångare. När Wiehe gör Dylans Masters of war extraknäcker Forsberg och Jonsson som slagverkare, när Plura sjunger mäster Bobs Trying to get to heaven slår Wiehe på en tamburin som vilar i knät. När Ebba Forsberg sjunger en fullständigt knäckande vacker För att jag älskar dej (Make you feel my love) får herrarna agera körgossar.
 
Den senare är kvällens finaste stund, men jag njuter också när Ebba och Plura tolkar Elvis i Jag tänkte jämt på dej (Always on my mind) och förstås när alla musikanterna, Ola Gustafsson och Christer Karlsson är enormt begåvade, tillsammans sätter en knivskarp version av Sakta lägger båten ut från land.
 
De tre sångarna kompletterar varandra på ett påfallande vackert sätt och de visar verkligen respekt för varandra, ibland känns det som ett Så mycket bättre med starkare melodier men utan lekarna och reklamavbrotten.
 
Ska jag ändå lyfta fram någon så är det Ebba Forsberg. Hennes närvaro är fullständigt obruten, orden är inte hennes men hon bottnar i varenda stavelse.

Johan Lindqvist, GP, 28 mars 2015.
 

Jordnära americana på svenska

En enkel backdrop med tre akustiska gitarrer och Texas-färger får agera fond för kvällens safari genom en svenskspråkig amerikansk mylla.
 
Det ska bjudas på en sådan där låtskatt, ni vet. Det är ett ord som borde förbjudas. Det används nästan uteslutande om den mest tillrättalagda och sönderspelade musiken. Men den som trodde att det är så Wiehe, Forsberg och Plura låter får känna sig glatt överraskade.
 
Det här är nämligen inte tillrättalagt, och låtvalet är hyfsat varierar och inte alltid så väntat. Wiehes översättningar av Cohen, Dylan, Waits och Petty är ofta välgjorda och den ganska omaka trion framför dem med ett avskalat och rökigt jazzbar-liknande sound som funkar utmärkt i sammanhanget.
 
Det här är inte vittvättade versioner av amerikansk folkmusik av den sort dansband gärna ägnar sig åt. Wiehe och hans kumpaner behåller effektivt rätt folkmusikkänsla, och späder ut med lite jazz och blues ibland.
 
Allra bäst blir det nog i Pluras tolkning av Dylans Trying to get to heaven, och i Ebbas kvidande version av Waits Soldier's things.
 
De tre huvudpersonerna kompletterar varandra ganska väl. Wiehe är kapellmästaren som passar på att bränna av lite samhällskritik mellan låtarna, Plura är den sorglöst tillbakalutade och Ebba den knivskarpt coola - med en ganska fenomenal röst för sammanhanget.
 
Inte alla spår fungerar lika väl, men helheten känns välavvägd. Jag hade dock gärna hört Wiehe sjunga Emmylou Harris eller Plura sluddra sig igenom en Joni Mitchell-sång. Det blev trots allt hela fyra Dylan-låtar, vilka förvisso hörde till höjdpunkterna. Blicken hade nog kunnat höjas ännu lite mer för en mer dynamisk helhet. Och Wiehe hade gärna fått hala fram munspelet oftare.
 
Allt som allt en gemytlig stunds svensk americana, komplett med kängor mot borgare, odödliga melodier och en relativt återhållsam skopa nostalgi.
 

! Vi får en del riktigt osande gitarrsolon.
 
? Tom Waits på svenska? Jovars!

Joakim Kilman, Nya Wermlands-Tidningen, 27 mars 2015.
 

Fina tolkningar på svenska

   Björn G Stenberg blev nöjd med konserten men besviken på ljudet när den nya American Songbook framfördes.

Man brukar tala om The Great American Songbook, men då är det den äldre sångskatten med namn som George Gershwin, Irving Berlin, Jerome Kern, Cole Porter, Harold Arlen, och Richard Rodgers. När trion Mikael Wiehe, Ebba Forsberg och Plura Jonsson är ute och turnerar med American Songbook är det Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits, Tom Petty och Bruce Springsteen som gäller. Fast på svenska.
 
Mikael Wiehe är förmodligen landets meste översättare av dessas texter, inte minst just Bob Dylan. En del av de låtarna har nästan gjort till sina egna, några gånger med bättre – och mer aktuella – texter än förlagan. Nyligen kom ett album med 33 Dylantolkningar av honom, och självklart framfördes några av dem på Uppsalabesöket. Hans skorrande skånska gör sig ju också bra i översättningarna.
 
Ebba Forsberg kom tidigare i år med albumet "Omväg hem" där hon tolkar Tom Waits och flera av konsertens höjdpunkter kom med det materialet, även om hennes dragspel tyvärr gick sönder i början av framträdandet. Nästan som en rad av Tom Waits det också. Hon och Wiehe samarbetade också med albumet "Ta min vals", låtar av Leonard Cohen, och titellåten där blev också den en av behållningarna under kvällen. Texten där har ju vandrat genom språken, ursprungligen skriven av Federico García Lorca, till engelska av Cohen och så till svenska av Wiehe. Roligt att Ebba Forsberg fått mer uppmärksamhet på senare tid, hon sjunger fantastiskt bra. Hennes mångåriga roll som körsångerska måste vara en av tidernas slöserier med talang.
 
Plura Jonsson är väl nu för tiden mest förknippad med matlagning. Men här behöll han kläderna på sig och sjöng ovanligt bra, om det nu var för att låtarna inte var hans egna och han måste skärpa intonationen lite mer. Scennärvaro och tolkningsförmåga hade han som vanligt fullt upp av.
 
Den musikaliska inramningen var enkel, Nisse Karlssons pianospel (och sporadiska orgel) och Ola Gustafssons gitarr, banjo och mandolin betydde mycket för helheten.
 
Alla de medverkande är ju starka personligheter och scenrävar vilket gjorde att publiken i det fullsatta Konserthuset kunde vara nöjd.
 
Lite tråkigt var det när texter står så mycket i centrum som här att ljudet för ovanlighetens skull i Konserthuset inte alls var bra. Där är man bortskämd – eller egentligen vad man självklart ska begära – med en superb ljudbild. Här var det vasst och odistinkt, med obalans mellan instrumenten. Det var ju ändå ingen svår sättning: gitarrer, och piano/orgel.
 
Tråkigt på en annars mycket fin konsert med många bra tolkningar.

Björn G Stenberg, Uppsala Nya Tidning, 26 mars 2015.
 

Trevligt för stunden med tre tolkare

Låtar kommer och går, men artisterna består. Med devisen att tolka amerikanska sånger på svenska kan man lätt tro att de tre sångarna vill säga något om det stora landet i väster. Så är inte fallet. Man förstår inte riktigt vad de vill, mer än att turnera och ha kul ihop. Och alla tre sätter förstås sin unika prägel på konserten.
 
Wiehe blir politisk antingen han vill eller ej, Forsberg sjunger kärlekens lov och Jonsson tar hand om det däremellan och är sådär allmänt gemytlig som alla förväntat sig.
Trion har med sig två förnämliga kompmusiker, Christer Karlsson på klaviaturer och Ola Gustavsson på diverse stränginstrument, dock ej banjon som krånglar i kväll.
 
MIKAEL WIEHE HAR översatt Dylan i decennier och med ojämna mellanrum släppt tolkningarna på skiva. Styrkan i detta har varit en känsla för takt och tonläge snarare än exakta formuleringar. Han lyckas inte riktigt lika bra med Tom Waitsöversättningar men låter också Ebba Forsberg sjunga just dessa verk. Ebba kompenserar med innerlighet och bluesig frasering. Situationen räddad.
 
KONCEPTET MEDFÖR också att när en artist är i rampljuset hamnar en eller till och med två på avbytarbänken.
Man väntar sig nästan att en mobil ska halas upp i scendunklet, men musikaliska fas 3-åtgarder löser snart sysslolösheten. Plura och Ebba får till exempel trumma fram en bolerorytm på tamburiner i "Ni som tjänar på krig". Wiehe spyr ut sitt hat mot vapenlobbyn och kopplar texten till det nyligen uppsagda Saudiavtalet.
 
PLURA TOLKAR PETTY i "Det hörs på dialekten" men erkänner samtidigt att han har tappat Norrköpingstugget.
Han duettar också med Ebba i en varm "Always on my mind", fiffigt försvenskad till "Jag tänkte jämt på dig". Det amerikanska konceptet utökas med Canada-Cohen och en engelsman i New York - John Lennon. Jaja, det får gå. och det låter ju bra. Det är inte hur de gör det som orsakar frågetecken. Det är det lilla ordet varför. Ebba Forsberg borde åka på en egen turne. Wiehe kan hålla agitatoriska brandtal mellan sina helt egna låtar med lika lyckat resultat.
Och börjar det inte bli dags för en ny Eldkvarnplatta, Plura?
 
Det här är trevligt för stunden men lämnar minnet lika fort.

Johan Forsman, Nöjesliv, Jönköpingsposten 20 mars 2015.
 

Glad trio tänder aldrig riktigt till

När Mikael Wiehe, Ebba Forsberg och Plura Jonsson, ackompanjerade av Christer Karlsson på klaviatur och Luleåsonen Ola Gustafsson på gitarr, lapsteel och mandolin, ställer sig på scenen framför en fullsatt Stora Salen i Kulturens Hus är både stämningen och publikens medelålder hög.
 
Trions pågående turné "The American Songbook – på svenska" innehåller precis vad namnet utlovar. Det bjuds på både mer och mindre kända nummer av Tom Waits, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Petty, Bruce Springsteen, Woody Guthrie och en liten brittisk avstickare i form av John Lennon. Allt i svensk översättning av Mikael Wiehe.
 
Vad som på förhand känns som ett ganska trött koncept visar sig faktiskt fungera relativt väl, men med övervägande ganska tillbakalutade låtar lyckas showen aldrig tända till på riktigt. Det är nära när Ebba Forsberg sjunger Tom Waits "Soldier'sThings", "En Soldats Liv". Allt det taggiga i Waits egen version har slipats bort, med undantag för ett snyggt gitarrsolo av Ola Gustafsson. Kvar blir en jazzig ballad som ger större utrymme för melodi än vad Waits tillåter den få. Riktigt snyggt.
 
De största applåderna får "För Att Jag Älskar Dig", Ebba Forsbergs och Mikael Wiehes tagning av Bob Dylans "Make You Feel My Love" (som för övrigt till stora delar är förvillande lik Van Morrisons "Crazy Face"). En i sammanhanget relativt nyskriven låt med bara 18 år på nacken. Forsbergs sång och snygga stämmor av Wiehe och Plura gör att det här helt klart är en av kvällens höjdpunkter.
 
Men däremellan blir det med jämna mellanrum tyvärr allt för såsigt. När Plura och Wiehe sjunger Tom Pettys "Southern Accents" blir resultatet bara en trött gäspning. Detsamma gäller flertalet andra låtar.
 
Men, sällan har det applåderats åt så mycket som denna lördagskväll i Kulturens Hus. Både före, efter och mellan låtar. Det applåderas åt allt från Wiehes ostrukna skjorta till Pluras kokbok och, anledningen till att vi faktiskt är här, musiken.
 
Först och främst känns det här som Mikael Wiehes kväll. Hans översättningar är onekligen imponerande, likaså hans tänkvärda mellansnack gällande regeringens ökända saudiavtal och den omtalade skulpturen "Med Handväskan Som Vapen".
 
Men i övrigt är det Ebba Forsberg som lämnar det mest bestående intrycket. Till skillnad från sina manliga kollegor lyckas hon med konststycket att faktiskt beröra med sin sång, trots att hon varken skrivit text eller musik.
 
Plura måste anses vara den som dragit nitlotten vad gäller de låtar han tar ton på. Trots en röst som är som skräddarsydd för den här typen av musik får han det inte att lyfta.
 
Allt som allt är "The American Songbook" en helt ok show och den glada trion bjöd på en trevlig kväll, men det saknas det där lilla extra som får låtarna att verkligen fatta eld.

John Strömshed, Duo Nöje, 7 mars 2015.
 

Hemtrevligt - med ilskna träsksånger

VÄSTERÅS. Konserten ger känslan av ett vardagsrum. Ebba Forsberg dricker ett glas rötjut medan Mikael Wiehe eldar på om politik. Plura kanske kirrar lite kallskuret.
Vem har inte trevligt en sådan kväll?

Det är premiär för Mikael Wiehes, Ebba Forsbergs och Plura Jonssons turné "The American songbook på svenska". I vår når den 27 konserthus i Sverige och Norge.
Trion lommar in på scenen. Med sig har de Ola Gustafsson på gitarr och pedal steel och Christer Karlsson på piano och synt. De spelar så diskret att de knappt märks, en stor komplimang i sammanhanget.
Wiehe bjuder på konsonantstinna skånska träsk-tolkningar av "Dilans" argaste protestsånger och delar ut kängor mot Svenskarnas parti, KD och Norwegian.
 
The Dude-aura
 
Han är också mannen bakom de svenska texterna till klassiker avTom Petty, Bruce Springsteen och Woody Guthrie.
Ju mer snubblande naiva, desto bättre är översättningarna. Tom Waits dryckesvisa "I hope that I don't fall in love with you" får ny lyster när Ebba Forsberg sjunger "Jag ska helst inte alls bli kär i dig".
"Jag ska rulla som ett bowlingklot" sjunger Plura i Dylans "Tryin' to get to heaven" och får en nästan osannolik aura av The Dude i filmen "The Big Lebowski".
Och när han och Ebba duetterar i "Always on my mind" ("Jag tänkte jämt på dig") snörvlas det i stolarna. Det är inte bara förkylningstiderna.

Per Magnusson, Aftonbladet, 5 mars 2015.