61 av 63 på denna "kamikazeturne" som huvudpersonen själv beskriver det. Fortfarande har de lika kul, och fortfarande tycker de att kvällens spelning är den dittills bästa, Alltså bjöds Eskilstuna på turnens bästa konsert!

Mikael Wiehe har gästat vår stad otaliga gånger under karriären, senast på Eskilstuna Teater för ett par år sedan i sällskap med Jacques Werup.
Denna gång är återkomsten inget mindre än en rejäla Eriksgata som pågått landet runt under våren, kanske en extra stor success tack vare herr Wiehes bejublade insats i TV4:s Så mycket bättre? Lokomotivet var denna afton utrustat med uteslutande sittplatser, vilka var välfyllda kvällen till ära.
Med sig har han två fantastiska musiker, dels den mästerlige hammondorganisten Bernt Andersson, som funnits med ända sedan Hoola Bandola Bands dagar, och bidrar med en fantastisk färgpalett av vackra musikaliska klanger. En av landets genom tiderna bäste trakterare av instrumentet. I den andra ringhörnan återfinns den lyhört välljudande pianisten Christer Karlsson, som utgör det perfekta komplementet till Wiehes rytmiska komp på akustisk gitarr. Herr Wiehe är i sina mellansnack lika intensiv som alltid, och kan konsten att försätta publiken i absolut tystnad och total förväntan inför den stundande melodin - en färdighet i vilken han är en av landets främsta utövare.
- Det sägs att en artist bara är så bra som senaste singel, berättar Wiehe, och meddelar att om denna tes skulle tillämpas på till exempel USA:s utrikespolitik, så skulle den i så fall motsvara en hel LP med hits från 1945, och därefter inneha i synnerhet dåligt med listplaceringar. Monologen tar flera svängar, innan det hela utmynnar i "Vem i hela världen kan man lita på?"- tillägnad president Obama.
Trots de vackra melodierna kan konsertens mest rörande ögonblick vara de varma orden till vännen Björn Afzelius, som föräras såväl en rolig anekdot innefattande en flaska Gammeldansk innan en spelning i Århus, en skål av nämnda dryck, samt den hjärtliga "Den jag kunde va".
Publiken nöjer sig inte med ordinarie program. och trion är inte svårflörtad med en knippe extranummer innan kommersen tar vid, där allt från skivan med Blunck's Lucky Seven från Gyllene Cirkeln 1966 till de senaste samlingarna och superboxarna bjöds ut till förmånliga priser och Wiehe till och med utlovar att han tillåter sig fotograferas med våra nya mobiltelefoner. Två timmars musik och lika mycket budskap inför en nöjd publik.

Patrik Kolar, Eskilstuna-Kuriren, 28 april 2012