Mikael Wiehe
Ackompanjemang: Bernt Andersson och Christer Karlsson, klaviatur
Var: Tonhallen, Sundsvalls Folkets park
När: Torsdag kväll
Bäst: de politiska sångerna och de moderna klassikerna i nya arrangemang
Sämst: jag kommer inte på något
Betyg: 4 av 5

WIEHE I EN FULLSATT TONHALL
 
En konsert med Mikael Wiehe är som att komma hem igen. Det är som att ladda batterierna, få ny kraft och en tro på framtiden. Så har det varit för mig sedan 70-talets början och så var det även på torsdagskvällen i Tonhallen. Wiehe gjorde den fullsatta salongen lycklig med sina klassiker i god blandning med relativt nyskrivet material.
Det är glest mellan de som vågar sjunga på svenska om beska sanningar nu för tiden. Men det finns alltid en hungrig publik och nya öron.
När den störste kvarvarande sanningssägaren inom svensk musik sjunger sina sånger så blir det magiskt. Då lyssnar man.
Wiehes 70-tals pärlor från den svenska progressiva musikrörelsen blandas med material från fjolårs-cd:n ”Ta det tillbaka”.
Wiehe lyckas sätta in de moderna klassikerna i aktuella, nya sammanhang. Vi får uppleva spännande nya arrangemang, nya nutidsbetraktelser, nya händelser att kommentera.
Mikael har sällskap av två välbekanta medmusikanter. Mångsidige pianisten Krister Karlsson och multimusikanten Bernt Andersson med lika djupa rötter i den progressiva musikrörelsen som Wiehe själv.
Trion är mycket samspelt och man verkar inte slitna trots att det här är konsert nummer 40 i ordningen av de totalt 62 som ska genomföras under den här turnén.
Den här kvällen får vi uppleva 15 sånger under närmare två timmar.
Sex av låtarna är godbitar från 70-talet, sådana som publiken vill höra och som många av oss kan texterna till. ”Keops pyramid” och ”Vem kan man lita på?” och ”Jakten på Dalai Lama” är odödliga njutningar. Samtliga nämnda från Hoola Bandoola Band-tiden. ”Titanic”, ”Flickan och kråkan” och ”Valet” är övriga klassiker från 70-talets andra halva.
”Valet” som skrevs av Peggy Seeger (”The Choice” i orginal) har en text som är obehagligt aktuell i tider då ultrahögern blir allt starkare.
Mellansnacket är lika intressant som låtarna och konserten blir en totalupplevelse och en hälsosam historielektion med många varnande pekfingrar.

Tord Lundgren, Dagbladet i Sundsvall, 23 mars 2012