|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Recensioner: |
|
||||
I Basin street blues sjunger Mikael Wiehe om sina gamla ungdomsvänner, sitt första band, när han spelade tradjazz, nämner personerna vid namn. En gammal låt och ett gammalt knep, men det fungerar likafullt, det personliga hugger till, ungefär som när Thåström sjunger om när han läste Buster och Fantomen eller när det amerikanska punkbandet The Minutemen sjöng om hur de började spela och hur vänskapen var precis allting. Basin street blues kommer tidigt i konserten och är extra passande just nu när Mikael Wiehe hyllar sig själv och sin historia – 50 år som artist – med fyra exklusiva konserter. Han har med sig ett stort band, sju musiker, synthar och klaviatur, elgitarr, elbas, trummor, men även dragspel och blås, och spelar som väntat olika typer av låtar från sin långa karriär. Många är bra – men varför så förutsägbara låtar? Lyft fram lite mer okända sånger i stället, skippa de fyra Hoolalåtarna (Vem kan man lita på, Fred, Keops pyramid och Victor Jara) och jag tycker till och med att Titanic kan stoppas ner i en kista. Den framförs pliktskyldigt och utan ordentlig inlevelse. Tolkningen och översättningen av Bob Dylans Masters of War är däremot hård och stark. Bandet spelar med ett jävlar anamma som knappt hörts tidigare under konserten. Ofta hamnar de i ett halvdant The Band-stuk, som känns platt och svajigt, även om Robert Östlund bränner till ett par rivande, korta gitarrsolon. Det är mest lyckat när Mikael Wiehe går in i sin Leonard Cohen-kostym, när musiken endast finns till för att rama in texterna. Jag vill möta (tonsättning av Karin Boye-dikt) och den raka och enkla Ge mig nåt att leva för är två höjdpunkter från nya skivan Isolde, liksom Just i den här sekunden och sista låten Strö all min kärlek som något oväntat förvandlas till en passionerad soulballad. |
||||
|
||||
| PM Jönsson, GP, 1 december 2013. | ||||
|
|
||||
Mikael Wiehe på scen med regnbågsnaglar |
||
|
||
Mikael Wiehe bjuder på sång, kamp och energi. Käftsmällarna är inte lika många, rösten är aningen sliten och i upptaktslåten vill Mikael Wiehe ”bara va’ en gammal man”. Men så värst orkeslöst genomför han nu inte den två timmar långa konserten – utan paus eller avlösning. Energin och ihärdigheten känns igen även i sångval och politisk hållning, även om kärleken fått slipa av oförsonlighetens kanter under äktenskapskris och personliga förluster. Tillsammans med lysande kompmusikerna Christer Karlsson på klaviatur och Anders Pettersson på gitarrer levererar Wiehe en bredd av genrer, från calypso och bluegrass till visor och dansbandstakter(!). De politiska appellerna är färre än senast han turnerade, men när 40-årsminnet av Pinochets militärkupp i Chile nästan sammanfaller med Thatchers död frestar det till en lång predikan som landar i häcklandet av svensk nyliberalism – och sången Victor Jara. Dessförinnan bjuder Wiehe på favoriter som Flickan och kråkan, Titanic och Afzeliushyllande Den jag kunde va’. Han är de berättande texternas mästare och bygger skickligt upp en dramatik, som Lindansaren och Dylan-låten Ni som tjänar på krig (Masters of War) till krigstrummerytmer. Wiehe vill inte ha ”sin ungdom tillbacks” och sjunger med tacksamhet det långa livets lov – men låter emellanåt adrenalinet påminna om den eviga tron på solidaritet och kamp.
|
Allt lyfte till slut |
||
Plats: Christina Nilssonssalen, Konserthuset igår kväll
Längd: 1 tim 30 min Bäst: Ni som tjänar på krig Publik: 600 DE ÄNTRAR SCENEN samtidigt, huvudattraktionen Mikael Wiehe, mannen som är aktuell med skivan En gammal man, och medmusikerna Christer Karlsson och Anders Petersson. En trio som från början får lite rundgång och gör små musikaliska missar men som efter låten Med mig blir du aldrig av i början av konserten får stämningen att stiga lite grand. Mikael Wiehe är klädd i svart och med en sjal virad runt halsen, en sjal som också indikerar det som den lätt nasala rösten skvallrar om: halsen är inte i form. Det dröjer ett tag innan konserten är på toppfrom, även om Wiehes mellansnack är det. Men först med sin cover på Bob Dylans Master of war händer det något: allt lyfter. SÅNGEN SITTER som ett smäck, engagemanget i textraderna Ni som tjänar på krig... är inte att ta miste på och gitarristen Anders Peterson får äntligen fullt utlopp. Tack för det. Det händer ju att en cover blir bättre än originalet och det blir det här, live med som jag redan skrev virtuost gitarrspel och likaledes vältolkade basfylliga fingerspel av Christer Karlsson på elpiano. Efter den höjdpunkten med en aktualitet som kändes i ryggraden, var det skönt att bandet gick rakt på Flickan och Kråkan utan snack. Mellanpratet handlade också om skilsmässan som slutade i återförening och inte utan en viss självgod ironi innan tacksägelsesången till hustrun levererades. MIKAEL WIEHE är både rolig, trött, uppriktig och revolutionärt vass i käften. Påminner publiken om vad han tycker om nyliberalismens företrädare i Sverige (”må de ruttna i helvetet!”) och varför hans 30 år gamla tolkning av Peggy Seagers Song of Choice, Valet, tycks så aktuell. Allra bäst mår publiken när Wiehes tolkning av Woody Guthries låt, fast på svenska: Det här är ditt land fyller Christina Nilssonsalen. Nu handklappas det så att ögonen vill tåras, och man tänker lite förstulet att det kanske verkligen är dags att byta ut Du gamla du fria? En litet sömnig inledning tog sig så att det kändes att den gamle mannen faktiskt är: still going strong.
|
En Wiehe med fränare politisk udd |
||
Mikael Wiehe med Christer Karlsson och Anders Pettersson Plats: Kulturhuset Spira Arrangör: Sm.lands Musik & Teater För drygt ett år sedan stod han på samma scen som i går. Då mötte publiken en mogen man som inte ett uns hade tappat engagemanget och lusten att bära fram sitt budskap om en rättvis och jämlik värld. Det var en erfaren och tänkande artist som kom med sina självklara analyser av dagens samhälle och inympade sin benhårda förvissning att det är endast tillsammans som vi kan skapa det goda. I går var han så tillbaka med mycket nytt material i bagaget, från sitt nya album ”En gammal man”. Men det var en man med mycket vitalitet vi fick se och höra. Epitet ”folkkär” används ofta om Wiehe. Kanske det har sin rätt. Han har tagit inspiration från nära nog hela världen. Han är sig lik, men det är också en hel del nytt i hans musikaliska vårgarderob, nya klanger, rytmer och känslor. Mikael Wiehe har alltid haft nära till sin konsertpublik, nära till lyssnarnas hjärtan. Så var det verkligen också i går. Hans scenutstrålning bara växer för varje gång jag ser honom. Och det har snart gått 40 år sedan jag såg honom första gången. Vi bjöds en föreställning som blandade gammalt och nytt. Vi bjöds även på mycket bitande och vass politisk kritik av missförhållanden och orättvisor i vårt land. Texterna var till en början förpackade i mysvarma melodier. Mellansnacken, som band samman musiken, hade fränare politisk udd än jag hört från Mikael Wiehe på länge. Och han njuter verkligen av få framföra det han tycker. Han njuter överhuvudtaget att stå inför sin publik. Mot mitten av konserten kom svärtan, med ursinnig Bob Dylan från det tidiga 60-talet. Så mjuknade tonläget en aning och i countryinspirerade och vemodiga melodier bars Wiehes stora kärleksbudskap fram. Det gensvar han fick från publiken i Jönköping gjorde att man kunde skära den där folkkärleken med kniv.
|
Mikael Wiehe Scen: Södra Teatern, Stockholm Han börjar med denna veckas nummer 4 på Svensktoppen, ”Jag vill bara va en gammal man”, hämtad från färska, Ry Cooder-inspirerade skivan "En gammal man”, hans mer lättlyssnade och glada utgåva på många år. Det blir några nummer till från den under kvällen, men den som möjligen trodde att vi skulle få en helt opolitisk konsert med den gamle proggaren, trodde fel. Wiehe har inte tappat något av sitt politiska och sociala patos och även om han blandar mellansnacket med lite roliga anekdoter om sig själv och Björn Afzelius, så har han ett budskap till publiken. Vi måste säga ifrån, göra motstånd. Men han värvar nog inte många nya upprorsmakare i publiken, med en medelålder på närmare 60 än 50 år. Den står redan på hans sida. Wiehe, på vårturné med två briljanta medmusikanter, keyboardisten Christer Karlsson och Anders Pettersson som rör sig mellan elgitarr, pedal steel gitarr och banjo, börjar något överraskande osäkert och stelt. Han tappar en textrad här och tvekar inför ett ackord där. Snart 67-årige Wiehe skyller på att hjärnbarken inte har så lätt att få nya låtar att fästa numera. Men halvvägs in i konserten händer nåt som lyfter intensiteten åtskilliga våningar. Musik och text blir plötsligt en självklar enhet i en mycket ung Bob Dylans ilskna uppgörelse med krigsherrar och vapenfabrikanter, ”Master of war”, som i Wiehes svenska versionen heter ”Ni som tjänar på krig”. Direkt därpå slår Wiehe första ackordet på sitt mästerverk ”Flickan och kråkan”, kvällens höjdpunkt. Han avslutar stilenligt med det tredje extranumret ”Titanic”, tillägnat budgetkrisande USA ”som liksom Europa och tidigare Venedig, nu sjunker under tyngden av sina hopstulna rikedomar”. Efteråt väntar Mikael Wiehe på publiken i foajén och säljer skivor från hela sin 50-åriga karriär.
|
||
Mikael Wiehe valde fel låtar |
||
Mikael Wiehe.Mejeriet, Lund 24.2 "The story of my life", konstaterar Mikael Wiehe mitt i en monolog om hur stiliga damer i tid och otid dras till honom för att ... prata om Björn Afzelius. Det händer tydligen att dessa damer tycker sig höra charmörens röst, sammantvinnad i stämsång med magister Wiehe. Jag bläddrar tillbaka i anteckningsblocket och läser förskräckt vad jag skrivit om inledningslåten: La-la-la-omkvädet är Hoolamässigt. Tjena damer, jag är en av er. Annars är det mer Ry Cooder, en av Afzelius favoriter förvisso, än den gamla Hoolavännen över de nya låtar som Wiehe och en liten kombo turnerar med. I söndags tog de Mejeriet, under fem kvällar i april spelar de på Victoria i Malmö. Kombo och kombo; han har två musiker till stöd. Anders Petersson sitter som i en liten hage, lite avsides, bakom en pedal steel och ett fullknökat cykelställ med stränginstrument. Det mer självklara, grundläggande samspelet sker mellan Wiehe och den inarbetade pianisten Christer Karlsson; Wiehe får låtarna att gunga, men Karlsson är den som ser till att det verkligen svänger. Anders Petersson är intressantast när han lägger hylsan mot strängarna och foten på pedalen. De gör ett styvt jobb, men emellanåt blir det styvt helt i onödan. En riktigt finlemmad svängmusik kräver fler fingrar och större budget. Kvällen har fina ögonblick, inte bara de där Cooderstunderna utan också ”Lindansaren” med ett drama som utspelar sig inte bara i Wiehes text utan också mellan Karlssons stilsäkert lätta trippande på tangenterna och Peterssons pedal steel som svävar som av yrsel och stör harmonin. Men kvällen har mer än sin beskärda del av dessa låtar som Wiehe av politiska och/eller sentimentala skäl drar fram snart sagt varje gång tillfälle ges. ”Valet”. ”Den jag kunde va”. ”Victor Jara”. Et cetera. Visst tål publiken mer utmaning än så?
|
||
| For en sangformidler! | ||
Det ble en perfekt kveld for alle som hadde tatt turen til et utsolgt Gregers, da den Svenske låtskriveren Mikael Wiehe gjestet lokalene. Rodvinseim og høylytt skravling lå over de stappfulle lokalene på Gregers, men da den dyktige musikeren fra Sverige gikk på scenen, kom stillheten umiddelbart inn i konsertrommet. Derfra og ut handlet alt om det som foregikk på scenen. Mikael Wiehe startet med tittelsporet fra sitt nyeste album «Jag vill bare va en gammal man», og fortsatte i underkant av to timer med både gamle og nyere låter. Herlig stemning Mikael Wiehe har noe helt spesielt ved sitt vesen, for det var et utrolig disiplinert publikum som fulgte med. Hvert eneste gitargrep, og hver eneste strofe som ble formidlet fra scenen, tok det nesten hypnotiserte publikumet imot med den største og mest naturlige interesse. Det var rett og slett et rolig publikum som preget stemningen, men i motsetning i mange andre konserter var stillhet i dette tilfellet akkurat det konserten trengte. En oppvisning Mellom slagene slo Wiehe til med herlige anekdoter, ofte med en humoristisk punchline så publikum fikk trent lattermusklene. Artisten kom samtidig med mer alvorlige budskap rundt det politiske landskapet, for dette var også en kveld til ettertanke. Det var i det hele tatt fascinerende å registrere hvordan Wiehe vekslet mellom det humoristiske og alvorlige i sine sanger og historier. Kveldens store beholdning var allikevel artistens evne som historieforteller. Torsdagens konsert var på mange måter en oppvisning i tekstformidling, for med sin karakteristiske «skånska» hadde han publikum i sin hule hånd hele vegen fra konsertens start til platesigneringen ved lokalets utganger. Etter konserten var det et tydelig fornøyd publikum som trasket ut av kveldens konsertlokale. Blant dem var Wenche Jønsson og Kikki Nilsson fra Hamar. - Jeg syntes dette var veldig bra. Her var det mange nye sanger som jeg ikke hadde hørt før, men det var også en god del gamle velkjente slagere, sier Wenche Jønsson. De forteller at de har fulgt med både Mikael Wiehe og Björn Afzelius siden de oppdaget Hoola Bandoola Band en gang på 70- tallet. Dessverre er Björn borte, og Mikael Wiehe må i dag stå igjen som soloartist. Det klarer han dog på absolutt beste vis.
|
| Tidigare recensioner |
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
