Mikael Wiehe
med Berndt Andersson (orgel)
och Christer Karlsson (piano)
Ritz i Vasa 15.4
 
Spellistan innehåller mest gammalt material, varför igenkänningsfaktorn är hög. När han så drar till med två av Hoola Bandoolas bästa låtar, ”Vem kan man lita på?” och ”Keops pyramid”, blir nostalgin omöjlig att hantera.
Hemma plockar jag fram den ljusblå lp-skivan och minns historien bakom den.
Jag tillhörde en trio som gjorde det årets Errores, studentkårens valborgstidning i Åbo. Två kompisar, som hade en musikaffär i kårhuset, annonserade i tidningen men hade inte råd att betala för sig.
Erroresredaktionen belade varulagret i kvarstad och genomförde en utmätning. Hoola Bandoolas blå album tillföll mig. Sedan dess har Mikael Wiehe tillhört husgudarna.
 
Hur många gånger har vi inte fått höra att tiden sprungit förbi Wiehe. Men han är populärare än någonsin. Publiken på Ritz i söndags var inte alls så ålderstigen som man kunde ha väntat sig.
Wiehe är ett fenomen i det avseendet att han envisas med att tala politik och sätta in sin musik i ett sammanhang. Hur orkar han, kan jag komma på mig med att undra.
När han spelar ”Vem kan man lita på?” knyter han an till Barack Obama och andra ledare som lovar mer än de kan hålla. När det är dags för ”Keops pyramid” konstaterar han att den arabiska våren har gjort den ännu angelägnare än på sjuttiotalet.
”Titanic” blir en kommentar till kärnkraftsolyckan i Fukushima. Han sjunger Woody Guthries ”Det här är ditt land” och talar om högerextremism och Utøya. ”Sång till modet” tillägnar han Martin Schibbye och Johan Persson, de svenska journalisterna som sitter fängslade i Etiopien.
Vackrast blir det när Mikael Wiehe hyllar sin vän och kollega Björn Afzelius i ”Den jag kunde va”. Han skrev låten 1997, när Afzelius berättat att han insjuknat i lungcancer, och sjöng den på hans begravning.
 
Tro för all del inte att en Wiehekonsert är någon uppvisning i torr och trist agitation. En stor del av de sammanbindande berättelserna har roliga poänger.
Det är fin humor, ibland kryddad med befriande självironi.
Texterna är viktiga – och Mikael Wiehe skriver texter som är både bitande satiriska och varmt mänskliga. ”Den jag kunde va” är svår att hantera utan väta i ögonvrån.
 
Orden är viktiga men det är musiken som suger lyssnarna med sig. Med både orgel (Bernt Andersson) och piano (Christer Karlsson) på scenen låter det stort. Ibland plockar musikerna fram trumkaggar och ökar trycket. Mikael Wiehe är mångsidig, vilket alla vet som såg tvprogrammet ”Så mycket bättre”.
E-type är knappast den man i första hand förknippar med Wiehe. Men när han gör sin version av ”Calling Your Name” – ”Jag ropar ditt namn” – känns det som den naturligaste kombinationen i världen.
 
Konserten på Ritz avslutas med rungande applåder från en publik som mangrant reser sig upp.
Strax innan har Mikael Wiehe, odlande sin självironi, meddelat att vi efteråt gärna får ta bilder på honom med våra nya kameror och köpa alla produkter han bjuder ut.
Det blev en dvd med Hoola Bandoola Band.

Bertil Nygård, Vasabladet, 17 april, 2012