|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Recensioner: |
 |
Med Emil Jensen, Pernilla Andersson Dregen och Fredrk Rönnqvist i Ronneby den 15 augusti 2014. Foto: Mattias Mattisson |
Ensamma tillsammans |
||
MIKAEL WIEHE, PERNILLA ANDERSSON OCH EMIL JENSEN, PARKFESTEN I NORA 19/7 Spelningen hade en röd tråd, och den var verkligen röd - det politiska budskapet. Att Wiehe skulle passa på att prata om kamp och solidaritet var ingen högoddsare, men att trions gemensamma spelning skulle ge känslan av valkampanj var inte lika väntat. Emil Jensen inledde kvällen med ett poetry slam. Hur många ord ryms i en människokropp? Det var omöjligt att inte undra när han på ett estradpoetiskt vis rabblade ord som slutar på -eter i flera minuter. Identiteter, minoriteter, personligheter och en regering med ryggradslösa slemmigheter är ett axplock. Publiken följde honom ömsom allvarligt lyssnande, ömsom högljutt skrattande, medan hopp blandades med hopplöshet och komik blandades med politik. Denna satiriska uppvisning var Emil Jensens höjdpunkt för kvällen. Det första framträdandet med alla tre på scenen var under Emil Jensens låt "Ni är inte vackrast i världen". När Wiehe börjar sjunga sin solovers kommer han bort sig och kommer av sig. Spelningens enda tydliga miss - och den gjordes av den mest rutinerade i sällskapet. Pernilla Anderssons repertoar på fem låtar innehöll bland annat "Dansa med dig" och "Johnny Cash och Nina P", precis som sig bör. Van att höra hennes låtar ackompanjerade av minst fem instrument kändes de lite fattiga med bara gitarr eller piano. Mellansnacket genomsyrades av feminism. Hon pratade om kvinnovåld och rättvis fördelning i hemmet, allt i enlighet med den nämnda röda tråden. Efter varje artists soloframträdande slöt trion samman och rev av en låt. Dessa korta inslag kändes nödvändiga, men i övrigt var spelningen precis vad den utgav sig för att vara: artisterna var ensamma tillsammans. Mikael Wiehe stod för kvällens avslutande set och utan presentation drog han igång "Flickan och kråkan". Publiken var nöjd, och jag med. Emellanåt svängde han gitarren åt sidan och talade om att ungdomarna i Ukraina trots allt kan ha en chans - så länge de inte lyssnar på Carl Bildt. Publikens jubel. Det känns som att Wiehe själv anser att hans låtar är sekundära, det är det politiska budskapet som är det centrala med hans framträdande. De egna texterna kunde han, till skillnad från Emil Jensens, utan och innan och han framförde dem tryggt och säkert, och med en brinnande kamp i blicken.
|
||
Alla ville se Wiehe, Jensen och Andersson |
||
Andra dagen av Parkfesten i Nora folkets park blev en succé. Trion Mikael Wiehe, Pernilla Andersson och Emil Jensen var rätt artistval och när spelningen startade var det fullsatt. - Jag är jättenöjd, säger arrangören Albin Ström. Det är jättekul att så många kommit. Publiken var medelålders och alla hade förmodligen kommit för att se och höra ikonen Mikael Wiehe, men de flesta blev glatt överraskade av Wiehes turnékompisar Emil Jenssen och Pernilla Andersson. Jensen imponerade stort med sitt mellansnack och få svenska artister lyckas nog säga så mycket tänkvärt mellan låtarna. Pernilla Andersson, med schlager i botten, har skrivit flera bra låtar som andra artister gjort till succé. I Nora framförde Pernilla både Uggla-succén Jag och min far samt Johnny Cash och Nina P. Hon visade också ett stort stycke medmänslighet och humor när hon berättade om sin far som under en längre tid suttit i rummet intill och ropat efter Pernillas son. När Pernilla till sist frågade hur länge han suttit där och ropat svarade hennes far: - Hur fan ska jag kunna veta det, jag har ju Alzheimers. När sedan Mikael Wiehe klev upp på scenen var succén ett faktum. Wiehe började med att riva av Flickan och kråkan och publiken var fast. - Sedan 1971 har jag gjort ungefär 4000 konserter, sade Wiehe. Men det har mest varit en förberedelse för att få spela på Parkfesten i Nora.
|
||
Fyndigt mellansnack imponerar |
||
Norrans recensent gillar Mikael Wiehes känsla för mellansnack. Norranscenen, torsdag. Bäst: Mellansnacket Sämst: Kommer inte på något. Att den stockholmsfödda skåningen Mikael Wiehe går hem på Trästockfestivalen är nog ingen nyhet. De två tidigare gångerna, 2006 och 2009 för att vara exakt, som han gästat festivalen har människor vallfärdat till Nordanåområdet för att mysa till hans skönsång och politiska mellansnack. Och just det här med mellansnack är just Mikael Wiehe väldigt känd och omtalad för. Vissa älskar hans politiska brandtal mellan låtarna medan andra verkar anse att de är onödiga. Själv har jag aldrig varit den som förespråkar att musiker ska prata mycket under spelningar och mardrömsexemplet är just från förra årets upplaga av Trästockfestivalen. Vi kan väl säga såhär, en modern hippie lät snacket ta över helt och hållet. Men i Mikael Wiehes fall är det just hans känsla för genomtänkta och alldeles lagom långa pratstunder som gör honom extra sevärd. Musiken i sig varken försvinner eller glöms bort under den drygt en timme långa spelningen. Till en början handlar mycket om hans gode vän och musikkollega Björn Afzelius som gick bort i cancer 1999. Kanske inte heller så konstigt när han är högaktuell i nyutgiven bok, teaterföreställning och kommande spelfilm. Bland annat bjuder Mikael Wiehe publiken på "Den jag kunde va" och en cover på Björn Afzelius "Feberdansen". Den förstnämnda låten skrevs dessutom när Björn Afzelius diagnosticerats med cancer och Mikael Wiehe spelade den även på hans begravning. Andra halvan av spelningen är dock desto mer politisk. Mellan en svensk version av Bob Dylans "Only a hobo" ("Bara en hemlös") och "Hur tänker du då?" hinner han kritisera liberalism, den sittande regeringens sätt att se på tiggarnas situation och de iskalla högervindar som råder över hela Europa. Det svårt att inte ta till sig av det Mikael Wiehe säger, men samtidigt är det svårt att tro att budskapet verkligen går hem hos alla. Många befinner sig nog snarare framför Norranscenen för att mysa till den gitarrbaserade och avskalade musiken som den skorrande veteranen bjuder på. Och visst är det mysigt när solen skiner och det inte kunde vara mer sommar i Skellefteå, men för undertecknad betyder den här spelningen mycket mer än så.
|
||
Mikael Wiehe gör det enkelt för sig |
||
HELSINGBORGS KONSERTHUS Mikael Wiehe tycker att borgarna snackar skit. Mikael Wiehe vill skicka den tärande eliten till Guantánamo och önskar att Göran Hägglund ska sväljas av helvetets flammor. Nej, den gamle proggaren har aldrig varit rädd att säga vad han tycker, inte när han pratar och absolut inte när han sjunger. Han skippar omvägen via antydningar och metaforer och drämmer till där det känns på en gång. Man kan hålla med eller säga emot – men man vet i alla fall var man har honom. Vid det här laget vet vi det kanske alltför väl. Att se Wiehe ensam med en akustisk gitarr på första maj under supervalåret 2014 blir snabbt en ganska förutsägbar upplevelse. I kväll är han inte poet eller historieberättare så mycket som predikare. I första låten gör han en kort sammanfattning av Marx kommunistiska manifest, lite senare lägger han tre och en halv minut på att skildra den eviga kampen mellan sanning och lögn. Med andra ord har Mikael Wiehe väldigt mycket att berätta. De senaste åren har han fullständigt sprutat ur sig skivor, faktiskt så många att han inte kommer ihåg namnet på den senaste. För oss som minns heter den "Protestsånger" och är full av praktiska och tydliga små låtar med starkt politiskt engagemang men ganska begränsat andrahandsvärde. Det är sånger som tar snabbaste vägen till målet, utan de poetiska omskrivningar som har gjort till exempel "Flickan och kråkan" till en klassiker. Också musikaliskt gör Wiehe det enkelt för sig i kväll. Inget band, inga hjälpande vänner och inte särskilt mycket finess. Bara den egna rösten och ett par enkla gitarrkomp. Vill man vara snäll kan man kalla det för uppriktighet, vill man vara elak går torftighet lika bra. Han pratar mycket och gärna om krisens Europa, om tiggare, Volvoreklam och ekonomisk ojämlikhet. Och han gör det med glöd och humor. Men han borde lägga mer tid på att förvandla sina brandtal till mångbottnad musik. Just nu hinner man glömma bort hans sånger snabbare än han hinner skriva dem.
|
||
|
||||
Har han månne börjat bygga ett varumärke den gamla agitatorn och vänstermannen? Själv skulle han förmodligen svara nej och istället tala om ett gemensamt uttryck på omslagen till hans senaste Decibeltriologi. Men vill man agera djävulens advokat skulle man lika gärna kunna se hans namn satt i typsnittet Headliner som en logotyp för varumärket Mikael Wiehe. För nog är han, i sitt emellanåt betydande konstnärskap, ett tydligt varumärke. I över fyra decennier, med start i Hoola Bandoola Bands första platta 1971, har han framfört sitt vänsterbudskap. Stadigt, hur än vindarna har blåst, har han stått där med sin gitarr och skarpeggade skånska tunga. Detta till skillnad från många andra av proggens dåvarande fanbärare, som antingen gjort avbön eller gömt sig i småmysig kulturliberalism. Wiehe viker inte en tum. Följdriktigt står det också en man och delar ut en EU-kritisk pamflett utanför Sagateaterns ingång. Lika följdriktigt spelas Neil Youngs Harves innan konserten börjar. För trots att Wiehe ibland är mer protest än sång, mer plakat än poesi, finns det spröda och melodiska alltid med. Det Youngska. I sina bästa stunder är Wiehe en vis- och popsmed av rang. I sina sämsta en akustisk autopilot där ackord i rutinartad följd blir en tråkig kuliss till texten. Å andra sida är Wiehes texter nästan alltid värda att lyssna till. På 2014 års valturné, att han vill fälla alliansen är det ingen tvekan om, är Wiehe värd att lyssna till. Han blandar och ger från gamla och nya plattor och han gör det bra. Riktigt bra. Även om många i publiken säkert sitter och väntar på hans verkliga klassiker, är gensvaret på hans nya låtar stort och varmt. Dessutom är Wiehes mellansnack både intressant och roligt. Han är en mycket god talare. Dagsaktuell i analysen och orädd i uttrycket. Men han är också en bra sångare. Såväl Kal P Dal som Peps och Timbuktu har visat vilken bra rockidiom skånskan är. Wiehe bekräftar det med efterryck. Han ger tyngd åt texter och melodi med kraftfull röst. Under konserten slår det mig också hur mycket Wiehe låter country. En berättande genre som passar Wiehe och skånskan utmärkt. Kunde Peps göra blues på svenska , kan vi kanske hoppas på svensk country från en av solidaritetens främsta uttolkare. |
||||
| Borås Tidning, Anders Nygren. 24 april 2014. | ||||
|
|
||||
Rutinerad Wiehe tillbaka i Hagfors |
||
Det var 34 år sedan sist men nu återvände slutligen vår meste protestsångare Mikael Wiehe till Hagfors. Han har just släppt skivan Protestsånger med vilken idén var att låtarna skulle kunna sjungas från ett lastbilsflak. Det är som bekant supervalår i år och en sådan chans missar givetvis inte Wiehe och nu tar han också ut låtarna på turné. I alla fall ett halvdussin av dem. Resten är en mix av gamla favoriter och nyare, bland annat en helt färsk låt. Soloturné Wiehe är klädd i rödrutig skjorta och jeans och scendekoren består av två akustiska gitarrer. På den här turnén är Wiehe nämligen helt solo, som för att kunna göra precis vad han känner för. Som vanligt är det 70 procent musik och 30 procent mellansnack, men Wiehe sköter det galant. Han är en utmärkt talare i såväl de personliga som politiska betraktelserna och om han inte hamnat i musiken hade han väl i dag suttit som luttrat oppositionsråd i valfri skånsk kommun. Det slutade ändå väl för Wiehe är en av våra skarpaste låtskrivare och uttolkare av samtiden. Engagemanget har inte bleknat med åren, tvärtom, vreden är ytterst påtaglig denna kväll. Bland annat avhandlas Ukraina, fattigdom, nazism, valet (förstås) och han sågar liberaler i allmänhet och Göran Hägglund i synnerhet. Fortfarande krut kvar Men även om det politiska dominerar finns det också andra sidor hos Wiehe. Hans låtar spelas numera på allt mellan dop och begravningar och i kväll får vi höra Den jag kunde va om vännen Björn Afzelius och Vem om inte vi?, den fina hyllningen till Utöya-offren. Publiken verkar till stor del vara generationskamrater med Wiehe men jag ser också en del yngre ansikten och Wiehe har också nått en ny publik efter sin medverkan i tv-programmet Så mycket bättre. Om någon vecka fyller han 68 år och det är 51 år sedan scendebuten. Rutinen går med andra ord inte av för hackor. Det svåra är väl snarast att undvika att det blir rutin men även detta behärskar han bra. Han verkar ha mycket kvar att ge, manifesterat i sprillans nya låten Jag vill leva tills jag dör. Gott så.
|
||
Personlig Wiehe skickar verbala giftpilar |
||
51 år har snart gått sedan Mikael Wiehe stod på scen första gången. Nu är han ute på en 30 spelningar lång soloturné som avslutas i Helsingborg 1 maj. Konserten Mikael Wiehe Hotell Monica, Hagfors Publik: Nästan fullsatt Plus: Wiehes röst som låter bättre än någonsin Minus: Att jag inte hann se hela konserten Betyg: Fyra I går, 34 år efter förra besöket, kom den folkkäre artisten till Hagfors och hotell Monica där publiken bjöds på en personlig, varm, innerlig, engagerad och bitvis vass politisk kväll med nya och gamla låtar. För även om Wiehe fyller 68 år om några dagar finns det brinnande engagemanget mot orättvisor och förtryck kvar lika starkt som någonsin inom honom och hans förmåga att få ut budskapet har inte minskat med åren – snarare tvärtom. Redan i kvällens andra låt, Jag tänker leva till jag dör, reser sig håren på mina armar. Så jäkla bra är nämligen Mikael Wiehe. En av låtarna handlar om att han bara vill vara en gammal man – i hans fall betyder det att rösten låter bättre än någonsin och att nyliberaler och miljardärer får ta emot nyslipade, sylvassa verbala giftpilar. Nyligen släppte Wiehe hyllade albumet Protestsånger. Inför den pågående turnén gjorde han en låtlista med enbart sånger därifrån men tänkte om. – Det hade blivit för trist. Det behövdes en munter sång också. Senare, i ett mellansnack, berättar han om KD-ledaren Göran Hägglund som i en radiointervju sagt att han inte ger pengar till tiggare. – Han som varit med och gett miljoner i skattesänkningar till de rikaste. Vart tog barmhärtigheten vägen? Vad hade Jesus sagt om det svaret, undrade Wiehe. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se mer än första timmen av konserten men jag klagar ändå inte efter att bland annat ha fått höra kärlekslåten Feberdans, Bara en hemlös, Den jag kunde va och Tärande elit. I kväll spelar Mikael Wiehe på Scalateatern i Karlstad. Ta chansen och se honom!
|
||
Proggkungens visor med politiskt och poetiskt allvar |
||||||
|
||||||
Med sylvass politik och bultande innerlighet |
||
|
||
En enerverande älskling |
||
I rödrutig skjorta möter Mikael Wiehe oss i lilla salen i Kulturens hus. Om någon i publiken skulle ha inbillat sig att detta blir en kväll där vi får njuta av lite finstämd underhållning kommer svaret direkt. Det här är snarare kvällen när vi kanske inte direkt ska rocka röven av högern men i alla fall stoppa borgarna i papperskorgarna, känna stanken från Handelsbanken och krossa kapitalismen i största allmänhet. Eller i alla fall fantisera oss tillbaka till en tid när viktiga vissångare beväpnade med akustiska gitarrer avlossade automatsalvor av latinamerikansk folkviseton riktade mot överheten och kanske Abba. Det är såklart ingen enkel sak att ha varit den där killen och dessutom fortsätta vara den där killen. Om Wiehe någonsin anklagats för att sakna självdistans så måste man verkligen säga att han nu lägger manken till när han försäkrar oss att han släpat med sig hela sin diskografi, sin silverpenna för signering och att han gärna kommer att låta sig fotograferas av våra nya fina telefoner. Det är helt okej att vara medelklass på den här socialistiska kampkonserten. Nåväl. Att säga för mycket om Wiehes hantverk känns lite löjligt. Det här är en artist som skrev in sig själv i visböckerna för länge sedan och det kommer sig naturligtvis inte av en slump. Han kan konsten att berätta, old school och det är verkligen inte kattskit. En del rena publikfrierier äger också rum, vi serverasFlickan och kråkan som extranummer och även Mitt hjärtas fågel. Farbror vis-skatt kan rycka fram en briljant melodi ur rockärmen när som helst. När Wiehe pratat om hur fascismen i Europa tycks ha fått ny luft under vingarna, konstaterar han att vi "har en god kamp framför oss". Så det är väl bra att han har laddat om bössan då. Lyckas trubaduren entusiasmera några till att lyfta på rumpan och bidra så är det utmärkt. Men när vi ska käka vildsvin i slutet av äventyret kan vi väl surra honom i trädet? Protestsångaren är en enerverande älskling. Men ändå en älskling.
|
Mysig och intim Wiehe |
||
Iklädd röd flanell-skjorta och blåjeans framstår Mikael Wiehe som en mysfarbror med hjärtat till vänster. Men oroa er inte, Wiehe tror fortfarande på solidaritet och kamp och har glöden intakt när han framför sina sånger inför ett välbesökt Folkets Hus i Sandviken. Den numera 67-årige progg- och låtskrivarveteranen är en god historieberättare. Vi får bland annat veta att Mikael Wiehe gillar tv-programmet Jills Veranda och gärna hade varit med där, men att han hamnade hos Malou von Sievers på TV4 i stället. Wiehe verkar lite brydd över hysterin kring Gunnar Wessléns nyligen släppta bok om före detta vännen och vapendragaren Björn Afzelius, men vidimerar för oss att Björns förhållande till kvinnorna VAR gott innan kärlekslåten "Feberdansen" ljuder från scenen. I kväll uppträder Wiehe solo och har endast två akustiska gitarrer med sig. Scenen är enkelt dekorerad med två gatlyktor. Det ger en intim och gemytlig stämning i lokalen. Vi bjuds på en 20 minuter längre konsert än utlovat och får höra en hel del material från nya plattan "Protestsånger". En låt heter "Den brända jorden" och handlar om Alliansens nedmontering av välfärden. Bob Dylans "Only a hobo" blir "Bara en hemlös" när Wiehe har gjort en svensk text. Suveränt. "Nassarna hör hemma i stian" säger Mikael Wiehe innan "En sång till modet" framförs till publikens förtjusning. Efterföljande "Det här är ditt land" av förebilden Woody Guthrie funkar också bra och framkallar ett försiktigt handklapp. Efter blomutdelning följer extranumren "Flickan och kråkan" samt "Mitt hjärtas fågel" som uppskattas unisont av kvällens konsertbesökare.
|
Wiehe delar liv och karriär |
||
Mikael Wiehe höll en välbesökt konsert på Kulturverkstaden i Österbymo på lördagskvällen. Ensam med sin gitarr på scenen varvade han musik från hela karriären med minnen och betraktelser. Mikael Wiehe växte upp i efterkrigstidens Köpenhamn. Redan tidigt kom han i kontakt med musiken genom sin mamma som ville att han skulle spela piano, och en pappa som gav honom en gitarr. Som 17-åring hade han sin första spelning. 51 år och fyra tusen spelningar senare äntrade han i lördags scenen i Österbymo. Politiskt engagerad På bred skånska guidade han sedan publiken genom sitt liv och sin karriär med mycket humor. – Tänkte att jag spelar låtar från senaste skivan, men då hade publiken gått hem efter tre låtar - och jag också! sade han till publikens skratt. Vänskapen med Björn Afzelius fick mycket utrymme i mellansnacket. De två träffades 1970. Wiehe sjöng "Den jag kunde va" som han skrivit till Björn och "Mitt hjärtas fågel" som de två sjungit in tillsammans. Blandar friskt Nya låtar som "En gammal man" blandades med översatt Dylans "Bara en hemlös" och Hoola Bandola Bands "På väg". Under konserten tog Wiehe flera gånger upp solidaritet och jämlikhet. Han drev friskt med liberaler och makteliten. Idealen från förr lever. Efter konserten fick tidningen en chans att prata med Mikael Wiehe. Får manikyr – Jag brukar säga att jag har fem generationer som lyssnar på mig. Jag har fått en större publik genom "Så mycket bättre", men de flesta som lyssnar på mig är mellan 50 och 70 precis som i kväll, det är mina generationskamrater, säger Mikael Wiehe och slår ut med armarna. Trots att han uppnått pensionsålder har inga tankar på att sluta med musiken. – Så länge rösten och naglarna håller så fortsätter jag, säger den 68-årige Mikael Wiehe leende. Han visar upp de fyra fingrarna på högerhanden som han spelar gitarr med och berättar att dem får han förstärkta på nagelstudio, så de lär hålla ett tag till.
|
| Tidigare recensioner |
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
