|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Ja, menade Göran Skytte i en krönika i Svenska Dagbladet (28/11). Inte nödvändigtvis, antydde jag i en kommentar (Expressen 2/12). Är det säkert att den som själv anser sig frälst, frälstare, frälstast är närmare Gud än den som eftertänksamt, rent av skeptiskt, försöker resonera både med sig själv och med Gud? I en ny krönika (SvD 6/12) upprepar Skytte nu sin tes och åberopar alla brevskrivare som ställt sig vid hans sida. Jag skulle på samma sätt kunna citera breven från dem som visat sig dela min mening (ett av dem för övrigt avsänt från Svenska Dagblads-huset), men det är inte om applåderna samtalet handlar. Det är om trons väsen. Det finns en tro som inte vill bli störd, som vill vila i sin trygghet. Det finns tro som är beredd att också ställa frågor och lyssna på frågor. Den befinner sig i rörelse, inte i vila. Den är villig att ta en risk, om så på 70 000 famnars djup. Den är inte säker en gång för alla. Dialektiken finns antydd redan i ett utrop i Markus evageliums nionde kapitel: Jag tror, hjälp min otro! Att ge rum för, lyssna på, det utropet måste om kyrkan vill överleva vara en av dess viktigaste uppgifter. Med de trosvissa är det inget bekymmer, utom möjligen för dem själva. Med dem som stöts bort av kyrkornas tvärsäkerhet borde det vara ett bekymmer. Göran Skytte vill inte ha någon psalm av Mikael Wiehe. Oron verkar överdriven; att en vers av Wiehe skulle kunna bli till skada för Jesus är att missuppfatta styrkeförhållandena. Men kartan över vägarna till Gud utges inte av den kyrkliga generalstaben. Göran Tunströms roman Juloratoriet tilldrar sig på branten mellan lovsång och djupaste smärta. Jag var som jag nyligen berättade i Expressen med när Tunström en gång blev tillfrågad om han själv trodde. Han svarade: Eftersom du frågar måste jag svara nej, men om du inte hade frågat är det möjligt att jag hade svarat ja. Om Göran Tunström, ur sin insikt, skrivit en psalm, borde han då ha avvisats ur psalmboken? |
||||||||
| Bo Strömstedt | ||||||||
